Sverigedemokrater, Sveriges Radio och demokrater

Jag skrev redan efter program 1 av Kalibers granskning av Sverigedemokraterna om hur det var onödigt att dra för långt gångna slutsatser om partiet. Samma sak kan jag tycka efter att ha lyssnat på de första tre programmen i sin helhet. Att det sjungs vit makt-musik på Sverigedemokraters opolitiska sammankomster borde inte säga mer om dem än vad det här trevliga klippet säger om Gudrun:



En tanke som dock har väckts av programserien är att jag kanske inte heller är så intresserad av huruvida SD:s ansikte utåt är samma som inåt. Min föredragna argumentationsmetod bygger nämligen på välvillighetsprincipen som går ut på att kritisera meningsmotståndares argument utifrån den tolkning av dem som verkar mest logisk, rimlig och fri från uppenbara felaktigheter. Ta deras partiprogram och fundera ut hur detta kan tillämpas på önskad känslig fråga. Blir slutsatsen att partiet skulle ställa sig bakom ett rasistiskt eller annat otrevligt beslut så vet vi en gång för alla att de är ett rasistiskt parti. Skulle slutsatsen i frågan bli att partiet tar en linje mot rasism: visa att den linjen följer av deras program och se till att de håller den. Synd att politik behöver vara krångligare än så.

Men det mest underhållande hittills i programserien: mot slutet av program 3 när en "anonym" åskådare kommer till tals med sina klagomål på motdemonstranterna – och det hörs lång väg att det är Sten "Taxi" Jonsson. Vilket inte heller är första gången! Är en av Sveriges skönaste människor också en av landets främsta demokratikämpar?

Fil. delning

Fritz-Anton Fritzson hette en filosofistudent som redan närmat sig rävstatus på institutionen när jag kom i kontakt med honom i samband med gruppövningar i den grundkurs i teoretisk filosofi som jag vid tillfället läste. Han hade en behaglig framtoning och fick bra kontakt med flera av oss betydligt färskare studenter. I en något alkoholpåverkad diskussion efter en avslutande kurssittning framkom det att hans pågående arbete handlade om möjligheten för upprätthållandet av ett anarkistiskt samhälle baserat på kontraktualistisk etik. Något som vid det tillfället lät intressant eftersom Hobbes med samma etiksyn kommit fram till ett helt annat samhällsideal.

När samma dubbelfritz nu lanseras som upphovsrättens försvarare i Sydsvenskans specialare om ämnet framstår hans filosofi som en betydligt mer slätstruken historia, då försvaret av upphovsrätten i sin nuvarande form (även om han inte är helt okritiskt inställd till denna) grundar sig i en klyschig liberal rättighetsetik. För mig framstår argumentet dock mest som en reductio ad absurdum av en sådan etik, då den inte förmår att beakta värdet i den enorma tillgänglighet för kulturprodukter som tekniken har gjort till ett faktum, och som inte alls nödvändigtvis är oförenligt med att upphovsmän i rimlig utsträckning kompenseras för sitt arbete.

Kontraktsetik går ut på att utifrån rådande omständigheter skapa avtal (d.v.s. "kontrakt") mellan människor som är utformade så att samtliga inblandade gynnas, för att på så sätt förbättra situationen för var och en allteftersom de ingår nya avtal. Översatt till fildelningsfrågan har vi just nu ett tillstånd där fildelning är ett faktum, med all glädje och allt tandagnissel det medför för de inblandade. Om upphovsmän inte tjänar tillräckligt mycket pengar i den situationen är då lösningen för dem att upprätta kontrakt, som rimligtvis bör ingås med konsumenter som har tillgång till fildelning. För att konsumenterna ska acceptera detta kontrakt måste det i sin tur förbättra deras egen situation, d.v.s. inte inskränka deras tillgång till kulturutbudet, utan ge dem något utöver den. Hade Fritzson hållit sig till en sådan etik, med alla brister den än må ha, så hade han alltså antagligen kommit fram till roligare slutsatser.

Politik för olycka

För dagens stolpskott står Sydsvenskans opinionssida. Så här kan det låta när Björn Ramel svamlar om lyckans intåg i politiken:

Men en politisk ordning där ”lyckomaximering” blir ett självändamål förskräcker. Inte minst för att det pekar mot mer politisk inblandning i privatsfären. Om ett nytt piller skulle göra oss lallande lyckliga, vore det bra att massutdela ett sådant? Tveksamt. Livets nyanser är en del av dess värde.
Lyckans vetenskap tycks dessutom behäftad med en osäkerhet som gör att den kan användas för allehanda politiska syften. Både skattesänkare och skattehöjare har något att hämta.
Pengar är inte allt. Men det är inte den flyktiga euforin heller.
Marknadsekonomi erbjuder många fördelar. Bristen på utopiska visioner, och friheten att välja sin egen lycka, hör dit.

Redan Aristoteles konstaterade på sin tid att lycka inte är ett värde bland andra, utan ett slutgiltigt och i sig självt tillräckligt värde som inte behöver leda till något ytterligare. Om inte lyckomaximering bör vara ett självändamål kan det således inte vara ett mål över huvud taget. Och om medborgarnas lycka inte är ett mål för politiken, då går politiken någon annans ärenden än medborgarnas. Vad är då myten om något större och viktigare än medborgarna själva om inte något slags utopi?

Går man vidare till nästa mening i citatet räcker det med att se tillbaka till 1800-talet då John Stuart Mill i vad som ofta kallas liberalismens bibel framhävde hur individens frihet är en förutsättning för lyckan hos allmänheten. Att hänvisa till den verkar dock överflödigt eftersom inläggets författare två rader senare förnekar just det han sagt. I finanskrisens tider är det därtill nästan komiskt hur han på grunder av områdesforskningens trovärdighet kan ifrågasätta lyckans inblandning i politiken samtidigt som ekonomisk tillväxt står på nästan samtliga partiers agenda.

Snack om piller som gör oss "lallande lyckliga" och "den flyktiga euforin" visar bara att han inte har någon aning om vad lycka innebär och vad som kvalificerar det som eftersträvansvärt. Därmed inte heller sagt att politiker alltid har det, och om det varit tydligare att det var mot den punkten som kritiken riktades så hade jag inte heller behövt skriva det här. Jag blir bara trött på att folk utan grundläggande kunskap om etik och värdefrågor öppet kan få leka experter och uttala sig fritt i ämnet på seriösa forum. Det är som om jag skulle bjudas in till Agenda för att förklara hur bankerna ska komma på fötter igen.

Raserat rasmotstånd

Redan dagen före Filosoficirkelns föredrag med en av mina gamla favoritföreläsare (som givetvis ska prata om sitt paradämne) bjöd SVT på ett vetenskapsmagasin i samma anda. I Vetenskap som utmanar utreddes frågan om betydelsen av människoraser. Det var imponerande hur en orädd, okonstlad och osvensk programledare på bara en halvtimme lyckades enas med både en genforskare med hängivet motstånd till rasklassificering och varenda tittare om nödvändigheten i att inte låta rädsla för dåliga ideologiska vibbar stå i vägen för den kompletterande medicinska forskning, utgående från mänskliga rasskillnader, som behövs för att åstadkomma en höjning av den medicinska standarden för underrepresenterade folkgrupper. Att vetenskap och politik bör hållas isär behandlades som en självklarhet.

Allting verkar så mycket lättare när man är dansk. Minns att detta var landet som gav oss Negermagasinet.

Män i mängder

En av många saker som hänt i de senaste dagarnas mediabrus är att det riktats feministisk kritik mot sd. Samtidigt tycks sd vara ett av få politiska partier som vill agera mot det manliga hedersrelaterade våld och förtryck som pågår även bland invandrargrupper i dagens Sverige. Hedersvåld utan specificerad kulturell hemvist mot (utöver kvinnor) såväl hbt-personer som män i allmänhet behöver man dock inte söka sig till mindre ansedda organisationer för att hitta folk som vill göra upp med.

Till att börja med vill jag framhålla att jag är helt enig i frågan om att mäns våld är ett allvarligt samhällsproblem och att långsiktiga karaktärsbyggande åtgärder för att stävja det är en idé som mycket väl kan vara riktig. Men är det, t.ex. i fallet med våld mot hbt-personer, mer relevant att kritisera maskulinitetskultur i Sverige som helhet än att – utifrån det faktum att det var invandrare som begick misshandeln under EuroPride – rikta kritik mot vissa former av patriarkal utländsk kultur?

Jag presenterar här ett tankeexperiment: Låt säga att Sverige verkligen gör en insats för att gå till botten med problemet med manligt våld och att detta också lyckas, med en tillfredställande minskning av antalet fall. Utgå även ifrån att Sverige fortsatt kommer att ha en invandring av folk från tidigare nämnda patriarkala kulturer. När slutar det då vara första prioritet för samhället att betrakta problemet som ett generellt mansproblem, för att istället lägga mer vikt vid att se till att de som invandrar hit anpassar sig till den förbättrade utopisvenska mansrollen?

Det går att argumentera för att den gränsen redan är passerad. Och oavsett vilket, varför måste det vara så att den ena åtgärden utesluter den andra?

Nej, jag säger nej

Alltsedan jag och min barndomsvän köpte "Nej till EG"-knappar på Folkfesten bara för att något år därefter med besvikelse få folkomröstningsresultatet klargjort genom en annan barndomsväns (iförd Lejonkungen-keps) högljudda anförande på skolgården, har inte EU-frågan väckt så mycket mer engagemang hos mig. Det var först när jag blev uppmärksam på den opinionssvängning i frågan som var på gång i det som sedermera kom att bli mitt gröna parti, som ett visst intresse väcktes till liv igen. Även om frågan fortfarande knappast är den som ligger mig varmast om hjärtat (pragmatisk, oöverskådlig och bygger på omöjliga framtidsprognoser), har jag sedan beslutet om medlemsomröstning varit helt inställd att låta min åsikt, som nu även får en kort motivering, räknas.

Min första tanke när jag läste vad Freddie W skriver om hur hans bekantskap med Anders W har kastat om hela hans uppfattning om miljöpartiet, var att det faktiskt är svårt att inte älska ett grönt parti så som Anders framställer det. Även om jag, med mitt ganska annorlunda perspektiv, långt ifrån alltid är överens med honom i sakfrågor, så är hans visioner lika bländande oavsett varifrån man tittar på dem. Och i riktningen mot de visionerna ingår ett fortsatt svenskt EU-medlemskap. Saken är klar för mig. Grönt är sällan så skönt som genom Anders "Nej till utträdeskravet" Wallner.

Idrottsdebatten går vidare

Idrotten blir för många en frizon från krångliga jämställdhetkrav och ett rum för ohämmad dyrkan av (maskulin) styrka.

Det konstaterandet avslutar GP:s recension av Karin Grahns avhandling om genus i tränarutbildningsmaterial, som även finns tillgänglig i sammanfattning. Och visst finns det en poäng i det uttalandet, även om idrotten ibland får oförtjänt mycket skäll och att det faktiskt ofta är lättare att vara feminist bland sportfånar än sportfåne bland feminister, något som Sydsvenskans Anja Gatu både har kommenterat och blivit varse.

Eftersom jag själv nyligen snöat in på ämnet idrottsfilosofi, där framför allt de etiska frågorna står i centrum, inser jag att diskussionen är nödvändig. Men nödvändigt som ett värde för så gott som all etik är också jämlikhetstanken. Varför finns det så uppenbara jämlikhetsproblem inom idrotten? Betraktar man det ovanstående citatet en andra gång så väcks en tanke om att det är just de krångliga jämställdhetskraven som inte intresserar ett visst fragment av idrottspubliken. Istället väljer dessa kanske att följa den allra enklaste jämlikhetsprincipen, om att "den som sig i leken ger, måste leken tåla". Med andra ord: den som väljer att syssla med idrott underkastar sig de universella reglerna för idrotten.

Just här ligger antagligen det verkliga problemet: att idrotten i grova drag är en rakt igenom manlig verksamhet, skapad av män för att utövas av män. Som idrottspedagogen Eva Olofsson drastiskt har uttryckt saken: det finns ingen kvinnlig idrott, utan endast kvinnor i manlig idrott. Frågan är om det ens är möjligt att tänka sig en kvinnlig idrott då en av grundförutsättningarna, nämligen tävlingsmomentet, i sig kan betraktas som manligt. Man kan då börja ifrågasätta hur det över huvud taget är möjligt att uppnå en jämlik idrott.

En lösning vore att, som Kutte Jönsson emellanåt förordar, låta idrottsutövare förbättra sina kroppar på genetisk och/eller teknologisk väg tills gränserna mellan könen är utsuddade. I krönikör Gatus svar på det inlägget förespråkas istället en frihetlig väg, där idrottskvinnors egna val ska staka ut den väg som ger dem bäst möjligheter i sitt utövande.

Själv uppskattar jag snarare idrotten som en frizon från alltför vidlyftiga postmodernistiska inslag i den etiska diskussionen. Relativistiska resonemang blir meningslösa, eftersom ingen kultur kan isoleras från någon annan då internationell tävlan förekommer. Även extrem likhetsfeminism och sociologistiska förklaringar av könsskillnader kommer till korta, och förhoppningsvis kan detta ske till förmån för en konstruktiv global diskussion om hur idrotten kan utvecklas. För moralisk utveckling är något idrotten behöver, så långt tror jag att alla inblandade är överens.

Efter vintern blir det sommar (tyvärr)

Ett ganska intressant sätt att reflektera över medaljtabellen från årets sommar-OS är genom att jämföra den med samma tabell från vintermotsvarigheten för två år sedan. Inte minst för att det ger en ursäkt för att bli sentimental över ljusare svensktider. Nåväl, här följer en sammanfattning av vad jag funnit:

• Årets Tyskland är förstås värdnationen Kina, som toppar i slutändan tack vare en diger samling medaljer i underliga grenar. Tyngdlyftning är kanske sommarens bobsleigh.
• Årets USA är USA, lika säkert som att Zlatan är Zlatan.
• Årets Sverige är minst lika guldgiriga Storbritannien, med (skotten, vad annars?) Chris Hoy som årets Björn Lind.
• Årets Korea blir ingen mindre än Jamaica, vars idrottare plockade en oförskämt hög placering bara genom att vara oförskämt snabba, fast utan skridskor på fötterna.
• Årets Estland är Slovakien, med guldmedaljer garanterade av samma stolta traditioner i kanot som esterna har på skidor.
• Årets Norge är en titel som måste gå till Kuba, som även de slutade på blott två guld i en uppsjö av silver och brons – varav inga i sedvanliga guldkalvar som boxning respektive längdskidor.
• Årets Kroatien får bli Zimbabwe. Jag har svårt att bestämma mig om det är lika imponerande att syskonen Kostelić, trefaldiga medaljörer i alpin skidåkning, kan komma ur ett land utan berg som att Kirsty Coventry, fyrfaldig medaljör i simning, kan komma ur ett land utan ekonomi.
• Årets Finland måste slutligen bli Sverige – guldlösa efter sju sorger och åtta bedrövelser.
  

Kolfiberfilosoferande

Redan för ett år sedan skrev Torbjörn Tännsjö i Aftonbladet om nödvändigheten av att låta amputerade Oscar Pistorius, som på sina kolfiberskenor fullkomligt dominerat handikappfriidrottens sprintsträckor, delta i olympiska 400 meters-lopp mot tävlande som har benen i behåll. När domen i fallet nu slutligen har fallit till sydafrikanens fördel uppmärksammas detta på Malmö högskolas nordiska idrottsvetenskapliga samlingsplats idrottsforum.org återigen ur bl.a. en filosofisk synvinkel, den här gången formulerad av Kutte Jönsson (vars gärningar jag inte alltför sympatiskt kommenterat förr).

Förtjänstfullt tar han sig den här gången emellertid an problem med idrottens regelverk och de gränsbedömningar som får råda där, och framför allt den perceptionsfenomenologiska referensen till utvidgad kroppslighet är värd att begrunda. Tyvärr verkar han aldrig acceptera argumentet om att hjälpmedlen kan ge Pistorius orättvisa fördelar som något annat än förtryckarretorik, eller i bästa fall något som Tännsjö redan avhandlat. Jönssons kommentar inleds med att det internationella friidrottsförbundet på tveksamma grunder tillskrivs diskriminerande och nedlåtande attityder, något som för mig inte gör att han själv framstår som den fördomsfria individ han vill utge sig för att vara. Som Anja säger är ju fördomarna om idrottsvärlden ofta större än fördomarna inom den.

Det slutgiltiga målet med inlägget är att ifrågasätta gränsen mellan "naturligt" och "konstgjort", d.v.s. mellan ben av kött och blod och ben av kolfiber. Vad man kan fråga sig i det läget är varför han samtidigt lägger så stor vikt vid att understryka att idrottsvärldens begrepp är konstruerade, därtill i syfte att diskriminera människor som inte är "normala". När myndigheterna i Folkrepubliken Kina ger ut information om det statsskick de vägrar erkänna brukar dessa bli en orgie i citattecken när beskrivningarna talar om det taiwanesiska "parlamentet", "regeringen" eller "grundlagen". På samma sätt innehåller Jönssons kommentar inte mindre än 58 uppsättningar av sådana tecken. Ibland kan jag inte undgå att få känslan av att målet med hela hans forskarkarriär är att hämnas på idrottsvärlden för att han alltid blev vald sist på gympalektionerna.

Jag saknar fortfarande en analys av hur det olympistiska idealet om framgång genom personliga ansträngningar är förenligt med medverkan av löpare vars snabbhet inte enbart är avhängig muskelbyggande träning, utan även utomståendes ingenjörskonst. Räcker det med att resultaten är jämförbara för att prestationerna ska kunna vara jämförbara? Eller ska vi nöja oss med att resultaten är jämförbara och glädja oss åt den sällsynta händelsen? Leder isåfall inte detta till att vi anammar den nedlåtande inspirerade attityd som Jönsson varnar för? Och inte minst, vad skulle någon som Freddi (med bl.a. en egen karriär inom handikappfriidrotten bakom sig) ha för åsikter?

Fördomar, åsiktsfrihet och minsta motståndets lag

Fördomar är inte direkt något som brukar ses med blida ögon. Det har sagts att fördomar fördummar, eller rentav förpestar. För att förstå varifrån fördomar förvärvar förmågan att förorsaka fördumning och förpestning får man dock först föras till deras förklaring. En fördom är per definition ett omdöme grundat på bristfällig information. Således borde en ökning av kunskapsmängden räcka för att eliminera de oönskade fördomarna. Fritt åsiktsutbyte anses öka kunskaperna och göra dem bättre underbyggda. Så brukar den rättigheten legitimeras.

Men som vi vet fungerar inte människor alltid på det sättet. Vi har en tendens att följa fysikens lagar och försätta oss i det tillstånd som har lägst energi. Ibland är det bekvämare att hålla fast vid en tveksam uppfattning för att den inte kräver samma mått av självrannsakan. Effekterna av att folk agerar utifrån att ha anammat en sådan uppfattning kan dessutom vara skadliga för allmänheten, vilket kanske anses vara fallet i exemplet med att skylla missförhållanden i samhället på invandrare, eftersom detta kan skapa spänningar mellan befolkningsgrupper. Om skadorna av att släppa en "farligt" bekväm åsikt fri är större än skadorna av att tysta ner den så tycks åsiktsfrihetens legitimitet vara hotad.

Frågan är när man verkligen kan säga att så är fallet, och i just nämnda fall har jag ändå svårt att tänka mig det. Ett bättre exempel som jag kommer att tänka på är diskussionen om klimatförändringarna, där också viss censur av förnekarna förekommer. Men nog är det bekvämare att fortsätta luta sig tillbaka i sin bensinslukande bil och låtsas som om det helt och hållet är naturliga orsaker som ligger bakom att det blir varmare än att anstränga sig för att bidra till det globala målet om sänkta koldioxidutsläpp, oavsett hur osannolik denna uppfattning kan bedömas vara. Låt säga att vi med stor säkerhet visste att Gud skulle straffa oss med att släcka solen om inte 95 % av jordens befolkning offrade sin ena hörntand. Är det då rimligt att ge förnekarna av denna domedagsprofetia fritt spelrum för att predika individens rätt att behålla alla sina tänder, trots att detta äventyrar hela vår fortsatta existens? Det tål att grubblas på.

Knarka för miljön!

Det ska erkännas att faktorer bortom de mänskliga skadorna utgör svaga argument i droglagstiftningsfrågan. Då det emellertid redan är bevisat att ett stort antal illegala droger är mindre skadliga än alkohol måste jag ifrågasätta vårt samhälles val av denna drog som accepterad på miljömässiga grunder. När man reflekterar över hur mikroskopisk energiförbrukningen vid uppröjandet av förbrukade flaskor efter en av nationens klubbkvällar är, i jämförelse med när enorma mängder glas och vatten transporteras över klotet för att dess befolkning ska få möjlighet att dricka sig otörstig, slås man av vilket enormt resursslöseri detta innebär. Om effekten av litervis med öl kan uppnås genom tabletter med massa i storleksordningen gram så borde det återigen ifrågasättas om illusionen är värd sitt pris.

Nyskapande norgehistoria nyuppsatt

Lunds Studentteaters uppsättning av Egalias döttrar har ikväll avnjutits av undertecknad. Den kvantitet myror som det litterära verket förmår att sätta i huvudet på sin mottagare är imponerande. Samhället som målas upp kan beskrivas som en spegelvänd karikatyr av ett patriarkat, som hålls samman genom en fundamentalistiskt omfattad övertygelse om det rätta i tillståndet. Frånvaron av jämställdhet bygger i grunden på en frånvaro av förnuft, och förtrycket uppstår inte genom medvetna försök att kuva männen utan genom att den vanliga människans tankeförmåga inte omfattar föreställningar om hur saker skulle kunna vara annorlunda, vilket leder in henne i en övertygelse om att det hon gör när hon upprätthåller könsmaktordningen är det enda rätta. Synliggörandet av detta tillstånd är för mig berättelsens främsta förtjänst.

Bristen i denna framställning är att vårt verkliga samhälles struktur inte tycks vila på ett lika bräckligt fundament. Jämställdhetsorganisationen Mansligan baserar sin övertygelse om möjligheten till förändring på uppgifter om en svunnen tids patriarkala system (något som när det betraktas med deras samhälles ögon höjer på en hel del av dessas bryn), men i vår egen värld är den blotta historiska existensen av matriarkala kulturer högst ifrågasatt. Patriarkat är knappast någon dunkel, ondsint kraft utan något som har uppstått naturligt för att det en gång i tiden har fyllt en funktion (vilket inte är ett försvar för det i nutid). Ett tydligt exempel på hur kopplingen mellan berättelsen och verkligheten blir krystad är i fallet med det uppmärksammade klädesplagget PH, för vilket det är svårt att föreställa sig någon funktion utöver den symboliska.

Ändå tror jag att Egalia än idag kan öppna ögon och hjälpa oss att förstå de mekanismer som leder till ett förtryckssamhälle och hur de kan motverkas. Avslutningsvis får jag medge att mina slutsatser kanske inte överensstämmer med författarens avsikter, men å andra sidan, varför skulle jag bry mig om det?

Om en bok om det politiskt korrekta

Nödgad att kapitulera inför min nyfikenhet satte jag till slut tänderna i min filosofiföreläsares bok Om det politiskt korrekta från förra året. Syftet med boken är att utreda innebörden av det politiskt korrekta som begrepp, vilka följder den politiska korrektheten har, och i vilka fall dessa kan ifrågasättas på moraliska grunder. Bokens kapitel behandlar ämnen som människoraser, eugenik, objektifiering i samband med pornografi, kvinnors eventuella ansvar för sexuellt våld som de utsätts för, samt det kanske mest givande om tolerans mot hederskulturer. Om en del andra avsnitt tuggar gamla tänkares alster långa stunder utan att komma fram till särskilt mycket så är det sistnämnda klart och tydligt i hur det kommer fram till sina slutsatser, därtill utan att författaren (till skillnad från vissa andra PK-kritiker) blir provocerande. Ämnet är dessutom i högsta grad aktuellt, inte minst efter senaste tidens rabalder i F!.

I korthet utgår författaren från exemplet med mordet på Fadime och redogör för den allmänna inställningen, även bland relativister, att fördöma motiven bakom det. Han tar upp vilka svårigheter detta medför, och även vad som i grunden är problematiskt med relativism – att en handling per automatik skulle vara rätt för att en person eller grupp anser att den är rätt. Jag skulle själv kunna tillägga att det inte finns något som säger att en existerande moralisk regel nödvändigtvis måste vara genomtänkt. Det enda som krävs för att en föreställning ska kunna existera är att den har fungerat i tillräckligt stor utsträckning för att de som omfattat den skulle kunna överleva, om än i misär. Människans beskaffenhet som gruppvarelse är dessutom inget som uppmuntrar individen att ifrågasätta de normer som gäller i hennes omgivning. Och detta i sin tur betyder naturligtvis inte att vi inte bör ifrågasätta dem, såväl inom vår egen kultur som inom andra. Även när detta leder till slutsatsen att vissa kulturer kan betraktas som moraliskt högre stående än andra, d.v.s. det som ibland kallas för "kulturrasism". Jag skulle dock snarare kalla det för att sätta människors värde framför konstruerade gemenskapers.

Slutsatsen blir att jag kan rekommendera en dos Egonsson till den som vill se kritik mot det politiskt korrekta framförd på ett mer politiskt korrekt sätt.

Religionskritikerna var bättre förr

Temakvällen med evolutionsbiologen Richard Dawkins dokumentärer om religion har just gått i repris i SVT Kunskapskanalen, och road som jag är av religionskritik satt jag bänkad. Precis som John Safran använder han sig av uppseendeväckande reportage och skjutjärnsjournalistik, och i likhet med David Hume satsar han på att kasta sig in i uppgiften med en vass penna först. Tyvärr gör han det utan vare sig Safrans underhållande inlevelse eller Humes argumentativa skärpa och pålästhet. Som den kommenterande Lundabiskopen Antje Jackelén påpekade verkar Dawkins helt oinsatt i såväl religionshistoria som nutida teologi. Att han därtill väver in kvasifilosofi i den naturvetenskapliga världsbild han vill förmedla samtidigt som hans darwinistiska beskrivning av etik är oanvändbar som ersättning för en religiöst grundad dito gör att han tappar ytterligare trovärdighet. Budskapet i hans dokumentärer missar målet på ungefär samma sätt som Lukas Moodyssons film Ett hål i mitt hjärta och lämnar mest efter sig tankar som "Okej, jag ska inte bli porrskådis. Inte religiös fanatiker heller, tror jag."

The power of PK

Efter att ytterligare ha funderat över artikeln som jag nämnde igår (och som Elin kommenterat idag), slår det mig att införandet av nya härskartekniker för att beskriva upprätthållandet av den politiska korrekthetens högsäte i samhällsdebatten kanske inte är nödvändigt. Det verkar räcka kort och gott och väl med de gamla vanliga:

1. Osynliggörande var precis vad Sverigedemokraterna utsattes för inför senaste riksdagsvalet, något som i efterhand konstaterades vara ett misslyckande.
   
   
2. Förlöjligande uppnås vanligtvis genom att tillskriva sådana partier extrema och uppenbart absurda åsikter som de inte har.
   
   
3. Undanhållande av information är precis vad det är fråga om i det här fallet.
   
   
4. Dubbelbestraffning kan ta sig uttryck som att anklaga invandringskritiker för att motarbeta mångfald i samhället samtidigt som försök att peka på skillnader mellan kulturer avfärdas som gud vet vad.
   
   
5. Påförande av skuld och skam är ungefär vad anklagelser om främlingsfientlighet, rasism, islamofobi och nazism innebär.

Precis som i andra sammanhang kan verkställandet av dessa ske helt omedvetet, och oftast är det antagligen grundat i oviljan att ifrågasätta något djupt liggande känsloargument. Förhoppningsvis är detta något vi är på väg bort från, för att istället inrikta oss på vad som kan ge den största möjliga hjälpen till det största möjliga antalet. Naturen kan aldrig ha hunnit ge oss de känslomässiga intuitionerna för att föra en optimal flyktingpolitik, och det som inte ger mest hjälp ger onödigt lite hjälp.

Opinionen skapar klimatförändringar?

Nyss avslutade Debatt i SVT uppgav i programmets elfte timme att det är 91 % av de svarande som tror att medierna mörklägger sanningen om det mångkulturella samhällets baksidor, detta efter en diskussion orsakad av Gunnar Sandelins artikel för några veckor sedan. Även om jag egentligen inte gillar opinionsbaserade beslut i empiriska frågor blir det uppenbart att bilden som medierna målar upp inte överensstämmer med gemene mans uppfattning, och utan att fälla någon övrig kommentar så tycks, om siffrorna är representativa för landets befolkning, en allvarlig trovärdighetskris vara nalkande. Många tecken pekar nu på att debattklimatet är på väg att förändras till något som är öppnare och mer tolerant för marginaliserade åsikter och verklighetsbeskrivningar, inte minst efter en månad som även bjudit på Marias beundransvärda insats i Vellinge. Förväntansfullt ser jag fram emot en sådan utveckling.

Maria Ferm is shit?

Det skulle jag aldrig påstå, utan återger bara den lite olyckliga adressen till Anders inlägg om Grön Ungdoms språkrörs debatt mot SDU:s ordförande Erik Almqvist om flyktingars vara eller icke vara i Vellinge.

Till att börja med kan konstateras att det var väldigt bra av Maria att ta den här debatten, det främjer demokratin (och retar alltid upp någon vänsteraktivist) med ett öppet åsiktsutbyte. Det är inte heller dumt att invända mot den extrema flyktingpolitik som förts av moderaterna i kommunen och som Sverigedemokraterna nu var på plats för att backa upp. Att testa de argument i invandringsfrågor som är så väl accepterade internt på en publik bestående av människor med andra bakgrunder, är också en bra idé.

Liksom språkröret själv är Anders nöjd med hennes insats och övertygad om överlägsenheten i de argument som hon framförde. Den samlade allmänna opinionen (låt vara att en markant del av den kan tänkas ha ingrodda sd-sympatier) tycks dock vara enig om att Almqvist avgick med en tämligen klar seger. Eftersom en politisk debatt bör betraktas som en uppgörelse i retorik så kan inget annat än majoritetsuppfattningen vara avgörande för vem som har vunnit, och jag ska därför inte uttala mig i den frågan. Ett försök till bedömning av logiken i argumenten, i avsikt att bortse från partisympatier och rent övertalningsmässiga aspekter, ska jag däremot ge mig på:

• Debatten inleds med en diskussion om segregation där Maria framför ståndpunkten att Vellinge är segregerat, i den mening att den kulturella sammansättningen i kommunen inte avspeglar övriga Sverige, och tar upp några problem som detta leder till. Almqvist kontrar med att en ekonomisk jämförelse mellan Rosengård och Vellinge avslöjar vilken typ av segregation som är värst. Han saknar dock belägg för sitt påstående att Vellinge är i samklang med det svenska majoritetssamhället (något som knappast heller det politiska läget i kommunen ger honom), och det faktum att en annan typ av segregation är värre innebär inte att någon form av segregation är bra.
  
  
• När frågan gäller hur brottsstatistiken i Malmö hänger samman med invånarnas kulturella bakgrund så gör sig Maria skyldig till modern härskarteknik genom att beskylla sd för "kulturell rasism". Att den som intar en sådan position dessutom ger uttryck för en självmotsägelse har jag redan bevisat.
  
  
• Även när kostnaden för invandring avhandlas tycks Maria säga emot sig själv när hon förnekar att flyktingmottagning är en förlustaffär för kommunerna samtidigt som hon försvarar att man aldrig får sätta pris på ett människoliv. Almqvist avfärdar båda dessa påståenden som verklighetsfrämmande genom att peka på hur samhället fungerar. Maria tycks inte ha något att sätta emot, och det är ganska intressant att flyktingfrågan tycks vara den enda där vi gröna accepterar idén om obegränsade resurser.
  
  
• I övrigt kan noteras att diskussionen övergår till att handla om arbetskraftsinvandring och att debattanterna blir uppmärksammade på denna avvikelse från det för dagen tänkta ämnet, men att Maria trots detta återvänder till frågan i sin slutplädering. Något irrelevant kan tyckas, och vinkar om en brist på hållbara motargument i det ämne som egentligen skulle avhandlas.

Maria Ferm visar stort mod när hon ställer upp på en debatt inför publik där majoriteten är genuint oenig med henne, och några av hennes brister i framförandet kan ursäktas av dessa omständigheter. Överlag blir dock få av Erik Almqvists argument kullkastade, och den punkt där en lucka i hans resonemang kunde skönjas förblir oangripen. Här var det video.

Med fiender som oss behöver Sverigedemokraterna inga vänner

Tänk er ett land där den förhärskande uppfattningen är att det inte råder några skillnader mellan de grundläggande värderingarna hos befolkningen i det landet jämfört med resten av världen, varför man inte heller ser något hinder för att tillåta fri immigration. Uppfattningen bygger på att man i det här landet inte är så noga med Humes lag, och därför har omfattat föreställningen att deras världsbild följer logiskt ur principen att alla människor har samma värde. Om jag nu vill flytta till detta land, men inte delar deras uppfattning om globala skillnader i grundvärderingar, då har jag enligt dem även tagit avstånd från principen om alla människors lika värde, då detta resonemang är ekvivalent med föreställningen om härledningen för deras världsbild. Och eftersom jag inte delar denna högst grundläggande värdering är de likaledes högst tveksamma till att släppa in mig i landet...

Detta verkar, att döma av vad som utspelats inom partiet under de senaste dagarna, vara vad som väntar om 'de Gröna skulle komma till makten i Sverige. Rasmus och Maria yrkar på uteslutning för René Lundström, partiets representant i Svedalas kommunfullmäktige, med anledningen av den egna motion om individuell utvecklingsplan för invandrare som han har föredragit framför att ge stöd åt det föreslagna avtalet med Migrationsverket.

"Vi ser inte invandring som ett problem" är miljöpartiets lagom bekväma hållning utåt. Det är dock ungefär som att säga till en villrådig väljare, som själv har upplevt baksidorna och undrar vad politikerna ska göra åt dem, att "om du tror det så har du fallit för den främlingsfientliga retoriken, och då ska du inte rösta på oss. Då vet jag ett mycket bättre parti för dig...". Detta parti tar såklart med glädje emot sådana erbjudanden (blogglänk):

René borde nog ta en funderare över om det inte finns ett annat parti som inte idkar åsiktsdiktatur och kränker den faktiska betydelsen i ordet demokrati. Ett parti som inte sysslar med sådant trams är Sverigedemokraterna.

Sydsvenskan citerar Rasmus med orden "Hans åsikt i flyktingfrågorna är inte viktigare bara för att han har kommit från ett annat land". Det är förvisso sant, men vad som däremot är viktigt är de lärdomar övriga inom partiet kan dra från Lundströms och andra invandrares erfarenheter. Istället vill man röja honom ur vägen medan man fortsätter förundras över att inte lyckas locka fler medlemmar ur invandrargrupperna, trots att man har en så "bra" integrationspolitik på programmet.

Awesome to the max

På jakt efter något som, med kursen i moralfilosofins historia numera bakom mig, kunde stilla min törst efter mer Mill snubblade jag över en Facebook-klubb med namnet Jon Stewart, John Stewart, John Stuart Mill... all awesome. Inspirerad av denna dröjde det inte länge innan jag formulerat min egen teori för utilitarism:

An action is considered good insofar as it promotes global awesomeness.

Det har därför blivit min moraliska plikt att servera er den här bilden:

B-tyg

Ärligt talat kan jag inte påstå att jag bryr mig speciellt mycket om betyg i skolan ges tidigare, senare, i fler eller färre steg. Oavsett vilket så tycks inget göra någon skillnad i slutändan, då alla ämnens finskaliga eller fulskaliga bedömningsparametrar räknas samman till en klumpsumma som inte säger mer än hur ens personliga egenskaper passar in i mallen för vad skolan efterfrågar, och därefter får avgöra ens livsöde. Är du riktigt duktig i grundskolan så har du chansen att bli frisör.

Vissa sliter hårt, lägger ner tid och offrar sina fritidsintressen för att få bra betyg som de i vissa fall använder för att komma in på eftertraktade utbildningar. Att en del sliter ut sig kan användas som argument för att lägga ner systemet och stoppa betygshetsen. Själv gjorde jag i brist på motivation knappt en enda läxa från fyran fram till sista året på gymnasiet (bortsett från att lägga någon minut på att plugga in glosorna till tyskan), gick ut högstadiet med blygsamma 205 poäng men lyckades på något vis skrapa ihop tillräckligt bra omdömen på gymnasiet för att komma in på den civilingenjörsutbildning som jag inte haft några större svårigheter med att ta mig igenom de första tre åren av och som troligtvis kommer ge mig ett välbetalt jobb när jag är färdig.

Är det rimligt att somliga ska behöva slita arslet av sig för att få ihop betyg som i bästa fall gör att de kommer in på utbildningar som leder in i arbetslöshet, medan andra vaggas in i ovanan att sitta av lektionerna och gå sysslolösa under stora delar av sin tid för att senare kunna håva in en massa pengar genom att dricka kaffe på möten och räkna ut saker på datorer hela dagarna? Väck med betygen och gör skolan till en plats som tar vara på elevernas styrkor och intressen!