Eric och jag

En gång i tiden sände SVT en brittisk animerad TeVeserie som verkligen kunde göra en illa till mods. För er som av någon anledning har glömt den så är det här mannen jag kan identifiera mig med bäst som min tillvaro är just nu.

Skyttar, stolar och stenar

Sydsvenskan rapporterar nu att det är fullt möjligt för en människa att identifiera en främmande kropp som sin egen blott genom överföring av visuell information. Och från att skaffa en ny kropp på låtsas är kanske inte steget långt till att göra det på riktigt, något som Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini i en av den svenska idrottsfilosofins klassiker tyckte att kvinnliga idrottare borde tillåtas göra för att på lika villkor kunna tävla mot män, en idé som ånyo är uppe och diskuteras. Samtidigt verkar tävling på lika villkor ha blivit en realitet för funktionshindrade i kampen om bragdguldet. Jag tycker verkligen att Jonas Jacobsson förtjänar priset, även om det känns lite som om motsvarande pris i USA på 50-talet hade tilldelats en duktig basebollspelare i någon av negerligorna.

Däremot har Sydsvenskan inte skrivit en rad om mitt curlinglags framgångar i division 2 Sydsverige under den gångna helgen, detta trots att vi ställde upp med ett lag där flera olika kön, åldrar och häntheter var representerade, i en sport där jag vid andra tillfällen deltagit i tävlingar där även ett antal nationaliteter, funktionshinder och (inte minst) ännu fler åldrar förekommit. Ibland är det nästan som om alla mina intressen kan reduceras till transhumanism och curling.

Dagens diagram II

Politik för olycka

För dagens stolpskott står Sydsvenskans opinionssida. Så här kan det låta när Björn Ramel svamlar om lyckans intåg i politiken:

Men en politisk ordning där ”lyckomaximering” blir ett självändamål förskräcker. Inte minst för att det pekar mot mer politisk inblandning i privatsfären. Om ett nytt piller skulle göra oss lallande lyckliga, vore det bra att massutdela ett sådant? Tveksamt. Livets nyanser är en del av dess värde.
Lyckans vetenskap tycks dessutom behäftad med en osäkerhet som gör att den kan användas för allehanda politiska syften. Både skattesänkare och skattehöjare har något att hämta.
Pengar är inte allt. Men det är inte den flyktiga euforin heller.
Marknadsekonomi erbjuder många fördelar. Bristen på utopiska visioner, och friheten att välja sin egen lycka, hör dit.

Redan Aristoteles konstaterade på sin tid att lycka inte är ett värde bland andra, utan ett slutgiltigt och i sig självt tillräckligt värde som inte behöver leda till något ytterligare. Om inte lyckomaximering bör vara ett självändamål kan det således inte vara ett mål över huvud taget. Och om medborgarnas lycka inte är ett mål för politiken, då går politiken någon annans ärenden än medborgarnas. Vad är då myten om något större och viktigare än medborgarna själva om inte något slags utopi?

Går man vidare till nästa mening i citatet räcker det med att se tillbaka till 1800-talet då John Stuart Mill i vad som ofta kallas liberalismens bibel framhävde hur individens frihet är en förutsättning för lyckan hos allmänheten. Att hänvisa till den verkar dock överflödigt eftersom inläggets författare två rader senare förnekar just det han sagt. I finanskrisens tider är det därtill nästan komiskt hur han på grunder av områdesforskningens trovärdighet kan ifrågasätta lyckans inblandning i politiken samtidigt som ekonomisk tillväxt står på nästan samtliga partiers agenda.

Snack om piller som gör oss "lallande lyckliga" och "den flyktiga euforin" visar bara att han inte har någon aning om vad lycka innebär och vad som kvalificerar det som eftersträvansvärt. Därmed inte heller sagt att politiker alltid har det, och om det varit tydligare att det var mot den punkten som kritiken riktades så hade jag inte heller behövt skriva det här. Jag blir bara trött på att folk utan grundläggande kunskap om etik och värdefrågor öppet kan få leka experter och uttala sig fritt i ämnet på seriösa forum. Det är som om jag skulle bjudas in till Agenda för att förklara hur bankerna ska komma på fötter igen.

Halal-Hamilton

Sedan Carl Hamiltons utbrott mot muslimska programledare som vägrade ta honom i hand har reaktionerna varit många. Bäst sammanfattas läget i Sydsvenskan av Pernilla Ouis, vars pricksäkerhet kanske bekräftas bäst av det faktum att såväl vänner som kritiker av islam tycks vara oeniga om huruvida programledarna är goda representanter för religionen. Personligen tar jag avstånd från några av Hamiltons val av uttryck men uppskattar annars det rakryggade i hans uppträdande som har lett till att den här debatten väcktes. Mer typiskt svenskt hade varit att hålla tyst och le ett ansträngt leende mot kvinnan som inte tar emot ens hand, och därmed låta en kulturell avgrund breda ut sig. Det går knappast att komma undan med hänvisning till religiösa skäl när dessa inte hindrar andra, bekännande till samma tro, från att handla annorlunda.

Raserat rasmotstånd

Redan dagen före Filosoficirkelns föredrag med en av mina gamla favoritföreläsare (som givetvis ska prata om sitt paradämne) bjöd SVT på ett vetenskapsmagasin i samma anda. I Vetenskap som utmanar utreddes frågan om betydelsen av människoraser. Det var imponerande hur en orädd, okonstlad och osvensk programledare på bara en halvtimme lyckades enas med både en genforskare med hängivet motstånd till rasklassificering och varenda tittare om nödvändigheten i att inte låta rädsla för dåliga ideologiska vibbar stå i vägen för den kompletterande medicinska forskning, utgående från mänskliga rasskillnader, som behövs för att åstadkomma en höjning av den medicinska standarden för underrepresenterade folkgrupper. Att vetenskap och politik bör hållas isär behandlades som en självklarhet.

Allting verkar så mycket lättare när man är dansk. Minns att detta var landet som gav oss Negermagasinet.

Sport är snyggt

När två av ens nyhetsbrevsprenumerationer oberoende av varandra tipsar om samma föredrag så borde det räcka för att dra slutsatsen att det handlar om något som passar en som handen i handsken. Ändå läste jag vidare för att se vad det var och när det skulle äga rum. Den 29 oktober på Filosofiska föreningen i Lund ska jag bli salig på Art and Aesthetics in Sport av Stephen Mumford.

Stoppa inkräktarna!

Jag har på senare tid lagt märke till hur flera av våra städer intagits av kolossala varelser som

• utgör en livsfara för alla som kommer i deras väg,
• har en vokabulär begränsad till utstötanden av ett läte som närmast kan översättas med "fuck off",
• sover på gatan utbredda så att de tar upp löjligt mycket plats,
• konstant ger ifrån sig giftiga kroppsutsöndringar.

Vissa påstår t.o.m. att det är människor som kontrollerar dessa groteska bestar. Jag undviker emellertid alltid ögonkontakt som skulle kunna bekräfta det påståendet, då jag befarar att en sådan vetskap för alltid skulle utradera den smala strimma av hopp som jag hyser för människosläktet.

Det är skillnad på människor och människor

I syfte att undvika en alltför mästrande ton i föregående inlägg sparade jag mitt avfärdande av abortmotståndarnas käpphäst, människovärdesprincipen, tills nu. En genomgång av MRO:s mycket ambitiösa argumentation visar också att det är där och endast där det brister. Deras grundläggande premisser lyder som följer:

(1) Människan blir till vid konceptionen.
(2) Människovärdesprincipen: Varje människa har ett stort värde och samma värde som varje annan människa.

Eftersom kopplingen mellan de två är lätt att ifrågasätta bör man ställa sig frågan: vet organisationen verkligen vad en människa är? Betrakta vilka egenskaper hos "människan" i (1) som gör den premissen sann. Egenskapen att vara en biologisk organism med viss artklassifikation tycks här vara avgörande för vad som utgör en människa, då detta är precis vad som uppstår vid en konception, medan exempelvis potentialen att utvecklas till en fullfjädrad person finns redan hos varje hypotetisk kombination av könsceller. Men stämmer premiss (2) med denna definition av människa? Svaret måste rimligtvis vara nej, då arttillhörighet inte kan betraktas som en moraliskt relevant egenskap (om utomjordingar kom till vår planet så skulle namnbrickor med titeln "Homo sapiens" knappast ge dem skäl att vara snälla mot oss), och samma stora värde knappast kan tillskrivas alla organismer. "Människovärdesprincipen" blir med ovanstående definition med andra ord inte vettigare att åberopa än t.ex. "maskrosvärdesprincipen". Då skulle MRO:s fortsatta argument kunna lyda:

(3) Ogräsrensning är att ta livet av ogräs
(4) Maskrosor är ogräs (från klassificeringen)
(5) Ogräsrensning är att ta livet av maskrosor (från 3 & 4)
(6) Att utan moraliskt tillräckliga skäl ta livet av maskrosor är att bryta mot maskrosvärdesprincipen (tillämpning av 2)
(7) Ogräsrensning som sker utan moraliskt tillräckliga skäl bryter mot maskrosvärdesprincipen (från 5 & 6).
(8) Många ogräsrensningar saknar tillräckliga moraliska skäl (ny premiss)
(9) Många ogräsrensningar bryter mot maskrosvärdesprincipen (från 7 & 8)
(10) Att bryta mot maskrosvärdesprincipen är att göra något som är moraliskt fel (implicit i premiss (2))
(11) Därför är många ogräsrensningar moraliskt fel (från 9 & 10)

Ett lite oförskämt reductio ad absurdum får pryda slutsatsen. För klädsamhetens skull bör emellertid tilläggas att människovärdesprincipen inte alls behöver vara felaktig med en annan definition av människa, vilket också kan implicera att vissa fall av aborter faktiskt kan vara föremål för moraliskt tvivel. I övrigt är det imponerande hur mycket av poängen med Petra Östergrens antologi kan förbigå en gammal sovjetfeminist med huvudet ordentligt nerkört i sanden.

Aborträtten behöver frisk luft

Det färska interna motståndet mot ingrodda feministiska uppfattningar manifesterades i veckan under en abortdiskussion i SVT:s Debatt. Att ämnet legat till sig under närmare trettio år av moralisk självgodhet blev nästan obehagligt tydligt när Mats Selander, ordförande för en grupp strikta abortmotståndare, konsekvent kunde framföra starka argument som få deltagare kunde värja sig mot. Utifrån sin grundläggande ståndpunkt – människovärdesprincipen – kunde han enkelt bolla undan de flesta invändningar han ställdes mot:

• att visa bilder på lemlästade aborterade foster är befogat om det är i syfte att förhindra vad man uppfattar som ett folkmord (däremot är det ett svagt argument eftersom fostret knappast bryr sig om hur blodigt det ser ut efter sin död),
• att en kvinna blivit utsatt för våldtäkt och incest kan aldrig rättfärdiga hennes handling att bringa en annan individ om livet,
• det faktum att han inte är kvinna har förstås ingen som helst relevans för argumenten.

Ska man argumentera mot en så övertygad och insatt debattör måste man naturligtvis angripa själva den princip han förfäktar, för att på så vis underminera hela resonemanget. I fallet människovärdesprincipen är lydnaden att alla människor har ett mycket stort värde, vilket låter trevligt men i grunden är ganska ihåligt. Om någon, nästa gång aborträtten ifrågasätts, viftar med ett försvar som stjälper hela den principen så kommer det med all säkerhet gå bättre, och förhoppningsvis dyker det också upp fler tillfällen. Ty mycket stora förtjänster för mänskligheten skulle kunna göras ifall ett starkt försvar för aborträtten kunde formuleras och få det ofrivilliga barnalstrandet att minska världen över.

M-B-E:s sats

Män i mängder

En av många saker som hänt i de senaste dagarnas mediabrus är att det riktats feministisk kritik mot sd. Samtidigt tycks sd vara ett av få politiska partier som vill agera mot det manliga hedersrelaterade våld och förtryck som pågår även bland invandrargrupper i dagens Sverige. Hedersvåld utan specificerad kulturell hemvist mot (utöver kvinnor) såväl hbt-personer som män i allmänhet behöver man dock inte söka sig till mindre ansedda organisationer för att hitta folk som vill göra upp med.

Till att börja med vill jag framhålla att jag är helt enig i frågan om att mäns våld är ett allvarligt samhällsproblem och att långsiktiga karaktärsbyggande åtgärder för att stävja det är en idé som mycket väl kan vara riktig. Men är det, t.ex. i fallet med våld mot hbt-personer, mer relevant att kritisera maskulinitetskultur i Sverige som helhet än att – utifrån det faktum att det var invandrare som begick misshandeln under EuroPride – rikta kritik mot vissa former av patriarkal utländsk kultur?

Jag presenterar här ett tankeexperiment: Låt säga att Sverige verkligen gör en insats för att gå till botten med problemet med manligt våld och att detta också lyckas, med en tillfredställande minskning av antalet fall. Utgå även ifrån att Sverige fortsatt kommer att ha en invandring av folk från tidigare nämnda patriarkala kulturer. När slutar det då vara första prioritet för samhället att betrakta problemet som ett generellt mansproblem, för att istället lägga mer vikt vid att se till att de som invandrar hit anpassar sig till den förbättrade utopisvenska mansrollen?

Det går att argumentera för att den gränsen redan är passerad. Och oavsett vilket, varför måste det vara så att den ena åtgärden utesluter den andra?

Jag talar ut

Implicita associationstest är en rätt häftig grej. De kan avslöja fördomar som man knappt visste att de existerade, och andra som man aldrig skulle erkänna att man har. Mina resultat visade att jag hade medelstark automatisk preferens för vita framför svarta, viss preferens för Sverige framför USA och unga framför gamla, samt en viss tendens att koppla samman män med naturvetenskapliga ämnen och kvinnor med humanistiska. Lite mer smickrande är att jag inte har någon märkbart negativ inställning till homosexuella (åtminstone så länge det rör sig om flator).

Konsumtionskritik på utdöende?

På den internationella protestdagen mot masskonsumtionen tänker auktionsgruppen hitta på något.

Nu sällar sig tydligen även Lunds fältbiologer till de som sätter sig på tvären över En köpfri dag.

Du kan (inte?) lita på mig

Från fejan får jag regelbundet utskick från en applikation som meddelar hur jag ligger till i jämförelse med mina vänner. Inte sällan lyder de ungefär som följer:

STRENGTHS:

most trustworthy
most creative
person with the best hair

WEAKNESSES:

most outgoing
most reliable

I ungefärlig översättning är jag alltså värd att litas till, men inte att litas på. Jag kanske borde börja sälja begagnade bilar?

"Jag förstår inte vad folk menar när de säger att politik är tråkigt"

Stewart igen. Och jag kan inte få nog.

Nej, jag säger nej

Alltsedan jag och min barndomsvän köpte "Nej till EG"-knappar på Folkfesten bara för att något år därefter med besvikelse få folkomröstningsresultatet klargjort genom en annan barndomsväns (iförd Lejonkungen-keps) högljudda anförande på skolgården, har inte EU-frågan väckt så mycket mer engagemang hos mig. Det var först när jag blev uppmärksam på den opinionssvängning i frågan som var på gång i det som sedermera kom att bli mitt gröna parti, som ett visst intresse väcktes till liv igen. Även om frågan fortfarande knappast är den som ligger mig varmast om hjärtat (pragmatisk, oöverskådlig och bygger på omöjliga framtidsprognoser), har jag sedan beslutet om medlemsomröstning varit helt inställd att låta min åsikt, som nu även får en kort motivering, räknas.

Min första tanke när jag läste vad Freddie W skriver om hur hans bekantskap med Anders W har kastat om hela hans uppfattning om miljöpartiet, var att det faktiskt är svårt att inte älska ett grönt parti så som Anders framställer det. Även om jag, med mitt ganska annorlunda perspektiv, långt ifrån alltid är överens med honom i sakfrågor, så är hans visioner lika bländande oavsett varifrån man tittar på dem. Och i riktningen mot de visionerna ingår ett fortsatt svenskt EU-medlemskap. Saken är klar för mig. Grönt är sällan så skönt som genom Anders "Nej till utträdeskravet" Wallner.

Idrottsdebatten går vidare

Idrotten blir för många en frizon från krångliga jämställdhetkrav och ett rum för ohämmad dyrkan av (maskulin) styrka.

Det konstaterandet avslutar GP:s recension av Karin Grahns avhandling om genus i tränarutbildningsmaterial, som även finns tillgänglig i sammanfattning. Och visst finns det en poäng i det uttalandet, även om idrotten ibland får oförtjänt mycket skäll och att det faktiskt ofta är lättare att vara feminist bland sportfånar än sportfåne bland feminister, något som Sydsvenskans Anja Gatu både har kommenterat och blivit varse.

Eftersom jag själv nyligen snöat in på ämnet idrottsfilosofi, där framför allt de etiska frågorna står i centrum, inser jag att diskussionen är nödvändig. Men nödvändigt som ett värde för så gott som all etik är också jämlikhetstanken. Varför finns det så uppenbara jämlikhetsproblem inom idrotten? Betraktar man det ovanstående citatet en andra gång så väcks en tanke om att det är just de krångliga jämställdhetskraven som inte intresserar ett visst fragment av idrottspubliken. Istället väljer dessa kanske att följa den allra enklaste jämlikhetsprincipen, om att "den som sig i leken ger, måste leken tåla". Med andra ord: den som väljer att syssla med idrott underkastar sig de universella reglerna för idrotten.

Just här ligger antagligen det verkliga problemet: att idrotten i grova drag är en rakt igenom manlig verksamhet, skapad av män för att utövas av män. Som idrottspedagogen Eva Olofsson drastiskt har uttryckt saken: det finns ingen kvinnlig idrott, utan endast kvinnor i manlig idrott. Frågan är om det ens är möjligt att tänka sig en kvinnlig idrott då en av grundförutsättningarna, nämligen tävlingsmomentet, i sig kan betraktas som manligt. Man kan då börja ifrågasätta hur det över huvud taget är möjligt att uppnå en jämlik idrott.

En lösning vore att, som Kutte Jönsson emellanåt förordar, låta idrottsutövare förbättra sina kroppar på genetisk och/eller teknologisk väg tills gränserna mellan könen är utsuddade. I krönikör Gatus svar på det inlägget förespråkas istället en frihetlig väg, där idrottskvinnors egna val ska staka ut den väg som ger dem bäst möjligheter i sitt utövande.

Själv uppskattar jag snarare idrotten som en frizon från alltför vidlyftiga postmodernistiska inslag i den etiska diskussionen. Relativistiska resonemang blir meningslösa, eftersom ingen kultur kan isoleras från någon annan då internationell tävlan förekommer. Även extrem likhetsfeminism och sociologistiska förklaringar av könsskillnader kommer till korta, och förhoppningsvis kan detta ske till förmån för en konstruktiv global diskussion om hur idrotten kan utvecklas. För moralisk utveckling är något idrotten behöver, så långt tror jag att alla inblandade är överens.

"Män ska vara män"

Enligt mycket genusteori är det ett tragiskt faktum att vårt samhälle betraktar män och kvinnor som parter i ett motsatsförhållande, något som kraftigt begränsar våra friheter att handla och uttrycka oss som vi vill. Som om inte detta vore illa nog anses dessutom män vara bättre än kvinnor och förknippas därför i högre utsträckning med eftersträvansvärda egenskaper. Jag har därför gjort en lista med några exempel som visar precis hur absurt vårt samhälle är och vilka orimliga förväntningar det ställer på oss.

Män ska vara starka.
Kvinnor ska vara svaga.
Män ska vara smarta.
Kvinnor ska vara korkade.
Män ska ta plats.
Kvinnor ska ge plats.
Män ska inte tänka på sitt yttre.
Kvinnor ska tänka på sitt yttre.
Män ska bestämma.
Kvinnor ska lyda.
Män ska spela boll.
Kvinnor ska inte spela boll.
Män ska vara tappra.
Kvinnor ska vara fega.
Män ska inte vara nördar.
Kvinnor ska vara nördar.
Män ska vara ärliga.
Kvinnor ska vara oärliga.
Män ska vara rättvisa.
Kvinnor ska vara orättvisa.
Män ska ha respekt för kvinnor.
Kvinnor ska inte ha respekt för män.
Män ska vara heterosexuella.
Kvinnor ska inte vara heterosexuella.

Hmm...

Efter vintern blir det sommar (tyvärr)

Ett ganska intressant sätt att reflektera över medaljtabellen från årets sommar-OS är genom att jämföra den med samma tabell från vintermotsvarigheten för två år sedan. Inte minst för att det ger en ursäkt för att bli sentimental över ljusare svensktider. Nåväl, här följer en sammanfattning av vad jag funnit:

• Årets Tyskland är förstås värdnationen Kina, som toppar i slutändan tack vare en diger samling medaljer i underliga grenar. Tyngdlyftning är kanske sommarens bobsleigh.
• Årets USA är USA, lika säkert som att Zlatan är Zlatan.
• Årets Sverige är minst lika guldgiriga Storbritannien, med (skotten, vad annars?) Chris Hoy som årets Björn Lind.
• Årets Korea blir ingen mindre än Jamaica, vars idrottare plockade en oförskämt hög placering bara genom att vara oförskämt snabba, fast utan skridskor på fötterna.
• Årets Estland är Slovakien, med guldmedaljer garanterade av samma stolta traditioner i kanot som esterna har på skidor.
• Årets Norge är en titel som måste gå till Kuba, som även de slutade på blott två guld i en uppsjö av silver och brons – varav inga i sedvanliga guldkalvar som boxning respektive längdskidor.
• Årets Kroatien får bli Zimbabwe. Jag har svårt att bestämma mig om det är lika imponerande att syskonen Kostelić, trefaldiga medaljörer i alpin skidåkning, kan komma ur ett land utan berg som att Kirsty Coventry, fyrfaldig medaljör i simning, kan komma ur ett land utan ekonomi.
• Årets Finland måste slutligen bli Sverige – guldlösa efter sju sorger och åtta bedrövelser.
  

Idrottsfilosofi in da house

Även om det, åtminstone med internationellt färgade glasögon, var kul att följa de olympiska tävlingarna så var det ändå det intellektuella inslaget i kvällarnas studiosammanfattning som mest av allt öppnade mina ögon och gav de grå cellerna en anledning att återuppväckas. Diskussioner av dagsaktuella ämnen från tävlingarna behandlades ur en biomekanisk, en psykologisk, och en filosofisk synvinkel.

Av personligt intresse var det det sistnämnda angreppet som framför allt fångade mig, inte minst då det var den tidigare uppmärksammade Kutte Jönsson, vars bok jag dessutom hunnit läsa under sommaren, som var ämnets representant i studion. Och en sak som jag redan under läsningen hade konstaterat är att han, när han utelämnar vissa av sina egna åsikter, förtjänar betydligt bättre än de kyliga domar jag tidigare fällt. När hans mer sansade utläggningar tjänar till att skapa intresse för de idrottsfilosofiska frågeställningarna hos den svenska allmänheten, samtidigt som de mer kontroversiella utspelen lyckas väcka debatt i ämnet bland etablerade skribenter, då gör han oss idrotts- och filosofiintresserade en stor tjänst. Problemet för svensk idrottsfilosofi har aldrig varit Kutte Jönsson. Problemet har varit att Kutte Jönsson varit för ensam.

Olympiska intryck från utlandet

Efter att ha hållit hjärnan hyfsat igång under den första delen av sommaren var det utan större betänkligheter jag kunde låta den förruttna framför merparten av de timmar som SVT sände från OS i Peking. Även om det fanns ljuspunkter i den annars jämngrå svenska medaljdimman så var det kanske mest inspirerande att följa några av våra grannländers öden och äventyr, t.ex.

• Danmark, som i en "lånad" kroatisk båt lyckades segla hem guldet i 49erklassen trots ett masthaveri som ledde till fem minuter försenad start i finalseglingen,
• Norge, som lyckades ta sig till en sedermera vunnen final i damhandboll genom konststycket att tappa en tremålsledning på de sista 90 sekunderna för att sedan avgöra i den 91:a,
• Finland, som sköt sig till sitt första guld efter att ha kammat noll både senaste sommar och vinter,
• Island, som erövrade sin fjärde medalj någonsin med sitt vikingablodade herrhandbollslag,
• Estland, vars Helsingborgstränade Gerd Kanter tog hem ett väntat guld i diskus,
• Lettland, med den förste manlige BMX-mästaren någonsin i Māris Štrombergs, samt
• Litauen, som för femte gången i rad fick spela bronsmatch i herrarnas basket.
  

Envägskommunikation

Då min blogg har tett sig anmärkningsvärt händelsefattig under sommaren kan det vara på sin plats att fråga mig vad jag har haft för mig som har varit så mycket viktigare än att skriva i den.
Utöver att förstrött tillbringa dagar med de närmaste och käraste på olika håll i Skåne och längre upp på västkusten har jag ägnat en del tid åt läsande av olika publikationer. Det har rört sig om

• tidningen, Sydsvenskan heter den
• bloggar, i vanlig ordning
• filosofisk litteratur, i ämnen som frihet, idrott, kärlek och metafysik

Om något av detta har gått in i mitt huvud så bör det inte omöjligt att det kommer ut igen, och då är ny aktivitet på den här bloggen att vänta. Så vänta bara...

Ny bild

Det är ju sommar och sånt.

"Nothing but crumpled porn and Ayn Rand"

I ett avsnitt av Futurama påträffas en underjordisk civilisation, befolkad av mutanter och baserad på allt som spolats ner i människors toaletter. När upptäckarna sedan bekantar sig med detta samhälle konstateras snart att det lokala bibliotekets utbud är begränsat till bättre begagnade ekivoka bilder, samt böcker som Och världen skälvde. Hur den rysk-amerikanska extremindividualistiska filosofen och författarinnan Rands skönlitteratur hamnat i detta sällskap är en intrikat fråga, som dock tycks ha tre möjliga svar:

1. Det rör sig om sådan dasslitteratur att läsare förpassat den dit den hör hemma.
2. Den anses vara sådan dasslitteratur att läsare spolat ner den på muggen för att slippa behöva erkänna för bekanta att de befattar sig med den (och eventuellt även, för att fullända porrparallellen, uppskattar den).
3. Timbro har varit i farten igen.

Kött är inte spenat

På ett flygblad som min bror i dagarna erhöll från godtycklig djurrättsorganisation, stod det att läsa att mänsklig konsumtion årligen bringar 43 biljoner djur om livet. Han berättade för mig att han reagerat över siffran och snabbt räknat ut att detta varje år skulle motsvara 7000 djur per världsinvånare, d.v.s att för varje människa skulle ungefär tjugo djur om dagen slaktas. Det är så att man häpnar. Jag hade ingen aning om att folk åt räkor så ofta.

Baby Love Child

En intressant företeelse i svenska språket är existensen av tre snarlika ord, synonyma med spädbarn, som vart och ett avslöjar något om språkbrukarens livsåskådning, eller inställning till de små liven som åsyftas. Vi har

• baby, för romantikern,
• bebis, för realisten, samt
  
• bäbis, för cynikern.
  

Illa

Man vet att det går utför med det här samhället när endast 5 av de 226 (eller 2,2 %) som i senaste riksdagsvalet lade sin röst på Kalle Anka-partiet lyckades stava rätt till det.

Mungon är vår framtid!

Föreställ er att Sverige står inför ett yttre hot i form av illasinnade ormar. Kloka av erfarenheten från hur mänskligheten tidigare fått hjälp att försvara sig mot sådana inkräktare beslutar riksdagen att införa rösträtt för mungor. För att locka till sig de små krabaternas värdefulla röster inför kommande val skulle då naturligtvis också alla etablerade partier se till att bilda speciella sidoorganisationer för dessa. Vi skulle därmed få se organisationer som

• Centerpartiets Mungoförbund
• Grön Mungo
  
• Kristdemokratiska Mungoförbundet
• Liberala Mungoförbundet
  
• Moderata Mungoförbundet
• Mungo-Vänster
  
• Sveriges Socialdemokratiska Mungoförbund

Demokrati är fantastiskt!

Freddi har såklart sjukt mycket viktigare saker för sig

Det här är ren briljans. Fler kommentarer känns överflödiga.

Stewart for President, Colbert for Vice President

Om inte vardagkvällarna i TeVerutan blir tillräckligt awesome bara av Jon Stewarts närvaro så brukar Stephen Colbert kunna begrava alla tvivel. Comedy Centrals utbud av bildande politisk satir är på sagolik nivå. Kan det t.ex. bli bättre än så här?

Kolfiberfilosoferande

Redan för ett år sedan skrev Torbjörn Tännsjö i Aftonbladet om nödvändigheten av att låta amputerade Oscar Pistorius, som på sina kolfiberskenor fullkomligt dominerat handikappfriidrottens sprintsträckor, delta i olympiska 400 meters-lopp mot tävlande som har benen i behåll. När domen i fallet nu slutligen har fallit till sydafrikanens fördel uppmärksammas detta på Malmö högskolas nordiska idrottsvetenskapliga samlingsplats idrottsforum.org återigen ur bl.a. en filosofisk synvinkel, den här gången formulerad av Kutte Jönsson (vars gärningar jag inte alltför sympatiskt kommenterat förr).

Förtjänstfullt tar han sig den här gången emellertid an problem med idrottens regelverk och de gränsbedömningar som får råda där, och framför allt den perceptionsfenomenologiska referensen till utvidgad kroppslighet är värd att begrunda. Tyvärr verkar han aldrig acceptera argumentet om att hjälpmedlen kan ge Pistorius orättvisa fördelar som något annat än förtryckarretorik, eller i bästa fall något som Tännsjö redan avhandlat. Jönssons kommentar inleds med att det internationella friidrottsförbundet på tveksamma grunder tillskrivs diskriminerande och nedlåtande attityder, något som för mig inte gör att han själv framstår som den fördomsfria individ han vill utge sig för att vara. Som Anja säger är ju fördomarna om idrottsvärlden ofta större än fördomarna inom den.

Det slutgiltiga målet med inlägget är att ifrågasätta gränsen mellan "naturligt" och "konstgjort", d.v.s. mellan ben av kött och blod och ben av kolfiber. Vad man kan fråga sig i det läget är varför han samtidigt lägger så stor vikt vid att understryka att idrottsvärldens begrepp är konstruerade, därtill i syfte att diskriminera människor som inte är "normala". När myndigheterna i Folkrepubliken Kina ger ut information om det statsskick de vägrar erkänna brukar dessa bli en orgie i citattecken när beskrivningarna talar om det taiwanesiska "parlamentet", "regeringen" eller "grundlagen". På samma sätt innehåller Jönssons kommentar inte mindre än 58 uppsättningar av sådana tecken. Ibland kan jag inte undgå att få känslan av att målet med hela hans forskarkarriär är att hämnas på idrottsvärlden för att han alltid blev vald sist på gympalektionerna.

Jag saknar fortfarande en analys av hur det olympistiska idealet om framgång genom personliga ansträngningar är förenligt med medverkan av löpare vars snabbhet inte enbart är avhängig muskelbyggande träning, utan även utomståendes ingenjörskonst. Räcker det med att resultaten är jämförbara för att prestationerna ska kunna vara jämförbara? Eller ska vi nöja oss med att resultaten är jämförbara och glädja oss åt den sällsynta händelsen? Leder isåfall inte detta till att vi anammar den nedlåtande inspirerade attityd som Jönsson varnar för? Och inte minst, vad skulle någon som Freddi (med bl.a. en egen karriär inom handikappfriidrotten bakom sig) ha för åsikter?

Fördomar, åsiktsfrihet och minsta motståndets lag

Fördomar är inte direkt något som brukar ses med blida ögon. Det har sagts att fördomar fördummar, eller rentav förpestar. För att förstå varifrån fördomar förvärvar förmågan att förorsaka fördumning och förpestning får man dock först föras till deras förklaring. En fördom är per definition ett omdöme grundat på bristfällig information. Således borde en ökning av kunskapsmängden räcka för att eliminera de oönskade fördomarna. Fritt åsiktsutbyte anses öka kunskaperna och göra dem bättre underbyggda. Så brukar den rättigheten legitimeras.

Men som vi vet fungerar inte människor alltid på det sättet. Vi har en tendens att följa fysikens lagar och försätta oss i det tillstånd som har lägst energi. Ibland är det bekvämare att hålla fast vid en tveksam uppfattning för att den inte kräver samma mått av självrannsakan. Effekterna av att folk agerar utifrån att ha anammat en sådan uppfattning kan dessutom vara skadliga för allmänheten, vilket kanske anses vara fallet i exemplet med att skylla missförhållanden i samhället på invandrare, eftersom detta kan skapa spänningar mellan befolkningsgrupper. Om skadorna av att släppa en "farligt" bekväm åsikt fri är större än skadorna av att tysta ner den så tycks åsiktsfrihetens legitimitet vara hotad.

Frågan är när man verkligen kan säga att så är fallet, och i just nämnda fall har jag ändå svårt att tänka mig det. Ett bättre exempel som jag kommer att tänka på är diskussionen om klimatförändringarna, där också viss censur av förnekarna förekommer. Men nog är det bekvämare att fortsätta luta sig tillbaka i sin bensinslukande bil och låtsas som om det helt och hållet är naturliga orsaker som ligger bakom att det blir varmare än att anstränga sig för att bidra till det globala målet om sänkta koldioxidutsläpp, oavsett hur osannolik denna uppfattning kan bedömas vara. Låt säga att vi med stor säkerhet visste att Gud skulle straffa oss med att släcka solen om inte 95 % av jordens befolkning offrade sin ena hörntand. Är det då rimligt att ge förnekarna av denna domedagsprofetia fritt spelrum för att predika individens rätt att behålla alla sina tänder, trots att detta äventyrar hela vår fortsatta existens? Det tål att grubblas på.

Stolt svensk

Som så ofta gick det inte att bli klok på slutresultatet i Eurovision Song Contest, men att det näst högsta antalet röster från svenska folket tillföll det bosniska bidraget var riktigt uppmuntrande.

Knarka för miljön!

Det ska erkännas att faktorer bortom de mänskliga skadorna utgör svaga argument i droglagstiftningsfrågan. Då det emellertid redan är bevisat att ett stort antal illegala droger är mindre skadliga än alkohol måste jag ifrågasätta vårt samhälles val av denna drog som accepterad på miljömässiga grunder. När man reflekterar över hur mikroskopisk energiförbrukningen vid uppröjandet av förbrukade flaskor efter en av nationens klubbkvällar är, i jämförelse med när enorma mängder glas och vatten transporteras över klotet för att dess befolkning ska få möjlighet att dricka sig otörstig, slås man av vilket enormt resursslöseri detta innebär. Om effekten av litervis med öl kan uppnås genom tabletter med massa i storleksordningen gram så borde det återigen ifrågasättas om illusionen är värd sitt pris.

Eurovisionären har väckts till liv igen

Även om jag inte följer spektaklet med samma entusiasm som föregående år (och inte kommer ha möjlighet att uppleva finalen i lika fabulöst sällskap) så har jag ändå tvingats kapitulera och släppa fri min villkorslösa kärlek efter att i kvällens första semifinal ha upplevt årets bidrag från Bosnien-Hercegovina:

Nyskapande norgehistoria nyuppsatt

Lunds Studentteaters uppsättning av Egalias döttrar har ikväll avnjutits av undertecknad. Den kvantitet myror som det litterära verket förmår att sätta i huvudet på sin mottagare är imponerande. Samhället som målas upp kan beskrivas som en spegelvänd karikatyr av ett patriarkat, som hålls samman genom en fundamentalistiskt omfattad övertygelse om det rätta i tillståndet. Frånvaron av jämställdhet bygger i grunden på en frånvaro av förnuft, och förtrycket uppstår inte genom medvetna försök att kuva männen utan genom att den vanliga människans tankeförmåga inte omfattar föreställningar om hur saker skulle kunna vara annorlunda, vilket leder in henne i en övertygelse om att det hon gör när hon upprätthåller könsmaktordningen är det enda rätta. Synliggörandet av detta tillstånd är för mig berättelsens främsta förtjänst.

Bristen i denna framställning är att vårt verkliga samhälles struktur inte tycks vila på ett lika bräckligt fundament. Jämställdhetsorganisationen Mansligan baserar sin övertygelse om möjligheten till förändring på uppgifter om en svunnen tids patriarkala system (något som när det betraktas med deras samhälles ögon höjer på en hel del av dessas bryn), men i vår egen värld är den blotta historiska existensen av matriarkala kulturer högst ifrågasatt. Patriarkat är knappast någon dunkel, ondsint kraft utan något som har uppstått naturligt för att det en gång i tiden har fyllt en funktion (vilket inte är ett försvar för det i nutid). Ett tydligt exempel på hur kopplingen mellan berättelsen och verkligheten blir krystad är i fallet med det uppmärksammade klädesplagget PH, för vilket det är svårt att föreställa sig någon funktion utöver den symboliska.

Ändå tror jag att Egalia än idag kan öppna ögon och hjälpa oss att förstå de mekanismer som leder till ett förtryckssamhälle och hur de kan motverkas. Avslutningsvis får jag medge att mina slutsatser kanske inte överensstämmer med författarens avsikter, men å andra sidan, varför skulle jag bry mig om det?

Om en bok om det politiskt korrekta

Nödgad att kapitulera inför min nyfikenhet satte jag till slut tänderna i min filosofiföreläsares bok Om det politiskt korrekta från förra året. Syftet med boken är att utreda innebörden av det politiskt korrekta som begrepp, vilka följder den politiska korrektheten har, och i vilka fall dessa kan ifrågasättas på moraliska grunder. Bokens kapitel behandlar ämnen som människoraser, eugenik, objektifiering i samband med pornografi, kvinnors eventuella ansvar för sexuellt våld som de utsätts för, samt det kanske mest givande om tolerans mot hederskulturer. Om en del andra avsnitt tuggar gamla tänkares alster långa stunder utan att komma fram till särskilt mycket så är det sistnämnda klart och tydligt i hur det kommer fram till sina slutsatser, därtill utan att författaren (till skillnad från vissa andra PK-kritiker) blir provocerande. Ämnet är dessutom i högsta grad aktuellt, inte minst efter senaste tidens rabalder i F!.

I korthet utgår författaren från exemplet med mordet på Fadime och redogör för den allmänna inställningen, även bland relativister, att fördöma motiven bakom det. Han tar upp vilka svårigheter detta medför, och även vad som i grunden är problematiskt med relativism – att en handling per automatik skulle vara rätt för att en person eller grupp anser att den är rätt. Jag skulle själv kunna tillägga att det inte finns något som säger att en existerande moralisk regel nödvändigtvis måste vara genomtänkt. Det enda som krävs för att en föreställning ska kunna existera är att den har fungerat i tillräckligt stor utsträckning för att de som omfattat den skulle kunna överleva, om än i misär. Människans beskaffenhet som gruppvarelse är dessutom inget som uppmuntrar individen att ifrågasätta de normer som gäller i hennes omgivning. Och detta i sin tur betyder naturligtvis inte att vi inte bör ifrågasätta dem, såväl inom vår egen kultur som inom andra. Även när detta leder till slutsatsen att vissa kulturer kan betraktas som moraliskt högre stående än andra, d.v.s. det som ibland kallas för "kulturrasism". Jag skulle dock snarare kalla det för att sätta människors värde framför konstruerade gemenskapers.

Slutsatsen blir att jag kan rekommendera en dos Egonsson till den som vill se kritik mot det politiskt korrekta framförd på ett mer politiskt korrekt sätt.

Alla talar svenska

Språk – såklart alltid ett intressant diskussionsämne som folk har åsikter om. Efter att ha hört kommentatorerna fullkomligt vräka ur sig de satser med dissonant språkmelodi som bara en SM-final i basket kan inbjuda till har jag svårt att ta in budskap som det här. Det kanske är en högst personlig uppfattning att inblandandet av engelska ord, med bibehållet uttal, i svenska språket är att jämställa med att låta en banjo spela några av tonerna i en melodi som i övrigt framförs på nyckelharpa, men det tycks även finnas andra betänkligheter med den rådande språkutvecklingen.

Jag har tidigare skrivit om svenska språket här, ett inlägg som förvisso även tar avstånd från toppstyrning av språk. Men är anglifieringen verkligen uppkommen ur allmänhetens behov av språklig funktionalitet? Snarare kommer den via media och inflytelserika samhällsklasser, och jag skulle hävda att den motverkar språkets tillgänglighet om det också ska behövas engelskkunskaper för att förstå vad som talas mellan människor i Sverige. Att låta direktiv med folklig förankring vägleda utvecklingen vore helt klart att föredra. Gärna så att tillämpning av etymologisk stringens och skandinavisk inspiration uppmuntras vid bildning av nyord. Det bästa vore kanske om personer med engelska som modersmål lite oftare kunde påpeka för svenskarna hur löjligt deras engelska uttal är.

Men kanske vore det allra värsta för språket att, vilket artikelskribenten hemfaller åt, låta den politiska korrektheten styra. Att det skulle finnas ett samband mellan bevarandet av ett språks egenart och inskränkt nationalism är högst tveksamt när man betänker att japanskan är ett av de språk som har tagit in flest lånord samtidigt som det japanska samhället har rykte om sig att vara bland de mest uteslutande för främlingar.

Missbruk beivras

Myndigheterna börjar ta i med hårdhandskarna mot droger i både vårt eget land och det östra grannlandet, med dramatiska följder. Riktiga finnar använder sig ju inte av fjolligt svenska rusmedel. Och här i Sverige fyller vi våra bilar med sprit när vi har varit på kontinenten, för att supa skallen av oss på helgerna. Inget tramsande med blad kommer på fråga. Samtidigt har man såhär roligt på Jamaica:

Religionskritikerna var bättre förr

Temakvällen med evolutionsbiologen Richard Dawkins dokumentärer om religion har just gått i repris i SVT Kunskapskanalen, och road som jag är av religionskritik satt jag bänkad. Precis som John Safran använder han sig av uppseendeväckande reportage och skjutjärnsjournalistik, och i likhet med David Hume satsar han på att kasta sig in i uppgiften med en vass penna först. Tyvärr gör han det utan vare sig Safrans underhållande inlevelse eller Humes argumentativa skärpa och pålästhet. Som den kommenterande Lundabiskopen Antje Jackelén påpekade verkar Dawkins helt oinsatt i såväl religionshistoria som nutida teologi. Att han därtill väver in kvasifilosofi i den naturvetenskapliga världsbild han vill förmedla samtidigt som hans darwinistiska beskrivning av etik är oanvändbar som ersättning för en religiöst grundad dito gör att han tappar ytterligare trovärdighet. Budskapet i hans dokumentärer missar målet på ungefär samma sätt som Lukas Moodyssons film Ett hål i mitt hjärta och lämnar mest efter sig tankar som "Okej, jag ska inte bli porrskådis. Inte religiös fanatiker heller, tror jag."

The power of PK

Efter att ytterligare ha funderat över artikeln som jag nämnde igår (och som Elin kommenterat idag), slår det mig att införandet av nya härskartekniker för att beskriva upprätthållandet av den politiska korrekthetens högsäte i samhällsdebatten kanske inte är nödvändigt. Det verkar räcka kort och gott och väl med de gamla vanliga:

1. Osynliggörande var precis vad Sverigedemokraterna utsattes för inför senaste riksdagsvalet, något som i efterhand konstaterades vara ett misslyckande.
   
   
2. Förlöjligande uppnås vanligtvis genom att tillskriva sådana partier extrema och uppenbart absurda åsikter som de inte har.
   
   
3. Undanhållande av information är precis vad det är fråga om i det här fallet.
   
   
4. Dubbelbestraffning kan ta sig uttryck som att anklaga invandringskritiker för att motarbeta mångfald i samhället samtidigt som försök att peka på skillnader mellan kulturer avfärdas som gud vet vad.
   
   
5. Påförande av skuld och skam är ungefär vad anklagelser om främlingsfientlighet, rasism, islamofobi och nazism innebär.

Precis som i andra sammanhang kan verkställandet av dessa ske helt omedvetet, och oftast är det antagligen grundat i oviljan att ifrågasätta något djupt liggande känsloargument. Förhoppningsvis är detta något vi är på väg bort från, för att istället inrikta oss på vad som kan ge den största möjliga hjälpen till det största möjliga antalet. Naturen kan aldrig ha hunnit ge oss de känslomässiga intuitionerna för att föra en optimal flyktingpolitik, och det som inte ger mest hjälp ger onödigt lite hjälp.

Opinionen skapar klimatförändringar?

Nyss avslutade Debatt i SVT uppgav i programmets elfte timme att det är 91 % av de svarande som tror att medierna mörklägger sanningen om det mångkulturella samhällets baksidor, detta efter en diskussion orsakad av Gunnar Sandelins artikel för några veckor sedan. Även om jag egentligen inte gillar opinionsbaserade beslut i empiriska frågor blir det uppenbart att bilden som medierna målar upp inte överensstämmer med gemene mans uppfattning, och utan att fälla någon övrig kommentar så tycks, om siffrorna är representativa för landets befolkning, en allvarlig trovärdighetskris vara nalkande. Många tecken pekar nu på att debattklimatet är på väg att förändras till något som är öppnare och mer tolerant för marginaliserade åsikter och verklighetsbeskrivningar, inte minst efter en månad som även bjudit på Marias beundransvärda insats i Vellinge. Förväntansfullt ser jag fram emot en sådan utveckling.

Spöklik växelverkan

Idag är det siste april, som alltid är en väldigt festlig dag i Lund. Även jag har fått det riktigt livat. När jag skulle betala för en flaska mineralvatten möttes jag av en ovilja att ta emot en av mina enkronor, då den inte kunde identifieras korrekt. Vid närmare undersökning visade den sig vara från 1933, komplett med porträtt av V-Gurra och citat av hans valspråk Med folket för fosterlandet. Hur den tagit sig från mellankrigstiden till min plånbok är dock ett mysterium.

Maria Ferm is shit?

Det skulle jag aldrig påstå, utan återger bara den lite olyckliga adressen till Anders inlägg om Grön Ungdoms språkrörs debatt mot SDU:s ordförande Erik Almqvist om flyktingars vara eller icke vara i Vellinge.

Till att börja med kan konstateras att det var väldigt bra av Maria att ta den här debatten, det främjer demokratin (och retar alltid upp någon vänsteraktivist) med ett öppet åsiktsutbyte. Det är inte heller dumt att invända mot den extrema flyktingpolitik som förts av moderaterna i kommunen och som Sverigedemokraterna nu var på plats för att backa upp. Att testa de argument i invandringsfrågor som är så väl accepterade internt på en publik bestående av människor med andra bakgrunder, är också en bra idé.

Liksom språkröret själv är Anders nöjd med hennes insats och övertygad om överlägsenheten i de argument som hon framförde. Den samlade allmänna opinionen (låt vara att en markant del av den kan tänkas ha ingrodda sd-sympatier) tycks dock vara enig om att Almqvist avgick med en tämligen klar seger. Eftersom en politisk debatt bör betraktas som en uppgörelse i retorik så kan inget annat än majoritetsuppfattningen vara avgörande för vem som har vunnit, och jag ska därför inte uttala mig i den frågan. Ett försök till bedömning av logiken i argumenten, i avsikt att bortse från partisympatier och rent övertalningsmässiga aspekter, ska jag däremot ge mig på:

• Debatten inleds med en diskussion om segregation där Maria framför ståndpunkten att Vellinge är segregerat, i den mening att den kulturella sammansättningen i kommunen inte avspeglar övriga Sverige, och tar upp några problem som detta leder till. Almqvist kontrar med att en ekonomisk jämförelse mellan Rosengård och Vellinge avslöjar vilken typ av segregation som är värst. Han saknar dock belägg för sitt påstående att Vellinge är i samklang med det svenska majoritetssamhället (något som knappast heller det politiska läget i kommunen ger honom), och det faktum att en annan typ av segregation är värre innebär inte att någon form av segregation är bra.
  
  
• När frågan gäller hur brottsstatistiken i Malmö hänger samman med invånarnas kulturella bakgrund så gör sig Maria skyldig till modern härskarteknik genom att beskylla sd för "kulturell rasism". Att den som intar en sådan position dessutom ger uttryck för en självmotsägelse har jag redan bevisat.
  
  
• Även när kostnaden för invandring avhandlas tycks Maria säga emot sig själv när hon förnekar att flyktingmottagning är en förlustaffär för kommunerna samtidigt som hon försvarar att man aldrig får sätta pris på ett människoliv. Almqvist avfärdar båda dessa påståenden som verklighetsfrämmande genom att peka på hur samhället fungerar. Maria tycks inte ha något att sätta emot, och det är ganska intressant att flyktingfrågan tycks vara den enda där vi gröna accepterar idén om obegränsade resurser.
  
  
• I övrigt kan noteras att diskussionen övergår till att handla om arbetskraftsinvandring och att debattanterna blir uppmärksammade på denna avvikelse från det för dagen tänkta ämnet, men att Maria trots detta återvänder till frågan i sin slutplädering. Något irrelevant kan tyckas, och vinkar om en brist på hållbara motargument i det ämne som egentligen skulle avhandlas.

Maria Ferm visar stort mod när hon ställer upp på en debatt inför publik där majoriteten är genuint oenig med henne, och några av hennes brister i framförandet kan ursäktas av dessa omständigheter. Överlag blir dock få av Erik Almqvists argument kullkastade, och den punkt där en lucka i hans resonemang kunde skönjas förblir oangripen. Här var det video.

Sanningens sannolikhet

Kanal 5:s underhållningsprogram Sanningens ögonblick diskuteras idag på Sydsvenskans kultursidor. Precis som krönikören är jag fascinerad över hur dess intåg i tablåerna kan förändra den allmänna uppfattningen om sanning från något postmodernistiskt svajigt till den glasklara operationella definitionen att sanning är det som inte ger utslag på en lögndetektor. Särskilt när den (optimistiskt) uppskattade testsäkerheten på 97 % innebär att det över programmets 21 frågor ändå är 47 % sannolikhet att den kommer göra misstag. Inte oväntat är detta precis vad "maskinjäveln" anklagas för av en deltagare i det första programmet. Kanske behövs det en lögndetektor åt lögndetektorn också?

Med fiender som oss behöver Sverigedemokraterna inga vänner

Tänk er ett land där den förhärskande uppfattningen är att det inte råder några skillnader mellan de grundläggande värderingarna hos befolkningen i det landet jämfört med resten av världen, varför man inte heller ser något hinder för att tillåta fri immigration. Uppfattningen bygger på att man i det här landet inte är så noga med Humes lag, och därför har omfattat föreställningen att deras världsbild följer logiskt ur principen att alla människor har samma värde. Om jag nu vill flytta till detta land, men inte delar deras uppfattning om globala skillnader i grundvärderingar, då har jag enligt dem även tagit avstånd från principen om alla människors lika värde, då detta resonemang är ekvivalent med föreställningen om härledningen för deras världsbild. Och eftersom jag inte delar denna högst grundläggande värdering är de likaledes högst tveksamma till att släppa in mig i landet...

Detta verkar, att döma av vad som utspelats inom partiet under de senaste dagarna, vara vad som väntar om 'de Gröna skulle komma till makten i Sverige. Rasmus och Maria yrkar på uteslutning för René Lundström, partiets representant i Svedalas kommunfullmäktige, med anledningen av den egna motion om individuell utvecklingsplan för invandrare som han har föredragit framför att ge stöd åt det föreslagna avtalet med Migrationsverket.

"Vi ser inte invandring som ett problem" är miljöpartiets lagom bekväma hållning utåt. Det är dock ungefär som att säga till en villrådig väljare, som själv har upplevt baksidorna och undrar vad politikerna ska göra åt dem, att "om du tror det så har du fallit för den främlingsfientliga retoriken, och då ska du inte rösta på oss. Då vet jag ett mycket bättre parti för dig...". Detta parti tar såklart med glädje emot sådana erbjudanden (blogglänk):

René borde nog ta en funderare över om det inte finns ett annat parti som inte idkar åsiktsdiktatur och kränker den faktiska betydelsen i ordet demokrati. Ett parti som inte sysslar med sådant trams är Sverigedemokraterna.

Sydsvenskan citerar Rasmus med orden "Hans åsikt i flyktingfrågorna är inte viktigare bara för att han har kommit från ett annat land". Det är förvisso sant, men vad som däremot är viktigt är de lärdomar övriga inom partiet kan dra från Lundströms och andra invandrares erfarenheter. Istället vill man röja honom ur vägen medan man fortsätter förundras över att inte lyckas locka fler medlemmar ur invandrargrupperna, trots att man har en så "bra" integrationspolitik på programmet.

Sofistikerad sportdiskussion

– Per Ledin, Andreas Jämtin, Mats Sundin, Daniel Sedin, Thomas Rhodin... varför finns det så många hockeyspelare med namn som slutar på -in?
– Kanske för att det finns många svenska efternamn med den ändelsen.
– Varför finns det då inga fotbollsspelare med namn som slutar på -in?
– Tja... John Hedin? Elfsborgs målvakt?
– Elfsborgs? Närdå?
– Jaa, ganska nyligen, ett par säsonger sedan.
– Menar du Johan Wiland?
– Så hette han ja.

Årets bästa citat

Vad säger de egentligen? Rosengård?

– Min bordsgranne vid gårdagens sittning på Östgöta Nation, efter att fracksällskapet i samma lokal just utbringat en bordsskål.

Celebert sällskap

Och på samma sätt som mitt curlingmanskap i tisdags kunde titulera oss bäst i södra Skåne, kan nu även Malmö Redhawks stoltsera med motsvarande titel för ishockey. Grattis!

Godiskulregn och salt bombning?

Skärpning Karamellkungen! Om någon borde stämma dem så är det jag, för att de snodde ett av mina gamla smeknamn.

Revanschens timme

Starkt längtande efter en riktig framgång bar det idag åter av till Tårnby, där jag för ganska precis ett år sedan hade förlorat Malmö CK:s klubbmästerskapsfinal efter en rafflande uppgörelse. Årets klubbmästerskap hade hittills bjudit på en sanslöst tät grundserie, som hade sållat det rutinerade gardets agnar från vetet i de två nybildade lagkonstellationerna med färskare namn och yngre blod. Inte förrän efter den näst sista matchen stod det klart att finalen skulle komma att spelas mellan First Ladies och mitt lag med det något olyckliga namnet Stone Krashers.

Precis som föregående år öppnade vi finalmatchen starkt. Ett misstag av motståndarlaget i första omgången gav oss läge att dra in vår sistasten för fyra poäng. Fem poäng blev resultatet efter att jag istället valt att försöka en avancerad klyvning för att även få in en av våra stenar framför boet, en uppgift som vår fjärdespelare exekverade med den äran. Efter detta blev matchen aldrig särskilt spännande, utan vi lyckades försvara och utöka vår ledning under återstoden av matchen. Slutresultatet blev 12-4 efter en komiskt tillkommen stöld av en etta i slutomgången, och äntligen kan jag titulera mig nåt. Kapten för södra Skånes bästa curlinglag, typ. Yes!

Snarare fortsatt smygdrift än bombastisk återkomst

Kvällens nyzeeländska dokumentär om kärnkraft gav tyvärr inte mycket mer upplysning än att den hopplöst infekterade debatten inte är begränsad till Sveriges gränser. Samma onyanserade åsiktsuppdelning tycks dominera även i övriga världen, och dokumentären lyckades sällan lyfta sig över ett opartiskt men tillika oresonligt perspektiv, där skrämselpropaganda varvas med förnekanden av riskerna.

Att ett påstående upprepas tillräckligt många gånger gör det inte till en sanning. Särskilt inte när det motsatta påståendet samtidigt upprepas lika många gånger.

Inför inte ett förbud mot sexuella övergrepp på djur!

Enligt Djurens Rätt kommer inte en enda riksdagsledamot den 9 april att rösta för ett införande av förbud mot sexuella övergrepp på djur, och med anledning av detta anordnar de en protestaktion. Argumenten är att det i nuläget inte är möjligt att straffa någon för övergrepp mot ett djur om det inte kan bevisas att djuret har lidit, och den allmänna principen att djur inte ska betraktas som sexuella objekt.

Självfallet ska djur inte utsättas för onödigt lidande, men i vilken utsträckning är det meningsfullt med en uppdelning av övergreppen mot dem i kategorierna sexuella respektive icke-sexuella? Jag tvivlar på att särskilt många djurarter har förmåga att känna sig sexuellt utnyttjande, och därmed är det svårt att ge principen stöd utan att hänvisa till transcendenta värden. Risken är att införandet av ett förbud skulle bottna i människors obehag inför andras sexuella beteende, och det känns inte helt eftersträvansvärt.

Fyra kalorier fullpackade med energi

En av många saker man upptäcker när man tjuvtittar på webbcastade sändningar av amerikanska TeVekanaler som visar prisbelönt politisk satir är att det i detta fantastiska land säljs 5-timmars energidryck, som till skillnad från vanliga energidrycker inte är fullpackad med onyttigheter som orsakar en krasch efter en timme utan tvärtom innehåller inget socker alls och endast 4 kcal. Alltså ger drycken en effekt på hela 0,8 kcal/h, vilket motsvarar ganska precis 4,65 watt. Detta tycks åtminstone räcka för att hålla hjärtat igång.

Den ologiske ateisten

Oavsett vilken tro de förespråkar så har jag inte mycket till övers för sådana som värderar sin egen religiösa uppfattning högre än andras. Som om det inte räckte med deras tendens att knyta vaga positivt laddade begrepp till sig så liknar mycket av vissa organisationers retorik den från följande ordväxling:

– Hej, jag är Bosse, den ologiske ateisten. Jag är en bättre människa än du eftersom du är kristen och kristna har gjort en massa hemska saker i religionens namn.
– Men det var andra kristna, inte jag.
– Du förstår dig uppenbarligen inte på religion.

Europe's Greatest Hits

Här kommer en snabb resumé av min nyss genomförda Europaresa, i form av fem topphändelser från Nederländerna respektive Berlin.

Topp-5 Nederländerna

1. 1990s konsert i Haag med efterföljande igenkänning, utgång med bandet och övernattning på deras hotellrum.
   
2. 1990s konsert i Amsterdam, på gästlistan och än en gång en kväll som slutade på bandets hotellrum.
   
3. van Gogh-museet, resans kulturella inslag.
   
4. Popocatepetl i Haarlem, mexikansk restaurang med god fajitabuffé och en gullig kypare.
   
5. Turkpizza med sallad, fedepuligt.
   

Topp-5 Berlin

1. Min favoritkvinnis från senaste Emmabodafestivalen, att återse och klubba med.
   
2. Våra värdinnor och deras (mestadels bög-) kompisar, för häng och mera klubbande.
   
3. Äga dansgolvet på ZMF med min T-Qualizer.
4. Bussburen snabbsightseeing, så att man fick se Brandenburger Tor och sånt.
   
5. Turkpizza med sallad och kycklingkebab, och DET är najs.
   

Respass för dumheter

Cyklande i det iskalla hällregnet på väg från polishuset i Lunds absoluta utkanter, där jag just sett till att jag ska slippa bli papperslös under mitt stundande Europaresande, slås jag plötsligt av en idé:

Jag vet! Jag tar Södra vägen bort till Planetstaden, sen Tornavägen därifrån upp till Mattehuset, och sen åker jag hem till Vildanden via Kung Oscars bro. Så får jag en runda runt stan.

Ibland är det tur att jag inte följer alla mina korkade impulser.

Inget kunde paja flytet

Vissa dagar tycks allt stämma. När jag idag för fjärde gången skulle föreställa ansvarig för Blekingskas bakiskafé Någorlunda stod tre sorters paj på menyn: broccoli- och tomatpaj, laxpaj samt (klassikern) tacopaj. Efter förra veckans nachofiasko behövdes det en uppryckning för att vi skulle kunna hålla modet och redovisningstakten uppe, och jag och min teologistuderande medarbetare sökte hjälp från högre makter. Och som vi blev bönhörda. Om det inte var nog med en aldrig sinande ström av gäster, med hela menyn inom sina önskemåls omfång, så kom pajgudarna att även på liten skala spela oss rakt i händerna:

Köttfärsen blir oväntat otillräcklig, vilket förorsakar ett sent inhopp av tacoquornfärs – som gör succé. Lyckas inte bara utgöra fullgott substitut utan blir även efterfrågad för sina egna egenskaper. Till råga på detta blir polkagriskakan, som var mitt eget förslag, tillräckligt populär för att röna uppskattning, men inte för populär för att det inte ska bli något över till oss hårt slitande tjänstemän. Välförtjänt efter att ha jobbat 22-04 under natten och fått harva mellan 9-17 idag.

Awesome to the max

På jakt efter något som, med kursen i moralfilosofins historia numera bakom mig, kunde stilla min törst efter mer Mill snubblade jag över en Facebook-klubb med namnet Jon Stewart, John Stewart, John Stuart Mill... all awesome. Inspirerad av denna dröjde det inte länge innan jag formulerat min egen teori för utilitarism:

An action is considered good insofar as it promotes global awesomeness.

Det har därför blivit min moraliska plikt att servera er den här bilden:

Homoerotik VIII

Hon är en sån buskälskare att hon kanske skänker en en en.

OBS!

Min bror meddelar att ett nytt nummer av Voice of Friendship (utgiven av The Chinese People's Association for Friendship with Foreign Countries) har anlänt.

Dissad distinktion

Propositionen till helgens riksårsmöte för Grön Ungdom (vilket jag tyvärr missade) om att stärka 'de Grönas jämställdhetspolitik genom att bli ett uttalat queerfeministiskt parti, har kritiserats av mindre queera medlemmar. Eftersom jag själv inte kunnat ta del av denna proposition i sin helhet så vet jag inte i vilken utsträckning den tar ställning för likartstänkande och distanserar sig från särartsfeministers synsätt, men måhända är det så hett och brett med queerfeminism att man nästan kan bortse från den aspekten. Jag undviker tills vidare att uttala mig.

Under de senaste dagarna har jag dock försökt gräva ner mig i kollisionen mellan likarts- och särartsfeminism utan att bli så mycket klokare. Enligt omniscienta Wikipedia går likartsfeminism ut på att skillnaderna mellan könen i första hand är socialt konstruerade och måste motarbetas för att de tvingar in individer i begränsande roller, medan särartsfeminism betonar att könen är av naturen skapade olika, men att det faktum att de kompletterar varandra innebär att bådas sysslor är lika viktiga och att traditionella kvinnosysslor behöver uppvärderas. Hur båda inriktningarna kommer undan med att bryta mot Humes lag, vilken säger att värderingar inte kan härledas ur rena fakta, är bortom mitt förstånd och gör att jag inte känner mig tillfreds med uppdelningen. Det borde vara en helt annan sak att uttala sig om varför samhället ser ut som det gör och hur man anser att det borde vara.

Hur jag än resonerar kommer jag till slutsatsen att ett hybridtänkande är nödvändigt i den första frågan. Ur ett evolutionsperspektiv finns det ingen anledning till varför män och kvinnor i grunden skulle ha identiska egenskaper. Allt bottnar i den fundamentala skillnaden mellan att bära på ett enkelt slags könscell, som endast innehåller genetisk information, och att bära på en tyngre könscell som även består av de byggstenar som organismen kommer att bestå av. Sen är stenen i rullning. Någonstans för några tusen år sedan blir människorna bofasta och det moderna samhällets utveckling sätter igång, med följden att könen utifrån sina egenskaper tilldelas olika roller. Den biologiska utveckling som skett sedan dess (där visserligen de som passat in i rollerna bör ha gynnats) får betraktas som marginell p.g.a. den korta tidsrymden, utan könsrollerna måste snarare ha utvecklats som en del av samhället.

Faktum är dock att denna ursprungliga rollindelning i viss utsträckning även kan ha motarbetat av naturen givna skillnader. Någon gång i samma veva tycks det (i vissa kulturer) monogama äktenskapet uppstå, vilket tvingar mannen att ta större ansvar för sin avkomma och därmed begränsar hans möjlighet till sexuella utsvävningar. Skillnaden att kvinnor i allmänhet är mer selektiva med partners kan därmed svårligen ha samma förklaring som de i stycket ovan nämnda könsrollsskillnaderna, eftersom denna egenskaps utveckling snarare bör ha gått i rakt motsatt riktning. Således borde extremformer av både biologism och sociologism vara ute på hal is.

Även när det gäller diskussionen om hormoners inverkan på mänskligt beteende så landar jag i samma konklusion. Eftersom de allra flesta är överens om att de två könen är begåvade med olika könsorgan vilka producerar hormon i olika koncentrationer så är denna skillnad svår att bortse ifrån. Undersökningar visar t.ex. att kvinnliga individer med höga nivåer av manligt könshormon uppvisar mer maskulint beteende, och att, som vissa sociologister vill få det till, dessa effekter kan förklaras som någon slags omedvetet hormonnivåanpassad fostran är ungefär lika befängt som att påstå att det bara är människors förväntningar på alkohol som gör dem berusade. Exemplet visar dock på samma gång att män och kvinnor är lika såtillvida att de reagerar likartat på samma substans. Frågan är dessutom i vilken utsträckning man kan säga att en människas verkliga identitet utgörs av de substanser hon utsätts för.

Den slutliga invändningen mot detta kan vara något i stil med att dylika observationer inte ger tillräckliga belägg för en uppdelning, eftersom skillnaderna bevisligen är större inom än mellan grupperna. Förhoppningsvis har min filosofiföreläsare en gång för alla gjort upp med detta politiskt korrekta nonsensargument i inledningen av en uppmärksammad artikel där han talar sig varm för rasbiologi:

Men det måste väl gälla för väldigt många biologiska klasser, som vi betraktar som helt legitima, att variationen av egenskaper kan vara större inom klassen än mellan de olika klasserna? Ta exempelvis artklassifikationen. Vi skiljer mellan människa och orangutang. Det faktum att det finns en skillnad mellan dessa arter som har biologisk betydelse (de kan bland annat inte skaffa fertil avkomma med varandra), behöver inte förhindra att egenskapsskillnaden är större inom dessa arter än mellan dem. Egenskapen längd är ett exempel. Vi vet att människor kan vara allt från en och en halv till två meter långa utan att det är något konstigt med det. Orangutanger kan i sin tur ha en kroppslängd på allt mellan 1,25 och 1,8 meter. Det verkar alltså fullt möjligt att den genetiska variationen vad gäller denna egenskap är större inom var och en av arterna än den är överlag mellan dem.

Men som sagt, detta har ingen som helst betydelse för vilken strävan som är den rätta. Som John Stuart Mill (ursäkta namedroppingen) påpekat kan inte naturen betraktas som en förebild för hur människan ska leva, eftersom den inte tar hänsyn till begrepp som lycka. Det finns inga rationella skäl att hålla kvar människor i ett fack bara för att deras gener har placerat dem där, och kanske även får dem att tro att de blir lyckliga av att stanna i det.

Min lilla feminist

Användandet av diminutiva attribut på personer kan i många fall uppfattas som lite gulligt och rart. I andra sammanhang kan det betraktas som något helt annat, översittarfasoner eller i värsta fall härskarteknik. Inte minst gäller detta när attributet appliceras så att det ger en till synes oönskad allvarsdämpande effekt på sitt subjekt. Trots det kan jag, kanske p.g.a. att min mognadsnivå inte är förbi stadiet av onödiga provokationer, inte få mig till att ge upp uttryck som älsklingsveganputte eller min lilla feminist.

För faktum är att jag nog behöver en liten feminist. En samvetsröst som sitter på min axel och påminner mig om att inte låta min övertygelse om sakers tillstånd stiga mig åt huvudet och leda in mig i ett narcissistiskt tillstånd där jag utan eftertanke spottar ur mig dryga utlåtanden förklädda till skämtsam internkritik, som sina goda avsikter till trots kan uppröra människor. Något slags nödvändig provokation för att slippa de onödiga alltså.

Äg-onsson

I kölvattnet av att ha gått från studier av den teoretiska filosofin till dess praktiska motsvarighet har jag haft lyckan att ställas inför en föreläsare som med sällan skådad entusiasm lotsar oss igenom moralfilosofins historia. Efter tips från en kursare fick jag dock reda på att vissa människor är mindre roade:

En del har svårt att ta till sig mitt budskap om universiteten som roten till om inte all så åtminstone väldigt mycket av all ondska i världen. Jag kan förstå om det för utomstående låter rätt så drastiskt att säga en sådan sak. Men det är faktiskt sant. Det största ansvaret ligger framför allt vid universitetens filosofifakulteter.

Nu har jag läst en hel del filosofi vid universitetet, så jag vet precis vad jag pratar om. Men det betyder inte att jag alltid minns i detalj vad det var föreläsarna faktiskt sade. Jag minns inte deras exakta ordval. Så när jag igår följde med en väninna till hennes föreläsning i praktisk filosofi A, samma föreläsning som jag själv tog del av för lite drygt fem år sedan, då fick jag faktiskt lite av en chock. Som jag skruvade mig i stolen.

Efter en genomgång (med många ord i versaler eller inom citationstecken) av föreläsningens innehåll görs läsaren varse den fasansfulla implikationen av resonemanget den bygger på:

Slutsats: om alla TILLÅTS vara egoister blir det dåligt för oss alla. Därför ligger det i vårt “egenintresse”, fortsatte han, att vi STOPPAS från att handla strikt egoistiskt, strikt rationellt.

Utan att han sade resten kunde jag enkelt påpeka för min väninna att det han i princip lade grunden för här var den ursäkt som alla diktatorer och alla maktgalna politiker har använt sig av sedan urminnes tider för att motivera deras totalitära kontroll över individen: “det allmännas bästa”.

Jag har alltså, i den offentligt finansierade högskolan av alla ställen, lärt mig hur lätt och rätt för mig det är att uppnå oinskränkt makt, bara jag kan visa att placerandet av mig i en sådan position sammanfaller med något av befolkningens gemensamma mål. Hoppsan, att jag inte tänkte på det från början. Men så är nog inte etisk egoism riktigt min grej heller, jag har insett att om jag väntar mig att själv få ut något av mina handlingar så slutar det bara med att jag blir besviken.

Det framgick sedermera att även från helt andra håll har föreläsaren stött på mothugg. En recensent av hans bok Om det politiskt korrekta skriver följande:

I sin iver att göra upp med den politiska korrektheten (vad det nu exakt är för någonting) går Egonsson vidare och diskuterar huruvida en kvinna som blir våldtagen har ett eget ansvar beroende på hur hon klätt sig och agerat. Han tar följande exempel: Om en kvinnlig kriminalvårdare ordnar en fest där hon är ensam vårdare och strippar inför de intagna (samtliga grova sexualbrottslingar) är hon då helt fri från ansvar om någonting händer? Författarens föga överraskande svar är nekande. Varför väljer man ett så skruvat scenario om inte för att få chansen att lufta unkna värderingar som dessvärre redan finns på alltför många håll inom rättsväsendet?

Det är ändå lite respekt att doktorera i praktisk filosofi och ge ut fem böcker bara för chansen att få lufta unkna värderingar.

C-tyg

Ytterligare ett problem med det nuvarande systemet är att inte ens enskilda kursbetyg är särskilt talande, eftersom kriterierna för dessa inte enbart omfattar kunskaper utan också utgör någon slags klumpsumma av vad eleven presterat. Som om inte detta var raffinerat nog så kan vissa eftersträvansvärda egenskaper i olika utsträckning dessutom ingå i flera kursers betygskriterier.

Låt b₁, ... b_m beteckna betygen i olika kurser och a₁, ... a_n beteckna olika egenskaper som är relevanta i den betygsgrundande bedömningen. Den utsträckning i vilken egenskap a_j påverkar betyget i kurs b_i ges av koefficienten c_ij, i = 1, ... m, j = 1, ... n. Som exempel ges betyget i kurs b₄ av

b₄ = c₄₁a₁ + c₄₂a₂ + c₄₃a₃ + ... + c_4na_n.

På matrisform kan detta samband skrivas som

b = Ca

där en antagningsenhet kan ha kännedom om betygsvektorn b, medan egenskapsvektorn a är den som ger värdefull information om den sökande och kan fås genom invertering av matrisen C. Ekvationen har dock ingen entydig lösning om m < n, d.v.s. antalet ekvationer (en för varje satt betyg) är färre än antalet obekanta variabler. Fram för fler betyg alltså!

Pumpan saknas

En sak som är lite tråkig med att vara jag just nu är att min älskade vän Mette har farit till Costa Rica där hon ska tillbringa det närmaste halvåret. Som om jag inte har hyllat henne nog tidigare så kan jag ta det stämningsfulla tillfället i akt att specificera några av de avtryck hon har gjort i mitt liv.

Precis som med de flesta andra av mina betydelsefulla bekantskaper så började den här på det mest underliga tänkbara sätt. Tidpunkten är våren 2006 och jag ringer sent på kvällen upp och väcker en människa jag träffat en gång några månader tidigare, hastigt men uppenbarligen tillräckligt lustigt för att göra ett intryck, och som aldrig har gett mig sitt nummer. Kommer av mig i luren totalt när jag inser vad jag håller på med, men får ändå en sms-kontakt inledd med personen, som dagarna senare frågar om jag ska på Belle & Sebastians konsert på KB. Jag svarar jakande och föreslår att vi träffas vid detta evenemang.

Konserten på KB förlöper utan att något möte sker, trots upprepade sms från min sida. Jag lägger tankarna på detta åt sidan och riktar istället min energi mot dansgolvet för resten av aftonen. Där får jag en annan dansant själs uppmärksamhet och roar mig i resten av rytmerna med detta sällskap, som även ber om mina kontaktuppgifter innan våra vägar skiljs åt. På vägen hem från lokalen tar jag emot ett sms från personen jag ursprungligen skulle ha träffat, som ber om ursäkt för att ha lämnat sin telefon i sin i garderoben inlämnade jacka.

Nästa dag, när jag befinner mig på verklighetsflykt i Simrishamn, fortsätter kontakten med ännu ett sms där jag tillfrågas om det var jag som dansat med avsändarens kompis Mette. Och resten är, som man som sagt säger, historia.

Sedan vår bekantskap inletts var det första avtrycket hon gjorde att motivera mig att åka till det årets Emmabodafestival, bara genom att vara där som en av många smått bekanta personer. Även om vårt umgänge inte bestod i så mycket mer än att strax framför Annika Norlin och Maia Hirasawa dansa ändan av oss till Billie the Vision & the Dancers så var festivalen, med de minnesvärda spelningar och eskapader som ägde rum där, en av få saker som höll mig flytande under hösten.

Tack vare personer jag träffat genom henne på festivalen och de jag träffade genom dem i andra sammanhang, började så smått något som liknade ett socialt liv växa fram med en helt ny lokal bekantskapskrets, där jag antingen direkt eller indirekt kände alla personer genom Mette. Även så framträdande figurer som världens bästa misslyckade festivalflört, min alldeles egna sju år yngre dubbelgångare, och den i vars armar jag tillbringade den lyckligaste månaden i mitt liv, har hon orsakat mitt sammanstrålande med. Om jag inte träffat henne hade jag kanske fortfarande varit en missanpassad 171:an-pendlande teknologfesthängare som pratar med fler nya människor på en utekväll i Trollhättan än under ett helt år i Malmö och Lund.

B-tyg

Ärligt talat kan jag inte påstå att jag bryr mig speciellt mycket om betyg i skolan ges tidigare, senare, i fler eller färre steg. Oavsett vilket så tycks inget göra någon skillnad i slutändan, då alla ämnens finskaliga eller fulskaliga bedömningsparametrar räknas samman till en klumpsumma som inte säger mer än hur ens personliga egenskaper passar in i mallen för vad skolan efterfrågar, och därefter får avgöra ens livsöde. Är du riktigt duktig i grundskolan så har du chansen att bli frisör.

Vissa sliter hårt, lägger ner tid och offrar sina fritidsintressen för att få bra betyg som de i vissa fall använder för att komma in på eftertraktade utbildningar. Att en del sliter ut sig kan användas som argument för att lägga ner systemet och stoppa betygshetsen. Själv gjorde jag i brist på motivation knappt en enda läxa från fyran fram till sista året på gymnasiet (bortsett från att lägga någon minut på att plugga in glosorna till tyskan), gick ut högstadiet med blygsamma 205 poäng men lyckades på något vis skrapa ihop tillräckligt bra omdömen på gymnasiet för att komma in på den civilingenjörsutbildning som jag inte haft några större svårigheter med att ta mig igenom de första tre åren av och som troligtvis kommer ge mig ett välbetalt jobb när jag är färdig.

Är det rimligt att somliga ska behöva slita arslet av sig för att få ihop betyg som i bästa fall gör att de kommer in på utbildningar som leder in i arbetslöshet, medan andra vaggas in i ovanan att sitta av lektionerna och gå sysslolösa under stora delar av sin tid för att senare kunna håva in en massa pengar genom att dricka kaffe på möten och räkna ut saker på datorer hela dagarna? Väck med betygen och gör skolan till en plats som tar vara på elevernas styrkor och intressen!

Mörrum revisited

Tillbaka från en framgångsrik laginsats med tre segrar på fem matcher under den andra division II-omgången i Mörrum finner jag en artikel från ett tidigare uppgör, som jag även bloggat om. Den här gången lyckades vi utöver det ungdomliga hemmalaget även besegra det betydligt äldre som slutade på tredje plats, dessutom helsingborgarna som nu på bortaplan verkade vara ordentligt ute på hal is. Tyvärr räckte inte dessa resultat längre än till att försvara vår näst sista plats i sammandraget. Inom kort bör detta vara dokumenterat här. Förhoppningsvis stundar revansch och ett annorlunda slut på artikeln om avgörandet i årets klubbmästerskap.

Här kommer mamma

Man kan tolka det som att min mor har svårt att släppa taget när hon börjar läsa en kurs i genuspsykologi på universitetet i Lund i samma veva som båda hennes söner flyttar hemifrån för att studera vid just det lärosätet.