Ge dom våld

I Hockeykväll för ett antal år sedan uttalade sig experten och f.d. elitserietränaren Niklas Wikegård om det nödvändiga i att fysiskt markera mot spelare i motståndarlaget som gör sig skyldiga till våldsamma angrepp på det egna lagets spelare. Ställd inför frågan om detta är något som han även skulle rekommendera i rollen som tränare för småkillar svarade han nekande, med hänvisning till att det finns något som heter moral och etik då man har med barn att göra.

Att de platser där elitspelare håller till bör vara arenor helt befriade från moral tycks dock inte Wikegård mena, att döma av det han skriver på sin blogg några dagar efter de svenska Småkronornas finalförlust mot Kanada i årets junior-VM. Klart och tydligt uttrycker han sin ovilja att acceptera att kanadensarna inte skyr några medel för att vinna, något som i matchen tydligast manifesterades genom de upprepade pååkningarna som den svenske målvakten Jacob Markström utsattes för.

Den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes beskrev det statslösa tillståndet av mänsklig tillvaro som ett eländigt ”allas krig mot alla” orsakat av människans ofrånkomligt själviska natur. För att komma bort från detta var det nödvändigt att tillsätta en envåldshärskare med uppgiften att skydda människor från varandra. Översatt till hockeytermer blir envåldshärskaren domaren och eftersom vi har att göra med en lagsport, där inga motivationer existerar utöver de gemensamma för laget, måste en individ i Hobbes’ teori representeras av ett lag. Laget som agerar på det sättet är, om vi får tro Wikegård, Kanada. Utanför regelbokens och domarens makt finns det inga gränser för vad de kan ta sig till för att vinna. Är vinsten av att köra på motståndarmålvakten större än förlusten av att sitta av straffet för det så finns det inget som hindrar dem. Om dessutom domaren inte sköter sin uppgift med att beivra förseelsen (vilket också är något som Wikegård hävdar) är det fritt fram för dem att upprepa den.

Och varför skulle kanadensarna inte få göra så? Rubriken på Wikegårds inlägg, Skilda värderingar, skvallrar om hans svar på frågan, likaså hans uttalande om vilka signaler matchen sänder till allmänheten. Vad han syftar på är idén om fair play, de tävlandes skyldighet gentemot sporten de utövar att respektera dess regler för att därigenom upprätthålla sin idrotts värdighet. En tanke som kanske (även om jag lämnar det osagt) är starkare rotad i den svenska idrottskulturen, med sin historia av idrotten som folkrörelse länge utövad för intrinsiska mål (d.v.s. för sportens egen skull) snarare än för yttre belöningar. Enligt denna uppfattning är det alltså inte fritt fram för utövare att utnyttja brister i regelverket och domarens uppmärksamhet för att vinna, då man genom detta agerande inte uppfyller sina skyldigheter gentemot själva sporten. Fostrade i den svenska idrottskulturen är det så Småkronorna spelar.

Många av de situationer där man ställs inför moraliska beslut har formen av ”fångarnas dilemma”, d.v.s. att ett egoistiskt handlande gynnar individen som utför det, men i ännu högre utsträckning skadar övriga inblandade, vilket medför att det bästa för kollektivet är om alla väljer bort det egoistiska alternativet. Sällan är exempel på detta så tydliga som inom idrotten. Tänjer du på reglerna lite mer än din motståndare kan du vinna fördelar som ökar dina chanser att vinna. Men tänjer hon tillbaka måste du tänja ännu mer för att återerövra fördelen. Går detta för långt är sporten illa ute – den kan bli farlig för sina utövare, få dåligt anseende i samhället och komma bort från att vara en mätning av de krafter den varit avsedd att mäta.

Var gränsen går innan det har gått för långt är dock svårare att säga. I Wikegårds och Småkronornas ögon är den uppenbarligen passerad av de kanadensiska juniorerna. Men att en sådan gräns inte skulle existera för kanadickerna är föga troligt. Det var trots allt de som en gång uppfann sporten, och att se den bli nedsmutsad torde vara det sista de önskar. Frågan är om inte hemmablindhet (som naturligtvis inte är ett fenomen begränsat till Kanada) hindrar dem från att se det. Målvakten Markströms smällar från hemmaspelare avfärdades i kanadensiska medier som ”filmningar”. På så sätt slapp man undan att ifrågasätta det egna lagets respekt för spelet.

1988 dömdes den koreanske boxaren Park Si-Hun som segrare i Seoul-OS efter att i finalen ha blivit närmast pulvriserad av amerikanen Roy Jones Jr. Hela världen fördömde det uppenbarligen genomkorrumperade domslutet, men kanske är det nu läge att omvärdera det koreanska agerandet som med all sannolikhet var bakomliggande. Fyra år tidigare i Los Angeles hade nämligen koreanska boxare vid upprepade tillfällen blivit bortdömda mot amerikaner. Följderna av situationen blev att ett, kanske välförtjänt, löjets skimmer kastades över boxningssporten, hela domarsystemet gjordes om till nästa olympiad, och Roy Jones Jr. blev utsedd till hela spelens bäste boxare och kunde sedermera gå vidare till en framgångsrik proffskarriär. Alla tycks vara vinnare.

För den svenska ledningen gäller det därför kanske att ställa sig frågan om man verkligen ska vända andra kinden till när motståndaren inte ser bjälken i sitt eget öga. En pååkning på den kanadensiska målvakten hade dels utmanat domaren att vara konsekvent i sin bedömning – antingen fortsätter han låta de situationerna passera eller så får de svenska protesterna efteråt verklig substans – dels kunnat öppna ögonen på kanadensarna för hur spelet urartat och tvinga dem att lägga sig på en mer acceptabel nivå framöver. Att besvara motståndarnas tjuvknep med samma mynt kan alltså både vara en möjlig väg för att bryta de svenska ishockeylandslagens förlusttrend mot Kanada, och ett med konsekventialistisk etiksyn fullt legitimt handlande.

En brasklapp får emellertid läggas in för att dessa förväntat goda konsekvenser är begränsade till idrottsarenan. Skulle ett svenskt lag som spelar på det här sättet sända vettiga signaler till landets befolkning? Kommer de inblandade spelarna bli missanpassade för samhället och föräldrar inte våga sätta sina barn i hockeyskola för att de är rädda att "öga för öga, tand för tand" ska läras ut? Mitt svar på den frågan är att en filosofiskt grundad konsekvensetik troligtvis är bättre än den dubbelmoral Wikegård förespråkade i det här inläggets inledande citat.

Celebert sällskap

Och på samma sätt som mitt curlingmanskap i tisdags kunde titulera oss bäst i södra Skåne, kan nu även Malmö Redhawks stoltsera med motsvarande titel för ishockey. Grattis!

Spola höken!

Medan farsan åkt till Kina med sin kusin Percy, som letar jumbotron till nya arenan, läser jag och instämmer i Sydsvenskans kritik av hans lag, som inlett hockeyallsvenskan långt under förväntan och ligger nio poäng efter det bästa Skånelaget, trots det spelar- och tränarrov detta utsattes för inför säsongen. Nej, det blir inte lätt för den arenan att överleva om dess möjligheter till det vilar på den trötta rödhökens vingar.

No weed like seaweed

Den prisnominerade målvakten Henrik Lundqvist rasade tydligen över att någon hade spridit ett videoklipp på YouTube där en person som påstås vara han framträder redlöst berusad (och tydligen har det fått effekten att klippet har dragits in). Jag tycker snarare att han borde varit tacksam för den uppmärksamhet det kan ha gett honom. Att mannen någon gång blivit utsedd till en av världens 100 snyggaste människor av People Magazine förändrar inte det faktum att han har karisma som ett knippe blåstång.

Det grönskar på isen

Som jag tidigare nämnt hade jag seriösa planer på att besöka ishockey-VM:s division III, som under den nyss förflutna veckan avgjordes i Dundalk Ice Dome på den gröna ön Irland. Efter att det ifrågasatta laget från Armenien hade tvingats dra sig ur p.g.a. visumstrul återstod värdnationen samt Nya Zeeland, Sydafrika, Luxemburg och debutanten Mongoliet till att göra upp om två platser i nästa års division II.

Nya Zeeland satte sig i förarsätet direkt, och lyckades genom att gå obesegrade genom turneringen säkra en slutseger och den första av uppflyttningsplatserna. Luxemburgs skrällseger över Sydafrika och det irländska lagets starka insatser bäddade för en direkt avgörande avslutningsmatch dem emellan. Matchen blev precis så dramatisk som någon kunnat önska, och avgjordes först på straffar där Luxemburgs målvakt till slut fick kapitulera (knölen i nättaket indikerar puckens träffpunkt). Stort grattis till de båda uppflyttade lagen!



Mannen på bilden heter för övrigt Philippe Lepage och var den tredje målvakten som Luxemburg använde sig av. I lagets överraskande segermatch mot Sydafrika var det Michel Welter (till vardags med finsk klubbadress) som spikade igen och räddade 49 av 50 skott innan han tvingades utgå och ersattes av den blott 17 år unge och 165 cm långe Gilles Mangen, som tackade för förtroendet genom att stänga matchen med tolv räddningar under den sydafrikanska slutforceringen. I matchen mot Mongoliet stod samme lille man för 39 räddade skott av 40, men av någon anledning kunde inte heller han fullfölja turneringen. Och att döma av bilden är frågan om Lepage hade klarat av att ta sig upp på benen igen ifall fler matcher återstått. Luxemburgs målvakter var verkligen en historia för sig i det här mästerskapet.

Bränn höken!

Världen är en lite vackrare plats idag. Citatet är från bilresan till äventyret som beskrivs nedan, och tycks spegla den allmänna uppfattningen dagen efter att Malmö Redhawks för andra gången på tre år åkte ur Elitserien. För den som har följt mitt tidigare raljerande kring stadens hockeylag kommer det knappast som någon överraskning.

Den purkna indianhöken och de svart-röd-vita dräkterna är så intimt förknippade med dålig puckestetik att det första steget till en önskvärd uppfräschning borde vara att sätta eld på hela rasket för att likt fågel Fenix låta laget stiga upp ur askan igen. Det har rapporterats om att Percy har ögonen på MFF Dam inför deras förestående namnbyte och anställde stjärnspelaren Ásthildur Helgadóttir för att hon skulle kunna bli kvar i stan och representera laget under den kommande säsongen. Ett vidare samarbete på samma sätt som i Linköping, vilket också diskuteras i ovan länkade artikel, hade varit en fantastisk möjlighet att etablera ett starkt klubbmärke. Men då tror jag verkligen det krävs att man begraver höken och skaffar sig lite roligare färger.

Saker som hittills hållits hemliga (för mänsklighetens bästa)

Anna Röd har utmanat mig att skriva sex konstiga saker om mig själv. Var ska jag börja?

1. Jag har flera gånger upplevt eller fått höra från andra att jag har karaktärsdrag som påminner om Aspergers syndrom.
   Har dock aldrig blivit diagnosticerad.
   
   
2. Jag har vid olika tillfällen träffat trettiotalet personer i verkligheten som jag lärt känna över nätet.
   Med minst sagt blandade resultat, om än inga som inneburit risk för fysiska men.
   
   
3. Jag läser alldeles för lite böcker.
   Att jag inte mäktar med mer än en handfull om året gör mig i stort sett till rent pseudointellektuell.
   
   
4. Jag är och har så gott som alltid varit fixerad vid att göra allting på mitt eget sätt.
   Och med allting menar jag verkligen allting (som t.ex. att åka rullor från Malmö till Lund för en tenta och annat som inte fick plats på listan). Vilket den här bloggen kan ses som ett bevis på.
   
   
5. Jag har väldigt blandad humor.
   Två år i en gymnasieklass där hälften av samtalen i min umgängeskrets handlade om analsex kan ha bidragit till det.
   
   
6. Jag planerade in i det sista en resa till Irland för att se årets upplaga av hockey-VM:s division III avgöras på plats.
   Får dock nöja mig med att följa webbsändningarna därifrån.

Jag får väl i min tur ta och utmana Malin, Mandy, Mette, Sam och Sanna, som av en alfabetisk tillfällighet råkar stå i precis samma ordning i min länklista på vänstra sidan. Särskilt de två sistnämnda anser jag närmast har en skyldighet att anta denna utmaning.

Alla vi som hatar Malmö klappar nu

Av att ha bevittnat dagens kvalseriederby mellan Rögle och Malmö Redhawks kan jag dra en slutsats: jag är avundsjuk på ängelholmarna. För trots att Malmö vann matchen med 4-1 så är det våra skånska landsmän i nordväst som har ett lag att vara stolta över. Malmö Redhawks är ett lag som spelar en oattraktiv hockey med spelare som knappt ens själva vet vad de heter, och har en fallfärdig arena med hopplöst oengagerad publik om man bortser från den kusligt inavlade ståplatsen som får slut på hejaramsor efter fem minuters spel. Inte undra på att de numera för en bortglömd tillvaro i staden.

Visserligen har aldrig elegansen varit lagets signum, men på den tiden det kokade i isladan så var man en kaxigt satsande uppkomling som utmanade den tidens giganter. Nu har man en stomme uppbyggd av gamla och trötta spelare med karriärer som pekar neråt, man blir tidigt avhängda i Elitserien och populariteten är inte på samma planet som MFF:s. Det krävs ett nytänkande i föreningen för att det ska bli någon ändring på den saken, och kanske hade rentav det bästa för Percys nya arena varit om laget åkte ur högsta serien och fick börja om från början.

Malmö Redhawks ser trots allt ut att även nästa år vara Øresundsregionens lag i världens kanske näst bästa liga. Det borde ge goda förutsättningar att knyta till sig mycket av den talang som produceras såväl i Skåne som i Danmark. Istället tillhör tre av grannlandets mest lovande 89:or, som alla räknas till Europatoppen för den generationen, Frölundas organisation. Det är dock inget att klandra dem för, för jag kan tänka mig att varje självrespekterande spelare med intresse av att utvecklas vill hålla sig så långt härifrån som möjligt i nuläget. Fyra av förra årets SM-slutspels mest tongivande spelare hade förflutet i Malmö: Mikko Luoma i Linköping, Jesper Mattsson i Färjestad, samt David Petrasek och Mika Hannula i HV71. Tre av dem gick direkt från en tynande tillvaro i bottenskrapet till detta. Vad mer behöver sägas?

Käcka tjejer knäcker hårda grabbar?

Dagens citat: Jag ska bli så grym på matte att de börjar kalla mig Talmannen.

Ibland dyker orden upp när man minst anar det. Min åsikt om svenska folkets utnämning av Susanna Kallur till Jerringpristagare har nu legat och gnagt i några dagar. Som nämndes i tidigare inlägg står jag för att Tre Kronors prestation är i en klass för sig, så min första tanke var att alla som höll med mig hade låtit bli att rösta i tron att omröstningen var avgjord. Efter att ha läst reaktionerna nästa dag började det komma till mig att Susanna Kallur hade vunnit på att vara folkkär. Även om det irriterade mig då så dröjde det innan den större insikten kom.

För jag tycker faktiskt att den popularitet som åtnjuts av vissa idrottare, inte sällan gulliga och käcka kvinnor, antar skrämmande proportioner. Till slut blir det så att de aldrig kan förlora en folkomröstning, oavsett vad den handlar om. Även om det knappast är troligt att ett sådant utgångsläge skulle fälla ett avgörande i en "viktigare" omröstning som ett politiskt val (eftersom all eventuell liklukt från fröken Kallurs garderob i så fall skulle vädras ut över landet av medierna), så kan den ojämlika fördelningen av popularitetspoäng få andra obehagliga konsekvenser.

Jag tänker närmast på omröstningen om Jerringpriset år 2000. Sverige hade tagit fyra guldmedaljer i Sydney-OS, men två av dem var i lättviktiga skyttegrenar och var därför inte med i diskussioner om högre utmärkelser i samma grad som de övriga. Inför utdelandet av Bragdguldet stod diskussionen istället mellan fjärilssimmaren Lars "Frallan" Frölander och brottaren Mikael Ljungberg - den förstnämnde belönades. När det så blev dags för folket eget pris att delas ut så verkade alla vara eniga: nu var det Mickes tur att få ett pris. Han som hade kämpat så hårt för sin guldmedalj, haft en mutad domare emot sig i finalen och sprungit runt med tårar i ögonen och näsblod över hela ansiktet efter att ha bärgat segern, för att sedan närgånget fira med Hans Majestät Konungen. Med endast omröstningens slutfas under Idrottsgalan återstående rapporterades det om att han ledde stort.

Galan avslutades med att Ludmila Engquist läste upp namnet på pristagaren: Magdalena Forsberg. Exakt vad hon presterade under det året är det nog ingen som kommer ihåg idag, men en sak minns desto fler: hon var folkkär på en nivå som Micke aldrig skulle kunna nå upp till. Knappt fyra år senare hade Mikael Ljungberg tagit sitt liv efter en tids svår depression. Om det fanns något samband mellan dessa händelser får vi kanske aldrig något svar på - kanske är det rent av naivt att påstå det - men att den inledande händelseutvecklingen riskerar att upprepa sig i framtiden ger mig en kraftig känsla av obehag.

2006 var året

2006 var året då:

• De finska lejonen obesegrade gick fram till finalen i de olympiska vinterspelens hockeyturnering, för att där förlora mot Tre Kronor som därmed spolierade nationens sista chans att få med sig en guldmedalj hem. Tack vare en bronsmedalj i efterföljande VM (som även det vanns av Tre Kronor) blev man dock första nation att ta medalj i VM, OS, U20-VM och U18-VM under samma säsong.
• Det utdragna skämtet om Conan O’Briens likhet med president Tarja Halonen kulminerade i att Conan besökte henne i Helsingfors. Under sitt besök i huvudstaden fanns det dock personer som han till sin besvikelse inte lyckades träffa personligen.
• Finlands första seger i Eurovision Song Contest blev ett faktum, tack vare bandet Lordi som inför tävlingen hade utpekats som dess motsvarighet till apokalypsens fyra ryttare av såväl anhängare som motståndare.
• VM-finalen i innebandy var tillbaka i Globen och slutade 7-6 till värdnationen efter förlängning, trots att det finska laget egentligen var lite bättre. Spelaren som gjorde det avgörande målet sa i efterhand att han inte hade förstått att matchen var slut. Ändå firade han med att kasta upp sin klubba på läktaren.
• Ett fotbolls-VM av någon anledning avgjordes utan Finland, men däremot tillhörde två finländare, så länge de var på planen och inte hade fått kapsyler i ögonen, ljuspunkterna i ett annars bedrövligt Malmö FF.
• Mitt läger såg till att den finska flaggan vajade högst på Emmabodafestivalen, vilket bland annat kommenterades av I’m from Barcelona:s frontman Emanuel.
• En halvbekant finländsk gäststudent i Lund vid namn Kenneth lyckades dyka upp lite varstans under några månader, vilket orsakade viss förvirring hos mig. Ungefärligt citat: Jag går till Blekingska för att lyssna på Sambassadeur - där är Kenneth. Jag drar till Mejeriet två dagar senare för att se Lucksmiths - där är Kenneth. Jag ser Legends på Blekingska - där är Kenneth. Jag står och hänger i Mattehuset - där är Kenneth. Jag går på konserten med Camera Obscura och Essex Green på KB - där är Kenneth. Jag går till Blekingska för att se Kenneths band spela - där är Kenneth.
• Jag äntligen fick möjlighet att läsa Don Rosas serie om jakten efter Kalevala, uppleva farbror Joakims, Kalles och knattarnas äventyr i vårt östra grannland och därigenom bekanta mig med vakaa vanha Väinämöinen (som kan sjunga en gran med blom i toppen) och de andra karaktärerna i nationaleposet.
• Det kom till min kännedom att monstercurlaren Markku Uusipaavalniemi en gång i tiden var Finlands främsta matematikelev och på senare tid sägs ha löst en Rubiks kub på 25 sekunder. Efter sex månaders träning vid 21 års ålder var han även landets tredje bästa simhoppare, och i år ställer han upp i riksdagsvalet för Centerpartiet.
• Mitt namn blev Niilo Lehtolaakso.

Kort sagt, om 2006 var ett ord så var det ordet Finland.

Årets kommentarer

För att utmana SVT:s allmänt muppige sportkrönikör Jonas Karlsson har jag gjort en egen lista i en av de kategorierna han tagit sig an inför nyåret och som finns att beskåda här. Några av dessa kommentarer har jag bara hört från en andra part, och sanningen bakom dem kan därför inte garanteras.

1. Överst på listan är när TV 4:s expertkommentator Pontus Kåmark slängde ur sig förolämpningen Vilka jävla popsnören över de skinnskallar med Barçatröjor som sprang in på planen under matchen mellan Brasilien och Ecuador på Råsunda.
   
2. Ett citat som jag redan nämnt i min tidigare blogg är naturligtvis hämtat från förbundskapten Lagerbäcks svammel efter den mållösa VM-matchen mot Trinidad & Tobago. Det påstående som just jag fastnade för var att vi pressades inte till att göra uppspelen på annat sätt än vi tänkt, d.v.s. att matchplanen verkligen skulle ha varit att använda Mellbergs sprinklers till fötter att bygga anfall på.
3. Även denna hämtas från sommarens fotbolls-VM. En utvald kroatisk spelare sägs ha kommenterat matchen mot Australien, som innebar lagets uttåg ur turneringen, med formuleringen vi hade ingen tur alls. Med tanke på att de kunde fått ytterligare tre klara straffsparkar mot sig, att deras andra mål kom på ett misslyckat skott som letade sig in bakom 202 cm nervvrak med händer som teflonpannor i det australiska målet, och att de fick behålla en spelare på planen efter att han fått sitt andra gula kort, så var det nog lite att ta i.
4. En kanadensisk hockeykrönikör valde mitt under slutskedet av den brinnande turneringen i Turin att beskriva spelet med uttryck som completely uninspired och players couldn't care less. Han verkar ha missat de lag som placerade sig bättre än sjua.
5. Återigen en VM-favorit i repris. Från Sydsvenskans del i kampanjen för att få in Kim Källström på landslagets centrala mittfältsposition kunde omdömen som förutsägbar och förbundskaptensfavorit urskiljas bland de smutskastande utlåtandena om konkurrenten Anders Svensson. Ingen som har följt den mannens landslagskarriär ordentligt skulle komma på tanken att beskriva honom med de orden.

Som bubblare kan nämnas Tiger Woods gulliga kommentar om att Roger Federer hade varit mer förtjänt av AP-nyhetsbyråns utmärkelse till "världens" bästa idrottsman (som om han verkligen trodde att "världen" avsåg något annat än en nutida motsvarighet till Bibelns Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas). En annan intressant kommentar kom från Pelle Blom angående den uteblivna straffen som avgjorde den allsvenska guldstriden, där han påstod att handsen var avsiktlig (som om att ta en studsande boll i eget straffområde med handen är vad man har lust att göra när man är minuter från klubbens första SM-guld på 45 år).

Och naturligtvis får man inte glömma Färjestadspelaren Per Ledins utbrott mot videodomaren i SM-finalserien mot Frölunda, som han efter ett bortdömt mål kallade för Din tjocka jävla tattare. Dessa ord är numera bevingade och har kommit till stor användning under året, inte minst för mig personligen. Tack vare dem har jag haft en reservplan varje gång någon eller något besvärat mig under året. När som exempel CSN inte hade betalt ut mitt studiemedel under vårterminen och jag hade skrivit och begärt att få ut pengarna. Om de inte hade gett med sig då, hade jag helt sonika kallat dem för tjocka jävla tattare. Och när jag tjafsade med en handledare om en labbrapport som han var trög med att godkänna och tiden för godkännande började rinna ut, då visste jag att jag, ifall jag inte skulle bli godkänd i tid, alltid skulle kunna kalla honom för din tjocka jävla tattare.

.dmhndbll

Under den senaste veckan har ett bortglömt landslag återuppstått. På hemmaplan med mirakelmannen Ulf Schefvert, som tog grekisk handboll från ingenting till OS-kvartsfinal, bakom rodret och en trupp med spelare som den numera både släthyade och storspelande målvakten Madeleine Grundström, spirande storskytten Linnea Torstensson, kantspringaren med det för fysikern i mig så välklingande (så länge det inte uttalas korrekt) namnet Matilda Boson och inte minst Albert Svanbergs gamla Messiasgestalt, nu fullfjädrade lagkaptenen Tina Flognman, bar det till en direktavgörande gruppspelsmatch för en plats i semifinalerna, kanske den viktigaste någonsin för svensk damhandboll. Där väntade Frankrike som motstånd, torsdag 16.00 som starttid och 2135 tappra själar som publik.

Att det blev förlust berodde naturligtvis i första hand på att fransyskorna utgjorde ett fullt habilt lag. Med det uttalat fortsätter jag härmed till bortförklaringarnas avdelning. Framför allt är det pinsamt av TV 4 att välja denna speltid för ett hemmalag, oavsett matchens betydelse. Inte ens tiden är dock ursäkt nog för den bedrövliga publiksiffran, som ändå var i storleksordningen det dubbla jämfört med Sveriges föregående matcher. Fullkomlig tystnad mötte spelarna minuterna före matchen, och de själva framstod som de enda som sjöng med i nationalsången. Stockholm är en tyvärr en lika död stad när det gäller handboll som för damfotboll, ishockey och det mesta övrigt i sportväg. Det finns förmodligen åtskilliga hallar runtom i landet som hade kunnat fyllas med lika mycket folk och betydligt mer stämning till svenskmatcher i ett evenemang av den här digniteten. Ett sådant bemötande hade kunnat ge laget den extra inspiration som krävts för att orka hela vägen.

Nu håller jag tillgodo med finalspel i curling-EM på Eurosport och rapporter från U20-ishockeyns VM-divisioner I och II i väntan på nästa stora mästerskap på svensk jord: ”stora” U20-VM i Mora och Leksand, i år äntligen TeVesänt och gudskelov i SVT:s regi. Det blir inte så mycket utrymme åt andra tankar så här under högsäsongen.

Och så var det med det

Visst är jag medveten om att det blev Anja Pärson som bragdguldsbelönades och anledningen till att jag inte kommenterar det förrän nu har inget med bitterhet att göra. Anja är en fantastisk idrottskvinna som flera gånger gjort sig förtjänt av priset. Valet av henne som pristagare bekräftar dock hur subjektiv bedömningen är, och med det i åtanke är det förundransvärt att utmärkelsen kan bära på så stor prestige och röna så mycket uppmärksamhet än idag, när det vimlar av idrottsutmärkelser i det här landet.

Eftersom jag däremot är fullkomligt objektiv så anser jag att Anjas prestation trots allt inte var tillräcklig för att belönas med ett fullt så fint pris i år. Anja, med ett guld och två brons, var inte ens främsta alpina dam i Turin, den titeln tillföll oundvikligen dubbla guldmedaljösen Michaela Dorfmeister. Det märkligaste är dock att den slutliga omröstningen enligt uppgift lär ha stått mellan Anja och Anna-Carin Olofsson. Nog var även ACO:s guldlopp en fin prestation, men att ta ett guld av hela fyra som delades ut i skidskyttegrenar med obetydliga skillnader sinsemellan, dessutom utan något som helst tryck utifrån från ett belåtet folk som redan har fått sätta tänderna i fem guldmedaljer, det klassar jag inte som en bragd i samma klass som något av de andra gulden i Turin.

Argument om vilka vintersporter som är stora på "kontinenten" håller inte. Frågar man någorlunda insatta invånare i Kanada, Finland, Ryssland, Tjeckien, Slovakien, Schweiz och Lettland i vilken vinterolympisk gren de helst skulle vilja att deras land tog guld, blir svaret samstämmigt herrarnas ishockey. Ingen annan gren är i närheten av den prestigen, och Tre Kronors guld i Turin kan därmed räknas som den tyngsta titel ett svenskt landslag någonsin vunnit.

Det andra i:et

Det blev idag klart att fotbolls-EM 2008 inte kommer att sändas i SVT. Som kombinerad sportnörd och kultursnobbswannabe är detta en av de frågor som lämnar mig mest kluven. Å ena sidan är stora sportevenemangs tillgänglighet för alla en självklarhet (och SVT:s sportredaktion överlägsen TV4:s), å andra sidan är det inte bra om det går ut över de kvalitetsprogram som SVT har skyldighet att producera. Jag är överlag inte särskilt förtjust i TeVe-mediets distributionsuppbyggnad, där vilka program man får se ligger i händerna på kanalernas inköpare och producenter och man som konsument alltid tvingas betala för mer än man hinner titta på. Med det i åtanke är det ganska obefogat att ifrågasätta licenssystemet, och det kan tyckas märkligt att inga förändringar är inom synhåll trots att det analoga nätet redan börjat släckas ner.

En annan nyhet som påkallar intresse är Svenska Dagbladets utdelande av sitt årliga Bragdguld. Omröstningar på nätet visar att Tre Kronor är folkets skyhöga favoriter till priset, efter sin oslagbara säsong med både OS- och VM-guld. En misstyckare är dock Sydsvenskans krönikör Åke Stolt, som med följande motivering avfärdar hockeyguld till förmån för prestationer av kvinnliga idrottare som börjar på A:

Äntligen höll Sverige när alla världens bästa fanns på plats, äntligen fick den gyllene generationen med Forsberg, Sundin och Lidström ta ett guld tillsammans. Men det skall i ärlighetens namn sägas; ingen av dem var riktigt i närheten av den nivå de höll under sina bästa år.
Och när det individuella står mot laget så väljer i alla fall jag bort laget.

Av denna argumentation begriper jag intet. Till att börja med gjorde Nicklas Lidström sitt bästa mästerskap i landslagsdräkt någonsin och fick tillsammans med Kenny Jönsson dela på utmärkelserna för turneringens bästa back. Mats Sundin och Peter Forsberg gjorde måhända inte karriärens bästa matcher i Turin, men den förstnämnde var en härförare av stora mått i sin roll som kapten, den senare tillförde stora mängder inspiration med sin obändiga vilja att gripa det sista halmstrået för att ta sig ur sjuksängen och in på isen oavsett vad klubbledare och löneutbetalare tyckte. I mina ögon var deras insatser för laget ovärderliga.

Sättet som Stolt framställer det på får det även att verka som om laget endast bestod av dessa tre spelare. Så är naturligtvis inte fallet, och det borde därför vara ovidkommande vad enskilda spelare har presterat i ett lag som nått en gemensam framgång. Med den logiken borde fotbollslandslaget anno 2004 ha fått Bragdguldet eftersom Henke, Zlatan och Freddie var så bra då. Jag har för övrigt svårt att se honom ställa sig bakom en liknande motivering om en prestation motsvarande Tre Kronors hade ägt rum just i fotboll.

Nej, Åke Stolt har aldrig varit min favoritkrönikör. Kanske är det för att jag, med mitt breda intressespektrum i sportsfären, ofta har varit missnöjd med hans ämnesprioriteringar och besviken tvingats avnjuta min morgono'boy över en helt annan krönika än jag hoppats på. Ändå tvekar jag inte att tacka honom för lång och trogen tjänst när han nu till årsskiftet drar sig tillbaka från posten. Samtidigt är jag väldigt spänd på att se vad hans efterträderska Anja Gatu kan åstadkomma. Det jag hittills har läst om och av henne verkar lovande.