Det är aldrig för sent

På den nyss gångna festivalen var jag med om två redan nämnda fyllor, som dessutom råkade vara de första i mitt liv och därmed eventuellt bör tituleras fjortisfyllor. Att de kommer vid 23 års ålder kan nog bäst förklaras av min bakgrund, där jag växte upp i ett hem utan fulla förebilder, upplevde en högstadietid utan grupptryck följt av en gymnasietid utan suparpolare, och att när jag väl kom till LTH, med den beryktade dryckeskultur som finns där, så var alla de häftigaste personerna nykterister. Därutöver kan det faktum att jag ofta inte agerar särskilt nyktert när jag är nykter ha spelat in.

Jag har också sedan länge varit föga bekväm med märkbart berusade personers uppträdande och haft klart för mig att jag inte vill bli så full att jag blir till besvär för andra, varför jag alltid varit noga med att inte överträffa mina tidigare intagsnoteringar med för bred marginal. På festivalen kom jag så underfund med att jag trivdes bäst i ett tillstånd där motoriken och anständigheten sjunkit, medan min analytiska förmåga alltjämt låg på en knivskarp nivå. För att hålla mig på den nivån bestämde jag mig för att inte dricka mer än att jag kunde rabbla trettio decimaler av π på tyska, eftersom detta är en handling som kräver att man rotar i sitt minne samtidigt som man aktivt utför översättningen av varje siffra. Således är det tänkbart att det ger en bra indikation på var man ligger för tillfället.

Torsdagens fylla genomlevdes huvudsakligen sittande eller halvliggande i en one-on-one-situation och skulle därför kunna kallas för en horisontell fylla. I detta fallet underlättade alkoholen för mig att presentera några av mina idéer om saker och ting och därmed kunde känna att jag bidrog till ett intressant samtal. Jag är visserligen medveten om den känslan inte på något sätt betyder att jag verkligen var intressant, men även i efterhand tycker jag att jag fick en hel del sagt.

På lördagen var situationen helt annorlunda (d.v.s. mer vertikal), med en röjig konsert där jag dras in i gröten framför scenen och med min inlevelse i låten Please Please Please försöker övertyga personen som tidigare hade varit intresserad av mig att bli det igen, ända tills en främling tar tag i henne och två gånger om knuffar iväg mig dryga fem meter. Det skulle sedermera visa sig att han, à la Glenn Hysén, förklarat detta beteende med att jag skulle ha tagit honom i skrevet.

Hur som helst blev min reaktion på denna avhysning bara ett garv och en gränslös lycka över att jag struntade i vad den neanderthalaren hade i kikaren eftersom det bara rörde sig om en natts aktiviteter, medan jag å min sida hade fått tjejens msn och därmed kunde vara hennes vän för evigt. Detta förklarade jag också för de andra flickorna i sällskapet, i andetaget innan jag kungjorde att jag älskade dem men inte ville ligga med dem. När de tyckte att jag borde gå och leta upp någon ny att ragga på inför natten så kände jag inte att jag hade något som helst intresse för det heller, just eftersom en natt kändes så försumbar i ett större sammanhang. Jag hade tidigare haft en viss oro för att alkoholen skulle göra mig till något som jag inte ville vara, men jag blev tvärtom en närmast fulländad platonsk myshumanist. Ingen av fyllorna förde med sig några negativa konsekvenser och jag har därför fört upp alkohol närmast efter scoutrörelsen på listan över saker som jag i fortsättningen inte kommer tolerera skitsnack om.

Dessutom fick jag medhåll för mitt asexuella raljerande av en person av manligt kön som råkade befinna sig i vårt sällskap just då. Kanske är det så som de säger, att Boys is the new girls.