K.B. Fact of the Week #4

Matematiker definierar K.B.:s sats enligt följande:

S := {b band; b skotskt}
B := {b band; b bra}

S ⊂ B d.v.s. b ∈ B ∀ b ∈ S

Dags att plocka fram AIH-parfymen

Idag fick jag dessutom reda på att mitt gamla sneglingsobjekt kommer till Smålands den 25/4. Med sig i bagaget kommer hon ha sin nya hitlåt, som det inte är en sekund för sent att börja lyssna på här och nu.

Bogokrati

Ett populärt samtalsämne bland mina nördiga teknologpolare är sorteringsalgoritmer. En av våra favoriter är bogosort (av det engelska ordet bogus), som sorterar element i en vektor genom att helt sonika tilldela dem en slumpmässig ordning för att sedan jämföra denna med den efterfrågade och upprepa proceduren tills de överensstämmer.

Detta föranledde dagens uppfinnande av statsskicket bogokrati, där politiska beslut fattas genom någon form av slumpmässig process. Senare under dagen påminde jag mig om att det var en variant av det statsskicket som rådde i min lågstadieklass, där alla gemensamma beslut fattades genom att fröken drog en röstsedel ur hatten, förmodligen för att hon inte orkade räkna alla arton rösterna och förklara vad demokrati egentligen innebär (trots att hon på senare tid har befunnits sitta i stadsdelsfullmäktige för moderaterna). Man bör ha i åtanke att det här dessutom var samma fröken som lärde ut vad som idag populärt kallas intelligent design, något som jag personligen dock aldrig begrep hur någon kunde acceptera som annat än en allegori.

Min slutsats blev hur som helst att i ett samhälle där en omnipotent gud verkligen existerar skulle bogokrati i realiteten innebära teokrati. Och förutsatt att guden dessutom är god så är ju inte det fy skam. Så trots att hon framgångsrikt utplånade min motivation för utbildning i tolv år framåt så var kanske inte fröken helt tokig ändå.

Dagens diagram

Världens mest talande.

Platonsk myshumanist

En mycket tänkbar förklaring till mitt uppväckta intresse för queerdiskussioner är mina försök att ringa in min egen sexuella läggning. Detta i sig kanske rent av framstår som något direkt antiqueert, åtminstone så som jag uppfattat begreppet, men jag har aldrig utgett mig för att själv vara så värst queer; det är i grund och botten semantiken som är min drivkraft, med målet att finna de ord som ger den bästa beskrivningen av (i detta fall) upplevelsen.

De ord som för tillfället uppfyller detta är platonsk myshumanist. Det inledande ordets betydelse borde inte lämna några tvivel, lite värre är det kanske då med det andra eftersom jag mig veterligt är den enda person i världshistorien som kallats för detta. Upprinnelsen till det är som följer:

En flicka i 14-årsåldern på en slumpmässigt utvald webbcommunity skriver ett inlägg där hon berättar om sitt intresse för judendomen och efterlyser judar att ha kontakt med. Hon får svar av en mystisk person i 40-årsåldern med användarnamnet "juden" som efter en rad konstiga svar på frågor (bl.a. påstår han att jiddisch är ett heligt språk som endast får talas av profeter) försöker stämma träff med flickan, som genomgående agerar naivt. Jag känner mig nödgad att ingripa och skriver några varnande meddelanden till flickan där jag avslöjar "juden":s bluffar och försöker ge bättre tips på var hon kan lära sig om judendomen. Efter ett tag lyckas jag övertyga henne, och det hela slutar med att jag får följande meddelande från "juden":

Du, du ska ge fan i att avråda lovliga småflickor från att möta mig! Det har inte du med att göra! Jävla myshumanist.

Ehuru denna definition lämnar mycket övrigt att önska (alla vet ju att killar som påstår sig vara ointresserade av att få knulla gör det bara för att öka sina chanser att få knulla/vad har den där historien med sexuell läggning att göra?) så är det den jag för tillfället är mest nöjd med. Och det var ju det som var hela meningen från början.

K.B. Fact of the Week #3

I vissa kretsar är K.B. känd som en Lundalegend. Utmärkande för personer i dessa kretsar är att de har tillbringat väldigt liten del av sina liv utanför Lund och därmed i viss mån är ursäktade för att hans legendstatus i övriga världen har förbigått dem.

Ondskans ordförråd

En kandidat till svenskans fulaste ord: blockchoklad. Att degradera choklad, som enligt många är själva essensen av mänsklig njutning, till en simpel stapelvara - det är nidingsverk.

Queer shit

Jag har ställt till det för mig genom att ge mig in i genusdjungeln utan karta när jag påstod att mitt senaste inlägg skildrar hur jag utmanade högtidens mononormativitet, utan att jag har någon riktig koll på det ska betyda. Min vanliga källa lyckas inte heller reda ut begreppsförvirringen när den deklararar att ordet betecknar ett samhälle där antingen monosexualitet (d.v.s. hetero- eller homosexualitet) eller monogami utgör normen för samlevnad. I mitt fall var det det senare som åsyftades, eller åtminstone den näraliggande monoamorösa struktur som brukar prägla firandet. Visserligen var det inte heller den direkt romantiska formen av kärlek som jag ägnade mig åt att sprida, men på något vis tyckte jag nog ändå att min verksamhet fick Alla hjärtans dag att knaka i fogarna.

Den förstnämnda definitionen av begreppet blir jag inte heller riktigt klok på. Enligt min hastiga undersökning gav mig skulle bisexualitet (med samma bi- som i exempelvis biathlon, "tvåkamp", d.v.s. skidskytte) utgöra en motpol till monosexualitet, men enligt samma källor lär det finnas fler än två kön. Exakt hur många har jag inte fått något svar på, och frågan är om dessa kön kan definieras godtyckligt eller om de endast utgörs av linjärkombinationer av de två "vanliga".

Ja, det är då inte klokt vilka resonemang en obotlig semantiker kan fastna i. A little help?

Ödet vakar över alla hjärtan

Dagen till ära hade jag fått idén att skriva ner små personliga poetiska verk (dikter/julklappsrim) på lappar och dela ut till speciellt utvalda personer. Att Alla hjärtans dag dessutom sammanföll med den dag då jag och en kursare hade bestämt att vi skulle äta lunch på en av Lunds enklare men desto mer populära restauranger för att om möjligt kunna ta farväl av en av dess anställda innan hon far ut i världen på nya äventyr, ledde till att denna hon, sedan tidigare halvt bekant till mig, som den perfekta avskedsgåvan fick en av mina dikter tillägnad sig.

Väl på plats i restaurangen upptäckte vi att hon inte var där (däremot råkade flera andra bekanta dyka upp efter en kort stund). Hungriga som vi var såg vi ändå till att få en lunch äten innan vi drog vidare, nu på en inspirerad jakt efter vår lyckliga stjärna. Hyfsat genomtänkta idéer om hur vi skulle nå det målet förkastades en efter en, och istället satte vi kurs mot ett torg där jag kunde erinra mig om att jag hade sett henne en gång. Torggenomsökningen blev resultatlös, och medan vi planlöst irrade vidare och min följeslagare började mumla något om att det här förmodligen var det sämsta sättet att hitta någon på, fick jag plötsligt syn på henne vid en busshållplats.

Glädjen och överraskningen vid mottagandet gick inte att ta fel på och gjorde, i kombination med osannolikheten, det här till dagens mest minnesvärda diktöverlämning. Lund är visserligen inte så stort, men här kändes det ändå för ett ögonblick som om skeendet styrdes uppifrån.

Från början var det förresten tänkt att var och en av dagens dikter skulle rimma hjärta med kikärta, men jag insåg tidigt att den inskränkningen blev för stor. Det stannade istället vid en enda kärnfull dikt, som därmed kan anses vara extra hedrande för mottagaren (som inte var samma som i föregående berättelse). Ungefär så här löd detta mästerverk:

Hummus är för en kikärta
som blodet för ett hjärta

K.B. Fact of the Week #2

Det segrande bidraget i svenska Melodifestivalen utses genom sammanställning av poäng från folkets röster, de lokala jurygruppernas bedömning, och K.B.:s utlåtande. Det sista av momenten utgår dock alltid eftersom han demonstrativt väljer att lägga ner sin röst.

Framgång jämte framgång jämte framgång

Det här har varit Jämtlands vecka. Även om man kan bli lätt illamående av det mesta kring alpina VM i Åre efter att ha läst Anrells krönika så är de svenska framgångarna hittills överväldigande och Anja Pärsons härjningar i pisterna kommer med stor sannolikhet att få Svenska Dagbladets bragdjury att framstå som praktåsnor i slutet av året.

Även Peja Lindholm har imponerat med sitt nya Östersundslag. En generationsmix som gör sin första säsong tillsammans går och plockar hem en VM-plats genom att vinna herrarnas elitserie direkt. Och som om inte det manliga motståndet var nog lyckas han dessutom ro hem segern i en pressad duell med världens bästa damlag, trots en del spår av TeVenerver hos de mindre rutinerade lagmedlemmarna. Trots att könskampen blev jämnare än förväntat och gav mersmak så tycker jag att det är Peja som är värd ett större erkännande. En idrottsutövares storhet ligger i så mycket mer än att prestera på topp en gång vart fjärde år.

Men det kanske allra viktigaste som hänt den här veckan har varit Annika Norlins svenskspråkiga skivdebut Säkert!. Popsverige har verkligen behövt en artist som sjunger med bred lantisdialekt på svenska (d.v.s. The Arks och Billie the Vision & the Dancers Smålands- respektive Blekingeengelskor är diskvalificerade). Dialekten är också en bidragande orsak till att skivan känns så smärtsamt uppriktig som den gör. Till de träffsäkra texterna hör melodier som sätter sig som rena självklarheter, och att hon sen kan göra lyckade duetter med vem som helst gör inte saken sämre.
Observera att detta inte är en recension utan en reservationslös hyllning.

Drömmen blev en trudelutt

Melodifestivalens andra deltävling bjöd på allt som den första saknade: låtar värda namnet och ett uteblivet schlagerparty med folk från Grön Ungdom/QX (till dess nackdel). The Ark motsvarade förväntningarna och körde över motståndet med en låt som andades storhetstider utan att antyda att Ola har slut på idéer. Tänk om man för en gångs skull kommer kunna låta fanan vaja högt och hålla på Sverige när ESC avgörs i Helsingfors?

Och vad ska man då säga om dagens andra finalist, superskrällen (14,00 hos Svenska Spel) Marie Lindberg? På förhand utdömd av Sydsvenskans musikdiktator tillika schlagerbloggare lyckades denna mediokert skönsjungande Livet är en schlager möter Filippa Bark-kandidat charma tittarna och outfoxa schlagerrävarna. Den gräddtårta som finalen utgör har därmed fått ännu en delikat ingrediens.

Generalisera mera

En sak som besvärar mig med det här landet är att det rådande debattklimatet omöjliggör många typer av generaliseringar. Med min mångåriga erfarenhet av matematikstudier på högskolenivå vet jag vilket användbart redskap en generalisering kan vara, så varför den till samhällsfrågor överförda formen tvunget måste betraktas som djävulens påfund övergår mitt förstånd. En definition av detta generaliseringsbegrepp ges, som alltid, av Wikipedia som förklarar att det betecknar ett övergripande antagande, som kan ge missvisande information om enskilda fall.

Det är just dessa enskilda fall som en oförsiktig debattör kan och kommer få på örat som aggressivt framförda motargument, detta trots att han eller hon som medveten generalisatör per definition tar de fallen i beaktning och utgår ifrån att även budskapets mottagare har kännedom om dem. Om motståndet kan härledas till en omedvetenhet om generalisatörens eventuella medvetenhet eller om det bottnar i ren generaliseringsfientlighet är svårt att avgöra, men oavsett vilket så kan det lätt bli tröttsamt, som t.ex. i Ekelund-debatten från i höstas. Och kanske kan det härledas till den ovana vid nyanserade generaliseringar som klimatet har medfört.

Kanske är den bästa boten att använda sig av övertydlighet, svänga sig hejdlöst med begrepp som överrepresentation eller att som Filip & Fredrik förvarna med en kolossal rödblinkande brasklapp redan i rubriceringen, som i boktiteln Två nötcreme och en moviebox - hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige.

K.B. Fact of the Week #1

Sedan K.B. flyttade till Skottland har Malmö sjunkit från en tolfteplats till utanför topp-100 på listan över Sveriges mest indie kommuner.

Och så en självinsikt

Min trialistiska personlighet är inte alltid att leka med. Det senaste karaktärsdraget som gick upp för mig och håller mig sömnlös om nätterna är att jag tänker som en popgrönsak, känner stundtals som en sportdåre och uttrycker mig som en gangsterteknolog. Med andra ord upplagt för missförstånd och nervsammanbrott, därtill svårt att nå ett djup i diskussioner. Ja, visst är det synd om mig?

Lördagsgodis returns!

Idén om att ersätta patent med lördagsgodis var faktiskt, efter lite omarbetning, inte alls särskilt tokig (inte för att den någonsin har varit det). Nu har vår grupp åtminstone en diskussionsfråga som kan leda någonstans. Andra föreläsningen på ämnet hölls idag och fortsatte i samma spår med att avslöja ännu fler pinsamma inaktualiteter och allmänna dumheter i systemet. Jag började fundera på om juridik är en kvasi- eller pseudovetenskap, och den frågan ligger nu öppen (även om jag nyss fick ett rätt bra svar, och Wikipedia inte ens gör någon distinktion mellan begreppen).

12 poäng till trudelutt numero två

Trots bidragens bristande kvalitet blev gårdagens schlagerparty en fabulös tillställning. En stor del av besökarna var medlemmar eller hang-arounds i Grön Ungdom och framstod som mycket vänliga och kärleksfulla människor. Jag börjar nästan förstå varför min kära Teknologslampan lämnade den organisationen en gång i tiden. Det förklarar även varför resultatet i vår interna omröstning, så länge inga opålitliga liberaler nästlade sig in i den, skilde sig ganska drastiskt från svenska folkets åsikt.

Många fanns även representerade på QX:s gemenskap, vilket resulterade i att några ganska ovana frågor ställdes till mig under kvällen. En viss besvikelse kunde anas över att mitt förhållande till värden inte sträckte sig längre än till att vi går på samma konserter. Även ett lookalike-mysterium fick sin dramatiska upplösning.

Så mycket överraskningar på en och samma afton vet jag inte när jag senast fick uppleva. Och detta kan jag bäst sammanfatta på följande förkastliga sätt:

Det är kul
när nåt nytt händer
i den stad
som vi alla älskar
och det är Malmö!

Jag tror på världen, men inte på staden

Min föga märkvärdiga världskarta över länder jag har besökt får följande utseende:




Futtiga 2 % av samtliga stannar det vid. Än mindre imponerande blir det om man betänker att mina besök i de flesta av dessa länder (i stort sett alla utom ett) har inskränkt sig till enstaka städer. Trots detta vågar jag mig på den kompromisslösa inställningen att resten av världens länder, åtminstone de allra flesta, existerar. Jag har inga som helst garantier att grunda denna utgångspunkt i, utan det är mitt eget val i rent förtroende.

Något jag däremot inte alls är lika övertygad om är huruvida alla stadsdelar som figurerar som destinationsangivelse i Malmös gröna bussars utvändiga displayer verkligen finns i den här stan. Ett tag började jag misstänka att vissa av dessa namn råkat följa med som bihang till inlånade blå bussar från grannlänstrafiken (som färgen till trots verkligen är gröna, detta klargörs på anslag placerade på deras långsidor).

Resten av det här inlägget vill jag tillägna några som gjort sig förtjänta av det. Anders är utöver en otroligt kul person en riktigt klok skribent som dessutom har bjudit mig på schlagerparty imorgon, så för att bjuda tillbaka en aning så får han nu lite mer utrymme här än den lilla referens som smugit sig in tidigare. Sanna har startat eget som hon beskriver bäst själv: Precis som universum kretsar bloggen kring mig. Och slutligen, ej att förglömma, bilder från action-Anna.