Vad ska man med frihet till om ingen tittar på?

Det som alla konstaterat efter ett spännande Europaparlamentsval i helgen är att Piratpartiet lyckades ta minst en plats. Åt detta gläds många medan andra tar tillfället i akt att fortsätta visa sin fientlighet mot mänsklighetens utveckling. Och då menar jag inte ens i första hand teknisk utveckling utan moralisk utveckling.

Redan i februari kritiserade jag en piratmotståndares rättighetsetiska argument mot fri fildelning (som bl.a. leder till den absurda slutsatsen att en värld där mindre kultur sprids, och därmed färre upphovsmäns rättigheter kränks, är bättre än den här), och jag har alltsedan dess bara fått svårare att ta icke-konsekventialistisk etik på allvar. Att människor som annars utger sig för att inte vara religiösa sätter förenlighet med påhittade principer framför empiriska utvärderingar av följderna när de ska bedöma en handlings moraliska status börjar framstå som obegripligt. Och till den som är fildelningsmotståndare av konsekventialistiska skäl och undrar hur upphovsmännen ska överleva så att de kan fortsätta skapa ny kultur bör man ställa motfrågan om hur de tänkt kompensera mänsklighetens förlust av fri tillgång till hela världens kulturutbud. Det ena problemet måste vara lättare att lösa än det andra.

Dock kan en fungerande lösning vara svårare att hitta så länge man följer Piratpartiets andra mantra, det om rätten till privatliv och att slippa övervakning. Jag vet inte om de tänkt ut något genomförbart sätt att rättvist ordna ersättning åt de vars skapelser konsumeras utan att relatera varje konsumerad kulturprodukt till sin konsument, men då anonyma tankningssiffror lätt kan manipuleras verkar det nödvändigt. Samtidigt är det kanske inte ett så högt pris att betala när vi ändå redan är så övervakade på nätet att vi numera kan få både riktad reklam – som till skillnad från all annan reklam (oftast) inte suger – och skräddarsydda nyheter. Frågan är var piraterna kan tänkas dra sin gräns mellan trevlig och otrevlig övervakning?

Platon, Hegel, Marx och Catalán

Sällan har jag känt ett sådant obehag inför ett försvar av den svenska sexköpslagen som i gårdagens Debatt, där den gröna Europaparlamentskandidaten Zaida Catalán (som jag tidigare har undrat hur hon kan påstå att en kvinna som blir mördad av en man är ett "samhällsproblem" medan den omvända situationen är en "skitnyhet") med ett högfärdigt moraliserande tilltal argumenterar mot en människohandelsförsvarande halmfigur. Även på hennes blogg påstås det inför programmet att det är människohandeln och inte sexköpslagen hon ska debattera – är hon felinformerad eller har hon valt sitt slagträ långt innan första bollen är kastad? Att gå till val på att vilja exportera en lag som enligt alla bedömare fungerar dåligt utan andra förslag på förbättringar än att skärpa straffen, kan liknas vid att publicera en vetenskaplig artikel vilken förfäktar en teori som inte stämmer med experimentets utfall (för vem vet, den kanske gör det vid högre energier). Karl Popper måste vända sig i sin grav.

Ty så länge det finns sexsäljare vid sina sinnens fulla bruk som hävdar att deras arbete är frivilligt (och därtill hela nationer som lyssnar på dem) så lär det inte gå att övertyga Europa om motsatsen. För att bättre komma åt människohandeln blir det nödvändigt att i lagboken göra skillnad mellan frivillig och ofrivillig prostitution, och stränga förbud mot köp av sex från ofrivilliga verkar då som det lämpligaste att lägga på EU-nivå innan alla nationer är överens om vem som är frivillig och inte.

Om Gud är i klassrummet är allt tillåtet

Idag röstar Berlin om införandet av religionsämnet som alternativ till etik på schemat i skolorna. Undervisningen är avsedd att ta samma form som redan förekommer i resten av landet, d.v.s. att den ges baserad på varje enskild elevs religionstillhörighet. Katoliker och muslimer skulle alltså undervisas var för sig, och de utan bekännelse skulle få fortsätta med etiken.

Utan att särskilt noga känna till formerna för den berlinska etikundervisningen kan jag finna utvecklingen obehaglig och direkt oetisk. Om det stämmer att det var just införandet av etikämnet som utlöste de religiösa samfundens protester så kan detta närmast tolkas som att de motsätter sig sina medlemmars moraliska utveckling. Och att eleverna ska förväntas tillhöra en religion, som de sedan får undervisning om, säger det mesta om vad den tillhörigheten går ut på.

Den svenska skolans opartiska upplysande religionsundervisning framstår i jämförelse som eftersträvansvärd. Trots detta kan jag tycka att den vid gymnasienivå borde få lämna utrymme åt en sekulär och icke-moraliserande etikundervisning. Att efter nästan tolv års skolgång inte kunna ge en ordentligt underbyggd invändning mot Dostojevskis påstående om att moral förutsätter en Gud, är inget jag minns med stolthet. Dessutom vore det ett framsteg om vilsna tonåringar kunde räddas från moralfilosofins sekteristiska avarter.

Sverigedemokrater, Sveriges Radio och demokrater

Jag skrev redan efter program 1 av Kalibers granskning av Sverigedemokraterna om hur det var onödigt att dra för långt gångna slutsatser om partiet. Samma sak kan jag tycka efter att ha lyssnat på de första tre programmen i sin helhet. Att det sjungs vit makt-musik på Sverigedemokraters opolitiska sammankomster borde inte säga mer om dem än vad det här trevliga klippet säger om Gudrun:



En tanke som dock har väckts av programserien är att jag kanske inte heller är så intresserad av huruvida SD:s ansikte utåt är samma som inåt. Min föredragna argumentationsmetod bygger nämligen på välvillighetsprincipen som går ut på att kritisera meningsmotståndares argument utifrån den tolkning av dem som verkar mest logisk, rimlig och fri från uppenbara felaktigheter. Ta deras partiprogram och fundera ut hur detta kan tillämpas på önskad känslig fråga. Blir slutsatsen att partiet skulle ställa sig bakom ett rasistiskt eller annat otrevligt beslut så vet vi en gång för alla att de är ett rasistiskt parti. Skulle slutsatsen i frågan bli att partiet tar en linje mot rasism: visa att den linjen följer av deras program och se till att de håller den. Synd att politik behöver vara krångligare än så.

Men det mest underhållande hittills i programserien: mot slutet av program 3 när en "anonym" åskådare kommer till tals med sina klagomål på motdemonstranterna – och det hörs lång väg att det är Sten "Taxi" Jonsson. Vilket inte heller är första gången! Är en av Sveriges skönaste människor också en av landets främsta demokratikämpar?

Dags för GMO i piraternas romkagge?

Om GMO-grödor och deras för- och nackdelar handlade kvällens föredrag på Lunds Filosoficirkel med professorn i växtförädling och bioteknik Arnulf Merkel. Det klargjordes exakt vad tekniken innebär och vilka argument för respektive emot som är vettiga, och min från början försiktigt positiva inställning fick sig några ryggdunkar, då få farhågor om tekniken har besannats eller kan skiljas från invändningar mot tidigare växtförädlingstekniker. Men oavsett vad man tycker om ämnet så är det svårt att inte häpna över det mastodontregelverk som omgärdar (och i stort sett omöjliggör) forskningen och utvecklingen av tekniken inom EU, med det totalt meningslösa införandet av patent på organismer som lök på laxen.

Och jag tänker: var är Piratpartiet när man behöver dem? Här finns en politisk situation med en av deras hjärtefrågor i centrum, där ämnet dessutom anknyter till deras inriktning mot teknikens förändring av samhället och inte minst ger dem en väg in att börja kritisera EU:s jordbrukspolitik som alla ändå hatar. Framgången i Europaparlamentsvalet är garanterad.

Fotbollsteologi

"Amen" är det ord med vilket Simon Bank avslutar sin krönika i dagens Sportbladet, där han sågar förslaget om att införa regeln om ett kort mellan gult och rött. Om det är medvetet vet jag inte, dock synnerligen lämpligt i ett inlägg där han ger uttryck för en syn på fotbollens regelbok som religiös skrift: i grunden oföränderlig men öppen för uttolkningar. De domare som förstör matcher genom nitiskt paragrafridande avfärdar Bank som "regelbokstalibaner", ungefär som om inget ansvar för de illdåd som utförts i religionens namn skulle kunna falla på de heliga skrifter som möjliggör destruktiva tolkningar. Den optimala domaren är då en som tillämpar en vis och genomtänkt teologi för hur de hopplöst otidsenliga reglerna ska appliceras på gräsplanens praktiska verklighet. Ärligt talat borde det finnas bättre sätt att styra en sport.

Om man ska kritisera Banks argument i sakfrågan så verkar det inte ens som om han förstått att det nya kortet skulle innebära utvisning i tio minuter. Det närmaste man kan komma är påståendet Att rycka sönder en match med att förändra själva grundförutsättningarna hipp som happ skulle förstöra både tydligheten och tempot. Är inte detta i första hand ytterligare ett argument mot röda kort i deras nuvarande form?

Skillnaden mellan vallning och dopning?

Det är ingen ovanlig ståndpunkt bland idrottsfilosofer (inte minst i Sverige) att ha en liberal inställning till dopning. En av förklaringarna är troligtvis att det är ett tacksamt sätt för filosofer att få uppmärksamhet utanför de inre kretsarna, samtidigt som de sunda motargumenten har en tendens att dränkas under idrottsrörelsens indignerade protester, vilket får till följd att den kritiska granskningen blir så knapphändig att uppfattningen ohotad kan leva kvar i filosofernas läger utan någon som helst inverkan på den praktiska verkligheten.

Ett sunt försvar för rådande dopningsregler måste dock vila på idrottsliga ideal om tävlan under lika förutsättningar, att bäste man må vinna och att "bäst" åsyftar egenskaper relevanta för tävlingsformens natur. Då är det också ganska svårt att rättfärdiga längdskidåkningens vallateam och deras smygande i bodar för att hitta en ytbehandling som ska ge deras åkare ett försprång gentemot andra. Det är trots allt inte bara droger som kan ge snedtändning.

Death to humans

Inlägget på Aktuella frågor i dagens Sydsvenskan har så många fel att jag inte vet var jag ska börja. Genom att se till att alla definierar en människa efter arttillhörigheten spekulerar författaren i att den avhumanisering av fiender som ofta sker i krigs- och konfliktsituationer kan upphöra, och därmed även alla tråkiga konsekvenser som den brukar få. Men vad spelar det för roll att folk får behålla sin mänsklighet, när denna ändå har berövats alla moraliskt relevanta egenskaper?

Ett tidigt fel som begås i inlägget är att kropp/själ-distinktionen misstänkliggörs med ett hopplöst otidsenligt exempel, för att sedan avfärdas med ett auktoritetsargument – passande nog med en auktoritet som inte är auktoritet på det aktuella ämnet. Därefter presenteras grundmisstaget:

En religiös och romantisk människosyn betraktas fortfarande som finare än en biologisk och realistisk. Men en människosyn som inte är förankrad i biologi kan bli farlig. ”Människa” blir ett symbolord som betecknar något ädelt och skyddsvärt. Det är en godtycklig definition av en konstruerad människa som gör det lätt att definiera ut alla man ogillar som icke-människor.

Här påpekar till och med författaren själv med all önskvärd tydlighet att en biologisk syn på människan inte tillskriver henne några värdefulla egenskaper. Ändå dras den besynnerliga slutsatsen att det är motsatsen som är farlig. Som avslutning tas det upp exempel på vad evolutionärt utvecklade obehagliga egenskaper hos människan har ställt till med, vilkas biologiska ursprung vi enligt författaren måste acceptera för att kunna motverka. Frågan som inte besvaras är varför vi överhuvudtaget bör motverka dem. Varför inte bara följa vår biologi om vi nu är biologiska varelser?

Det nämns dock även i förbigående att vissa mänskliga nidingsverk de facto har sina grunder i en biologisk människosyn, med därpå följande hierarkiseringar av människor efter rastillhörighet och dylikt, men detta är troligtvis bara att skrapa på toppen av isberget. Att rota fram värderingar ur Darwins skägg kan antagligen leda till så vitt skilda avarter av idéer som könsdeterminism, eugenik, abortmotstånd, nedvärdering av icke-heterosexualitet, djurförtryck och misantropisk ekofanatism. Vetenskapliga kunskaper är inte värda ett smack så länge de tillämpas av personer med smutsiga värderingar.

Fil. delning

Fritz-Anton Fritzson hette en filosofistudent som redan närmat sig rävstatus på institutionen när jag kom i kontakt med honom i samband med gruppövningar i den grundkurs i teoretisk filosofi som jag vid tillfället läste. Han hade en behaglig framtoning och fick bra kontakt med flera av oss betydligt färskare studenter. I en något alkoholpåverkad diskussion efter en avslutande kurssittning framkom det att hans pågående arbete handlade om möjligheten för upprätthållandet av ett anarkistiskt samhälle baserat på kontraktualistisk etik. Något som vid det tillfället lät intressant eftersom Hobbes med samma etiksyn kommit fram till ett helt annat samhällsideal.

När samma dubbelfritz nu lanseras som upphovsrättens försvarare i Sydsvenskans specialare om ämnet framstår hans filosofi som en betydligt mer slätstruken historia, då försvaret av upphovsrätten i sin nuvarande form (även om han inte är helt okritiskt inställd till denna) grundar sig i en klyschig liberal rättighetsetik. För mig framstår argumentet dock mest som en reductio ad absurdum av en sådan etik, då den inte förmår att beakta värdet i den enorma tillgänglighet för kulturprodukter som tekniken har gjort till ett faktum, och som inte alls nödvändigtvis är oförenligt med att upphovsmän i rimlig utsträckning kompenseras för sitt arbete.

Kontraktsetik går ut på att utifrån rådande omständigheter skapa avtal (d.v.s. "kontrakt") mellan människor som är utformade så att samtliga inblandade gynnas, för att på så sätt förbättra situationen för var och en allteftersom de ingår nya avtal. Översatt till fildelningsfrågan har vi just nu ett tillstånd där fildelning är ett faktum, med all glädje och allt tandagnissel det medför för de inblandade. Om upphovsmän inte tjänar tillräckligt mycket pengar i den situationen är då lösningen för dem att upprätta kontrakt, som rimligtvis bör ingås med konsumenter som har tillgång till fildelning. För att konsumenterna ska acceptera detta kontrakt måste det i sin tur förbättra deras egen situation, d.v.s. inte inskränka deras tillgång till kulturutbudet, utan ge dem något utöver den. Hade Fritzson hållit sig till en sådan etik, med alla brister den än må ha, så hade han alltså antagligen kommit fram till roligare slutsatser.

Ge dom våld

I Hockeykväll för ett antal år sedan uttalade sig experten och f.d. elitserietränaren Niklas Wikegård om det nödvändiga i att fysiskt markera mot spelare i motståndarlaget som gör sig skyldiga till våldsamma angrepp på det egna lagets spelare. Ställd inför frågan om detta är något som han även skulle rekommendera i rollen som tränare för småkillar svarade han nekande, med hänvisning till att det finns något som heter moral och etik då man har med barn att göra.

Att de platser där elitspelare håller till bör vara arenor helt befriade från moral tycks dock inte Wikegård mena, att döma av det han skriver på sin blogg några dagar efter de svenska Småkronornas finalförlust mot Kanada i årets junior-VM. Klart och tydligt uttrycker han sin ovilja att acceptera att kanadensarna inte skyr några medel för att vinna, något som i matchen tydligast manifesterades genom de upprepade pååkningarna som den svenske målvakten Jacob Markström utsattes för.

Den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes beskrev det statslösa tillståndet av mänsklig tillvaro som ett eländigt ”allas krig mot alla” orsakat av människans ofrånkomligt själviska natur. För att komma bort från detta var det nödvändigt att tillsätta en envåldshärskare med uppgiften att skydda människor från varandra. Översatt till hockeytermer blir envåldshärskaren domaren och eftersom vi har att göra med en lagsport, där inga motivationer existerar utöver de gemensamma för laget, måste en individ i Hobbes’ teori representeras av ett lag. Laget som agerar på det sättet är, om vi får tro Wikegård, Kanada. Utanför regelbokens och domarens makt finns det inga gränser för vad de kan ta sig till för att vinna. Är vinsten av att köra på motståndarmålvakten större än förlusten av att sitta av straffet för det så finns det inget som hindrar dem. Om dessutom domaren inte sköter sin uppgift med att beivra förseelsen (vilket också är något som Wikegård hävdar) är det fritt fram för dem att upprepa den.

Och varför skulle kanadensarna inte få göra så? Rubriken på Wikegårds inlägg, Skilda värderingar, skvallrar om hans svar på frågan, likaså hans uttalande om vilka signaler matchen sänder till allmänheten. Vad han syftar på är idén om fair play, de tävlandes skyldighet gentemot sporten de utövar att respektera dess regler för att därigenom upprätthålla sin idrotts värdighet. En tanke som kanske (även om jag lämnar det osagt) är starkare rotad i den svenska idrottskulturen, med sin historia av idrotten som folkrörelse länge utövad för intrinsiska mål (d.v.s. för sportens egen skull) snarare än för yttre belöningar. Enligt denna uppfattning är det alltså inte fritt fram för utövare att utnyttja brister i regelverket och domarens uppmärksamhet för att vinna, då man genom detta agerande inte uppfyller sina skyldigheter gentemot själva sporten. Fostrade i den svenska idrottskulturen är det så Småkronorna spelar.

Många av de situationer där man ställs inför moraliska beslut har formen av ”fångarnas dilemma”, d.v.s. att ett egoistiskt handlande gynnar individen som utför det, men i ännu högre utsträckning skadar övriga inblandade, vilket medför att det bästa för kollektivet är om alla väljer bort det egoistiska alternativet. Sällan är exempel på detta så tydliga som inom idrotten. Tänjer du på reglerna lite mer än din motståndare kan du vinna fördelar som ökar dina chanser att vinna. Men tänjer hon tillbaka måste du tänja ännu mer för att återerövra fördelen. Går detta för långt är sporten illa ute – den kan bli farlig för sina utövare, få dåligt anseende i samhället och komma bort från att vara en mätning av de krafter den varit avsedd att mäta.

Var gränsen går innan det har gått för långt är dock svårare att säga. I Wikegårds och Småkronornas ögon är den uppenbarligen passerad av de kanadensiska juniorerna. Men att en sådan gräns inte skulle existera för kanadickerna är föga troligt. Det var trots allt de som en gång uppfann sporten, och att se den bli nedsmutsad torde vara det sista de önskar. Frågan är om inte hemmablindhet (som naturligtvis inte är ett fenomen begränsat till Kanada) hindrar dem från att se det. Målvakten Markströms smällar från hemmaspelare avfärdades i kanadensiska medier som ”filmningar”. På så sätt slapp man undan att ifrågasätta det egna lagets respekt för spelet.

1988 dömdes den koreanske boxaren Park Si-Hun som segrare i Seoul-OS efter att i finalen ha blivit närmast pulvriserad av amerikanen Roy Jones Jr. Hela världen fördömde det uppenbarligen genomkorrumperade domslutet, men kanske är det nu läge att omvärdera det koreanska agerandet som med all sannolikhet var bakomliggande. Fyra år tidigare i Los Angeles hade nämligen koreanska boxare vid upprepade tillfällen blivit bortdömda mot amerikaner. Följderna av situationen blev att ett, kanske välförtjänt, löjets skimmer kastades över boxningssporten, hela domarsystemet gjordes om till nästa olympiad, och Roy Jones Jr. blev utsedd till hela spelens bäste boxare och kunde sedermera gå vidare till en framgångsrik proffskarriär. Alla tycks vara vinnare.

För den svenska ledningen gäller det därför kanske att ställa sig frågan om man verkligen ska vända andra kinden till när motståndaren inte ser bjälken i sitt eget öga. En pååkning på den kanadensiska målvakten hade dels utmanat domaren att vara konsekvent i sin bedömning – antingen fortsätter han låta de situationerna passera eller så får de svenska protesterna efteråt verklig substans – dels kunnat öppna ögonen på kanadensarna för hur spelet urartat och tvinga dem att lägga sig på en mer acceptabel nivå framöver. Att besvara motståndarnas tjuvknep med samma mynt kan alltså både vara en möjlig väg för att bryta de svenska ishockeylandslagens förlusttrend mot Kanada, och ett med konsekventialistisk etiksyn fullt legitimt handlande.

En brasklapp får emellertid läggas in för att dessa förväntat goda konsekvenser är begränsade till idrottsarenan. Skulle ett svenskt lag som spelar på det här sättet sända vettiga signaler till landets befolkning? Kommer de inblandade spelarna bli missanpassade för samhället och föräldrar inte våga sätta sina barn i hockeyskola för att de är rädda att "öga för öga, tand för tand" ska läras ut? Mitt svar på den frågan är att en filosofiskt grundad konsekvensetik troligtvis är bättre än den dubbelmoral Wikegård förespråkade i det här inläggets inledande citat.

Adjö till ännu ett år

Även om det kanske inte syntes så tydligt bloggvägen var 2008 ett tämligen stort år för mig. Ett år då jag någonstans mellan moralfilosofi och datorseende började skönja en väg till framgång och självförverkligande, samtidigt som jag för den sociala bitens räkning började med att jobba på bakiskafé och slutade med att dansa sambo. En rättvisande bild av det kan troligtvis inte heller erhållas genom en sammanfattning av mina förehavanden på dessa sidor, och samma sak gäller möjligheten att betrakta det hela genom filtret av ett tema.

Det närmaste man kan komma det senare konceptet är att konstatera att 2008 har varit ett år då jag läst mer än någonsin tidigare sedan jag började i den grundskola som släckte min låga för lärande istället för min törst efter kunskap. Och det verkar bli i den änden som jag får börja om jag ska få något sagt om året som gått. Här är lite av vad jag har blivit road och klok på:

• Om friheten av John Stuart Mill
  En rätt mysig skrift, emellanåt kallad "liberalismens bibel", av en till börden skotsk 1800-talsman som talar sig varm för vettiga rättigheter.
  
  
• Världens mått av Daniel Kehlmann
  En vetenskapshistorisk roman om vad som händer när man sätter två av 1700-talets största genier på samma ställe.
  
  
• Fashionable Nonsense av Alan Sokal och Jean Bricmont
  En uppgörelse med intellektuell ohederlighet och ordbajsdyrkan inom den postmodernistiska världen, som borde vara obligatorisk läsning för alla som vill slänga sig med dess termer utan att göra sig förtjänta av vuxenblöjor.
  
  
• Dagbok från Berlinolympiaden 1936 av Barbro Alving
  Hitlers spel genom Bangs lins i nyutgiven sammanställning, enormt underhållande i sin pricksäkerhet och de hisnande generaliseringarna.
  
  
• The Mathematical Universe av Max Tegmark
  Den helgalna teorin om allting signerad en världsberömd kosmolog tillika inspirerande sommarpratare som även fått mig att dissa Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken så till den milda grad att jag åker till Kastrups Curlinghall och iförd frack genomför en turnering med ett lag under namnet The Malmö Interpretation.
  

Gott nytt!

Skyttar, stolar och stenar

Sydsvenskan rapporterar nu att det är fullt möjligt för en människa att identifiera en främmande kropp som sin egen blott genom överföring av visuell information. Och från att skaffa en ny kropp på låtsas är kanske inte steget långt till att göra det på riktigt, något som Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini i en av den svenska idrottsfilosofins klassiker tyckte att kvinnliga idrottare borde tillåtas göra för att på lika villkor kunna tävla mot män, en idé som ånyo är uppe och diskuteras. Samtidigt verkar tävling på lika villkor ha blivit en realitet för funktionshindrade i kampen om bragdguldet. Jag tycker verkligen att Jonas Jacobsson förtjänar priset, även om det känns lite som om motsvarande pris i USA på 50-talet hade tilldelats en duktig basebollspelare i någon av negerligorna.

Däremot har Sydsvenskan inte skrivit en rad om mitt curlinglags framgångar i division 2 Sydsverige under den gångna helgen, detta trots att vi ställde upp med ett lag där flera olika kön, åldrar och häntheter var representerade, i en sport där jag vid andra tillfällen deltagit i tävlingar där även ett antal nationaliteter, funktionshinder och (inte minst) ännu fler åldrar förekommit. Ibland är det nästan som om alla mina intressen kan reduceras till transhumanism och curling.

Politik för olycka

För dagens stolpskott står Sydsvenskans opinionssida. Så här kan det låta när Björn Ramel svamlar om lyckans intåg i politiken:

Men en politisk ordning där ”lyckomaximering” blir ett självändamål förskräcker. Inte minst för att det pekar mot mer politisk inblandning i privatsfären. Om ett nytt piller skulle göra oss lallande lyckliga, vore det bra att massutdela ett sådant? Tveksamt. Livets nyanser är en del av dess värde.
Lyckans vetenskap tycks dessutom behäftad med en osäkerhet som gör att den kan användas för allehanda politiska syften. Både skattesänkare och skattehöjare har något att hämta.
Pengar är inte allt. Men det är inte den flyktiga euforin heller.
Marknadsekonomi erbjuder många fördelar. Bristen på utopiska visioner, och friheten att välja sin egen lycka, hör dit.

Redan Aristoteles konstaterade på sin tid att lycka inte är ett värde bland andra, utan ett slutgiltigt och i sig självt tillräckligt värde som inte behöver leda till något ytterligare. Om inte lyckomaximering bör vara ett självändamål kan det således inte vara ett mål över huvud taget. Och om medborgarnas lycka inte är ett mål för politiken, då går politiken någon annans ärenden än medborgarnas. Vad är då myten om något större och viktigare än medborgarna själva om inte något slags utopi?

Går man vidare till nästa mening i citatet räcker det med att se tillbaka till 1800-talet då John Stuart Mill i vad som ofta kallas liberalismens bibel framhävde hur individens frihet är en förutsättning för lyckan hos allmänheten. Att hänvisa till den verkar dock överflödigt eftersom inläggets författare två rader senare förnekar just det han sagt. I finanskrisens tider är det därtill nästan komiskt hur han på grunder av områdesforskningens trovärdighet kan ifrågasätta lyckans inblandning i politiken samtidigt som ekonomisk tillväxt står på nästan samtliga partiers agenda.

Snack om piller som gör oss "lallande lyckliga" och "den flyktiga euforin" visar bara att han inte har någon aning om vad lycka innebär och vad som kvalificerar det som eftersträvansvärt. Därmed inte heller sagt att politiker alltid har det, och om det varit tydligare att det var mot den punkten som kritiken riktades så hade jag inte heller behövt skriva det här. Jag blir bara trött på att folk utan grundläggande kunskap om etik och värdefrågor öppet kan få leka experter och uttala sig fritt i ämnet på seriösa forum. Det är som om jag skulle bjudas in till Agenda för att förklara hur bankerna ska komma på fötter igen.

Sport är snyggt

När två av ens nyhetsbrevsprenumerationer oberoende av varandra tipsar om samma föredrag så borde det räcka för att dra slutsatsen att det handlar om något som passar en som handen i handsken. Ändå läste jag vidare för att se vad det var och när det skulle äga rum. Den 29 oktober på Filosofiska föreningen i Lund ska jag bli salig på Art and Aesthetics in Sport av Stephen Mumford.

Det är skillnad på människor och människor

I syfte att undvika en alltför mästrande ton i föregående inlägg sparade jag mitt avfärdande av abortmotståndarnas käpphäst, människovärdesprincipen, tills nu. En genomgång av MRO:s mycket ambitiösa argumentation visar också att det är där och endast där det brister. Deras grundläggande premisser lyder som följer:

(1) Människan blir till vid konceptionen.
(2) Människovärdesprincipen: Varje människa har ett stort värde och samma värde som varje annan människa.

Eftersom kopplingen mellan de två är lätt att ifrågasätta bör man ställa sig frågan: vet organisationen verkligen vad en människa är? Betrakta vilka egenskaper hos "människan" i (1) som gör den premissen sann. Egenskapen att vara en biologisk organism med viss artklassifikation tycks här vara avgörande för vad som utgör en människa, då detta är precis vad som uppstår vid en konception, medan exempelvis potentialen att utvecklas till en fullfjädrad person finns redan hos varje hypotetisk kombination av könsceller. Men stämmer premiss (2) med denna definition av människa? Svaret måste rimligtvis vara nej, då arttillhörighet inte kan betraktas som en moraliskt relevant egenskap (om utomjordingar kom till vår planet så skulle namnbrickor med titeln "Homo sapiens" knappast ge dem skäl att vara snälla mot oss), och samma stora värde knappast kan tillskrivas alla organismer. "Människovärdesprincipen" blir med ovanstående definition med andra ord inte vettigare att åberopa än t.ex. "maskrosvärdesprincipen". Då skulle MRO:s fortsatta argument kunna lyda:

(3) Ogräsrensning är att ta livet av ogräs
(4) Maskrosor är ogräs (från klassificeringen)
(5) Ogräsrensning är att ta livet av maskrosor (från 3 & 4)
(6) Att utan moraliskt tillräckliga skäl ta livet av maskrosor är att bryta mot maskrosvärdesprincipen (tillämpning av 2)
(7) Ogräsrensning som sker utan moraliskt tillräckliga skäl bryter mot maskrosvärdesprincipen (från 5 & 6).
(8) Många ogräsrensningar saknar tillräckliga moraliska skäl (ny premiss)
(9) Många ogräsrensningar bryter mot maskrosvärdesprincipen (från 7 & 8)
(10) Att bryta mot maskrosvärdesprincipen är att göra något som är moraliskt fel (implicit i premiss (2))
(11) Därför är många ogräsrensningar moraliskt fel (från 9 & 10)

Ett lite oförskämt reductio ad absurdum får pryda slutsatsen. För klädsamhetens skull bör emellertid tilläggas att människovärdesprincipen inte alls behöver vara felaktig med en annan definition av människa, vilket också kan implicera att vissa fall av aborter faktiskt kan vara föremål för moraliskt tvivel. I övrigt är det imponerande hur mycket av poängen med Petra Östergrens antologi kan förbigå en gammal sovjetfeminist med huvudet ordentligt nerkört i sanden.

Aborträtten behöver frisk luft

Det färska interna motståndet mot ingrodda feministiska uppfattningar manifesterades i veckan under en abortdiskussion i SVT:s Debatt. Att ämnet legat till sig under närmare trettio år av moralisk självgodhet blev nästan obehagligt tydligt när Mats Selander, ordförande för en grupp strikta abortmotståndare, konsekvent kunde framföra starka argument som få deltagare kunde värja sig mot. Utifrån sin grundläggande ståndpunkt – människovärdesprincipen – kunde han enkelt bolla undan de flesta invändningar han ställdes mot:

• att visa bilder på lemlästade aborterade foster är befogat om det är i syfte att förhindra vad man uppfattar som ett folkmord (däremot är det ett svagt argument eftersom fostret knappast bryr sig om hur blodigt det ser ut efter sin död),
• att en kvinna blivit utsatt för våldtäkt och incest kan aldrig rättfärdiga hennes handling att bringa en annan individ om livet,
• det faktum att han inte är kvinna har förstås ingen som helst relevans för argumenten.

Ska man argumentera mot en så övertygad och insatt debattör måste man naturligtvis angripa själva den princip han förfäktar, för att på så vis underminera hela resonemanget. I fallet människovärdesprincipen är lydnaden att alla människor har ett mycket stort värde, vilket låter trevligt men i grunden är ganska ihåligt. Om någon, nästa gång aborträtten ifrågasätts, viftar med ett försvar som stjälper hela den principen så kommer det med all säkerhet gå bättre, och förhoppningsvis dyker det också upp fler tillfällen. Ty mycket stora förtjänster för mänskligheten skulle kunna göras ifall ett starkt försvar för aborträtten kunde formuleras och få det ofrivilliga barnalstrandet att minska världen över.

Idrottsdebatten går vidare

Idrotten blir för många en frizon från krångliga jämställdhetkrav och ett rum för ohämmad dyrkan av (maskulin) styrka.

Det konstaterandet avslutar GP:s recension av Karin Grahns avhandling om genus i tränarutbildningsmaterial, som även finns tillgänglig i sammanfattning. Och visst finns det en poäng i det uttalandet, även om idrotten ibland får oförtjänt mycket skäll och att det faktiskt ofta är lättare att vara feminist bland sportfånar än sportfåne bland feminister, något som Sydsvenskans Anja Gatu både har kommenterat och blivit varse.

Eftersom jag själv nyligen snöat in på ämnet idrottsfilosofi, där framför allt de etiska frågorna står i centrum, inser jag att diskussionen är nödvändig. Men nödvändigt som ett värde för så gott som all etik är också jämlikhetstanken. Varför finns det så uppenbara jämlikhetsproblem inom idrotten? Betraktar man det ovanstående citatet en andra gång så väcks en tanke om att det är just de krångliga jämställdhetskraven som inte intresserar ett visst fragment av idrottspubliken. Istället väljer dessa kanske att följa den allra enklaste jämlikhetsprincipen, om att "den som sig i leken ger, måste leken tåla". Med andra ord: den som väljer att syssla med idrott underkastar sig de universella reglerna för idrotten.

Just här ligger antagligen det verkliga problemet: att idrotten i grova drag är en rakt igenom manlig verksamhet, skapad av män för att utövas av män. Som idrottspedagogen Eva Olofsson drastiskt har uttryckt saken: det finns ingen kvinnlig idrott, utan endast kvinnor i manlig idrott. Frågan är om det ens är möjligt att tänka sig en kvinnlig idrott då en av grundförutsättningarna, nämligen tävlingsmomentet, i sig kan betraktas som manligt. Man kan då börja ifrågasätta hur det över huvud taget är möjligt att uppnå en jämlik idrott.

En lösning vore att, som Kutte Jönsson emellanåt förordar, låta idrottsutövare förbättra sina kroppar på genetisk och/eller teknologisk väg tills gränserna mellan könen är utsuddade. I krönikör Gatus svar på det inlägget förespråkas istället en frihetlig väg, där idrottskvinnors egna val ska staka ut den väg som ger dem bäst möjligheter i sitt utövande.

Själv uppskattar jag snarare idrotten som en frizon från alltför vidlyftiga postmodernistiska inslag i den etiska diskussionen. Relativistiska resonemang blir meningslösa, eftersom ingen kultur kan isoleras från någon annan då internationell tävlan förekommer. Även extrem likhetsfeminism och sociologistiska förklaringar av könsskillnader kommer till korta, och förhoppningsvis kan detta ske till förmån för en konstruktiv global diskussion om hur idrotten kan utvecklas. För moralisk utveckling är något idrotten behöver, så långt tror jag att alla inblandade är överens.

Idrottsfilosofi in da house

Även om det, åtminstone med internationellt färgade glasögon, var kul att följa de olympiska tävlingarna så var det ändå det intellektuella inslaget i kvällarnas studiosammanfattning som mest av allt öppnade mina ögon och gav de grå cellerna en anledning att återuppväckas. Diskussioner av dagsaktuella ämnen från tävlingarna behandlades ur en biomekanisk, en psykologisk, och en filosofisk synvinkel.

Av personligt intresse var det det sistnämnda angreppet som framför allt fångade mig, inte minst då det var den tidigare uppmärksammade Kutte Jönsson, vars bok jag dessutom hunnit läsa under sommaren, som var ämnets representant i studion. Och en sak som jag redan under läsningen hade konstaterat är att han, när han utelämnar vissa av sina egna åsikter, förtjänar betydligt bättre än de kyliga domar jag tidigare fällt. När hans mer sansade utläggningar tjänar till att skapa intresse för de idrottsfilosofiska frågeställningarna hos den svenska allmänheten, samtidigt som de mer kontroversiella utspelen lyckas väcka debatt i ämnet bland etablerade skribenter, då gör han oss idrotts- och filosofiintresserade en stor tjänst. Problemet för svensk idrottsfilosofi har aldrig varit Kutte Jönsson. Problemet har varit att Kutte Jönsson varit för ensam.

"Nothing but crumpled porn and Ayn Rand"

I ett avsnitt av Futurama påträffas en underjordisk civilisation, befolkad av mutanter och baserad på allt som spolats ner i människors toaletter. När upptäckarna sedan bekantar sig med detta samhälle konstateras snart att det lokala bibliotekets utbud är begränsat till bättre begagnade ekivoka bilder, samt böcker som Och världen skälvde. Hur den rysk-amerikanska extremindividualistiska filosofen och författarinnan Rands skönlitteratur hamnat i detta sällskap är en intrikat fråga, som dock tycks ha tre möjliga svar:

1. Det rör sig om sådan dasslitteratur att läsare förpassat den dit den hör hemma.
2. Den anses vara sådan dasslitteratur att läsare spolat ner den på muggen för att slippa behöva erkänna för bekanta att de befattar sig med den (och eventuellt även, för att fullända porrparallellen, uppskattar den).
3. Timbro har varit i farten igen.

Kolfiberfilosoferande

Redan för ett år sedan skrev Torbjörn Tännsjö i Aftonbladet om nödvändigheten av att låta amputerade Oscar Pistorius, som på sina kolfiberskenor fullkomligt dominerat handikappfriidrottens sprintsträckor, delta i olympiska 400 meters-lopp mot tävlande som har benen i behåll. När domen i fallet nu slutligen har fallit till sydafrikanens fördel uppmärksammas detta på Malmö högskolas nordiska idrottsvetenskapliga samlingsplats idrottsforum.org återigen ur bl.a. en filosofisk synvinkel, den här gången formulerad av Kutte Jönsson (vars gärningar jag inte alltför sympatiskt kommenterat förr).

Förtjänstfullt tar han sig den här gången emellertid an problem med idrottens regelverk och de gränsbedömningar som får råda där, och framför allt den perceptionsfenomenologiska referensen till utvidgad kroppslighet är värd att begrunda. Tyvärr verkar han aldrig acceptera argumentet om att hjälpmedlen kan ge Pistorius orättvisa fördelar som något annat än förtryckarretorik, eller i bästa fall något som Tännsjö redan avhandlat. Jönssons kommentar inleds med att det internationella friidrottsförbundet på tveksamma grunder tillskrivs diskriminerande och nedlåtande attityder, något som för mig inte gör att han själv framstår som den fördomsfria individ han vill utge sig för att vara. Som Anja säger är ju fördomarna om idrottsvärlden ofta större än fördomarna inom den.

Det slutgiltiga målet med inlägget är att ifrågasätta gränsen mellan "naturligt" och "konstgjort", d.v.s. mellan ben av kött och blod och ben av kolfiber. Vad man kan fråga sig i det läget är varför han samtidigt lägger så stor vikt vid att understryka att idrottsvärldens begrepp är konstruerade, därtill i syfte att diskriminera människor som inte är "normala". När myndigheterna i Folkrepubliken Kina ger ut information om det statsskick de vägrar erkänna brukar dessa bli en orgie i citattecken när beskrivningarna talar om det taiwanesiska "parlamentet", "regeringen" eller "grundlagen". På samma sätt innehåller Jönssons kommentar inte mindre än 58 uppsättningar av sådana tecken. Ibland kan jag inte undgå att få känslan av att målet med hela hans forskarkarriär är att hämnas på idrottsvärlden för att han alltid blev vald sist på gympalektionerna.

Jag saknar fortfarande en analys av hur det olympistiska idealet om framgång genom personliga ansträngningar är förenligt med medverkan av löpare vars snabbhet inte enbart är avhängig muskelbyggande träning, utan även utomståendes ingenjörskonst. Räcker det med att resultaten är jämförbara för att prestationerna ska kunna vara jämförbara? Eller ska vi nöja oss med att resultaten är jämförbara och glädja oss åt den sällsynta händelsen? Leder isåfall inte detta till att vi anammar den nedlåtande inspirerade attityd som Jönsson varnar för? Och inte minst, vad skulle någon som Freddi (med bl.a. en egen karriär inom handikappfriidrotten bakom sig) ha för åsikter?