Ödet vakar över alla hjärtan

Dagen till ära hade jag fått idén att skriva ner små personliga poetiska verk (dikter/julklappsrim) på lappar och dela ut till speciellt utvalda personer. Att Alla hjärtans dag dessutom sammanföll med den dag då jag och en kursare hade bestämt att vi skulle äta lunch på en av Lunds enklare men desto mer populära restauranger för att om möjligt kunna ta farväl av en av dess anställda innan hon far ut i världen på nya äventyr, ledde till att denna hon, sedan tidigare halvt bekant till mig, som den perfekta avskedsgåvan fick en av mina dikter tillägnad sig.

Väl på plats i restaurangen upptäckte vi att hon inte var där (däremot råkade flera andra bekanta dyka upp efter en kort stund). Hungriga som vi var såg vi ändå till att få en lunch äten innan vi drog vidare, nu på en inspirerad jakt efter vår lyckliga stjärna. Hyfsat genomtänkta idéer om hur vi skulle nå det målet förkastades en efter en, och istället satte vi kurs mot ett torg där jag kunde erinra mig om att jag hade sett henne en gång. Torggenomsökningen blev resultatlös, och medan vi planlöst irrade vidare och min följeslagare började mumla något om att det här förmodligen var det sämsta sättet att hitta någon på, fick jag plötsligt syn på henne vid en busshållplats.

Glädjen och överraskningen vid mottagandet gick inte att ta fel på och gjorde, i kombination med osannolikheten, det här till dagens mest minnesvärda diktöverlämning. Lund är visserligen inte så stort, men här kändes det ändå för ett ögonblick som om skeendet styrdes uppifrån.

Från början var det förresten tänkt att var och en av dagens dikter skulle rimma hjärta med kikärta, men jag insåg tidigt att den inskränkningen blev för stor. Det stannade istället vid en enda kärnfull dikt, som därmed kan anses vara extra hedrande för mottagaren (som inte var samma som i föregående berättelse). Ungefär så här löd detta mästerverk:

Hummus är för en kikärta
som blodet för ett hjärta