Dags för GMO i piraternas romkagge?

Om GMO-grödor och deras för- och nackdelar handlade kvällens föredrag på Lunds Filosoficirkel med professorn i växtförädling och bioteknik Arnulf Merkel. Det klargjordes exakt vad tekniken innebär och vilka argument för respektive emot som är vettiga, och min från början försiktigt positiva inställning fick sig några ryggdunkar, då få farhågor om tekniken har besannats eller kan skiljas från invändningar mot tidigare växtförädlingstekniker. Men oavsett vad man tycker om ämnet så är det svårt att inte häpna över det mastodontregelverk som omgärdar (och i stort sett omöjliggör) forskningen och utvecklingen av tekniken inom EU, med det totalt meningslösa införandet av patent på organismer som lök på laxen.

Och jag tänker: var är Piratpartiet när man behöver dem? Här finns en politisk situation med en av deras hjärtefrågor i centrum, där ämnet dessutom anknyter till deras inriktning mot teknikens förändring av samhället och inte minst ger dem en väg in att börja kritisera EU:s jordbrukspolitik som alla ändå hatar. Framgången i Europaparlamentsvalet är garanterad.

Stoppa inkräktarna!

Jag har på senare tid lagt märke till hur flera av våra städer intagits av kolossala varelser som

• utgör en livsfara för alla som kommer i deras väg,
• har en vokabulär begränsad till utstötanden av ett läte som närmast kan översättas med "fuck off",
• sover på gatan utbredda så att de tar upp löjligt mycket plats,
• konstant ger ifrån sig giftiga kroppsutsöndringar.

Vissa påstår t.o.m. att det är människor som kontrollerar dessa groteska bestar. Jag undviker emellertid alltid ögonkontakt som skulle kunna bekräfta det påståendet, då jag befarar att en sådan vetskap för alltid skulle utradera den smala strimma av hopp som jag hyser för människosläktet.

Konsumtionskritik på utdöende?

På den internationella protestdagen mot masskonsumtionen tänker auktionsgruppen hitta på något.

Nu sällar sig tydligen även Lunds fältbiologer till de som sätter sig på tvären över En köpfri dag.

Kött är inte spenat

På ett flygblad som min bror i dagarna erhöll från godtycklig djurrättsorganisation, stod det att läsa att mänsklig konsumtion årligen bringar 43 biljoner djur om livet. Han berättade för mig att han reagerat över siffran och snabbt räknat ut att detta varje år skulle motsvara 7000 djur per världsinvånare, d.v.s att för varje människa skulle ungefär tjugo djur om dagen slaktas. Det är så att man häpnar. Jag hade ingen aning om att folk åt räkor så ofta.

Fördomar, åsiktsfrihet och minsta motståndets lag

Fördomar är inte direkt något som brukar ses med blida ögon. Det har sagts att fördomar fördummar, eller rentav förpestar. För att förstå varifrån fördomar förvärvar förmågan att förorsaka fördumning och förpestning får man dock först föras till deras förklaring. En fördom är per definition ett omdöme grundat på bristfällig information. Således borde en ökning av kunskapsmängden räcka för att eliminera de oönskade fördomarna. Fritt åsiktsutbyte anses öka kunskaperna och göra dem bättre underbyggda. Så brukar den rättigheten legitimeras.

Men som vi vet fungerar inte människor alltid på det sättet. Vi har en tendens att följa fysikens lagar och försätta oss i det tillstånd som har lägst energi. Ibland är det bekvämare att hålla fast vid en tveksam uppfattning för att den inte kräver samma mått av självrannsakan. Effekterna av att folk agerar utifrån att ha anammat en sådan uppfattning kan dessutom vara skadliga för allmänheten, vilket kanske anses vara fallet i exemplet med att skylla missförhållanden i samhället på invandrare, eftersom detta kan skapa spänningar mellan befolkningsgrupper. Om skadorna av att släppa en "farligt" bekväm åsikt fri är större än skadorna av att tysta ner den så tycks åsiktsfrihetens legitimitet vara hotad.

Frågan är när man verkligen kan säga att så är fallet, och i just nämnda fall har jag ändå svårt att tänka mig det. Ett bättre exempel som jag kommer att tänka på är diskussionen om klimatförändringarna, där också viss censur av förnekarna förekommer. Men nog är det bekvämare att fortsätta luta sig tillbaka i sin bensinslukande bil och låtsas som om det helt och hållet är naturliga orsaker som ligger bakom att det blir varmare än att anstränga sig för att bidra till det globala målet om sänkta koldioxidutsläpp, oavsett hur osannolik denna uppfattning kan bedömas vara. Låt säga att vi med stor säkerhet visste att Gud skulle straffa oss med att släcka solen om inte 95 % av jordens befolkning offrade sin ena hörntand. Är det då rimligt att ge förnekarna av denna domedagsprofetia fritt spelrum för att predika individens rätt att behålla alla sina tänder, trots att detta äventyrar hela vår fortsatta existens? Det tål att grubblas på.

Knarka för miljön!

Det ska erkännas att faktorer bortom de mänskliga skadorna utgör svaga argument i droglagstiftningsfrågan. Då det emellertid redan är bevisat att ett stort antal illegala droger är mindre skadliga än alkohol måste jag ifrågasätta vårt samhälles val av denna drog som accepterad på miljömässiga grunder. När man reflekterar över hur mikroskopisk energiförbrukningen vid uppröjandet av förbrukade flaskor efter en av nationens klubbkvällar är, i jämförelse med när enorma mängder glas och vatten transporteras över klotet för att dess befolkning ska få möjlighet att dricka sig otörstig, slås man av vilket enormt resursslöseri detta innebär. Om effekten av litervis med öl kan uppnås genom tabletter med massa i storleksordningen gram så borde det återigen ifrågasättas om illusionen är värd sitt pris.

Snarare fortsatt smygdrift än bombastisk återkomst

Kvällens nyzeeländska dokumentär om kärnkraft gav tyvärr inte mycket mer upplysning än att den hopplöst infekterade debatten inte är begränsad till Sveriges gränser. Samma onyanserade åsiktsuppdelning tycks dominera även i övriga världen, och dokumentären lyckades sällan lyfta sig över ett opartiskt men tillika oresonligt perspektiv, där skrämselpropaganda varvas med förnekanden av riskerna.

Att ett påstående upprepas tillräckligt många gånger gör det inte till en sanning. Särskilt inte när det motsatta påståendet samtidigt upprepas lika många gånger.

Inför inte ett förbud mot sexuella övergrepp på djur!

Enligt Djurens Rätt kommer inte en enda riksdagsledamot den 9 april att rösta för ett införande av förbud mot sexuella övergrepp på djur, och med anledning av detta anordnar de en protestaktion. Argumenten är att det i nuläget inte är möjligt att straffa någon för övergrepp mot ett djur om det inte kan bevisas att djuret har lidit, och den allmänna principen att djur inte ska betraktas som sexuella objekt.

Självfallet ska djur inte utsättas för onödigt lidande, men i vilken utsträckning är det meningsfullt med en uppdelning av övergreppen mot dem i kategorierna sexuella respektive icke-sexuella? Jag tvivlar på att särskilt många djurarter har förmåga att känna sig sexuellt utnyttjande, och därmed är det svårt att ge principen stöd utan att hänvisa till transcendenta värden. Risken är att införandet av ett förbud skulle bottna i människors obehag inför andras sexuella beteende, och det känns inte helt eftersträvansvärt.

Vem bryr sig om vad folket tycker?

I dagarna kunde man läsa om en opinionsundersökning som förtäljde att 48 % av svenskarna är positiva till nybyggen inom kärnkraft, medan blott 39 % är negativa. Sämre på att förtälja är den huruvida det syftas på utbyggnad eller ersättning av uttjänta reaktorer, men uppenbart är att opinionen har svängt sedan en folkomröstning för sisådär trettio år sedan.

Oavsett vilken av opinionerna man hänvisar till i sin argumentation för kärnkraftens vara eller inte vara så är man ute på hal is. Frågan är för komplicerad för att avgöras av folkliga majoritetsbeslut, då den fullständiga uppsättningen konsekvenser av att ha eller vara utan kärnkraft är okänd för många. Förespråkare är ofta inte särskilt pålästa eller intresserade när det gäller uranbrytningens miljöpåverkan medan motståndare har en tendens att vara ogrundat optimistiska i fråga om hur energin från kärnkraft ska kunna ersättas. Strävan att påverka opinionen leder till att många tvivelaktiga argument (t.ex. om klimatpåverkan) kommer fram i debatten, och som tillhörande den kritiska massan är jag bekymrad över bristen på nyansering.

Kärnkraften är den klart sämsta av de s.k. klimatneutrala energikällorna. Kanske räcker det med att bara använda bättre energikällor, effektiviseringar och vettigare konsumtion för att ersätta den. Svaret på denna empiriska fråga är mycket bättre som vägledning för ett beslut än vad någon opinionsundersökning kan vara.

Hata Göteborg?

Enligt Anrell så är den nyblivne allsvenske mästaren Pontus Wernbloom kommunist. Det för tankarna till ett citat som, liksom många andra, är hämtat från min bror:

Det finns inget jag hatar så mycket som kommunister som inte super, knarkar och är promiskuösa. Och dessutom är veganer.

Frågan är om det serverades något veganpytt på Kamratgården.

Argument utan argument

Det finns något befriande kaxigt i sättet på vilket Aristoteles avfärdade Platons idélära – att den är omöjlig, oanvändbar och onödig – som gör att man själv inte gärna vill missa de tillfällen som ges att tillplatta någon annans förslag med den argumentationen. Under SVT:s Argument i torsdags, efter tre fullständigt meningslösa debatter: den första om bensinskatt mellan en sida som skiter i miljön och en som låtsas bry sig om miljön; den andra om gymnasieskolors förnedrande insparksaktiviteter utan att beröra de maktstrukturer mellan elever som ligger till grund för behovet av sådana; den tredje mellan en vettig men babblande Peter Eriksson och en jurist som verkade ha huvudet någon helt annanstans än i debattämnet, blev det äntligen dags för ett nöjt leende att beträda mina läppar då två tillväxttomtar att med monotona och irriterande röster (kanske som en del av förklaringen till sin ståndpunkt) predika för införandet av engelska som officiellt språk i Sverige.

Att förslaget är omöjligt är inte svårt att komma fram till. Språks uppståndelse och användning regleras inte av politiska beslut utan av befolkningen och de behov som finns. Oanvändbart är det eftersom ett påtvingat gemensamt språk varken befrämjar inhemsk kultur eller överbryggar kulturella skillnader internationellt – lägg därtill att en stor majoritet av världens befolkning fortfarande inte har engelska som modersmål. Slutligen är förslaget onödigt, då ett användbart världsspråk förr eller senare kommer att uppstå antingen genom ett faktiskt behov av det eller tack vare möjligheterna för tekniskt konstruerade universalöversättare. 'Nuff said.

Flytt på fläsket

Efter att ha tillbringat dagen med det kånkande det innebär att köra skräp som vi hunnit samla på oss under lägenhetens livstid (vilken i det närmaste är identisk med min egen) till tippen - förutom den andel av det som var min och istället kördes till min nya lägenhet - känner jag mig ganska sliten och kan efter att ha samlat tankarna konstatera ett par saker.

För det första: Om man är en väldigt sentimental person är det svårt att flytta av fler skäl än det att man när som helst efter att ha lämnat sitt gamla hem kan komma att träda in i ett upplösningstillstånd. Kanske kommer de som blir bjudna på inflyttningsfesten att ha sådan tur att det tillståndet har uppnåtts redan då.

Det är väldigt svårt att känna tillfredställelsen av att ha gjort en insats för miljön efter att ha besökt återvinningscentralen, eftersom den knapphändiga information som finns tillgänglig på plats gör det svårt att avgöra om saker och ting hamnat där de kommer göra nytta, eller om de i bästa fall bara blir uppfiskade av personalen med den långa kroken. Den begränsade stämningsskillnaden från motsvarande plats för besjälade föremål är heller inte direkt något som underlättar separationen och gör att man ser fram emot nästa besök. Alltså: lite mindre kyrkogårdskänsla och mer broschyrer hade inte skadat.

Hellre apberg än sopberg

En insikt har kommit till mig under ihoppackandet av de tillhörigheter jag samlat på mig under den nästan 23 år långa lägenhetsepok i som snart är till ända. Jag har tidigare varit resignerat kritisk till webbcommunities, som t.ex. den hårt granskade Apberget, där barn kan köpa presenter till varandra som sedan syns på deras presentationssidor i något slags evig popularitetstävling på nätet, men jag har nu börjat se det fina i kråksången.

Förutom att det är en hemskt fiffig affärsidé att sälja låtsassaker för riktiga pengar så borde det verkligen bespara miljön en hel del ansträngningar om barnen lägger sin veckopeng på digitala blommor och skotrar istället för plastigt skräp som flugits hit från det som förr kallades Bortre Indien. Att jag inte ens själv i min barndom använde mina surt förvärvade slantar till vettiga saker gör att jag har svårt att tro att det finns någon som har gjort det.

Det kan vara värt att påminna om ett klipp från lördagen.

Dagens groda

Efter att ha läst artikeln i Sydsvenskan måste dagens mest motiverade fråga lyda:

Om en ätlig groda äter en oätlig groda, blir den oätlig då?

Min bror och djuretiken

Idag kallade jag mig hycklare för att jag har de matvanor jag har trots att jag inte klarade av att titta på det här inslaget längre än under dess första minut. Min bror avfärdade dock min moraliska tvekan med denna parallell:

Jag klarar inte av att se på när barn föds, men jag leker gärna med dem ändå.

Vad säger man?

Dessutom är han ju bäst

Tennisens överlägsne världsetta Roger Federer är tydligen karismatisk som en miljöpartist utanför banan. Okej för att han trivs bäst på grönt gräs och har en egen ko, men är det något som är miljöpartistiskt med honom så är det snarare på banan. Att möta Rafael Nadal på grus måste vara ungefär lika frustrerande som att försöka stoppa förstörandet av planeten.

Nu behöver jag åtminstone inte längre bekymra mig om vadet.

Verbal massage för en styv nacke

Jag avslutar mitt anspråkslösa resonemang med att presentera tre skäl för berört politiskt parti att överväga ett uppmjukande av sin inställning till kärnkraften. När jag väl har övertygat dem om att den i själva verket är vår vän tror jag att mitt nästa projekt ska bli att försöka bevisa att jorden är platt.

1. Tiderna förändras
   Mycket av motståndet bottnar i att frågan var en av de mest angelägna när partiet bildades, men situationen ser annorlunda ut idag. Kärnkraften har utvecklats, är mer beprövad och kan inte betraktas som ett hot i samma utsträckning. Olyckor är ytterst sällsynta och den ständigt utvecklade effektiviteten leder till att allt mindre avfall skapas per producerad energienhet. Självklart måste man fortsatt vara kritisk med allt vad det innebär av att ställa krav på anläggningarna, arbeta för att minska förbrukningen, samt hålla koll på de faktiska miljökonsekvenserna.
   
   
2. Det gynnar miljön
   Världen står just nu inför ett stort klimathot, som det krävs ett omfattande samarbete för att bemöta. Många betonar just kärnkraft som en väg bort från fossila bränslen, och i ett sånt läge måste man ibland vara tillmötesgående och kompromissvillig för att inte låta oenighet leda till att åtgärder försenas. Då kan det också bli lättare att få gehör för sina egna förslag, och att de gröna blir lyssnade på är något som världen definitivt behöver.
   
   
3. Det gynnar partiet
   Partiet har ofta svårt att nå ut med sitt budskap, trots att den enorma uppmärksamheten kring klimathotet gör att det idag finns ett större intresse än någonsin för miljöfrågor. I nuläget är en klar majoritet av svenska folket emot en snabb kärnkraftsavveckling, och denna grupp dömer ofta på ett tidigt stadium ut ett parti som så tydligt har motarbetat deras önskemål. Den enskilda sakfrågan tillåts tyvärr överskugga hela ideologin.
   

...backlash

Nej, jag klarar i nuläget inte av att vara okluvet(!) kärnkraftskritisk. Kort efter att jag har publicerat nedanstående inlägg spottar jag ur mig följande rader till en av mina gröna bekanta:

[...]Eller så är det kanske så att de gröna borde ta och acceptera kärnkraften som ett nödvändigt ont och inse att frågan har blivit för mycket av en principiellt helig ko, där oviljan att kompromissa leder till en försämrad situation i det långa loppet. Sverige skulle säkert kunna klara sig utan kärnkraft, men räcker verkligen alternativa energikällor till på mer tätbefolkade platser där naturliga resurser som vattenkraft saknas? Även om det går att skära ner på energiförbrukningen ordentligt är jag tveksam till om det kommer hålla hela vägen. Men jag vet inte, jag börjar bara tycka att det känns obehagligt att vara fångad mellan två läger som aldrig verkar kunna enas om en lösning, samtidigt som domedagen kryper närmare. Oj vad dramatisk jag blev nu.

Förmodligen var den utlösande faktorn till min reaktion dagens kommentarer om fjolårets incident på Forsmark, som på en av dagens redovisningar betraktades som ett litet missöde som kunde åtgärdas direkt och aldrig var nära att göra någon skada, medan det i meddelandet som raderna ovan besvarade togs upp som ett exempel på ett varningstecken som påminner om energikällans obehagliga risker. När de två sidorna står så långt ifrån varandra i rena faktafrågor så känns verkligen debatten infekterad. Och samtidigt som mina teknologpolare har mycket att lära om minskad energikonsumtion så måste jag också ifrågasätta den i granit huggna inställningen i den här frågan från sidan som jag brukar sympatisera med. Annars kommer jag aldrig kunna rädda världen.

Utsikter och insikter ut

Idag avslutades äntligen kursen Ingenjörsutsikter och insikter, och därmed hela den ordinarie läsperioden, med en konferensdag där alla grupper fick redovisa sina projekt. Min egen grupps sådant handlade, som jag tidigare nämnt, om miljöaspekter på European Spallation Source (ESS) och specifika risker med att placera anläggningen i Lund (kredd till Anna Röd för hennes medhjälp). Affischerna från vår redovisning finns att överblicka här på höger sida och i ett mestadels läsbart format för den som vågar sig på att klicka på bilden. En trevlig detalj att notera var att även många andra grupper hade valt miljö som tema för sina projekt, bland annat återfanns begrepp som sopåtervinning, global uppvärmning, alternativa energikällor och miljöbilar bland titlarna (hela listan på den lite fåniga konferenshemsidan).

Att Sveriges blivande ingenjörer riktar intresse mot miljöfrågor är förstås positivt. Mindre uppfriskande var den lite väl ofta vädrade uppfattningen om kärnkraft som en utväg och den förhärskande inställningen att det där med att ändra levnadsvanor är lite corny. När jag t.ex. med en gest ifrågasatte det rimliga i att vi i västvärlden konsekvent sparar pengar på att köpa kläder som är tillverkade under förhållanden som både är odrägliga för arbetarna och håller tillbaka länders utveckling, möttes detta med oförstående (även om jag kan medge att hela budskapet kanske inte riktigt framgick av gesten). Lite glad blev jag i alla fall när jag uppfattade en situation som att en av mina fellow teknologer hade tackat nej till en banan som inte var Rättvisemärkt. Än finns det hopp.

Principiæ

Jag är medveten om att jag i likhet med de flesta andra borde äta mer vegetariskt, av djurrättsskäl, miljöskäl och säkert en herrans massa andra skäl, men som vanligt är jag för bekväm. Listig som jag är har jag dock tänkt ut en strategi för hur jag ska vända lättjan till en fördel i min strävan. När jag flyttar hemifrån till hösten ska jag helt enkelt se till att inte ha lärt mig laga några maträtter med köttinnehåll.

Att bli vegetarian har jag dock inga planer på, eftersom det ur ett globalt perspektiv inte gör någon märkbar skillnad om man aldrig äter kött jämfört med om man nästan aldrig gör det, och dessutom känner jag att den principen, precis som de flesta andra, inte har något värde för mig personligen. Därför har jag bestämt mig för en sak: min enda princip ska vara att inte ha några principer.

Det bästa med detta påstående är hur det lyckas undvika en motsägelse. Eftersom påståendet i sig utgör en princip så efterlevs inte principen om att inte ha några principer. Och eftersom denna ens enda princip inte efterlevs så är den ingen princip - och följaktligen har man verkligen inga principer.