Raymond & Maria

Jag är medveten om att det inte är det lättaste att få med sig någon till en konsert med Raymond & Maria. Det var med de orden som de två personer som utgjorde mitt sällskap på gårdagens KB-tillställning hade parats ihop av en gemensam vän, till synes med gott resultat. När jag själv har berättat för vänner om den nära förestående spelningen som jag sett fram emot så länge har jag mötts av kommentarer i stil med: usch, jag gillar inte dem, kan vi inte prata om något annat band istället?

Varför då denna negativa inställning? För många kan jag tänka mig att det fortfarande är tröjlåten som spökar. Det var inte oväntat den som gav störst gensvar hos publiken (under den var det fler än tre som dansade), men samtidigt var det en framgång som gav bandet en lättsam stämpel som inte alls klär dem. Ett annat stycke kritik jag har hört mot dem är att deras musik, inte minst genom den kvinnliga sången, är oengagerad och uttryckslös. Personligen tycker jag inte att konstnärlig uttryckslöshet behöver vara något negativt så länge det inte är på ett resignerat sätt, eftersom det aktiverar betraktaren och ger den möjlighet att fylla verket med egna känslor. Detta är något som passar utmärkt för Raymond & Marias vardagsbetraktande, tankeväckande texter som verkligen kräver lyssnarens medverkan för att bli betydelsefulla. Och den som kallar dem oengagerade måste verkligen ha undgått gårdagens spelning, där energin fullkomligt sprutade ur deras öron. Kanske var det min egen grupps som smittade av sig, eftersom två av bandmedlemmarna efter konserten identifierade mig som den som sjöng med i alla låtar, med en pin och en kram som belöning.

Efter spelningens slut, när lokalens nattklubb övertog ställningarna, inväntade jag tillfälle att på allvar få inviga min senaste uppfinning. Och den blev av, även om det inte var på det sätt jag föreställt mig. Hur som helst är dörren nu öppen, så vem vet vad det kan komma att leda till?