Om en bok om det politiskt korrekta

Nödgad att kapitulera inför min nyfikenhet satte jag till slut tänderna i min filosofiföreläsares bok Om det politiskt korrekta från förra året. Syftet med boken är att utreda innebörden av det politiskt korrekta som begrepp, vilka följder den politiska korrektheten har, och i vilka fall dessa kan ifrågasättas på moraliska grunder. Bokens kapitel behandlar ämnen som människoraser, eugenik, objektifiering i samband med pornografi, kvinnors eventuella ansvar för sexuellt våld som de utsätts för, samt det kanske mest givande om tolerans mot hederskulturer. Om en del andra avsnitt tuggar gamla tänkares alster långa stunder utan att komma fram till särskilt mycket så är det sistnämnda klart och tydligt i hur det kommer fram till sina slutsatser, därtill utan att författaren (till skillnad från vissa andra PK-kritiker) blir provocerande. Ämnet är dessutom i högsta grad aktuellt, inte minst efter senaste tidens rabalder i F!.

I korthet utgår författaren från exemplet med mordet på Fadime och redogör för den allmänna inställningen, även bland relativister, att fördöma motiven bakom det. Han tar upp vilka svårigheter detta medför, och även vad som i grunden är problematiskt med relativism – att en handling per automatik skulle vara rätt för att en person eller grupp anser att den är rätt. Jag skulle själv kunna tillägga att det inte finns något som säger att en existerande moralisk regel nödvändigtvis måste vara genomtänkt. Det enda som krävs för att en föreställning ska kunna existera är att den har fungerat i tillräckligt stor utsträckning för att de som omfattat den skulle kunna överleva, om än i misär. Människans beskaffenhet som gruppvarelse är dessutom inget som uppmuntrar individen att ifrågasätta de normer som gäller i hennes omgivning. Och detta i sin tur betyder naturligtvis inte att vi inte bör ifrågasätta dem, såväl inom vår egen kultur som inom andra. Även när detta leder till slutsatsen att vissa kulturer kan betraktas som moraliskt högre stående än andra, d.v.s. det som ibland kallas för "kulturrasism". Jag skulle dock snarare kalla det för att sätta människors värde framför konstruerade gemenskapers.

Slutsatsen blir att jag kan rekommendera en dos Egonsson till den som vill se kritik mot det politiskt korrekta framförd på ett mer politiskt korrekt sätt.

Alla talar svenska

Språk – såklart alltid ett intressant diskussionsämne som folk har åsikter om. Efter att ha hört kommentatorerna fullkomligt vräka ur sig de satser med dissonant språkmelodi som bara en SM-final i basket kan inbjuda till har jag svårt att ta in budskap som det här. Det kanske är en högst personlig uppfattning att inblandandet av engelska ord, med bibehållet uttal, i svenska språket är att jämställa med att låta en banjo spela några av tonerna i en melodi som i övrigt framförs på nyckelharpa, men det tycks även finnas andra betänkligheter med den rådande språkutvecklingen.

Jag har tidigare skrivit om svenska språket här, ett inlägg som förvisso även tar avstånd från toppstyrning av språk. Men är anglifieringen verkligen uppkommen ur allmänhetens behov av språklig funktionalitet? Snarare kommer den via media och inflytelserika samhällsklasser, och jag skulle hävda att den motverkar språkets tillgänglighet om det också ska behövas engelskkunskaper för att förstå vad som talas mellan människor i Sverige. Att låta direktiv med folklig förankring vägleda utvecklingen vore helt klart att föredra. Gärna så att tillämpning av etymologisk stringens och skandinavisk inspiration uppmuntras vid bildning av nyord. Det bästa vore kanske om personer med engelska som modersmål lite oftare kunde påpeka för svenskarna hur löjligt deras engelska uttal är.

Men kanske vore det allra värsta för språket att, vilket artikelskribenten hemfaller åt, låta den politiska korrektheten styra. Att det skulle finnas ett samband mellan bevarandet av ett språks egenart och inskränkt nationalism är högst tveksamt när man betänker att japanskan är ett av de språk som har tagit in flest lånord samtidigt som det japanska samhället har rykte om sig att vara bland de mest uteslutande för främlingar.

Missbruk beivras

Myndigheterna börjar ta i med hårdhandskarna mot droger i både vårt eget land och det östra grannlandet, med dramatiska följder. Riktiga finnar använder sig ju inte av fjolligt svenska rusmedel. Och här i Sverige fyller vi våra bilar med sprit när vi har varit på kontinenten, för att supa skallen av oss på helgerna. Inget tramsande med blad kommer på fråga. Samtidigt har man såhär roligt på Jamaica:

Religionskritikerna var bättre förr

Temakvällen med evolutionsbiologen Richard Dawkins dokumentärer om religion har just gått i repris i SVT Kunskapskanalen, och road som jag är av religionskritik satt jag bänkad. Precis som John Safran använder han sig av uppseendeväckande reportage och skjutjärnsjournalistik, och i likhet med David Hume satsar han på att kasta sig in i uppgiften med en vass penna först. Tyvärr gör han det utan vare sig Safrans underhållande inlevelse eller Humes argumentativa skärpa och pålästhet. Som den kommenterande Lundabiskopen Antje Jackelén påpekade verkar Dawkins helt oinsatt i såväl religionshistoria som nutida teologi. Att han därtill väver in kvasifilosofi i den naturvetenskapliga världsbild han vill förmedla samtidigt som hans darwinistiska beskrivning av etik är oanvändbar som ersättning för en religiöst grundad dito gör att han tappar ytterligare trovärdighet. Budskapet i hans dokumentärer missar målet på ungefär samma sätt som Lukas Moodyssons film Ett hål i mitt hjärta och lämnar mest efter sig tankar som "Okej, jag ska inte bli porrskådis. Inte religiös fanatiker heller, tror jag."

The power of PK

Efter att ytterligare ha funderat över artikeln som jag nämnde igår (och som Elin kommenterat idag), slår det mig att införandet av nya härskartekniker för att beskriva upprätthållandet av den politiska korrekthetens högsäte i samhällsdebatten kanske inte är nödvändigt. Det verkar räcka kort och gott och väl med de gamla vanliga:

1. Osynliggörande var precis vad Sverigedemokraterna utsattes för inför senaste riksdagsvalet, något som i efterhand konstaterades vara ett misslyckande.
   
   
2. Förlöjligande uppnås vanligtvis genom att tillskriva sådana partier extrema och uppenbart absurda åsikter som de inte har.
   
   
3. Undanhållande av information är precis vad det är fråga om i det här fallet.
   
   
4. Dubbelbestraffning kan ta sig uttryck som att anklaga invandringskritiker för att motarbeta mångfald i samhället samtidigt som försök att peka på skillnader mellan kulturer avfärdas som gud vet vad.
   
   
5. Påförande av skuld och skam är ungefär vad anklagelser om främlingsfientlighet, rasism, islamofobi och nazism innebär.

Precis som i andra sammanhang kan verkställandet av dessa ske helt omedvetet, och oftast är det antagligen grundat i oviljan att ifrågasätta något djupt liggande känsloargument. Förhoppningsvis är detta något vi är på väg bort från, för att istället inrikta oss på vad som kan ge den största möjliga hjälpen till det största möjliga antalet. Naturen kan aldrig ha hunnit ge oss de känslomässiga intuitionerna för att föra en optimal flyktingpolitik, och det som inte ger mest hjälp ger onödigt lite hjälp.

Opinionen skapar klimatförändringar?

Nyss avslutade Debatt i SVT uppgav i programmets elfte timme att det är 91 % av de svarande som tror att medierna mörklägger sanningen om det mångkulturella samhällets baksidor, detta efter en diskussion orsakad av Gunnar Sandelins artikel för några veckor sedan. Även om jag egentligen inte gillar opinionsbaserade beslut i empiriska frågor blir det uppenbart att bilden som medierna målar upp inte överensstämmer med gemene mans uppfattning, och utan att fälla någon övrig kommentar så tycks, om siffrorna är representativa för landets befolkning, en allvarlig trovärdighetskris vara nalkande. Många tecken pekar nu på att debattklimatet är på väg att förändras till något som är öppnare och mer tolerant för marginaliserade åsikter och verklighetsbeskrivningar, inte minst efter en månad som även bjudit på Marias beundransvärda insats i Vellinge. Förväntansfullt ser jag fram emot en sådan utveckling.

Spöklik växelverkan

Idag är det siste april, som alltid är en väldigt festlig dag i Lund. Även jag har fått det riktigt livat. När jag skulle betala för en flaska mineralvatten möttes jag av en ovilja att ta emot en av mina enkronor, då den inte kunde identifieras korrekt. Vid närmare undersökning visade den sig vara från 1933, komplett med porträtt av V-Gurra och citat av hans valspråk Med folket för fosterlandet. Hur den tagit sig från mellankrigstiden till min plånbok är dock ett mysterium.

Maria Ferm is shit?

Det skulle jag aldrig påstå, utan återger bara den lite olyckliga adressen till Anders inlägg om Grön Ungdoms språkrörs debatt mot SDU:s ordförande Erik Almqvist om flyktingars vara eller icke vara i Vellinge.

Till att börja med kan konstateras att det var väldigt bra av Maria att ta den här debatten, det främjer demokratin (och retar alltid upp någon vänsteraktivist) med ett öppet åsiktsutbyte. Det är inte heller dumt att invända mot den extrema flyktingpolitik som förts av moderaterna i kommunen och som Sverigedemokraterna nu var på plats för att backa upp. Att testa de argument i invandringsfrågor som är så väl accepterade internt på en publik bestående av människor med andra bakgrunder, är också en bra idé.

Liksom språkröret själv är Anders nöjd med hennes insats och övertygad om överlägsenheten i de argument som hon framförde. Den samlade allmänna opinionen (låt vara att en markant del av den kan tänkas ha ingrodda sd-sympatier) tycks dock vara enig om att Almqvist avgick med en tämligen klar seger. Eftersom en politisk debatt bör betraktas som en uppgörelse i retorik så kan inget annat än majoritetsuppfattningen vara avgörande för vem som har vunnit, och jag ska därför inte uttala mig i den frågan. Ett försök till bedömning av logiken i argumenten, i avsikt att bortse från partisympatier och rent övertalningsmässiga aspekter, ska jag däremot ge mig på:

• Debatten inleds med en diskussion om segregation där Maria framför ståndpunkten att Vellinge är segregerat, i den mening att den kulturella sammansättningen i kommunen inte avspeglar övriga Sverige, och tar upp några problem som detta leder till. Almqvist kontrar med att en ekonomisk jämförelse mellan Rosengård och Vellinge avslöjar vilken typ av segregation som är värst. Han saknar dock belägg för sitt påstående att Vellinge är i samklang med det svenska majoritetssamhället (något som knappast heller det politiska läget i kommunen ger honom), och det faktum att en annan typ av segregation är värre innebär inte att någon form av segregation är bra.
  
  
• När frågan gäller hur brottsstatistiken i Malmö hänger samman med invånarnas kulturella bakgrund så gör sig Maria skyldig till modern härskarteknik genom att beskylla sd för "kulturell rasism". Att den som intar en sådan position dessutom ger uttryck för en självmotsägelse har jag redan bevisat.
  
  
• Även när kostnaden för invandring avhandlas tycks Maria säga emot sig själv när hon förnekar att flyktingmottagning är en förlustaffär för kommunerna samtidigt som hon försvarar att man aldrig får sätta pris på ett människoliv. Almqvist avfärdar båda dessa påståenden som verklighetsfrämmande genom att peka på hur samhället fungerar. Maria tycks inte ha något att sätta emot, och det är ganska intressant att flyktingfrågan tycks vara den enda där vi gröna accepterar idén om obegränsade resurser.
  
  
• I övrigt kan noteras att diskussionen övergår till att handla om arbetskraftsinvandring och att debattanterna blir uppmärksammade på denna avvikelse från det för dagen tänkta ämnet, men att Maria trots detta återvänder till frågan i sin slutplädering. Något irrelevant kan tyckas, och vinkar om en brist på hållbara motargument i det ämne som egentligen skulle avhandlas.

Maria Ferm visar stort mod när hon ställer upp på en debatt inför publik där majoriteten är genuint oenig med henne, och några av hennes brister i framförandet kan ursäktas av dessa omständigheter. Överlag blir dock få av Erik Almqvists argument kullkastade, och den punkt där en lucka i hans resonemang kunde skönjas förblir oangripen. Här var det video.

Sanningens sannolikhet

Kanal 5:s underhållningsprogram Sanningens ögonblick diskuteras idag på Sydsvenskans kultursidor. Precis som krönikören är jag fascinerad över hur dess intåg i tablåerna kan förändra den allmänna uppfattningen om sanning från något postmodernistiskt svajigt till den glasklara operationella definitionen att sanning är det som inte ger utslag på en lögndetektor. Särskilt när den (optimistiskt) uppskattade testsäkerheten på 97 % innebär att det över programmets 21 frågor ändå är 47 % sannolikhet att den kommer göra misstag. Inte oväntat är detta precis vad "maskinjäveln" anklagas för av en deltagare i det första programmet. Kanske behövs det en lögndetektor åt lögndetektorn också?

Med fiender som oss behöver Sverigedemokraterna inga vänner

Tänk er ett land där den förhärskande uppfattningen är att det inte råder några skillnader mellan de grundläggande värderingarna hos befolkningen i det landet jämfört med resten av världen, varför man inte heller ser något hinder för att tillåta fri immigration. Uppfattningen bygger på att man i det här landet inte är så noga med Humes lag, och därför har omfattat föreställningen att deras världsbild följer logiskt ur principen att alla människor har samma värde. Om jag nu vill flytta till detta land, men inte delar deras uppfattning om globala skillnader i grundvärderingar, då har jag enligt dem även tagit avstånd från principen om alla människors lika värde, då detta resonemang är ekvivalent med föreställningen om härledningen för deras världsbild. Och eftersom jag inte delar denna högst grundläggande värdering är de likaledes högst tveksamma till att släppa in mig i landet...

Detta verkar, att döma av vad som utspelats inom partiet under de senaste dagarna, vara vad som väntar om 'de Gröna skulle komma till makten i Sverige. Rasmus och Maria yrkar på uteslutning för René Lundström, partiets representant i Svedalas kommunfullmäktige, med anledningen av den egna motion om individuell utvecklingsplan för invandrare som han har föredragit framför att ge stöd åt det föreslagna avtalet med Migrationsverket.

"Vi ser inte invandring som ett problem" är miljöpartiets lagom bekväma hållning utåt. Det är dock ungefär som att säga till en villrådig väljare, som själv har upplevt baksidorna och undrar vad politikerna ska göra åt dem, att "om du tror det så har du fallit för den främlingsfientliga retoriken, och då ska du inte rösta på oss. Då vet jag ett mycket bättre parti för dig...". Detta parti tar såklart med glädje emot sådana erbjudanden (blogglänk):

René borde nog ta en funderare över om det inte finns ett annat parti som inte idkar åsiktsdiktatur och kränker den faktiska betydelsen i ordet demokrati. Ett parti som inte sysslar med sådant trams är Sverigedemokraterna.

Sydsvenskan citerar Rasmus med orden "Hans åsikt i flyktingfrågorna är inte viktigare bara för att han har kommit från ett annat land". Det är förvisso sant, men vad som däremot är viktigt är de lärdomar övriga inom partiet kan dra från Lundströms och andra invandrares erfarenheter. Istället vill man röja honom ur vägen medan man fortsätter förundras över att inte lyckas locka fler medlemmar ur invandrargrupperna, trots att man har en så "bra" integrationspolitik på programmet.

Sofistikerad sportdiskussion

– Per Ledin, Andreas Jämtin, Mats Sundin, Daniel Sedin, Thomas Rhodin... varför finns det så många hockeyspelare med namn som slutar på -in?
– Kanske för att det finns många svenska efternamn med den ändelsen.
– Varför finns det då inga fotbollsspelare med namn som slutar på -in?
– Tja... John Hedin? Elfsborgs målvakt?
– Elfsborgs? Närdå?
– Jaa, ganska nyligen, ett par säsonger sedan.
– Menar du Johan Wiland?
– Så hette han ja.

Årets bästa citat

Vad säger de egentligen? Rosengård?

– Min bordsgranne vid gårdagens sittning på Östgöta Nation, efter att fracksällskapet i samma lokal just utbringat en bordsskål.

Celebert sällskap

Och på samma sätt som mitt curlingmanskap i tisdags kunde titulera oss bäst i södra Skåne, kan nu även Malmö Redhawks stoltsera med motsvarande titel för ishockey. Grattis!

Godiskulregn och salt bombning?

Skärpning Karamellkungen! Om någon borde stämma dem så är det jag, för att de snodde ett av mina gamla smeknamn.

Revanschens timme

Starkt längtande efter en riktig framgång bar det idag åter av till Tårnby, där jag för ganska precis ett år sedan hade förlorat Malmö CK:s klubbmästerskapsfinal efter en rafflande uppgörelse. Årets klubbmästerskap hade hittills bjudit på en sanslöst tät grundserie, som hade sållat det rutinerade gardets agnar från vetet i de två nybildade lagkonstellationerna med färskare namn och yngre blod. Inte förrän efter den näst sista matchen stod det klart att finalen skulle komma att spelas mellan First Ladies och mitt lag med det något olyckliga namnet Stone Krashers.

Precis som föregående år öppnade vi finalmatchen starkt. Ett misstag av motståndarlaget i första omgången gav oss läge att dra in vår sistasten för fyra poäng. Fem poäng blev resultatet efter att jag istället valt att försöka en avancerad klyvning för att även få in en av våra stenar framför boet, en uppgift som vår fjärdespelare exekverade med den äran. Efter detta blev matchen aldrig särskilt spännande, utan vi lyckades försvara och utöka vår ledning under återstoden av matchen. Slutresultatet blev 12-4 efter en komiskt tillkommen stöld av en etta i slutomgången, och äntligen kan jag titulera mig nåt. Kapten för södra Skånes bästa curlinglag, typ. Yes!

Snarare fortsatt smygdrift än bombastisk återkomst

Kvällens nyzeeländska dokumentär om kärnkraft gav tyvärr inte mycket mer upplysning än att den hopplöst infekterade debatten inte är begränsad till Sveriges gränser. Samma onyanserade åsiktsuppdelning tycks dominera även i övriga världen, och dokumentären lyckades sällan lyfta sig över ett opartiskt men tillika oresonligt perspektiv, där skrämselpropaganda varvas med förnekanden av riskerna.

Att ett påstående upprepas tillräckligt många gånger gör det inte till en sanning. Särskilt inte när det motsatta påståendet samtidigt upprepas lika många gånger.

Inför inte ett förbud mot sexuella övergrepp på djur!

Enligt Djurens Rätt kommer inte en enda riksdagsledamot den 9 april att rösta för ett införande av förbud mot sexuella övergrepp på djur, och med anledning av detta anordnar de en protestaktion. Argumenten är att det i nuläget inte är möjligt att straffa någon för övergrepp mot ett djur om det inte kan bevisas att djuret har lidit, och den allmänna principen att djur inte ska betraktas som sexuella objekt.

Självfallet ska djur inte utsättas för onödigt lidande, men i vilken utsträckning är det meningsfullt med en uppdelning av övergreppen mot dem i kategorierna sexuella respektive icke-sexuella? Jag tvivlar på att särskilt många djurarter har förmåga att känna sig sexuellt utnyttjande, och därmed är det svårt att ge principen stöd utan att hänvisa till transcendenta värden. Risken är att införandet av ett förbud skulle bottna i människors obehag inför andras sexuella beteende, och det känns inte helt eftersträvansvärt.

Fyra kalorier fullpackade med energi

En av många saker man upptäcker när man tjuvtittar på webbcastade sändningar av amerikanska TeVekanaler som visar prisbelönt politisk satir är att det i detta fantastiska land säljs 5-timmars energidryck, som till skillnad från vanliga energidrycker inte är fullpackad med onyttigheter som orsakar en krasch efter en timme utan tvärtom innehåller inget socker alls och endast 4 kcal. Alltså ger drycken en effekt på hela 0,8 kcal/h, vilket motsvarar ganska precis 4,65 watt. Detta tycks åtminstone räcka för att hålla hjärtat igång.

Den ologiske ateisten

Oavsett vilken tro de förespråkar så har jag inte mycket till övers för sådana som värderar sin egen religiösa uppfattning högre än andras. Som om det inte räckte med deras tendens att knyta vaga positivt laddade begrepp till sig så liknar mycket av vissa organisationers retorik den från följande ordväxling:

– Hej, jag är Bosse, den ologiske ateisten. Jag är en bättre människa än du eftersom du är kristen och kristna har gjort en massa hemska saker i religionens namn.
– Men det var andra kristna, inte jag.
– Du förstår dig uppenbarligen inte på religion.

Europe's Greatest Hits

Här kommer en snabb resumé av min nyss genomförda Europaresa, i form av fem topphändelser från Nederländerna respektive Berlin.

Topp-5 Nederländerna

1. 1990s konsert i Haag med efterföljande igenkänning, utgång med bandet och övernattning på deras hotellrum.
   
2. 1990s konsert i Amsterdam, på gästlistan och än en gång en kväll som slutade på bandets hotellrum.
   
3. van Gogh-museet, resans kulturella inslag.
   
4. Popocatepetl i Haarlem, mexikansk restaurang med god fajitabuffé och en gullig kypare.
   
5. Turkpizza med sallad, fedepuligt.
   

Topp-5 Berlin

1. Min favoritkvinnis från senaste Emmabodafestivalen, att återse och klubba med.
   
2. Våra värdinnor och deras (mestadels bög-) kompisar, för häng och mera klubbande.
   
3. Äga dansgolvet på ZMF med min T-Qualizer.
4. Bussburen snabbsightseeing, så att man fick se Brandenburger Tor och sånt.
   
5. Turkpizza med sallad och kycklingkebab, och DET är najs.
   

Respass för dumheter

Cyklande i det iskalla hällregnet på väg från polishuset i Lunds absoluta utkanter, där jag just sett till att jag ska slippa bli papperslös under mitt stundande Europaresande, slås jag plötsligt av en idé:

Jag vet! Jag tar Södra vägen bort till Planetstaden, sen Tornavägen därifrån upp till Mattehuset, och sen åker jag hem till Vildanden via Kung Oscars bro. Så får jag en runda runt stan.

Ibland är det tur att jag inte följer alla mina korkade impulser.

Inget kunde paja flytet

Vissa dagar tycks allt stämma. När jag idag för fjärde gången skulle föreställa ansvarig för Blekingskas bakiskafé Någorlunda stod tre sorters paj på menyn: broccoli- och tomatpaj, laxpaj samt (klassikern) tacopaj. Efter förra veckans nachofiasko behövdes det en uppryckning för att vi skulle kunna hålla modet och redovisningstakten uppe, och jag och min teologistuderande medarbetare sökte hjälp från högre makter. Och som vi blev bönhörda. Om det inte var nog med en aldrig sinande ström av gäster, med hela menyn inom sina önskemåls omfång, så kom pajgudarna att även på liten skala spela oss rakt i händerna:

Köttfärsen blir oväntat otillräcklig, vilket förorsakar ett sent inhopp av tacoquornfärs – som gör succé. Lyckas inte bara utgöra fullgott substitut utan blir även efterfrågad för sina egna egenskaper. Till råga på detta blir polkagriskakan, som var mitt eget förslag, tillräckligt populär för att röna uppskattning, men inte för populär för att det inte ska bli något över till oss hårt slitande tjänstemän. Välförtjänt efter att ha jobbat 22-04 under natten och fått harva mellan 9-17 idag.

Awesome to the max

På jakt efter något som, med kursen i moralfilosofins historia numera bakom mig, kunde stilla min törst efter mer Mill snubblade jag över en Facebook-klubb med namnet Jon Stewart, John Stewart, John Stuart Mill... all awesome. Inspirerad av denna dröjde det inte länge innan jag formulerat min egen teori för utilitarism:

An action is considered good insofar as it promotes global awesomeness.

Det har därför blivit min moraliska plikt att servera er den här bilden:

Homoerotik VIII

Hon är en sån buskälskare att hon kanske skänker en en en.

OBS!

Min bror meddelar att ett nytt nummer av Voice of Friendship (utgiven av The Chinese People's Association for Friendship with Foreign Countries) har anlänt.

Dissad distinktion

Propositionen till helgens riksårsmöte för Grön Ungdom (vilket jag tyvärr missade) om att stärka 'de Grönas jämställdhetspolitik genom att bli ett uttalat queerfeministiskt parti, har kritiserats av mindre queera medlemmar. Eftersom jag själv inte kunnat ta del av denna proposition i sin helhet så vet jag inte i vilken utsträckning den tar ställning för likartstänkande och distanserar sig från särartsfeministers synsätt, men måhända är det så hett och brett med queerfeminism att man nästan kan bortse från den aspekten. Jag undviker tills vidare att uttala mig.

Under de senaste dagarna har jag dock försökt gräva ner mig i kollisionen mellan likarts- och särartsfeminism utan att bli så mycket klokare. Enligt omniscienta Wikipedia går likartsfeminism ut på att skillnaderna mellan könen i första hand är socialt konstruerade och måste motarbetas för att de tvingar in individer i begränsande roller, medan särartsfeminism betonar att könen är av naturen skapade olika, men att det faktum att de kompletterar varandra innebär att bådas sysslor är lika viktiga och att traditionella kvinnosysslor behöver uppvärderas. Hur båda inriktningarna kommer undan med att bryta mot Humes lag, vilken säger att värderingar inte kan härledas ur rena fakta, är bortom mitt förstånd och gör att jag inte känner mig tillfreds med uppdelningen. Det borde vara en helt annan sak att uttala sig om varför samhället ser ut som det gör och hur man anser att det borde vara.

Hur jag än resonerar kommer jag till slutsatsen att ett hybridtänkande är nödvändigt i den första frågan. Ur ett evolutionsperspektiv finns det ingen anledning till varför män och kvinnor i grunden skulle ha identiska egenskaper. Allt bottnar i den fundamentala skillnaden mellan att bära på ett enkelt slags könscell, som endast innehåller genetisk information, och att bära på en tyngre könscell som även består av de byggstenar som organismen kommer att bestå av. Sen är stenen i rullning. Någonstans för några tusen år sedan blir människorna bofasta och det moderna samhällets utveckling sätter igång, med följden att könen utifrån sina egenskaper tilldelas olika roller. Den biologiska utveckling som skett sedan dess (där visserligen de som passat in i rollerna bör ha gynnats) får betraktas som marginell p.g.a. den korta tidsrymden, utan könsrollerna måste snarare ha utvecklats som en del av samhället.

Faktum är dock att denna ursprungliga rollindelning i viss utsträckning även kan ha motarbetat av naturen givna skillnader. Någon gång i samma veva tycks det (i vissa kulturer) monogama äktenskapet uppstå, vilket tvingar mannen att ta större ansvar för sin avkomma och därmed begränsar hans möjlighet till sexuella utsvävningar. Skillnaden att kvinnor i allmänhet är mer selektiva med partners kan därmed svårligen ha samma förklaring som de i stycket ovan nämnda könsrollsskillnaderna, eftersom denna egenskaps utveckling snarare bör ha gått i rakt motsatt riktning. Således borde extremformer av både biologism och sociologism vara ute på hal is.

Även när det gäller diskussionen om hormoners inverkan på mänskligt beteende så landar jag i samma konklusion. Eftersom de allra flesta är överens om att de två könen är begåvade med olika könsorgan vilka producerar hormon i olika koncentrationer så är denna skillnad svår att bortse ifrån. Undersökningar visar t.ex. att kvinnliga individer med höga nivåer av manligt könshormon uppvisar mer maskulint beteende, och att, som vissa sociologister vill få det till, dessa effekter kan förklaras som någon slags omedvetet hormonnivåanpassad fostran är ungefär lika befängt som att påstå att det bara är människors förväntningar på alkohol som gör dem berusade. Exemplet visar dock på samma gång att män och kvinnor är lika såtillvida att de reagerar likartat på samma substans. Frågan är dessutom i vilken utsträckning man kan säga att en människas verkliga identitet utgörs av de substanser hon utsätts för.

Den slutliga invändningen mot detta kan vara något i stil med att dylika observationer inte ger tillräckliga belägg för en uppdelning, eftersom skillnaderna bevisligen är större inom än mellan grupperna. Förhoppningsvis har min filosofiföreläsare en gång för alla gjort upp med detta politiskt korrekta nonsensargument i inledningen av en uppmärksammad artikel där han talar sig varm för rasbiologi:

Men det måste väl gälla för väldigt många biologiska klasser, som vi betraktar som helt legitima, att variationen av egenskaper kan vara större inom klassen än mellan de olika klasserna? Ta exempelvis artklassifikationen. Vi skiljer mellan människa och orangutang. Det faktum att det finns en skillnad mellan dessa arter som har biologisk betydelse (de kan bland annat inte skaffa fertil avkomma med varandra), behöver inte förhindra att egenskapsskillnaden är större inom dessa arter än mellan dem. Egenskapen längd är ett exempel. Vi vet att människor kan vara allt från en och en halv till två meter långa utan att det är något konstigt med det. Orangutanger kan i sin tur ha en kroppslängd på allt mellan 1,25 och 1,8 meter. Det verkar alltså fullt möjligt att den genetiska variationen vad gäller denna egenskap är större inom var och en av arterna än den är överlag mellan dem.

Men som sagt, detta har ingen som helst betydelse för vilken strävan som är den rätta. Som John Stuart Mill (ursäkta namedroppingen) påpekat kan inte naturen betraktas som en förebild för hur människan ska leva, eftersom den inte tar hänsyn till begrepp som lycka. Det finns inga rationella skäl att hålla kvar människor i ett fack bara för att deras gener har placerat dem där, och kanske även får dem att tro att de blir lyckliga av att stanna i det.

Min lilla feminist

Användandet av diminutiva attribut på personer kan i många fall uppfattas som lite gulligt och rart. I andra sammanhang kan det betraktas som något helt annat, översittarfasoner eller i värsta fall härskarteknik. Inte minst gäller detta när attributet appliceras så att det ger en till synes oönskad allvarsdämpande effekt på sitt subjekt. Trots det kan jag, kanske p.g.a. att min mognadsnivå inte är förbi stadiet av onödiga provokationer, inte få mig till att ge upp uttryck som älsklingsveganputte eller min lilla feminist.

För faktum är att jag nog behöver en liten feminist. En samvetsröst som sitter på min axel och påminner mig om att inte låta min övertygelse om sakers tillstånd stiga mig åt huvudet och leda in mig i ett narcissistiskt tillstånd där jag utan eftertanke spottar ur mig dryga utlåtanden förklädda till skämtsam internkritik, som sina goda avsikter till trots kan uppröra människor. Något slags nödvändig provokation för att slippa de onödiga alltså.

Äg-onsson

I kölvattnet av att ha gått från studier av den teoretiska filosofin till dess praktiska motsvarighet har jag haft lyckan att ställas inför en föreläsare som med sällan skådad entusiasm lotsar oss igenom moralfilosofins historia. Efter tips från en kursare fick jag dock reda på att vissa människor är mindre roade:

En del har svårt att ta till sig mitt budskap om universiteten som roten till om inte all så åtminstone väldigt mycket av all ondska i världen. Jag kan förstå om det för utomstående låter rätt så drastiskt att säga en sådan sak. Men det är faktiskt sant. Det största ansvaret ligger framför allt vid universitetens filosofifakulteter.

Nu har jag läst en hel del filosofi vid universitetet, så jag vet precis vad jag pratar om. Men det betyder inte att jag alltid minns i detalj vad det var föreläsarna faktiskt sade. Jag minns inte deras exakta ordval. Så när jag igår följde med en väninna till hennes föreläsning i praktisk filosofi A, samma föreläsning som jag själv tog del av för lite drygt fem år sedan, då fick jag faktiskt lite av en chock. Som jag skruvade mig i stolen.

Efter en genomgång (med många ord i versaler eller inom citationstecken) av föreläsningens innehåll görs läsaren varse den fasansfulla implikationen av resonemanget den bygger på:

Slutsats: om alla TILLÅTS vara egoister blir det dåligt för oss alla. Därför ligger det i vårt “egenintresse”, fortsatte han, att vi STOPPAS från att handla strikt egoistiskt, strikt rationellt.

Utan att han sade resten kunde jag enkelt påpeka för min väninna att det han i princip lade grunden för här var den ursäkt som alla diktatorer och alla maktgalna politiker har använt sig av sedan urminnes tider för att motivera deras totalitära kontroll över individen: “det allmännas bästa”.

Jag har alltså, i den offentligt finansierade högskolan av alla ställen, lärt mig hur lätt och rätt för mig det är att uppnå oinskränkt makt, bara jag kan visa att placerandet av mig i en sådan position sammanfaller med något av befolkningens gemensamma mål. Hoppsan, att jag inte tänkte på det från början. Men så är nog inte etisk egoism riktigt min grej heller, jag har insett att om jag väntar mig att själv få ut något av mina handlingar så slutar det bara med att jag blir besviken.

Det framgick sedermera att även från helt andra håll har föreläsaren stött på mothugg. En recensent av hans bok Om det politiskt korrekta skriver följande:

I sin iver att göra upp med den politiska korrektheten (vad det nu exakt är för någonting) går Egonsson vidare och diskuterar huruvida en kvinna som blir våldtagen har ett eget ansvar beroende på hur hon klätt sig och agerat. Han tar följande exempel: Om en kvinnlig kriminalvårdare ordnar en fest där hon är ensam vårdare och strippar inför de intagna (samtliga grova sexualbrottslingar) är hon då helt fri från ansvar om någonting händer? Författarens föga överraskande svar är nekande. Varför väljer man ett så skruvat scenario om inte för att få chansen att lufta unkna värderingar som dessvärre redan finns på alltför många håll inom rättsväsendet?

Det är ändå lite respekt att doktorera i praktisk filosofi och ge ut fem böcker bara för chansen att få lufta unkna värderingar.

C-tyg

Ytterligare ett problem med det nuvarande systemet är att inte ens enskilda kursbetyg är särskilt talande, eftersom kriterierna för dessa inte enbart omfattar kunskaper utan också utgör någon slags klumpsumma av vad eleven presterat. Som om inte detta var raffinerat nog så kan vissa eftersträvansvärda egenskaper i olika utsträckning dessutom ingå i flera kursers betygskriterier.

Låt b₁, ... b_m beteckna betygen i olika kurser och a₁, ... a_n beteckna olika egenskaper som är relevanta i den betygsgrundande bedömningen. Den utsträckning i vilken egenskap a_j påverkar betyget i kurs b_i ges av koefficienten c_ij, i = 1, ... m, j = 1, ... n. Som exempel ges betyget i kurs b₄ av

b₄ = c₄₁a₁ + c₄₂a₂ + c₄₃a₃ + ... + c_4na_n.

På matrisform kan detta samband skrivas som

b = Ca

där en antagningsenhet kan ha kännedom om betygsvektorn b, medan egenskapsvektorn a är den som ger värdefull information om den sökande och kan fås genom invertering av matrisen C. Ekvationen har dock ingen entydig lösning om m < n, d.v.s. antalet ekvationer (en för varje satt betyg) är färre än antalet obekanta variabler. Fram för fler betyg alltså!

Pumpan saknas

En sak som är lite tråkig med att vara jag just nu är att min älskade vän Mette har farit till Costa Rica där hon ska tillbringa det närmaste halvåret. Som om jag inte har hyllat henne nog tidigare så kan jag ta det stämningsfulla tillfället i akt att specificera några av de avtryck hon har gjort i mitt liv.

Precis som med de flesta andra av mina betydelsefulla bekantskaper så började den här på det mest underliga tänkbara sätt. Tidpunkten är våren 2006 och jag ringer sent på kvällen upp och väcker en människa jag träffat en gång några månader tidigare, hastigt men uppenbarligen tillräckligt lustigt för att göra ett intryck, och som aldrig har gett mig sitt nummer. Kommer av mig i luren totalt när jag inser vad jag håller på med, men får ändå en sms-kontakt inledd med personen, som dagarna senare frågar om jag ska på Belle & Sebastians konsert på KB. Jag svarar jakande och föreslår att vi träffas vid detta evenemang.

Konserten på KB förlöper utan att något möte sker, trots upprepade sms från min sida. Jag lägger tankarna på detta åt sidan och riktar istället min energi mot dansgolvet för resten av aftonen. Där får jag en annan dansant själs uppmärksamhet och roar mig i resten av rytmerna med detta sällskap, som även ber om mina kontaktuppgifter innan våra vägar skiljs åt. På vägen hem från lokalen tar jag emot ett sms från personen jag ursprungligen skulle ha träffat, som ber om ursäkt för att ha lämnat sin telefon i sin i garderoben inlämnade jacka.

Nästa dag, när jag befinner mig på verklighetsflykt i Simrishamn, fortsätter kontakten med ännu ett sms där jag tillfrågas om det var jag som dansat med avsändarens kompis Mette. Och resten är, som man som sagt säger, historia.

Sedan vår bekantskap inletts var det första avtrycket hon gjorde att motivera mig att åka till det årets Emmabodafestival, bara genom att vara där som en av många smått bekanta personer. Även om vårt umgänge inte bestod i så mycket mer än att strax framför Annika Norlin och Maia Hirasawa dansa ändan av oss till Billie the Vision & the Dancers så var festivalen, med de minnesvärda spelningar och eskapader som ägde rum där, en av få saker som höll mig flytande under hösten.

Tack vare personer jag träffat genom henne på festivalen och de jag träffade genom dem i andra sammanhang, började så smått något som liknade ett socialt liv växa fram med en helt ny lokal bekantskapskrets, där jag antingen direkt eller indirekt kände alla personer genom Mette. Även så framträdande figurer som världens bästa misslyckade festivalflört, min alldeles egna sju år yngre dubbelgångare, och den i vars armar jag tillbringade den lyckligaste månaden i mitt liv, har hon orsakat mitt sammanstrålande med. Om jag inte träffat henne hade jag kanske fortfarande varit en missanpassad 171:an-pendlande teknologfesthängare som pratar med fler nya människor på en utekväll i Trollhättan än under ett helt år i Malmö och Lund.

B-tyg

Ärligt talat kan jag inte påstå att jag bryr mig speciellt mycket om betyg i skolan ges tidigare, senare, i fler eller färre steg. Oavsett vilket så tycks inget göra någon skillnad i slutändan, då alla ämnens finskaliga eller fulskaliga bedömningsparametrar räknas samman till en klumpsumma som inte säger mer än hur ens personliga egenskaper passar in i mallen för vad skolan efterfrågar, och därefter får avgöra ens livsöde. Är du riktigt duktig i grundskolan så har du chansen att bli frisör.

Vissa sliter hårt, lägger ner tid och offrar sina fritidsintressen för att få bra betyg som de i vissa fall använder för att komma in på eftertraktade utbildningar. Att en del sliter ut sig kan användas som argument för att lägga ner systemet och stoppa betygshetsen. Själv gjorde jag i brist på motivation knappt en enda läxa från fyran fram till sista året på gymnasiet (bortsett från att lägga någon minut på att plugga in glosorna till tyskan), gick ut högstadiet med blygsamma 205 poäng men lyckades på något vis skrapa ihop tillräckligt bra omdömen på gymnasiet för att komma in på den civilingenjörsutbildning som jag inte haft några större svårigheter med att ta mig igenom de första tre åren av och som troligtvis kommer ge mig ett välbetalt jobb när jag är färdig.

Är det rimligt att somliga ska behöva slita arslet av sig för att få ihop betyg som i bästa fall gör att de kommer in på utbildningar som leder in i arbetslöshet, medan andra vaggas in i ovanan att sitta av lektionerna och gå sysslolösa under stora delar av sin tid för att senare kunna håva in en massa pengar genom att dricka kaffe på möten och räkna ut saker på datorer hela dagarna? Väck med betygen och gör skolan till en plats som tar vara på elevernas styrkor och intressen!

Mörrum revisited

Tillbaka från en framgångsrik laginsats med tre segrar på fem matcher under den andra division II-omgången i Mörrum finner jag en artikel från ett tidigare uppgör, som jag även bloggat om. Den här gången lyckades vi utöver det ungdomliga hemmalaget även besegra det betydligt äldre som slutade på tredje plats, dessutom helsingborgarna som nu på bortaplan verkade vara ordentligt ute på hal is. Tyvärr räckte inte dessa resultat längre än till att försvara vår näst sista plats i sammandraget. Inom kort bör detta vara dokumenterat här. Förhoppningsvis stundar revansch och ett annorlunda slut på artikeln om avgörandet i årets klubbmästerskap.

Här kommer mamma

Man kan tolka det som att min mor har svårt att släppa taget när hon börjar läsa en kurs i genuspsykologi på universitetet i Lund i samma veva som båda hennes söner flyttar hemifrån för att studera vid just det lärosätet.

Vem bryr sig om vad folket tycker?

I dagarna kunde man läsa om en opinionsundersökning som förtäljde att 48 % av svenskarna är positiva till nybyggen inom kärnkraft, medan blott 39 % är negativa. Sämre på att förtälja är den huruvida det syftas på utbyggnad eller ersättning av uttjänta reaktorer, men uppenbart är att opinionen har svängt sedan en folkomröstning för sisådär trettio år sedan.

Oavsett vilken av opinionerna man hänvisar till i sin argumentation för kärnkraftens vara eller inte vara så är man ute på hal is. Frågan är för komplicerad för att avgöras av folkliga majoritetsbeslut, då den fullständiga uppsättningen konsekvenser av att ha eller vara utan kärnkraft är okänd för många. Förespråkare är ofta inte särskilt pålästa eller intresserade när det gäller uranbrytningens miljöpåverkan medan motståndare har en tendens att vara ogrundat optimistiska i fråga om hur energin från kärnkraft ska kunna ersättas. Strävan att påverka opinionen leder till att många tvivelaktiga argument (t.ex. om klimatpåverkan) kommer fram i debatten, och som tillhörande den kritiska massan är jag bekymrad över bristen på nyansering.

Kärnkraften är den klart sämsta av de s.k. klimatneutrala energikällorna. Kanske räcker det med att bara använda bättre energikällor, effektiviseringar och vettigare konsumtion för att ersätta den. Svaret på denna empiriska fråga är mycket bättre som vägledning för ett beslut än vad någon opinionsundersökning kan vara.

Äktenskap dödar

Som en ny sysselsättning efter lördagens legendariska fest gick jag och personen som tillförde supersociala förmågor och såg filmen Control igår. Filmen är ett synnerligen rockfotografiskt porträtt av Joy Division-sångaren Ian Curtis som hann med att bli en superstjärna och göra en av historiens främsta plattor innan han tog sitt liv vid 23 års ålder.

Ett äktenskap vid nitton års ålder, en obehaglig epilepsi, en krävande publik och en affär med en beundrande journalist blev för mycket för ett bräckligt ungt geni. Hans uppriktiga simultana kärlek till två personer och fruns egoistiska ovilja att acceptera den och finna sig i att dela honom med en annan blev hans död (detta är förstås bara ett av många möjliga perspektiv på historien). En nästan lika obehaglig följd av det heteronormativa kärnfamiljsidealet som de områden av villor med garageuppfart alternativt radhus med carport som man ibland tvingas beskåda när man har vägarna förbi.

Naturligtvis är inte heller alla alternativ till detta ideal helt oproblematiska. Av genetiska skäl kan det finnas skillnader mellan könen i benägenhet att känna dragning till flera personer samtidigt, något som kan vara en delförklaring till vissa kulturers öppenhet för det ena könets rätt till månggifte (men på intet sätt rättfärdigar strukturen i de äktenskapen), men dessa skillnader riskerar också att på just det sättet leda till att förhållanden blir ojämlika. Eftersom en konflikt i den här typen av fråga innebär att känsla står mot känsla – kärlek mot svartsjuka – och den ena parten alltjämt måste vika sig så kan det kanske leda till lika dystra utvecklingar som för Curtis.

Om man bortser från den faktorn och för ett rationellt argument blir det dock ganska svårt att se vad monogamitet ska vara bra för. Äktenskapet uppfanns så vitt jag vet för att det skulle bli möjligt att med säkerhet veta vem som var far till ett barn, en roll som kan betraktas som utspelad. Skulle jag någon gång gifta mig så är det i första hand (bortsett från att det är praktiskt juridiskt) för att min mamma har lovat att sjunga på bröllopet. Tur att en del politiker har koll på frågan.

Sport exakt

Sydsvenskans krönikör är inne på diskussionen om vad som ska räknas som sport och inte. Det är ett ämne jag har funderat en hel del över, och jag kan ganska säkert konstatera att det varken är en sport att ragga killar på krogen eller att svettvolymen som genereras på något sätt skulle vara avgörande. Som jag ser det måste tre kriterier vara uppfyllda för att en aktivitet ska klassas som sport:

1. Ett tävlingsmoment måste ingå. Prestationerna måste således vara mätbara för jämförelse med andra individers, alternativt samma individ vid annan tidpunkt. Annars rör det sig om en lek eller hobby.

2. Tävlingsmomentet ska till viss del äga rum i den materiella världen, alltså inte enbart i den begreppsliga. Utformningen på de kroppsdelar och eventuella redskap som används får alltså en betydande roll för förutsättningarna. På så sätt utesluts spel där redskap som kort och pjäser endast fyller funktionen av representation för idéer.

3. Upplägget måste vara sådant att slumpen får underordnad betydelse. Detta innebär att förutsättningarna måste vara kända på förhand så att träning är möjlig (jippotävlingar utesluts). Uppgörens längd bör därtill vara anpassad för att slumpmomenten ska bli tillräckligt många för att konvergera mot en jämn fördelning av gynnsamma utfall deltagarna emellan, något som ger en gränsdragning mot andra typer av spel (krogbiljard skiljs från mästerskapsbiljard).

Det kan sedan diskuteras om det finns någon skillnad mellan sport och idrott, men den distinktionen kan betraktas som mindre intressant. Min uppfattning är att idrottsbegreppet kan vara något snävare och inte omfatta sporter där det fysiska tävlingsmomentet handlar mer om kontroll än om en direkt kraftmätning. Men det är det ju som sagt ännu färre som bryr sig om.

Jag är en festis

Den låga bloggaktiviteten under den senaste tiden kan kanske delvis skyllas på att mina tankar varit upptagna med den fest på temat framtid som jag hade bestämt mig för att arrangera på lördagen i den nyss gångna helgen. Jag har även haft att stå i med teoretiskt filosofisk uppsats och sittning som avslutning på höstterminens kurs. Att uppsatsskrivandet sammanföll med en tidsperiod då jag varit i behov av att göra förberedande insatser inför festen var ett lyckligt sammanträffande, eftersom tillfällen att få saker gjorda som bekant inte blir bättre än de då man egentligen borde göra något annat.

Med uppsatsen gick det ändå helt okej. Jag höll mig inte helt och hållet till ämnet men lyckades å andra sidan knäcka den ena artikelns argument, något jag i vanlig ordning var väldigt nöjd med. Sittningen blev riktigt trevlig och avslutades med en imponerande allsångsinsats i den för sammanhanget nödvändiga Monty Python-hitten Philosopher's Song. Nu väntar en termin av den praktiska motsvarigheten innan jag kan känna mig färdigfilosoferad.

Framtidsfesten upplevde jag som en framgång, besökarantalet blev utifrån lokalens storlek och tilltuggstillgången väldigt lagom, och mina ansträngningar för att varje gäst skulle trivas tycktes ge goda resultat. Arbetet underlättades dessutom rejält av de korkskruvslånande och supersociala respektive ballonguppblåsande förmågor jag fick assistans av. Resultatet blev en förträfflig tillställning, på min ära. Det enda jag saknar är att kunna se fram emot den.

Vad kan stoppa mig nu?

I år har jag bestämt mig för att göra något åt att jag ofta glömmer bort saker jag ska göra och har svårt att få något uträttat eftersom jag är så dålig på att planera. Jag har införskaffat en kalender!

Min bror och jämställdheten, del 2

Ett jämställdhetsbråk som mest tycks bottna i Pär Ströms användning av begreppet feminism i sitt inledande inlägg, bröt ut på debattsidan i en av landets större dagstidningar. Visst känns det inte lika hippt att kalla sig feminist nuförtiden som för några år sedan (vilket också är en av huvudanledningarna till att jag gör det), eftersom ordet av ogenomtänkta uttalanden och besynnerlig ryktesspridning har svärtats ner till den grad att det i ökande utsträckning börjat likna ett skällsord. Och givetvis är stigmatiseringen av jämställdhetskampens frontsoldater ett problem, liksom det dödläge som uppstår i debatten.

Lyckligtvis har min bror en finfin lösning. Eftersom ordet feminist har fått en så negativ klang så bör jämställdhetsförespråkare, oavsett om de i nuläget kallar sig feminister eller inte, istället börja kalla sig för något annat. Man bör dessutom välja att kalla sig för ett ord som i dagsläget inte används. Som t.ex. neger.

2007 var året

Det gångna året innehöll måhända inte lika mycket Finland som föregående år. Något det däremot innehöll var inte mindre utan betydligt mer än 16 blogginlägg från min sida, vilket ger mycket större möjligheter till referens vid den sammanfattning av året som jag nu kommit fram till. Så om ni behöver påminnas, 2007 var året då...

• Jag i januari äntligen fick uppleva Raymond & Maria live (samt testa min nya uppfinning) på en sprakande tillställning i sällskap med två av Sveriges enda andra fans, utpekade svenska folket som mördare, redovisade hur en inte särskilt inspirerande kurs gav inspiration till en lösning på upphovsrättsfrågan, samt reflekterade över min egen obetydlighet.
  

• Februari bjöd på en livsförändrande schlagerfest vilken jag hastigt och lustigt blivit inbjuden till efter att ha googlat på mitt namn, och intet ont anande omtalade i förväg i ett bussfilosoferande inlägg. Jag återupptog en gammal favorit, lovsjöng Jämtland, spred mer glädje än jag kunnat ana på alla hjärtans dag, utsåg svenskans fulaste ord, definierade mig själv, och lattjade med statsskick.

• Den tredje månaden innebar slutet för den gamla favoriten, men även en comeback efter lång frånvaro från demonstrationståg. Dessutom kom jag till Sverigedemokraternas undsättning i diskussionen om Zlatan, sågade det lokala hockeylaget för första gången, bytte ansikte, förutspådde blågul kollaps (och tjänade pengar på det) innan jag avslutade med att återkomma till Zlatandiskussionen.

• April inleddes med ännu ett nederlag, fortsatte sedan med barndomshemsförsäljning och en inventering över poplandskapets tillstånd. Jag flumbloggade om normer, dissade ateister, utredde de djurrättsprinciper som emellanåt blir kontraproduktiva, följde irländsk hockey från fåtöljen och avslöjade hur jag lyckats undvika Babylonsjukan.

  
  

• Maj var månaden för en jämförelse mellan svensk och kinesisk arbetsmarknadspolitik, listor över tear-jerkers i olika former, ännu en fantastisk schlagerfest, en kritisk massa kärnkraftsbabbel, okritiskt hyllande av TTA, och hatkärlek till sportmagasinet S.

• Det i juni var världspremiär för genusmarxism. Därefter kom en förklaring av Annika Norlins genialitet, en underbart osannolik EM-kvalmatch, allegorisk-romantiskt diktande, och utlandshyllningar till Raymond & Maria. Sen var det dags för mitt legendariska motbevis av heteronormen, följt av mitt egna ställningstagande i queerfrågor. Den inläggsintensiva månaden avrundades med att påpeka det förträffliga i att lura barn på pengar, få mina egna stordåd listade, och lovsjunga Möllanpretton.

• Jag tillbringade juli månad med att visa min uppskattning för Mette, börja flytta, än en gång fylla år, blogga loss om Hysén på Pride, ironisera över Mellanöstern, leka scout för en dag, och till sist åka på min andra Emmabodafestival för att under alkoholpåverkan frikopplas från mitt biologiska ursprung.

• Att det blivit augusti fick mig att se tillbaka över vad jag åstadkommit sedan den första schlagerfesten. Efter detta började jag söka njutning i homoerotik, ondgöra mig över trackandet av dem som röker holk ibland, börja gnälla även på stadens fotbollslag, festivala mera, försöka lyckönska en barnaföderska, och ta avsked av mitt hood för att inleda ett nytt liv på sämsta tänkbara sätt.

• September var en tid för mig att glo på sport, göra en Aristoteles för svenska språkets skull, omdefiniera min umgängeskrets och på mitt alldeles egna vis bära rött för de protesterande munkarnas skull.

• Jag ägnade oktober åt att dissa damfotboll, käfta vidare om normer, gå med i samma politiska parti som mina kompisar och lägga mig i debatten om yttrandefrihet i tunnelbanan.

• November blev en framgångsrik bloggmånad med inlägg om jämförelse mellan ord- och samhällsklasser, fotboll (med ny diss av damfotboll), Bara Bröst-kampanjen, icke-postmodernistisk idrottsforskning (med ytterligare diss av damfotboll), nedtystade integrationshinder, förtjänsterna av min interna kritik, och avslutningsvis en Raymond & Maria-uppbackad känga åt konsumtionssamhället.

• Jag verkade ha gått i ide under december, men släpade mig upp för att formulera en kommentar till en kommentar, ett argument för konventionella pronomina, en drift med idrottsanalfabeter, och en kontaktannons som alla kan känna sig diskriminerade av.

Med så mycket bra saker redan sagda börjar det bli svårt att föreställa sig vad jag kan fylla den här bloggen med under 2008. Tips kommer få ett varmt mottagande.

God fortsättning!

Tomte misstänkt för sexuellt ofredande – Signalement: Man med vitt skägg och röd luva

– Rubrik i Kvällsposten

Spännande kontaktannons

Sökes:
Person av den överlägsna rasen tillhörande det svaga könet, med normal sexuell läggning och bekännande till den enda sanna tron. Ej mongo.

Allt nytt är inte nyheter

Snubblade över en klubb på Facebook (stället för att förändra världen) med titeln Sluta visa sport på nyheterna, det är INTE nyheter! och en rad sylvassa argument för att de 117 tappra medlemmarna ska kunna uppnå detta mål. Eftersom jag gillar att kärleksfullt dela ut konstruktiv kritik till förkämpar för mål som jag stödjer har jag än en gång tagit mig an den uppgiften:

- Sport ÄR inte nyheter

Vårt budskap är vagt och kanske i behov av ett ytterligare förtydligande i stil med "SPORT är inte nyheter". Och varför inte tillägga "Sport är inte NYHETER" när vi ändå är igång?

- Det finns tusentals olika intressen, ska alla visas på nyheterna?

Självklart inte. I rättvisans namn bör inte innehållet i nyhetsprogram intressera någon.

- Sport gynnar ingen förutom utövarna och inkomsttagarna.

Håller med om att detta är upprörande. Något som gör anspråk på att vara en del av ett modernt samhälle bör givetvis även tillgodose nolltaxerares intressen.

- Sport orsakar onormalt slitage på kroppen

Det är otydligt hur detta argument talar för vår sak, och vi bör förklara vilket enormt obehag vi känner inför att tvingas bevittna sådant i något annars så harmlöst som nyhetssändningar.

- Sport och tävlingsmänniskor står för 99% av allt våld i samhället

Å andra sidan är tråkiga människor nästan lika illa som våldsverkare, och 99 % av alla tråkiga människor är ointresserade av sport. Jag skulle personligen rentav föredra en snabb död genom ett järnrör i huvudet framför det utdragna och plågsamma förfarandet i att bli uttråkad till döds.

Det man inte har lust att prata om, därur slingrar man sig

Intressant diskussion med en intressant person i kommentarerna till Marias inlägg idag. Med ett mindre aggressivt tilltal representerar han en uppfattning inte långt från min egen, och lustigt nog är han inne på samma slutsats som jag själv haft i bakhuvudet hela tiden: att den postmodernistiska inställningen att det är sant att det inte finns några objektiva sanningar är ungefär lika freaky som positivismens metafysiska ställningstagande att metafysiska frågor är meningslösa. Eller, som M.A. Numminen uttryckt den:

Quizzing

– Vem sköt Lee Harvey Oswald?
– John F. Kennedy.
– Fel. Det var Jack Ruby som sköt Lee Harvey Oswald.

Naturligtvis hade facit varit så flexibelt att den svarande inte fått rätt om han sagt Rubys namn heller. Exemplets tvetydighet uppstår för att svenskan inte gör skillnad mellan subjekt- och objektform för substantiv. Detta är dock inte fallet med pronomina, vilket framgår av att ersätta namnet i frågan med t.ex. "jag" respektive "mig". Tack vare den distinktionen undviks en komplikation, och så lyder min ursäkt för att inte bidra till depatriarkaliseringen av språket genom att konsekvent använda "en" som generaliserande pronomen.

Inlägg om en kommentar

Jag fick en kommentar på ett av mina inlägg:

paul sa...
Metaargumentation. Kritiken handlar inte om fotboll, utan om objektivitet och dess konsekvenser för forskning/ eller om att du kan inte konstruera 'den stora berättelsen' genom att kritisera den ideologi som dekonstruerade den eftersom den är en förutsättning för en del av dina andra antaganden vari dessa antaganden grundar sig på dekonstruktionen av 'den stora berättelsen'.

Efter dagens föreläsning i vetenskapsteori tror jag mig ha kommit ett steg närmare att förstå vad detta ska betyda. Så jag tror nästan att det är bäst för mig att ta tillbaka min replik om att "metaargumentation kan du vara själv".

En någorlunda köpfri dag

På lördagen den 24 november firades Buy Nothing Day, som på svenska blir En köpfri dag. För min egen del hade inte denna vision varit någon större utmaning om jag verkligen gått in för den, men nu lyckades jag trots min passivitet inskränka min konsumtion till en billig fika på studentbakiskafé, ett gratis museibesök och en tågresa Lund-Malmö betald med ett rabattkort som var laddat sedan tidigare (varför man kan betrakta den transaktionen som att ha ägt rum en annan, mindre köpfri dag).

Samma dag hade av någon helt annan utnämnts till Buy Something Day, vilket alltså skulle vara ekvivalent med En icke-köpfri dag. Förutom att åtgärda sin bristande logiska förmåga (enligt lagen om motsägelsefrihet kan inte något vara såväl P som icke-P) så skulle denna naivliberala person behöva lite grundläggande insikter i vad som är skillnaden mellan bra och dåliga skäl att konsumera.

Bra skäl att konsumera har man när det gäller något man har behov av eller som sprider glädje, och som har producerats på ett sätt som inte skadar andra människor eller naturen. För en uppräkning av dåliga skäl att konsumera är det bara att vända sig till konsumtionssamhällets främsta betvingare Raymond & Maria. Det är t.ex. onödigt att köpa saker för att smälta in i en folkmassa, men som man egentligen inte behöver:

Det är skönt att komma ut på en skogspromenad,
men av sprit och musik blir man dubbelt så glad
Man kan köpa en bok om sånt man redan känner till,
det är härligt att vara så dum som man vill
(Ingenting för dig)

Det är inte heller någon bra idé att shoppa i ångestdämpande syfte:

Allting är borta nu och jag blev lika ful som du,
du såg det men lät det ändå ske
Försök inte styra mer, det är rea på allt du ser
och köp något, det lindrar för en stund
(Det går aldrig att bli dum igen)

Besökaren på Buy Something Day-sidan hälsas välkommen med det i mina öron sovjetklingande "Hej konsument!". Men är det något som R&M har lärt oss så är det att inte låta oss reduceras från tänkande individer till vandrande plånböcker:

Någonting på NK gick fel idag, vad kan det vara
Allt slocknade en liten stund,
och flickan vid kassan,
hon såg på mig och frågade sig
om hon var människa eller en kund

Jag såg dig vid hyllan, du valde nåt
som du förstått var bra för dig och för miljön,
och längst ner i fickan där låg ett kort
där allt du gjort har lagts ihop och kallats lön
(Någonting på NK)

Mest revolutionärt är dock budskapet i låten som följande hoppingivande textutdrag är hämtat från:

De väntar sig ingenting av dig
De väntar sig ingenting av mig
Det finns aldrig några krav, vi ska bara leva klart

Men vi kan krossa deras mur och vi kan släcka deras eld
De förlåter aldrig den som tänker själv
Så gör det, gör det, gör det, gör det nu
(Vi ska bara leva klart)

Om människor inte har fattat vad det handlar om så är det alltså helt enkelt för att de inte har lyssnat tillräckligt mycket på Raymond & Maria.

emo-cat

Även jag har alltså varit där en gång i tiden. Fast det faktum att jag envisades med att vara så förbannat NÖJD förtar lite av poängen.

Den man älskar dissar man

Under den månad som hunnit gå sedan mitt medlemsskap blev officiellt har jag näppeligen, som först befarades, hunnit bli mer självcensurerade. Snarare har effekten blivit den motsatta, då de ökade möjligheterna att provocera (och därigenom göda mitt redan överdimensionerade ego) har förmått mig att entusiastiskt formulera kritik mot grundläggande inriktningar såsom jämställdhetssträvanden, kärnkraftsmotstånd och nu senast integrationspolitik. Men faktum är att få saker är så inspirerande som att kritisera människor som i grunden delar ens egna mål och värderingar, då en dialektisk sådan process i längden kan göra det möjligt att utveckla metoderna för att uppnå dessa mål. Enda problemet är väl att jag inte riktigt tål den typen av kritik själv...

Alltid med hopp om bättring

Kanske ska inleda med ännu en illustrativ insändare från kaptenstofil.net:

VAD ÄR DET FÖR DUBBELMORAL?
Jag ser i en notis i DN att brittiska skolor nu har förbjudit aga. Att aga har varit förbjudet i Sverige i många år är väl allom bekant, men man kan ju undra vad det är för dubbelmoral som trots detta tillåter oss att exportera sådant som är förbjudet i vårt land till andra länder. (Jag tänker främst på de tidningsrubriker jag såg för en tid sedan och som löd: "Aga säljs till Tyskland".) Det är ju en skandal helt i paritet med hur vår regering under krigsåren tillät export av stål till den tyska krigsindustrin! Avgå, Per Albin!
Med hopp om bättring,

Söndagens Dokument inifrån, om den av eleverna orsakade stängningen av en skola och Jan Björklunds lögnaktiga utspel om den händelsen, var angeläget och berörde mig mycket med sitt mänskliga perspektiv. Det går uppenbarligen åt skogen när människor, som inte fått reflektera över konsekvenserna av sina handlingar utan istället fått lära sig att lyda för att slippa få stryk, ställs inför en frihet att slippa bestraffning som fordrar ett ansvar de inte är förmögna att ta. Den barnaga som är utbredd i invandrartäta områden är inte minst nödvändig att betrakta som en av rötterna till många av de segregationsproblem som finns i landet, då de barn som utsätts för den (och även andra i deras närhet) riskerar att få sin skolgång förstörd och med den sin kanske bästa möjlighet att bli en del av samhället.

Idag snubblade jag över en anonym provokationstävling (som jag inte ska uppmuntra genom att länka till) som försigår i kommentarerna till ett inlägg av en bekant. Detta ledde mig oväntat fram till ett videoklipp av en intervju med Fredrik Lindström, i vilken han förtjänstfullt anknyter till samma problem som dokumentären påminde om.

Den dåliga idrottsforskaren

I brist på ett forum där det går att föra en någorlunda intelligent sportdiskussion får jag ofta nöja mig med att följa vad krönikörerna (inte minst de med fyrbokstaviga namn) skriver och emellanåt kommentera med några rader här, i svag förhoppning om att de ska väcka intresse någonstans. En annan anhalt värd ett besök om man känner sig lite extra pretentiös är webbtidskriften idrottsforum.org, som sammanfattar det som sker inom idrottsforskning i Sverige, Norden och resten av världen.

Senast jag tittade in där upptäckte jag att det ramlat in en uppföljning på Jonny Hjelms uppmärksammade artikel (jag var faktiskt helt övertygad om att även jag hade bloggat om den tidigare) "Den dåliga damfotbollsspelaren", där den kritiseras av Kutte Jönsson och Helena Tolvhed för sitt empiriska perspektiv. Efter att ha läst deras kritik började jag tvivla på den rådande begåvningsnivån även i detta sammanhang.

Hjelms undersökning aktualiserar frågor om hur vi som idrottsforskare ska förhålla oss till vårt studieobjekt – idrotten. Idrotten, och fotbollen, måste betraktas som en kulturellt och historiskt skapad verksamhet, och en produkt av en historia där det länge var mäns spelande som uppmärksammades, uppmuntrades och utvecklades. Hur fotbollsspelande värderas är historiskt och kulturellt föränderligt, och handlar förstås också om subjektiv smak. Hjelms undersökningsupplägg antyder istället existensen av ett slags universellt värderingssystem, enligt vilket kvalitet i spelet kan bedömas objektivt. Detta sätt att betrakta idrott bör vi som idrottsforskare, enligt vårt sätt att se på saken, tvärtom problematisera och förhålla oss kritiska till.

Det är fullständigt absurt att påstå att utövarnas skicklighet beror på kulturella faktorer, då spelets från början uppställda regler ger just en klar och tydlig måttstock på vad som är kvalitet inom fotboll. Spelet går ut på att göra fler mål än motståndarlaget, och en bra spelare är en spelare som bidrar till lagets förmåga att åstadkomma detta. Det är efter dessa reglers ramverk som alla utövare tränar och bedöms, och därför måste det betraktas som objektivt. Att reglerna i sin tur är en mänsklig konstruktion anpassad för manliga utövare är en helt annan femma.

Den nedvärdering av damfotbollen som Hjelm föresatt sig att utmana bemöts inte bäst genom att reproducera föreställningen om en ”objektiv” värderingsgrund. För – vad hade hänt om utfallet av Hjelms studie blivit ett annat? Om den tvärtom visat att det faktiskt VAR stora skillnader enligt den ”objektiva” bedömningsmall han använt sig av? Hur hade Hjelm handskats med detta ”resultat”? Tankeexperimentet visar hur ytterst problematiskt (och riskabelt i förhållande till den ”goda föresatsen”) studiens upplägg är. Liksom rasistiska utlåtanden om att vissa människor skulle vara mindre intelligenta än andra inte bemöts bäst genom att hänvisa till utfall av intelligenstest, är det problematiskt att bemöta sexistiska utlåtanden om fotbollskompetens genom att godta och bekräfta de premisser på vilka de bygger.

Forskningsmetoder bör alltså anpassas för att uppnå det resultat man önskar? Tyvärr har jag väldigt svårt för detta Gorgias-luktande resonemang, inte minst på grund av typen av diskussioner det kan leda till, där de båda sidorna baserar sin ståndpunkt på divergerande påståenden om en faktauppgift. Kanske är det så att det är bäst att hålla vissa sanningar borta från allmänheten, men håll med om att man blir ganska sugen på att få reda på varför det är bäst att inte bemöta rasistiska utlåtanden genom att hänvisa till utfall av intelligenstest?

Och brösten blir bara barare

De toplessa badarna får fortsatt uppmärksamhet, vilket i sin tur uppmärksammas av Maria (som trots sitt ivrande för halloumifalafelns storhet hade svårt för uppfattningen att den skulle vara bättre än [hetero-?]sex, även om den kom från Jalla Jalla). Det har varit spännande att som följd av aktionerna få ta del av diskussioner kring dessa kroppsdelar som ligger många människor varmast om hjärtat.

Jag har tagit del av värdefulla synpunkter från flera håll, men min uppfattning kvarstår att målet är långt ifrån självklart. En ökad frihet att slippa uttrycka något kommer nämligen alltid att innebära en minskning av möjligheterna att avsiktligt uttrycka samma sak. Ty varje mänskligt uttryck som avsexualiseras kan heller inte längre användas i syfte att uttrycka sexualitet. Vad som därför måste eftersträvas är en rimlig balans som lämnar möjligheter öppna för uttryck av båda sorterna, utifrån det behov som föreligger hos den samlade gruppen. Kanske blir den slutgiltiga lösningen något i stil med att det blir tillåtet att ha bar överkropp om man inte har rakat sig under armarna.

Låt oss heller inte förglömma värdet av vår traditionella könsuppdelning:

Mera botfoll

Jag tänkte följa upp gårdagens inlägg med mina egna kommentarer till det som omtalas.

Liknelsen att damfotboll skulle vara som V75 för kossor har jag inget att invända mot. I båda fallen rör det sig om en tävlingsform som är densamma, ett underhållningsvärde som är på samma nivå (seriöst, hur mycket tråkigare skulle travsporten kunna bli?), och en skillnad i fysiska egenskaper som påverkar vilket utseende den färdiga produkten får. Dessutom blir provokationer alltid roligare när de följer pajkastningsprincipen. Och att fixa billig uppmärksamhet genom pseudojämställdhetsretorik istället för att skapa förutsättningar att göra sig engagemangs- och underhållningsmässigt förtjänt av den är inget jag kan uppmuntra, vilket jag också tidigare har klargjort.

Det är dock beklagligt att ingen annan kanal än DN:s webb-TeVe sände från den första OS-kvalmatchen, eftersom det säkert finns många som hade velat se den. Å andra sidan känns det minst lika illa att returen spelas på Råsunda. Senast damlandslaget huserade där var för två år sedan i ett EM-genrep mot Kanada, inför en mindre publik än den som tre dagar tidigare hade sett U21-damerna besegra Frankrike – i Tranås (2503 mot 3208). Mer tydliga än så blir nog inte exempel på hur rörelsen motarbetar sig själv.

För att byta kön så är jag uppriktigt förbannad över att såväl herrlandslaget som förbundskaptenen Lars Lagerbäck är nominerade till Årets lag respektive ledare på Idrottsgalan. Det borde visserligen inte komma som någon överraskning, då det har varit ett riktigt torftigt svenskt idrottsår och nämnda landslag två gånger tidigare inte bara varit nominerade utan rentav vunnit den utmärkelsen efter att ha kvalat in till mästerskap, men det är likväl beklämmande att inte Lagerbäcks luftslott till lagbygge blivit lika genomskådat av opinionen på hemmaplan som av några av motståndarlagens tränare. Och om det inte är en poäng på två matcher mot Nordirland som ligger till grund för nomineringen så är det kanske den tilldömda segern mot Danmark? Nej, det är ju Idrottsgalan vi pratar om, så det måste vara populariteten.

Min indignation bottnar i första hand i att våra baskettjejer borde ha uppmärksammats (även i detta sammanhang) för sin sensationella finalplats i U19-VM. Om junioridrottares prestationer inte anses platsa bland de stora, då borde de föräras en egen kategori på samma sätt som idrottare med funktionshinder. Den kunde isåfall ersätta eller komplettera den luddiga kategorin Årets nykomling. Annars har vi här att göra med ett riktigt fall av diskriminering.

Zlatan då? Där har jag inget att tillägga, jag kände bara att han var tvungen att vara med på ett hörn.

Botfoll

En kommentar på Anjas blogg.

En direkt avgörande OS-kvalmatch som inte sänds i någon TeVekanal.

En, förlåt, två nomineringar till idrottsgalan för att nästan kvala in till EM.

Och så Zlatan förstås.

Det är inte alltid man förstår sig på den sporten.

Glada vi

Idag har jag äntligen fixat nytt ID-kort med ett foto där jag är mig mer upp i dagen än på mitt gamla, så nu kommer det snart vara fritt fram om någon vill låna för att verka sju år äldre. Även min gamla vän Axel har nyligen varit i de tagen, vilket inte är så konstigt eftersom vi båda är födda samma dag och skaffade våra första ID:n lagom till att fylla 18. Jag passade på att ge en komplimang för att hon lyckats se ut som en riktig surfitta på sina foton.

Spola höken!

Medan farsan åkt till Kina med sin kusin Percy, som letar jumbotron till nya arenan, läser jag och instämmer i Sydsvenskans kritik av hans lag, som inlett hockeyallsvenskan långt under förväntan och ligger nio poäng efter det bästa Skånelaget, trots det spelar- och tränarrov detta utsattes för inför säsongen. Nej, det blir inte lätt för den arenan att överleva om dess möjligheter till det vilar på den trötta rödhökens vingar.

Varför jag inte drömmer om bad och värme

Jag tycker att varje årstid har sin egen charm.

Redan de gamla grekerna...

Jag har tidigare klargjort min ståndpunkt i jämställdhetsfrågor och märkt att en del i min omgivning varit kritiska mot min uppfattning. Mycket kritik har jag även sett riktas mot forskning inom könsskillnader och dess förespråkare, emellanåt kallade pseudovetenskapshaverister. Ofta har jag varit oförstående till denna kritik. Men till slut har jag nu väckts ur min dogmatiskt biologistiska slummer av den sofistiske filosofen Gorgias, vars tre naturvetenskapsavfärdande teser ger skäl nog att inse varför det är meningslöst att leta efter genetiska olikheter mellan män och kvinnor:

1. Det finns ingenting.
2. Även om det fanns något så skulle vi inte kunna veta något om det.
3. Även om vi kunde veta något om det så skulle vi inte kunna förmedla det till andra.

Att jag inte visste bättre.

Klassfest

Eftersom jag är så barnsligt förtjust i homonymer så har jag funderat ut en jämförelse mellan samhällets och ordens klasser. Läs och begrunda!

Substantiv: De ord som sitter på tillgångarna, följaktligen måste de utgöra borgarklassen.

Verb: Att göra saker eller få dem att hända har alltid varit arbetarklassens lott.

Adjektiv: Den samhällsklass som utbildar sig för att bli något är medelklassen.

Räkneord: Oftast reducerade från individer till statistik är väl alla arbetslösa.

Interjektioner: Står för sig själva precis som egenföretagare.

Adverb: Styr och ställer över var, när och hur saker ska vara eller göras, som politiker.

Pronomen: De som går substantivens ärenden utan att ha något eget att komma med, måste vara alla mellanchefer.

Prepositioner: Gillar att peka utan att själva egentligen bestämma något, ungefär som uniformerade auktoriteter.

Konjunktioner: Tycks fylla något slags ordnande funktion utan att betyda något i sig själva, lite som kyrkans män och kvinnor.

Artikel: Att gå från en till den tycks vara målet för alla som vill bli kändisar.

Infinitivmärke: Tja, ingen har väl någonsin burit upp denna titel bättre än vår nuvarande statsminister?

Och om någon tycker att det finns vänsterpolitiskt korrekta tendenser i det här resonemanget, kan jag påpeka att den klasslösa ordboken verkligen inte är något att ha visioner om.