Stolt svensk

Som så ofta gick det inte att bli klok på slutresultatet i Eurovision Song Contest, men att det näst högsta antalet röster från svenska folket tillföll det bosniska bidraget var riktigt uppmuntrande.

Eurovisionären har väckts till liv igen

Även om jag inte följer spektaklet med samma entusiasm som föregående år (och inte kommer ha möjlighet att uppleva finalen i lika fabulöst sällskap) så har jag ändå tvingats kapitulera och släppa fri min villkorslösa kärlek efter att i kvällens första semifinal ha upplevt årets bidrag från Bosnien-Hercegovina:

Jag - en eurovisionär

Lördagens storslagna ESC-final avnjöts hos Anders på ett tårtkalas till "liberal är ett könsord"-Dyslesbisks ära. Kvällens förlopp var till stor del samma som senast, med den skillnaden att våra jurygrupper nu valde samma slutsegrare som Europas röstande befolkning. Serbiens ballad var riktigt stark, och det är svårt att förstå hur någon kan ifrågasätta det valet.

Om själva tävlingen har jag nästan bara positivt att säga. Även om inte heller jag blev riktigt klok på var vissa av rösterna hamnade så är jag inte helt överraskad av The Arks låga placering, då det i ärlighetens namn inte var ett bidrag som höjde sig över mängden, särskilt inte med sin ganska flyktiga refräng. Ändå kändes det ganska provocerande att den inte fick mer än åtta poäng av Finland och slutade på en betydligt sämre placering än Carolas låt från förra året.

Fast mest provocerande var det som blivit Storbritanniens bidrag efter att Morrissey-spekulationerna dött ut. När legenden själv sagt att han vill vara med så får han inte ens en förfrågan, utan då skickar de flygvärdinnesmörja istället. Jag hatar er.

För att övergå till ett positivt tonläge så föll mina röster, liksom i semifinalen, på bidragen från Ungern (min slutgiltiga favorit) och Georgien (med det vackra stråkpartiet). Ukrainas bidrag sopade banan med motståndet både när det gällde våra specialpriser för tonartshöjning, utstyrsel och koreografi och vid ansträngningarna att få upp gästerna på dansgolvet. Jag var ensam i sällskapet om att tycka om den irländska låten, fick både Vitrysslands och Finlands på hjärnan, kunde inte låta bli att uppskatta den italienskspråkiga lettiska, och beklagade djupt att storheten i Frankrikes bidrag inte avspeglades i slutställningen, förmodligen för att många inte riktigt gillade det tillräckligt mycket för att rösta (vanlig ESC-åkomma).

Och eftersom det är de förnyande elementen snarare än de traditionella som tilltalar mig, så vill jag härmed officiellt lansera begreppet eurovisionär som en titel för oss som tycker att den här tävlingen är en av årets höjdpunkter just för att den ger artister en möjlighet att inför hela kontinenten representera det hårt ansträngda folket i deras annars ofta bortglömda hemland. Eftersom det är i dessa länder som man tar tävlingen på allvar så finns det ingen anledning att gnälla över att de röstar på varandra. Och hör sen.

K.B. Fact of the Week #2

Det segrande bidraget i svenska Melodifestivalen utses genom sammanställning av poäng från folkets röster, de lokala jurygruppernas bedömning, och K.B.:s utlåtande. Det sista av momenten utgår dock alltid eftersom han demonstrativt väljer att lägga ner sin röst.

Drömmen blev en trudelutt

Melodifestivalens andra deltävling bjöd på allt som den första saknade: låtar värda namnet och ett uteblivet schlagerparty med folk från Grön Ungdom/QX (till dess nackdel). The Ark motsvarade förväntningarna och körde över motståndet med en låt som andades storhetstider utan att antyda att Ola har slut på idéer. Tänk om man för en gångs skull kommer kunna låta fanan vaja högt och hålla på Sverige när ESC avgörs i Helsingfors?

Och vad ska man då säga om dagens andra finalist, superskrällen (14,00 hos Svenska Spel) Marie Lindberg? På förhand utdömd av Sydsvenskans musikdiktator tillika schlagerbloggare lyckades denna mediokert skönsjungande Livet är en schlager möter Filippa Bark-kandidat charma tittarna och outfoxa schlagerrävarna. Den gräddtårta som finalen utgör har därmed fått ännu en delikat ingrediens.

12 poäng till trudelutt numero två

Trots bidragens bristande kvalitet blev gårdagens schlagerparty en fabulös tillställning. En stor del av besökarna var medlemmar eller hang-arounds i Grön Ungdom och framstod som mycket vänliga och kärleksfulla människor. Jag börjar nästan förstå varför min kära Teknologslampan lämnade den organisationen en gång i tiden. Det förklarar även varför resultatet i vår interna omröstning, så länge inga opålitliga liberaler nästlade sig in i den, skilde sig ganska drastiskt från svenska folkets åsikt.

Många fanns även representerade på QX:s gemenskap, vilket resulterade i att några ganska ovana frågor ställdes till mig under kvällen. En viss besvikelse kunde anas över att mitt förhållande till värden inte sträckte sig längre än till att vi går på samma konserter. Även ett lookalike-mysterium fick sin dramatiska upplösning.

Så mycket överraskningar på en och samma afton vet jag inte när jag senast fick uppleva. Och detta kan jag bäst sammanfatta på följande förkastliga sätt:

Det är kul
när nåt nytt händer
i den stad
som vi alla älskar
och det är Malmö!

Från bra till bättre

Som om inte nyheten att The Ark ska delta i svenska Melodifestivalen så kom det idag till min kännedom att Morrissey förhandlar med BBC om att delta i den brittiska motsvarigheten. Såna nyheter ger en indieinsnöad schlagerfantast nära till tårarna.

Efter ett godkänt projekt och en väl avklarad tenta kan så slutligen även jag njuta av fullständig ledighet fram till måndag. Det första denna tid användes till var att skrida till verket med min senaste uppfinning, som förhoppningsvis ska kunna komma till pass redan på fredag. Även planer på en hockeyresa till Irland har börjat luftas och faktiskt, osannolikt nog, sett hyfsat realistiska ut.

Men först ännu en fantastisk nyhet: lördagens (och tidernas) match, där min klubbkamrat, tillika Malmös första elitseriecurlare någonsin, ställs mot världs- och Europamästaren Peja Lindholms nya lag på dennes hemmabana i Östersund, kommer troligtvis att direktsändas över nätet tack vare teknikens under. Då gör det trots allt inte så mycket att jag inte tog chansen att åka dit med en privat hejaklack så att jag kunnat passa på att besöka alla gator som fått låtar uppkallade efter sig på Vapnets debutalbum.

2006 var året

2006 var året då:

• De finska lejonen obesegrade gick fram till finalen i de olympiska vinterspelens hockeyturnering, för att där förlora mot Tre Kronor som därmed spolierade nationens sista chans att få med sig en guldmedalj hem. Tack vare en bronsmedalj i efterföljande VM (som även det vanns av Tre Kronor) blev man dock första nation att ta medalj i VM, OS, U20-VM och U18-VM under samma säsong.
• Det utdragna skämtet om Conan O’Briens likhet med president Tarja Halonen kulminerade i att Conan besökte henne i Helsingfors. Under sitt besök i huvudstaden fanns det dock personer som han till sin besvikelse inte lyckades träffa personligen.
• Finlands första seger i Eurovision Song Contest blev ett faktum, tack vare bandet Lordi som inför tävlingen hade utpekats som dess motsvarighet till apokalypsens fyra ryttare av såväl anhängare som motståndare.
• VM-finalen i innebandy var tillbaka i Globen och slutade 7-6 till värdnationen efter förlängning, trots att det finska laget egentligen var lite bättre. Spelaren som gjorde det avgörande målet sa i efterhand att han inte hade förstått att matchen var slut. Ändå firade han med att kasta upp sin klubba på läktaren.
• Ett fotbolls-VM av någon anledning avgjordes utan Finland, men däremot tillhörde två finländare, så länge de var på planen och inte hade fått kapsyler i ögonen, ljuspunkterna i ett annars bedrövligt Malmö FF.
• Mitt läger såg till att den finska flaggan vajade högst på Emmabodafestivalen, vilket bland annat kommenterades av I’m from Barcelona:s frontman Emanuel.
• En halvbekant finländsk gäststudent i Lund vid namn Kenneth lyckades dyka upp lite varstans under några månader, vilket orsakade viss förvirring hos mig. Ungefärligt citat: Jag går till Blekingska för att lyssna på Sambassadeur - där är Kenneth. Jag drar till Mejeriet två dagar senare för att se Lucksmiths - där är Kenneth. Jag ser Legends på Blekingska - där är Kenneth. Jag står och hänger i Mattehuset - där är Kenneth. Jag går på konserten med Camera Obscura och Essex Green på KB - där är Kenneth. Jag går till Blekingska för att se Kenneths band spela - där är Kenneth.
• Jag äntligen fick möjlighet att läsa Don Rosas serie om jakten efter Kalevala, uppleva farbror Joakims, Kalles och knattarnas äventyr i vårt östra grannland och därigenom bekanta mig med vakaa vanha Väinämöinen (som kan sjunga en gran med blom i toppen) och de andra karaktärerna i nationaleposet.
• Det kom till min kännedom att monstercurlaren Markku Uusipaavalniemi en gång i tiden var Finlands främsta matematikelev och på senare tid sägs ha löst en Rubiks kub på 25 sekunder. Efter sex månaders träning vid 21 års ålder var han även landets tredje bästa simhoppare, och i år ställer han upp i riksdagsvalet för Centerpartiet.
• Mitt namn blev Niilo Lehtolaakso.

Kort sagt, om 2006 var ett ord så var det ordet Finland.

Nyhetens behag

Att The Ark är en av jokrarna i 2007 års Melodifestival var det bästa som kunde hända både för bandet och för tävlingen. Ett "seriöst" bands medverkan ökar tävlingens dignitet markant, samtidigt som det här glamourösa sammanhanget kommer tvinga bandet att hitta tillbaka till sitt rätta ansikte efter det bleka senaste skivsläppet. Något i stil med Calleth You, Cometh I hade passat perfekt.

För att illustrera vad jag menar med "seriöst" tänkte jag rekapitulera mina fem favoritlåtar från Eurovision Song Contest sedan 2000:

1. BrainStorm - My Star (LV 2000)
2. Zdob si Zdub - Boonika bate doba (MD 2005)
3. Athena - For Real (TR 2004)
4. Ruffus - Eighties Coming Back (EE 2003)
5. Mumiy Troll - Lady Alpine Blue (RU 2001)
   

Jag kom, jag såg, jag sågade

Gårdagens OS-krönika i SVT höll ingen vidare klass. Visserligen är det svårt att tillföra så värst mycket till en olympiad med sju svenska guldmedaljer, men något mer än nostalgi måste man kunna begära av en nyproduktion. Märklig disposition, inga som helst nya vinklingar, intetsägande jämförelser med Sveriges dittills mest framgångsrika vinterspel i Cortina 1956, men framför allt riktigt trist bakgrundsmusik (med ett möjligt undantag för Lordi som ackompanjemang till monstercurlaren Markku Uusipaavalniemis teedragning för en finalplats). Om jag varit elitidrottsman så hade det knappast motiverat mig till en OS-satsning att få höra mina landsmäns framgångar tonsatta på det viset.

Det som irriterar mig mest är dock "sorgekavalkaden" över alla svenska placeringar strax utanför prispallen. Nog var det bittert att skidskyttelaget missade en bronspeng på ett felskär, men de flesta av de genomgångna prestationerna vittnar snarare om vilken imponerande bredd det fanns i årets OS-trupp. Varför kan man inte bara ta varje resultat för vad det är istället för att bedriva denna eviga skattjakt? Jag har heller aldrig förstått vitsen med att som mått på framgång räkna medaljer rakt av utan hänsyn till valör, som om målet med tävlingarna skulle vara att plocka hem så mycket metall som möjligt. I så fall borde bronsmatcherna ha spelats på bästa sändningstid istället för finalerna, och Sverige med sina 24 guld och 20 silvermedaljer från ishockeyturneringarna stått som slutsegrare i medaljligan. Genomgångarna av allehanda imperialiststaters erövringar i nu- och dåtid kändes också meningslös.

Dessutom saknade jag YLE-kommentatorn Kaj Kunnas referat från hockeyfinalen, där han i vild skadeglädje använder det målande uttrycket "Henrik Lundqvist pruttar in pucken!" för att beskriva det finska ledningsmålet. När jag nyss gick in på samma TeVe-bolags hemsida för att kontrollera uppgifterna i föregående mening upptäckte jag att där pågår en omröstning, där just nu 58 % av besökarna har valt svarsalternativet "Kalkon..." på frågan "Henrik Larsson i Manchester United?". Kan man annat än att älska ett sånt grannland?