Dagens diagram II

Årets bästa citat

Vad säger de egentligen? Rosengård?

– Min bordsgranne vid gårdagens sittning på Östgöta Nation, efter att fracksällskapet i samma lokal just utbringat en bordsskål.

Celebert sällskap

Och på samma sätt som mitt curlingmanskap i tisdags kunde titulera oss bäst i södra Skåne, kan nu även Malmö Redhawks stoltsera med motsvarande titel för ishockey. Grattis!

Spola höken!

Medan farsan åkt till Kina med sin kusin Percy, som letar jumbotron till nya arenan, läser jag och instämmer i Sydsvenskans kritik av hans lag, som inlett hockeyallsvenskan långt under förväntan och ligger nio poäng efter det bästa Skånelaget, trots det spelar- och tränarrov detta utsattes för inför säsongen. Nej, det blir inte lätt för den arenan att överleva om dess möjligheter till det vilar på den trötta rödhökens vingar.

I ♥ THN

Gå nu in här och rösta på den fantastiska staden Trollhättan till den nya svenska upplagan av Monopol, med tillnamnet Här & Nu. Att Malmö just nu ligger på Västerlånggatans plats är bara för komiskt för att rota i.

Farväl till Gamla Väster

Med festivalen avslutad kördes idag det sista flyttlasset in till min Lundalägenhet, och det enda som nu saknas för att jag ska vara inflyttad där är därmed jag själv. Planen är att jag ska cykla in under morgondagen för att på så sätt manifestera att en ny epok av mitt liv inleds (och för att jag kommer behöva ha min cykel där). Detta innebär naturligtvis att en annan epok går i graven, nämligen den 23-åriga Gamla Väster-epoken, även om det fortfarande lär bli ett och annat besök hos min far som alltjämt bor där. Jag kommer att sakna...

• områdets lugn och skönhet trots det centrala läget.
  
• den rådande mentaliteten som ledde till att det inom distriktet lades fler röster på F! än på sd i senaste riksdagsvalet (även om partiets otroligt söte representant i vallokalen kan vara ytterligare en förklaring).
  
• känslan av att verkligen höra hemma mitt i smeten, ett av få privilegier under min uppväxt.

Däremot kommer jag inte att sakna...

• lärarna på Västra skolan som la grunden för min långvariga fiendskap till utbildningsväsendet.
• lyxkommersialiseringen av närområdet och den utveckling den riskerar att leda till för stadsdelen.
  
• fördomarna baserade på detta närområde, vilka gör att man känner sig som en utböling varje gång man hänger på Möllan.

Nu väntar en spännande omställning till livet på studentghetto i västlundensisk ödemark.

Blame Canada

Gårdagen innebar ytterligare en festivalafton på Mölleplatsen med många bekanta ansikten. Utöver en ny bekantskap från fredagsklubbandet fick jag under kvällen uppleva Miss Li med mitt högtidliga konsertsällskap, tillika min inspiratör. Efter det träffade jag på flera andra av mina små vänner, och för ovanlighetens skull dessutom en kusins sköna svåger som brukar tillhöra höjdpunkterna så fort han dyker upp på släktkalas. På vägen in chockades jag över det enorma publikuppbådet, men förstod snabbt att det var Peps det var frågan om.

Senare väntade en spelning med smått mysiga tvillingparet Tegan and Sara, som fick utstå kritiken Lite som en blandning mellan Alanis Morissette och Avril Lavigne; väldigt amerikanskt. Det lustiga med det konstaterandet var förstås, förutom att det var en smula elakt, att samtliga tre artister är från Kanada. Faktum kvarstår dock att kanadensare, hur gärna de än vill påstå motsatsen, inte sällan är mer amerikanska än amerikanarna själva.

Idag har jag stått i en 35-minuterskö för att prova en av festivalens mer populära läckerheter.

Lillebror vs. Lillhonga

Under de dagarna som festivalen fortgått har jag hunnit se Marit Bergman rädda en spelning med hotande låg stämning genom att utnyttja den scenvana hon utvecklat till att få igång den sega Malmöpubliken, ätit fem munkar under en Tommy Körberg-konsert, stått och frusit lite för länge i gåshuden framkallad av Lalehs låtar, samt med uppskruvade förväntningar sett filmen Hata Göteborg. Avslutningen möttes av rungande applåder, och både jag och de som för dagen utgjorde mitt sällskap kunde instämma i att filmen var väldigt bra och att rollerna var välspelade, givetvis med ett extra plus i kanten till Nic Schröder. Och även om våld och grupptryck aldrig har haft någon plats i mitt eget liv så kunde jag identifiera mig med huvudpersonerna i den vilsenhet som de upplever i kollisionen mellan olika former av vänskap.

Därför blir jag provocerad när min bror, som jag aldrig såg röken av under visningen, påstår att han också såg filmen och fäller omdömet att karaktärerna var platta och relationerna i kompisgänget saknade trovärdighet. Jag kan inte annat än att ta det personligt när han påstår att de sociala strukturer som jag kan känna igen mig i inte finns, och jag undrar om det inte i själva verket är han som saknar livserfarenheten för att uttala sig om en sådan sak.

Festival i stan

Igår var det dags för Malmöfestivalen att dra igång. Min första festivaldag tillbringades enbart vid och omkring Mölleplatsens tre konsertscener, där jag fick sett spelningar av de två Norrköpingsbanden Laakso och Slagsmålsklubben, samt fantastiska värmländska Detektivbyrån. Kvällen avslutades på KB med en saftig musikalisk käftsmäll komplett med publikanstormad scen och polispådrag, allt givetvis signerat TTA. Under denna sena dag hann jag även oplanerat springa på bekantskaper från vitt skilda sammanhang vid inte mindre än arton tillfällen. Kvantitet över kvalitet är vad som verkar gälla för mig just nu.

Ikväll spelar bl.a. Marit Bergman som, om jag får skryta lite, älskar min kusin.

Himmelsgrått

Jag har insett att jag börjar tycka mer illa om Malmö FF för varje dag som går. Anledningen är klubbens supportrar som mer och mer breder ut sig på Anjas blogg med sina gnälliga anmärkningar som med sina ofta förminskande och hånfulla ordalag visar på en total oförmåga att tåla kritik mot föreningen. När dessutom en av dessa skribenter publicerar sin smygsexistiska dynga i mitt namn, då är måttet rågat.

Förmodligen bottnar allt i den stinkande urmalmöitiska mentalitet som genomsyrar klubben och, vilket krönikören mycket riktigt påpekade i det tidigare utspel som drog igång opinionen, ligger till grund för dess förfall. Om jag varit mer teatral hade jag sagt till belackarna: Lägg ägg! Ju förr ni inser att ni är fanatiska ignoranta storstadsbönder ovärdiga att kyssa fötterna på ett geni som Gatu, desto bättre för er.

Krönikörens uppsplittringsförbannelse

Som en följd av Sydsvenskans sportkrönikörs beslut att under tisdagen välja att bevaka kvällens DN-gala framför Skånederbyt på Malmö Stadion har några lustiga kommentarer från missnöjda himmelsblå bönder letat sig in på hennes blogg Gatukontoret. Jag okynnesciterar lite:

Det finns ju några på SDS-sporten, Håkan Malmström t ex, som är pålästa och kunniga när det gäller fotboll. Om de skriver krönikor om detta så kunde Anja bevaka sina paradgrenar, dvs modern feministkamp och tamfotboll.

Självklart är det otänkbart att en matchkrönika uteblir efter att MFF bjudit på en intetsägande tillställning i mittenträsket av tabellen, och inte finns det vid ett dylikt tillfälle något utrymme för bevakning av landets största tävling i en av landets för tillfället mest populära sporter. Om nu Malmö ska föreställa en mångkulturell stad så omfattar det tydligen inte idrottskulturen. Det finns saker jag kommer att sakna och saker jag inte kommer att sakna efter att jag har flyttat. Men mer om sånt i ett senare inlägg.

Thank god it's Sunday

Ett enormt mycket bättre sätt att tillbringa en söndagkväll än att sitta hemma och jämra sig över att en ny arbetsvecka är på väg att börja och att man inte har något knäckebröd hemma är att gå ut och svira med en barndomsvän som är i stan över dagen. Aftonstämningen på Folkets Parks uteserveringar, med bl.a. levande musik på Cuba Café, var något upplyftande i hästväg. Söndagen har verkligen potential att bli veckans nya heta utekväll.

Ännu en loserålder avklarad

Innan ännu fler hinner missa det: jag fyller 23 år idag.

Än så länge har firandet inneburit en panikutekväll på Debaser med en pågående The Clientete-konsert vid övergången och en överraskningsdrink efteråt, samt att kunna njuta av K.B.:s närvaro. Därefter att stiga upp klockan åtta på morgonen för att assistera vid mors flyttning. Ett flyttlass och en IKEA-leverans senare blev det en snabb lunch följt av Filip och Fredrik i Sommar i P1 och en brinnande ovilja att montera ihop ett köksbord.

Sen blir det restaurang med familjen ikväll, vilket även kan betraktas som ett avsked till mitt kära Gamla Väster (som jag dock ändå kommer finnas kvar på i några veckor till) och att vara av den ytterligare anledningen att min bror än en gång var ofin nog att fylla, den här gången sina 20, dagen innan. Presenter, sång och tårta har dock fått kliva åt sidan den här gången, och det är fortfarande svårt att komma ifrån känslan att mina födelsedagar blir sämre för varje år.

Imorgon ska förresten min dubbelgångare fylla år och min nya lägenhet målas om.

of Malmö

Och innan jag går och lägger mig måste jag bara instämma i hyllningskören till den "frispark i krysset" som dagens Anja-krönika var. Det är närmast rörande att beskåda intresset för frågan om vad som är galet i Malmö FF:s agerande, och i förlängningen hela den grundmurade stadsmentaliteten.

För att citera Sailor Moon: Riktig skönhet är intelligens och engagemang. Det är alla ni inflyttade Möllanpretton som har räddat den här staden från total förfulning. Tack för att jag inte längre behöver skämmas över att vara härifrån.

Bränn höken!

Världen är en lite vackrare plats idag. Citatet är från bilresan till äventyret som beskrivs nedan, och tycks spegla den allmänna uppfattningen dagen efter att Malmö Redhawks för andra gången på tre år åkte ur Elitserien. För den som har följt mitt tidigare raljerande kring stadens hockeylag kommer det knappast som någon överraskning.

Den purkna indianhöken och de svart-röd-vita dräkterna är så intimt förknippade med dålig puckestetik att det första steget till en önskvärd uppfräschning borde vara att sätta eld på hela rasket för att likt fågel Fenix låta laget stiga upp ur askan igen. Det har rapporterats om att Percy har ögonen på MFF Dam inför deras förestående namnbyte och anställde stjärnspelaren Ásthildur Helgadóttir för att hon skulle kunna bli kvar i stan och representera laget under den kommande säsongen. Ett vidare samarbete på samma sätt som i Linköping, vilket också diskuteras i ovan länkade artikel, hade varit en fantastisk möjlighet att etablera ett starkt klubbmärke. Men då tror jag verkligen det krävs att man begraver höken och skaffar sig lite roligare färger.

Alla vi som hatar Malmö klappar nu

Av att ha bevittnat dagens kvalseriederby mellan Rögle och Malmö Redhawks kan jag dra en slutsats: jag är avundsjuk på ängelholmarna. För trots att Malmö vann matchen med 4-1 så är det våra skånska landsmän i nordväst som har ett lag att vara stolta över. Malmö Redhawks är ett lag som spelar en oattraktiv hockey med spelare som knappt ens själva vet vad de heter, och har en fallfärdig arena med hopplöst oengagerad publik om man bortser från den kusligt inavlade ståplatsen som får slut på hejaramsor efter fem minuters spel. Inte undra på att de numera för en bortglömd tillvaro i staden.

Visserligen har aldrig elegansen varit lagets signum, men på den tiden det kokade i isladan så var man en kaxigt satsande uppkomling som utmanade den tidens giganter. Nu har man en stomme uppbyggd av gamla och trötta spelare med karriärer som pekar neråt, man blir tidigt avhängda i Elitserien och populariteten är inte på samma planet som MFF:s. Det krävs ett nytänkande i föreningen för att det ska bli någon ändring på den saken, och kanske hade rentav det bästa för Percys nya arena varit om laget åkte ur högsta serien och fick börja om från början.

Malmö Redhawks ser trots allt ut att även nästa år vara Øresundsregionens lag i världens kanske näst bästa liga. Det borde ge goda förutsättningar att knyta till sig mycket av den talang som produceras såväl i Skåne som i Danmark. Istället tillhör tre av grannlandets mest lovande 89:or, som alla räknas till Europatoppen för den generationen, Frölundas organisation. Det är dock inget att klandra dem för, för jag kan tänka mig att varje självrespekterande spelare med intresse av att utvecklas vill hålla sig så långt härifrån som möjligt i nuläget. Fyra av förra årets SM-slutspels mest tongivande spelare hade förflutet i Malmö: Mikko Luoma i Linköping, Jesper Mattsson i Färjestad, samt David Petrasek och Mika Hannula i HV71. Tre av dem gick direkt från en tynande tillvaro i bottenskrapet till detta. Vad mer behöver sägas?

K.B. Fact of the Week - den storslagna finalen

Det första jag noterade med K.B. efter att han börjat på min gymnasieskola var hans omisskännliga yttre och hans diskreta framtoning. Nästa sak jag noterade var hur detta omisskännliga yttre började uppenbara sig på flertalet konserter jag besökte som en följd av att jag efter att ha sökt hela livet äntligen börjat hitta en antydan till en musikstil som jag faktiskt gillade. Att växa upp i den från popmusikkultur befriade staden Malmö under reklamradios framväxt hade varit nära att bli döden för mitt musikintresse, men nu anades en ljusning. Och eftersom vänskapligt idéutbyte är den bästa vägen till utveckling (därtill verkade hans musikkunskaper betydligt större än mina) och vi läste Fysik B tillsammans började jag försöka ta kontakt med honom i samband med lektionerna.

I slutändan hade vi uppnått en ganska trivsam relation, som kulminerade i att vi gjorde sällskap på sommarens Acceleratorfestival. Därefter skildes våra vägar åt. Jag började på LTH och han skulle läsa musikvetenskap. En gång träffades vi på bussen, men mer än så blev det inte under mitt första år, eftersom jag ännu inte kände mig tillräckligt hemma i staden för att uppsöka ett ställe som Blekingska nationen där han enligt egen utsago huserade varje vecka. Framåt sommaren skickade jag ändå ett mejl till honom, som han aldrig svarade på. Något besviken tänkte jag att om jag inte kunde ha honom som kompis så fick jag väl ha honom som idol istället. Det har senare slagit mig att detta kanske inte är ett helt normalt sätt att resonera på.

Jag gjorde hur som helst slag i saken, designade en hyllningsknapp, försökte läsa allt han skrivit som fanns tillgängligt på nätet och besökte Blekingska när han var DJ. När jag sedan under påsklovet satt med en f.d. klasskamrat till honom, numera kursare till mig, började orden komma. Inspirerade av Chuck Norris Facts sådde vi de första fröna till en faktasamling. Jag fullbordade sedan hastigt arbetet på egen hand och publicerade resultatet på platser där det skulle kunna läsas av folk som var bekanta med huvudpersonen (och kanske även av honom själv).

Reaktionerna blev nästan uteslutande positiva, inte sällan rent lyriska. Undantaget var dessvärre huvudpersonen själv, vilket jag blev varse när jag efter någon månad träffade honom på en konsert. Efter flera senare försök att förmå mig att gå och samtala med honom igen utan att ha lyckats få knäna att bära, skickade jag ett mejl där jag försökte reda ut situationen och be om ursäkt för det obehag jag orsakat honom. Den här gången svarade han, förklarade sin upplevelse lite kortfattat och sa att jag var förlåten, även om det inte var med någon större entusiasm. Chanserna att försöka förbättra vår relation ytterligare kändes därmed ganska rökta.

Efter påtryckningar från fansen tänkte jag därför att det inte kunde påverka situationen märkbart om jag veckovis började publicera nya fakta i min blogg, bara jag nu såg till att inte hänga ut hans identitet eller använda mig av uppgifter som på något sätt kunde ge en negativ uppfattning om honom. Detta blev genast ett populärt inslag bland läsarna.

Det som föranledde att de allt detta till trots nu upphör är den magiska helgen v. 8. Återigen var K.B. på Blekingskas fredagsklubb som DJ, den här gången dessutom som gitarrist i kvällens ena band. Eftersom det var för hans skull jag kommit dit så var jag, oavsett frostigheter, tvungen att tacka honom för sin insats innan jag gav mig av. Utan att visa några tecken på illvilja svarade han att det var kul att jag kom, och jag kände därmed äntligen en sten lyfta från mitt bröst.

Kvällen därpå återsåg jag en trio från fredagen, och en av dem gav mig tankeställaren att faktapublicerandet spelat ut sin roll och aldrig skulle kunna ge en läsupplevelse som uppnår forna höjder. Jag rådfrågade de två andra medlemmarna av trion: den ena talade om förnyelse och att jag borde utveckla min kreativitet genom att försöka komma på något nytt, den andra tryckte på hänsyn, d.v.s. att jag nu borde satsa på att vårda min förbättrade relation med huvudpersonen. Tre bra argument som gjorde det lättare att fatta mitt tunga beslut.

Cirkeln är sluten och världshistoriens sista K.B. Fact of the Week följer nu.

K.B. Fact of the Week #1

Sedan K.B. flyttade till Skottland har Malmö sjunkit från en tolfteplats till utanför topp-100 på listan över Sveriges mest indie kommuner.

12 poäng till trudelutt numero två

Trots bidragens bristande kvalitet blev gårdagens schlagerparty en fabulös tillställning. En stor del av besökarna var medlemmar eller hang-arounds i Grön Ungdom och framstod som mycket vänliga och kärleksfulla människor. Jag börjar nästan förstå varför min kära Teknologslampan lämnade den organisationen en gång i tiden. Det förklarar även varför resultatet i vår interna omröstning, så länge inga opålitliga liberaler nästlade sig in i den, skilde sig ganska drastiskt från svenska folkets åsikt.

Många fanns även representerade på QX:s gemenskap, vilket resulterade i att några ganska ovana frågor ställdes till mig under kvällen. En viss besvikelse kunde anas över att mitt förhållande till värden inte sträckte sig längre än till att vi går på samma konserter. Även ett lookalike-mysterium fick sin dramatiska upplösning.

Så mycket överraskningar på en och samma afton vet jag inte när jag senast fick uppleva. Och detta kan jag bäst sammanfatta på följande förkastliga sätt:

Det är kul
när nåt nytt händer
i den stad
som vi alla älskar
och det är Malmö!

Jag tror på världen, men inte på staden

Min föga märkvärdiga världskarta över länder jag har besökt får följande utseende:




Futtiga 2 % av samtliga stannar det vid. Än mindre imponerande blir det om man betänker att mina besök i de flesta av dessa länder (i stort sett alla utom ett) har inskränkt sig till enstaka städer. Trots detta vågar jag mig på den kompromisslösa inställningen att resten av världens länder, åtminstone de allra flesta, existerar. Jag har inga som helst garantier att grunda denna utgångspunkt i, utan det är mitt eget val i rent förtroende.

Något jag däremot inte alls är lika övertygad om är huruvida alla stadsdelar som figurerar som destinationsangivelse i Malmös gröna bussars utvändiga displayer verkligen finns i den här stan. Ett tag började jag misstänka att vissa av dessa namn råkat följa med som bihang till inlånade blå bussar från grannlänstrafiken (som färgen till trots verkligen är gröna, detta klargörs på anslag placerade på deras långsidor).

Resten av det här inlägget vill jag tillägna några som gjort sig förtjänta av det. Anders är utöver en otroligt kul person en riktigt klok skribent som dessutom har bjudit mig på schlagerparty imorgon, så för att bjuda tillbaka en aning så får han nu lite mer utrymme här än den lilla referens som smugit sig in tidigare. Sanna har startat eget som hon beskriver bäst själv: Precis som universum kretsar bloggen kring mig. Och slutligen, ej att förglömma, bilder från action-Anna.