Adjö till ännu ett år

Även om det kanske inte syntes så tydligt bloggvägen var 2008 ett tämligen stort år för mig. Ett år då jag någonstans mellan moralfilosofi och datorseende började skönja en väg till framgång och självförverkligande, samtidigt som jag för den sociala bitens räkning började med att jobba på bakiskafé och slutade med att dansa sambo. En rättvisande bild av det kan troligtvis inte heller erhållas genom en sammanfattning av mina förehavanden på dessa sidor, och samma sak gäller möjligheten att betrakta det hela genom filtret av ett tema.

Det närmaste man kan komma det senare konceptet är att konstatera att 2008 har varit ett år då jag läst mer än någonsin tidigare sedan jag började i den grundskola som släckte min låga för lärande istället för min törst efter kunskap. Och det verkar bli i den änden som jag får börja om jag ska få något sagt om året som gått. Här är lite av vad jag har blivit road och klok på:

• Om friheten av John Stuart Mill
  En rätt mysig skrift, emellanåt kallad "liberalismens bibel", av en till börden skotsk 1800-talsman som talar sig varm för vettiga rättigheter.
  
  
• Världens mått av Daniel Kehlmann
  En vetenskapshistorisk roman om vad som händer när man sätter två av 1700-talets största genier på samma ställe.
  
  
• Fashionable Nonsense av Alan Sokal och Jean Bricmont
  En uppgörelse med intellektuell ohederlighet och ordbajsdyrkan inom den postmodernistiska världen, som borde vara obligatorisk läsning för alla som vill slänga sig med dess termer utan att göra sig förtjänta av vuxenblöjor.
  
  
• Dagbok från Berlinolympiaden 1936 av Barbro Alving
  Hitlers spel genom Bangs lins i nyutgiven sammanställning, enormt underhållande i sin pricksäkerhet och de hisnande generaliseringarna.
  
  
• The Mathematical Universe av Max Tegmark
  Den helgalna teorin om allting signerad en världsberömd kosmolog tillika inspirerande sommarpratare som även fått mig att dissa Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken så till den milda grad att jag åker till Kastrups Curlinghall och iförd frack genomför en turnering med ett lag under namnet The Malmö Interpretation.
  

Gott nytt!

Skyttar, stolar och stenar

Sydsvenskan rapporterar nu att det är fullt möjligt för en människa att identifiera en främmande kropp som sin egen blott genom överföring av visuell information. Och från att skaffa en ny kropp på låtsas är kanske inte steget långt till att göra det på riktigt, något som Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini i en av den svenska idrottsfilosofins klassiker tyckte att kvinnliga idrottare borde tillåtas göra för att på lika villkor kunna tävla mot män, en idé som ånyo är uppe och diskuteras. Samtidigt verkar tävling på lika villkor ha blivit en realitet för funktionshindrade i kampen om bragdguldet. Jag tycker verkligen att Jonas Jacobsson förtjänar priset, även om det känns lite som om motsvarande pris i USA på 50-talet hade tilldelats en duktig basebollspelare i någon av negerligorna.

Däremot har Sydsvenskan inte skrivit en rad om mitt curlinglags framgångar i division 2 Sydsverige under den gångna helgen, detta trots att vi ställde upp med ett lag där flera olika kön, åldrar och häntheter var representerade, i en sport där jag vid andra tillfällen deltagit i tävlingar där även ett antal nationaliteter, funktionshinder och (inte minst) ännu fler åldrar förekommit. Ibland är det nästan som om alla mina intressen kan reduceras till transhumanism och curling.

Jag talar ut

Implicita associationstest är en rätt häftig grej. De kan avslöja fördomar som man knappt visste att de existerade, och andra som man aldrig skulle erkänna att man har. Mina resultat visade att jag hade medelstark automatisk preferens för vita framför svarta, viss preferens för Sverige framför USA och unga framför gamla, samt en viss tendens att koppla samman män med naturvetenskapliga ämnen och kvinnor med humanistiska. Lite mer smickrande är att jag inte har någon märkbart negativ inställning till homosexuella (åtminstone så länge det rör sig om flator).

Du kan (inte?) lita på mig

Från fejan får jag regelbundet utskick från en applikation som meddelar hur jag ligger till i jämförelse med mina vänner. Inte sällan lyder de ungefär som följer:

STRENGTHS:

most trustworthy
most creative
person with the best hair

WEAKNESSES:

most outgoing
most reliable

I ungefärlig översättning är jag alltså värd att litas till, men inte att litas på. Jag kanske borde börja sälja begagnade bilar?

Envägskommunikation

Då min blogg har tett sig anmärkningsvärt händelsefattig under sommaren kan det vara på sin plats att fråga mig vad jag har haft för mig som har varit så mycket viktigare än att skriva i den.
Utöver att förstrött tillbringa dagar med de närmaste och käraste på olika håll i Skåne och längre upp på västkusten har jag ägnat en del tid åt läsande av olika publikationer. Det har rört sig om

• tidningen, Sydsvenskan heter den
• bloggar, i vanlig ordning
• filosofisk litteratur, i ämnen som frihet, idrott, kärlek och metafysik

Om något av detta har gått in i mitt huvud så bör det inte omöjligt att det kommer ut igen, och då är ny aktivitet på den här bloggen att vänta. Så vänta bara...

Respass för dumheter

Cyklande i det iskalla hällregnet på väg från polishuset i Lunds absoluta utkanter, där jag just sett till att jag ska slippa bli papperslös under mitt stundande Europaresande, slås jag plötsligt av en idé:

Jag vet! Jag tar Södra vägen bort till Planetstaden, sen Tornavägen därifrån upp till Mattehuset, och sen åker jag hem till Vildanden via Kung Oscars bro. Så får jag en runda runt stan.

Ibland är det tur att jag inte följer alla mina korkade impulser.

Min lilla feminist

Användandet av diminutiva attribut på personer kan i många fall uppfattas som lite gulligt och rart. I andra sammanhang kan det betraktas som något helt annat, översittarfasoner eller i värsta fall härskarteknik. Inte minst gäller detta när attributet appliceras så att det ger en till synes oönskad allvarsdämpande effekt på sitt subjekt. Trots det kan jag, kanske p.g.a. att min mognadsnivå inte är förbi stadiet av onödiga provokationer, inte få mig till att ge upp uttryck som älsklingsveganputte eller min lilla feminist.

För faktum är att jag nog behöver en liten feminist. En samvetsröst som sitter på min axel och påminner mig om att inte låta min övertygelse om sakers tillstånd stiga mig åt huvudet och leda in mig i ett narcissistiskt tillstånd där jag utan eftertanke spottar ur mig dryga utlåtanden förklädda till skämtsam internkritik, som sina goda avsikter till trots kan uppröra människor. Något slags nödvändig provokation för att slippa de onödiga alltså.

Äg-onsson

I kölvattnet av att ha gått från studier av den teoretiska filosofin till dess praktiska motsvarighet har jag haft lyckan att ställas inför en föreläsare som med sällan skådad entusiasm lotsar oss igenom moralfilosofins historia. Efter tips från en kursare fick jag dock reda på att vissa människor är mindre roade:

En del har svårt att ta till sig mitt budskap om universiteten som roten till om inte all så åtminstone väldigt mycket av all ondska i världen. Jag kan förstå om det för utomstående låter rätt så drastiskt att säga en sådan sak. Men det är faktiskt sant. Det största ansvaret ligger framför allt vid universitetens filosofifakulteter.

Nu har jag läst en hel del filosofi vid universitetet, så jag vet precis vad jag pratar om. Men det betyder inte att jag alltid minns i detalj vad det var föreläsarna faktiskt sade. Jag minns inte deras exakta ordval. Så när jag igår följde med en väninna till hennes föreläsning i praktisk filosofi A, samma föreläsning som jag själv tog del av för lite drygt fem år sedan, då fick jag faktiskt lite av en chock. Som jag skruvade mig i stolen.

Efter en genomgång (med många ord i versaler eller inom citationstecken) av föreläsningens innehåll görs läsaren varse den fasansfulla implikationen av resonemanget den bygger på:

Slutsats: om alla TILLÅTS vara egoister blir det dåligt för oss alla. Därför ligger det i vårt “egenintresse”, fortsatte han, att vi STOPPAS från att handla strikt egoistiskt, strikt rationellt.

Utan att han sade resten kunde jag enkelt påpeka för min väninna att det han i princip lade grunden för här var den ursäkt som alla diktatorer och alla maktgalna politiker har använt sig av sedan urminnes tider för att motivera deras totalitära kontroll över individen: “det allmännas bästa”.

Jag har alltså, i den offentligt finansierade högskolan av alla ställen, lärt mig hur lätt och rätt för mig det är att uppnå oinskränkt makt, bara jag kan visa att placerandet av mig i en sådan position sammanfaller med något av befolkningens gemensamma mål. Hoppsan, att jag inte tänkte på det från början. Men så är nog inte etisk egoism riktigt min grej heller, jag har insett att om jag väntar mig att själv få ut något av mina handlingar så slutar det bara med att jag blir besviken.

Det framgick sedermera att även från helt andra håll har föreläsaren stött på mothugg. En recensent av hans bok Om det politiskt korrekta skriver följande:

I sin iver att göra upp med den politiska korrektheten (vad det nu exakt är för någonting) går Egonsson vidare och diskuterar huruvida en kvinna som blir våldtagen har ett eget ansvar beroende på hur hon klätt sig och agerat. Han tar följande exempel: Om en kvinnlig kriminalvårdare ordnar en fest där hon är ensam vårdare och strippar inför de intagna (samtliga grova sexualbrottslingar) är hon då helt fri från ansvar om någonting händer? Författarens föga överraskande svar är nekande. Varför väljer man ett så skruvat scenario om inte för att få chansen att lufta unkna värderingar som dessvärre redan finns på alltför många håll inom rättsväsendet?

Det är ändå lite respekt att doktorera i praktisk filosofi och ge ut fem böcker bara för chansen att få lufta unkna värderingar.

Pumpan saknas

En sak som är lite tråkig med att vara jag just nu är att min älskade vän Mette har farit till Costa Rica där hon ska tillbringa det närmaste halvåret. Som om jag inte har hyllat henne nog tidigare så kan jag ta det stämningsfulla tillfället i akt att specificera några av de avtryck hon har gjort i mitt liv.

Precis som med de flesta andra av mina betydelsefulla bekantskaper så började den här på det mest underliga tänkbara sätt. Tidpunkten är våren 2006 och jag ringer sent på kvällen upp och väcker en människa jag träffat en gång några månader tidigare, hastigt men uppenbarligen tillräckligt lustigt för att göra ett intryck, och som aldrig har gett mig sitt nummer. Kommer av mig i luren totalt när jag inser vad jag håller på med, men får ändå en sms-kontakt inledd med personen, som dagarna senare frågar om jag ska på Belle & Sebastians konsert på KB. Jag svarar jakande och föreslår att vi träffas vid detta evenemang.

Konserten på KB förlöper utan att något möte sker, trots upprepade sms från min sida. Jag lägger tankarna på detta åt sidan och riktar istället min energi mot dansgolvet för resten av aftonen. Där får jag en annan dansant själs uppmärksamhet och roar mig i resten av rytmerna med detta sällskap, som även ber om mina kontaktuppgifter innan våra vägar skiljs åt. På vägen hem från lokalen tar jag emot ett sms från personen jag ursprungligen skulle ha träffat, som ber om ursäkt för att ha lämnat sin telefon i sin i garderoben inlämnade jacka.

Nästa dag, när jag befinner mig på verklighetsflykt i Simrishamn, fortsätter kontakten med ännu ett sms där jag tillfrågas om det var jag som dansat med avsändarens kompis Mette. Och resten är, som man som sagt säger, historia.

Sedan vår bekantskap inletts var det första avtrycket hon gjorde att motivera mig att åka till det årets Emmabodafestival, bara genom att vara där som en av många smått bekanta personer. Även om vårt umgänge inte bestod i så mycket mer än att strax framför Annika Norlin och Maia Hirasawa dansa ändan av oss till Billie the Vision & the Dancers så var festivalen, med de minnesvärda spelningar och eskapader som ägde rum där, en av få saker som höll mig flytande under hösten.

Tack vare personer jag träffat genom henne på festivalen och de jag träffade genom dem i andra sammanhang, började så smått något som liknade ett socialt liv växa fram med en helt ny lokal bekantskapskrets, där jag antingen direkt eller indirekt kände alla personer genom Mette. Även så framträdande figurer som världens bästa misslyckade festivalflört, min alldeles egna sju år yngre dubbelgångare, och den i vars armar jag tillbringade den lyckligaste månaden i mitt liv, har hon orsakat mitt sammanstrålande med. Om jag inte träffat henne hade jag kanske fortfarande varit en missanpassad 171:an-pendlande teknologfesthängare som pratar med fler nya människor på en utekväll i Trollhättan än under ett helt år i Malmö och Lund.

Vad kan stoppa mig nu?

I år har jag bestämt mig för att göra något åt att jag ofta glömmer bort saker jag ska göra och har svårt att få något uträttat eftersom jag är så dålig på att planera. Jag har införskaffat en kalender!

2007 var året

Det gångna året innehöll måhända inte lika mycket Finland som föregående år. Något det däremot innehöll var inte mindre utan betydligt mer än 16 blogginlägg från min sida, vilket ger mycket större möjligheter till referens vid den sammanfattning av året som jag nu kommit fram till. Så om ni behöver påminnas, 2007 var året då...

• Jag i januari äntligen fick uppleva Raymond & Maria live (samt testa min nya uppfinning) på en sprakande tillställning i sällskap med två av Sveriges enda andra fans, utpekade svenska folket som mördare, redovisade hur en inte särskilt inspirerande kurs gav inspiration till en lösning på upphovsrättsfrågan, samt reflekterade över min egen obetydlighet.
  

• Februari bjöd på en livsförändrande schlagerfest vilken jag hastigt och lustigt blivit inbjuden till efter att ha googlat på mitt namn, och intet ont anande omtalade i förväg i ett bussfilosoferande inlägg. Jag återupptog en gammal favorit, lovsjöng Jämtland, spred mer glädje än jag kunnat ana på alla hjärtans dag, utsåg svenskans fulaste ord, definierade mig själv, och lattjade med statsskick.

• Den tredje månaden innebar slutet för den gamla favoriten, men även en comeback efter lång frånvaro från demonstrationståg. Dessutom kom jag till Sverigedemokraternas undsättning i diskussionen om Zlatan, sågade det lokala hockeylaget för första gången, bytte ansikte, förutspådde blågul kollaps (och tjänade pengar på det) innan jag avslutade med att återkomma till Zlatandiskussionen.

• April inleddes med ännu ett nederlag, fortsatte sedan med barndomshemsförsäljning och en inventering över poplandskapets tillstånd. Jag flumbloggade om normer, dissade ateister, utredde de djurrättsprinciper som emellanåt blir kontraproduktiva, följde irländsk hockey från fåtöljen och avslöjade hur jag lyckats undvika Babylonsjukan.

  
  

• Maj var månaden för en jämförelse mellan svensk och kinesisk arbetsmarknadspolitik, listor över tear-jerkers i olika former, ännu en fantastisk schlagerfest, en kritisk massa kärnkraftsbabbel, okritiskt hyllande av TTA, och hatkärlek till sportmagasinet S.

• Det i juni var världspremiär för genusmarxism. Därefter kom en förklaring av Annika Norlins genialitet, en underbart osannolik EM-kvalmatch, allegorisk-romantiskt diktande, och utlandshyllningar till Raymond & Maria. Sen var det dags för mitt legendariska motbevis av heteronormen, följt av mitt egna ställningstagande i queerfrågor. Den inläggsintensiva månaden avrundades med att påpeka det förträffliga i att lura barn på pengar, få mina egna stordåd listade, och lovsjunga Möllanpretton.

• Jag tillbringade juli månad med att visa min uppskattning för Mette, börja flytta, än en gång fylla år, blogga loss om Hysén på Pride, ironisera över Mellanöstern, leka scout för en dag, och till sist åka på min andra Emmabodafestival för att under alkoholpåverkan frikopplas från mitt biologiska ursprung.

• Att det blivit augusti fick mig att se tillbaka över vad jag åstadkommit sedan den första schlagerfesten. Efter detta började jag söka njutning i homoerotik, ondgöra mig över trackandet av dem som röker holk ibland, börja gnälla även på stadens fotbollslag, festivala mera, försöka lyckönska en barnaföderska, och ta avsked av mitt hood för att inleda ett nytt liv på sämsta tänkbara sätt.

• September var en tid för mig att glo på sport, göra en Aristoteles för svenska språkets skull, omdefiniera min umgängeskrets och på mitt alldeles egna vis bära rött för de protesterande munkarnas skull.

• Jag ägnade oktober åt att dissa damfotboll, käfta vidare om normer, gå med i samma politiska parti som mina kompisar och lägga mig i debatten om yttrandefrihet i tunnelbanan.

• November blev en framgångsrik bloggmånad med inlägg om jämförelse mellan ord- och samhällsklasser, fotboll (med ny diss av damfotboll), Bara Bröst-kampanjen, icke-postmodernistisk idrottsforskning (med ytterligare diss av damfotboll), nedtystade integrationshinder, förtjänsterna av min interna kritik, och avslutningsvis en Raymond & Maria-uppbackad känga åt konsumtionssamhället.

• Jag verkade ha gått i ide under december, men släpade mig upp för att formulera en kommentar till en kommentar, ett argument för konventionella pronomina, en drift med idrottsanalfabeter, och en kontaktannons som alla kan känna sig diskriminerade av.

Med så mycket bra saker redan sagda börjar det bli svårt att föreställa sig vad jag kan fylla den här bloggen med under 2008. Tips kommer få ett varmt mottagande.

emo-cat

Även jag har alltså varit där en gång i tiden. Fast det faktum att jag envisades med att vara så förbannat NÖJD förtar lite av poängen.

Den man älskar dissar man

Under den månad som hunnit gå sedan mitt medlemsskap blev officiellt har jag näppeligen, som först befarades, hunnit bli mer självcensurerade. Snarare har effekten blivit den motsatta, då de ökade möjligheterna att provocera (och därigenom göda mitt redan överdimensionerade ego) har förmått mig att entusiastiskt formulera kritik mot grundläggande inriktningar såsom jämställdhetssträvanden, kärnkraftsmotstånd och nu senast integrationspolitik. Men faktum är att få saker är så inspirerande som att kritisera människor som i grunden delar ens egna mål och värderingar, då en dialektisk sådan process i längden kan göra det möjligt att utveckla metoderna för att uppnå dessa mål. Enda problemet är väl att jag inte riktigt tål den typen av kritik själv...

Går grön

Mina kompisar är med i det är enligt uppgift bara den näst bästa anledningen att bli medlem i ett politiskt parti, näst efter det har sina lokaler närmast där jag bor. Detta till trots har jag nu efter nästan ett år som hangaround, maskot och smygsympatisör, från ett bokbord på Skåne Social Forum impulsansökt om medlemsskap i såväl 'de Gröna som deras organisationer för unga och studenter. Förhoppningsvis kan detta ge mig en starkare plattform i min Raymond & Maria-inspirerade kamp mot orättvisorna och onödigheterna i samhället, samtidigt som jag själv hoppas kunna bidra med något till organisationerna. Den som hängt med i den här bloggen vet dock att min uppfattning, tack vare min förmåga att hysa från yttre påverkan befriade åsikter, på några punkter avviker från deras, t.ex. så

• förespråkar jag kärnkraftskritik framför kärnkraftsmotstånd,
• kallar jag mig kvasiqueerfeminist snarare än queerfeminist,
• och gud hjälpe mig, försvarar jag främlingsfientlig retorik.

Men nu blir det andra bullar och riktlinjer. Som sossen Yilmaz Kerimo så universellt konstaterade: Yttrandefriheten ska gälla så länge det framförda budskapet inte går emot partilinjen. Alltså: välkommen till en mer självcensurerande blogg! Eller?

Att jag inte skäms

Apropå tidigare inlägg så är jag tydligen en förbannad lögnare (och med tanke på de normbildande proportioner kvantiteten antagit, dessutom en ganska fruktansvärd sådan).

Adjö, tjejkompisar

De som följt min blogg under en längre tid vet hur förtjust jag är i normer, inte minst eftersom jag ständigt har ett behov av att utmana sådana. De bör även vara medvetna om mina tidigare försök att närma mig diskussionen om normer som avspeglas i språket. Om deras beundran av mig dessutom sträcker sig så långt som till att följa mina vänners bloggar för att se vad jag inspireras av, kan de även ha kännedom om att normer inte går att bli av med, utan att de är något som man i varje sammanhang tvingas leva med i någon form.

Under min tidiga barndom var alla mina vänskapsförhållanden med personer av mitt eget kön. Visst fanns det lekar som alla barnen glatt lekte tillsammans, men oftast var uppdelningen tydlig och att vara kompis (i betydelsen att umgås privat) med en flicka var för mig något väldigt främmande. På låg- och mellanstadieskolan utmärkte sig de som bröt mot lekarnas könsuppdelning – t.ex. enäggstvillingen som kunde skiljas från sin bror genom att han var den av dem som lekte med flickor; eller tjejen som alla trodde var kille och numera ryktas vara en superhet negerflata som charmar och raggar upp alla straighta tjejer – men någon mobbning av dem förekom så vitt jag vet aldrig i vår medelklassidyll.

Vänskap mellan könen kan uppenbarligen vara en komplicerad historia i dagens samhälle. För att göra den binära distinktionen från heterosexuella parförhållanden (flick-/pojkvänner) har någon introducerat det till synes synonyma begreppet tjej-/killkompisar. Första gången jag hörde talas om det var troligtvis i slutet av mellanstadiet, några år efter att det förstnämnda börjat användas i min omgivning. Således var jag under dessa år så gott som omedveten om att man kunde umgås med personer av ett annat kön utan att pussas med vederbörande. Och min första egna kvinnliga kompis (enligt samma definition som tidigare) träffade jag inte förrän långt senare, i slutet av gymnasiet.

Men för att återknyta till inledningen, om man istället betraktar början av ordet tjej-/killkompis som ett prefix för att skilja ut de kompisar som avviker från normen om att ens vänskapskrets huvudsakligen utgörs av personer med samma kön som en själv, då är inte det särskilt meningsfullt ur mitt perspektiv. Min egen norm bör rimligtvis utgå från det faktum att en övervägande majoritet av mina vänner är av annat kön än jag, och därför ska jag hädanefter endast tillämpa prefixtitulering på dem som avviker från den normen. Från och med nu alltså: kompisar och killkompisar. Bara så att alla som ännu inte lagt sig till med könsneutrala pronomina ska veta vad de ska säga när de har kommentarer till mina berättelser om icke namngivna bekantskaper.

Romantik

Det var trots allt en rätt komisk händelse när kvinnan som ska föda mina barn inte ville se på Sportnytt och jag föreslog att hon istället kunde diska under tiden. Snart är det bara brynjan som fattas.

Sex småqueera månader

Det slog mig att det nu har gått ett halvår sedan jag på allvar lärde känna pride-Anders i och med att jag googlade efter mitt eget smeknamn och fann det här inlägget i hans blogg, vilket inledde en korrespondens som blev upprinnelsen till att jag inbjöds till hans schlagerfest. Som mer eller mindre direkta följder av denna bekantskap har jag till dags dato hunnit göra dessa saker:

• författat arton blogginlägg vars innehåll har kunnat sorteras under kategorin kvasiqueert
  
  
• burit upp en banderoll med bilder av olikkönade pepparkaksformar i ett demonstrationståg
  
  
• reflekterat över det mesta som har med kön, relationer och sexualitet att göra, och därmed blivit klokare på vad Axel brukar snacka (men inte blogga) om
  
  
• lagt mig i jämlikhetsdiskussioner med såväl idéer på det teoretiska planet som förslag till praktiska åtgärder
  
  
• utnyttjat mattekunskaper från tre års högskolestudier till att konstruera en avancerad queerordvits
  
  
• insett att jag inte nödvändigtvis kommer behöva frångå mina individuellt typiska attraktionsmönster för att få ett lyckligt liv
  
  
• börjat besvara frågan om vilka egenskaper jag attraheras av hos en tjej med motfrågan om inte det är en lite väl heteronormativ formulering (även då frågan ställs av en tjej som jag för tillfället är attraherad av)
  

Puss på dig och tack för inspirationen!

Det är aldrig för sent

På den nyss gångna festivalen var jag med om två redan nämnda fyllor, som dessutom råkade vara de första i mitt liv och därmed eventuellt bör tituleras fjortisfyllor. Att de kommer vid 23 års ålder kan nog bäst förklaras av min bakgrund, där jag växte upp i ett hem utan fulla förebilder, upplevde en högstadietid utan grupptryck följt av en gymnasietid utan suparpolare, och att när jag väl kom till LTH, med den beryktade dryckeskultur som finns där, så var alla de häftigaste personerna nykterister. Därutöver kan det faktum att jag ofta inte agerar särskilt nyktert när jag är nykter ha spelat in.

Jag har också sedan länge varit föga bekväm med märkbart berusade personers uppträdande och haft klart för mig att jag inte vill bli så full att jag blir till besvär för andra, varför jag alltid varit noga med att inte överträffa mina tidigare intagsnoteringar med för bred marginal. På festivalen kom jag så underfund med att jag trivdes bäst i ett tillstånd där motoriken och anständigheten sjunkit, medan min analytiska förmåga alltjämt låg på en knivskarp nivå. För att hålla mig på den nivån bestämde jag mig för att inte dricka mer än att jag kunde rabbla trettio decimaler av π på tyska, eftersom detta är en handling som kräver att man rotar i sitt minne samtidigt som man aktivt utför översättningen av varje siffra. Således är det tänkbart att det ger en bra indikation på var man ligger för tillfället.

Torsdagens fylla genomlevdes huvudsakligen sittande eller halvliggande i en one-on-one-situation och skulle därför kunna kallas för en horisontell fylla. I detta fallet underlättade alkoholen för mig att presentera några av mina idéer om saker och ting och därmed kunde känna att jag bidrog till ett intressant samtal. Jag är visserligen medveten om den känslan inte på något sätt betyder att jag verkligen var intressant, men även i efterhand tycker jag att jag fick en hel del sagt.

På lördagen var situationen helt annorlunda (d.v.s. mer vertikal), med en röjig konsert där jag dras in i gröten framför scenen och med min inlevelse i låten Please Please Please försöker övertyga personen som tidigare hade varit intresserad av mig att bli det igen, ända tills en främling tar tag i henne och två gånger om knuffar iväg mig dryga fem meter. Det skulle sedermera visa sig att han, à la Glenn Hysén, förklarat detta beteende med att jag skulle ha tagit honom i skrevet.

Hur som helst blev min reaktion på denna avhysning bara ett garv och en gränslös lycka över att jag struntade i vad den neanderthalaren hade i kikaren eftersom det bara rörde sig om en natts aktiviteter, medan jag å min sida hade fått tjejens msn och därmed kunde vara hennes vän för evigt. Detta förklarade jag också för de andra flickorna i sällskapet, i andetaget innan jag kungjorde att jag älskade dem men inte ville ligga med dem. När de tyckte att jag borde gå och leta upp någon ny att ragga på inför natten så kände jag inte att jag hade något som helst intresse för det heller, just eftersom en natt kändes så försumbar i ett större sammanhang. Jag hade tidigare haft en viss oro för att alkoholen skulle göra mig till något som jag inte ville vara, men jag blev tvärtom en närmast fulländad platonsk myshumanist. Ingen av fyllorna förde med sig några negativa konsekvenser och jag har därför fört upp alkohol närmast efter scoutrörelsen på listan över saker som jag i fortsättningen inte kommer tolerera skitsnack om.

Dessutom fick jag medhåll för mitt asexuella raljerande av en person av manligt kön som råkade befinna sig i vårt sällskap just då. Kanske är det så som de säger, att Boys is the new girls.

Vissa frågor kan inte ens jag själv svara på

varför är sockernisse så söt?
vart kommer allt det söta ifrån?
hans vänskap är som glasyr på en riktigt smarrig tårta
hans skratt är som strössel på mjukglassen
hans dans är som överraskningsbitarna i twix-påsen
och hela hans varelse
är som ett efterrättsbord
hela sockernisse
är en blandning av sött
som alltid gör
att man blir bubblande glad
som av en sockerkick

och tusen rosenbeströdda tack till Lena