Det bästa med att bli gammal är att man fyller år

Gårdagen innebar födelsedagsfester, med betoning på 20-åringar. Den ena hölls i den trogna gamla lägenheten, ur vilken en utflyttning pågår för fulla muggar, och var till min brors och några av hans vänners ära. När jag väl tittade in där hade den förmodligen redan passerat sin topp för ett bra tag sen, men det hindrade inte mig från att liva upp med lite Pipettesdans och Brainpoolnostalgi. Det var därtill den andra festen för kvällen där någon trodde att en annan festdeltagare var min bror (vilket han i det här fallet också var). Mest glad var jag över att lägenheten fortfarande stod kvar när jag återvände efter en övernattning på annan plats.

För kvällens första 20-årsfirande väntade en resa till Eslöv och mitt första besök hos Mette. Redan på tåget dit fick jag äntligen träffa min mytomspunna dubbelgångare (en upplevelse som han dokumenterar så här), och faktum är att det enda som separerar oss från att vara samma person är sju år och en dag. På denna betydligt mer sansat förlöpande tillställning träffade jag även flera andra trevliga människor och blev bjuden på god mat, och det hela avslutades med att ett urval av gästerna begav sig till hemstaden (som alltså snart inte längre är hemstad) för att rulla hatt. För att hinna med att vara på två ställen samtidigt blev jag emellertid nödgad att avvika i förtid, dock alltjämt i ett glatt leende tillstånd.

Ty Mette är en vän som det är svårt att känna något annat än glädje av att vara med. Och för att ingen ska tro något annat framförde jag den här dikten som jag hade skrivit till henne:

Röd är rosen
blå är violen
Så söt är Mette
att man trillar av stolen

Hon dansade in
i ett liv ack så grått
har fyllt det med solsken
under året som gått

Snart fyller förresten även jag år.