2007 var året

Det gångna året innehöll måhända inte lika mycket Finland som föregående år. Något det däremot innehöll var inte mindre utan betydligt mer än 16 blogginlägg från min sida, vilket ger mycket större möjligheter till referens vid den sammanfattning av året som jag nu kommit fram till. Så om ni behöver påminnas, 2007 var året då...

• Jag i januari äntligen fick uppleva Raymond & Maria live (samt testa min nya uppfinning) på en sprakande tillställning i sällskap med två av Sveriges enda andra fans, utpekade svenska folket som mördare, redovisade hur en inte särskilt inspirerande kurs gav inspiration till en lösning på upphovsrättsfrågan, samt reflekterade över min egen obetydlighet.
  

• Februari bjöd på en livsförändrande schlagerfest vilken jag hastigt och lustigt blivit inbjuden till efter att ha googlat på mitt namn, och intet ont anande omtalade i förväg i ett bussfilosoferande inlägg. Jag återupptog en gammal favorit, lovsjöng Jämtland, spred mer glädje än jag kunnat ana på alla hjärtans dag, utsåg svenskans fulaste ord, definierade mig själv, och lattjade med statsskick.

• Den tredje månaden innebar slutet för den gamla favoriten, men även en comeback efter lång frånvaro från demonstrationståg. Dessutom kom jag till Sverigedemokraternas undsättning i diskussionen om Zlatan, sågade det lokala hockeylaget för första gången, bytte ansikte, förutspådde blågul kollaps (och tjänade pengar på det) innan jag avslutade med att återkomma till Zlatandiskussionen.

• April inleddes med ännu ett nederlag, fortsatte sedan med barndomshemsförsäljning och en inventering över poplandskapets tillstånd. Jag flumbloggade om normer, dissade ateister, utredde de djurrättsprinciper som emellanåt blir kontraproduktiva, följde irländsk hockey från fåtöljen och avslöjade hur jag lyckats undvika Babylonsjukan.

  
  

• Maj var månaden för en jämförelse mellan svensk och kinesisk arbetsmarknadspolitik, listor över tear-jerkers i olika former, ännu en fantastisk schlagerfest, en kritisk massa kärnkraftsbabbel, okritiskt hyllande av TTA, och hatkärlek till sportmagasinet S.

• Det i juni var världspremiär för genusmarxism. Därefter kom en förklaring av Annika Norlins genialitet, en underbart osannolik EM-kvalmatch, allegorisk-romantiskt diktande, och utlandshyllningar till Raymond & Maria. Sen var det dags för mitt legendariska motbevis av heteronormen, följt av mitt egna ställningstagande i queerfrågor. Den inläggsintensiva månaden avrundades med att påpeka det förträffliga i att lura barn på pengar, få mina egna stordåd listade, och lovsjunga Möllanpretton.

• Jag tillbringade juli månad med att visa min uppskattning för Mette, börja flytta, än en gång fylla år, blogga loss om Hysén på Pride, ironisera över Mellanöstern, leka scout för en dag, och till sist åka på min andra Emmabodafestival för att under alkoholpåverkan frikopplas från mitt biologiska ursprung.

• Att det blivit augusti fick mig att se tillbaka över vad jag åstadkommit sedan den första schlagerfesten. Efter detta började jag söka njutning i homoerotik, ondgöra mig över trackandet av dem som röker holk ibland, börja gnälla även på stadens fotbollslag, festivala mera, försöka lyckönska en barnaföderska, och ta avsked av mitt hood för att inleda ett nytt liv på sämsta tänkbara sätt.

• September var en tid för mig att glo på sport, göra en Aristoteles för svenska språkets skull, omdefiniera min umgängeskrets och på mitt alldeles egna vis bära rött för de protesterande munkarnas skull.

• Jag ägnade oktober åt att dissa damfotboll, käfta vidare om normer, gå med i samma politiska parti som mina kompisar och lägga mig i debatten om yttrandefrihet i tunnelbanan.

• November blev en framgångsrik bloggmånad med inlägg om jämförelse mellan ord- och samhällsklasser, fotboll (med ny diss av damfotboll), Bara Bröst-kampanjen, icke-postmodernistisk idrottsforskning (med ytterligare diss av damfotboll), nedtystade integrationshinder, förtjänsterna av min interna kritik, och avslutningsvis en Raymond & Maria-uppbackad känga åt konsumtionssamhället.

• Jag verkade ha gått i ide under december, men släpade mig upp för att formulera en kommentar till en kommentar, ett argument för konventionella pronomina, en drift med idrottsanalfabeter, och en kontaktannons som alla kan känna sig diskriminerade av.

Med så mycket bra saker redan sagda börjar det bli svårt att föreställa sig vad jag kan fylla den här bloggen med under 2008. Tips kommer få ett varmt mottagande.

God fortsättning!

Tomte misstänkt för sexuellt ofredande – Signalement: Man med vitt skägg och röd luva

– Rubrik i Kvällsposten

Spännande kontaktannons

Sökes:
Person av den överlägsna rasen tillhörande det svaga könet, med normal sexuell läggning och bekännande till den enda sanna tron. Ej mongo.

Allt nytt är inte nyheter

Snubblade över en klubb på Facebook (stället för att förändra världen) med titeln Sluta visa sport på nyheterna, det är INTE nyheter! och en rad sylvassa argument för att de 117 tappra medlemmarna ska kunna uppnå detta mål. Eftersom jag gillar att kärleksfullt dela ut konstruktiv kritik till förkämpar för mål som jag stödjer har jag än en gång tagit mig an den uppgiften:

- Sport ÄR inte nyheter

Vårt budskap är vagt och kanske i behov av ett ytterligare förtydligande i stil med "SPORT är inte nyheter". Och varför inte tillägga "Sport är inte NYHETER" när vi ändå är igång?

- Det finns tusentals olika intressen, ska alla visas på nyheterna?

Självklart inte. I rättvisans namn bör inte innehållet i nyhetsprogram intressera någon.

- Sport gynnar ingen förutom utövarna och inkomsttagarna.

Håller med om att detta är upprörande. Något som gör anspråk på att vara en del av ett modernt samhälle bör givetvis även tillgodose nolltaxerares intressen.

- Sport orsakar onormalt slitage på kroppen

Det är otydligt hur detta argument talar för vår sak, och vi bör förklara vilket enormt obehag vi känner inför att tvingas bevittna sådant i något annars så harmlöst som nyhetssändningar.

- Sport och tävlingsmänniskor står för 99% av allt våld i samhället

Å andra sidan är tråkiga människor nästan lika illa som våldsverkare, och 99 % av alla tråkiga människor är ointresserade av sport. Jag skulle personligen rentav föredra en snabb död genom ett järnrör i huvudet framför det utdragna och plågsamma förfarandet i att bli uttråkad till döds.

Det man inte har lust att prata om, därur slingrar man sig

Intressant diskussion med en intressant person i kommentarerna till Marias inlägg idag. Med ett mindre aggressivt tilltal representerar han en uppfattning inte långt från min egen, och lustigt nog är han inne på samma slutsats som jag själv haft i bakhuvudet hela tiden: att den postmodernistiska inställningen att det är sant att det inte finns några objektiva sanningar är ungefär lika freaky som positivismens metafysiska ställningstagande att metafysiska frågor är meningslösa. Eller, som M.A. Numminen uttryckt den:

Quizzing

– Vem sköt Lee Harvey Oswald?
– John F. Kennedy.
– Fel. Det var Jack Ruby som sköt Lee Harvey Oswald.

Naturligtvis hade facit varit så flexibelt att den svarande inte fått rätt om han sagt Rubys namn heller. Exemplets tvetydighet uppstår för att svenskan inte gör skillnad mellan subjekt- och objektform för substantiv. Detta är dock inte fallet med pronomina, vilket framgår av att ersätta namnet i frågan med t.ex. "jag" respektive "mig". Tack vare den distinktionen undviks en komplikation, och så lyder min ursäkt för att inte bidra till depatriarkaliseringen av språket genom att konsekvent använda "en" som generaliserande pronomen.

Inlägg om en kommentar

Jag fick en kommentar på ett av mina inlägg:

paul sa...
Metaargumentation. Kritiken handlar inte om fotboll, utan om objektivitet och dess konsekvenser för forskning/ eller om att du kan inte konstruera 'den stora berättelsen' genom att kritisera den ideologi som dekonstruerade den eftersom den är en förutsättning för en del av dina andra antaganden vari dessa antaganden grundar sig på dekonstruktionen av 'den stora berättelsen'.

Efter dagens föreläsning i vetenskapsteori tror jag mig ha kommit ett steg närmare att förstå vad detta ska betyda. Så jag tror nästan att det är bäst för mig att ta tillbaka min replik om att "metaargumentation kan du vara själv".

En någorlunda köpfri dag

På lördagen den 24 november firades Buy Nothing Day, som på svenska blir En köpfri dag. För min egen del hade inte denna vision varit någon större utmaning om jag verkligen gått in för den, men nu lyckades jag trots min passivitet inskränka min konsumtion till en billig fika på studentbakiskafé, ett gratis museibesök och en tågresa Lund-Malmö betald med ett rabattkort som var laddat sedan tidigare (varför man kan betrakta den transaktionen som att ha ägt rum en annan, mindre köpfri dag).

Samma dag hade av någon helt annan utnämnts till Buy Something Day, vilket alltså skulle vara ekvivalent med En icke-köpfri dag. Förutom att åtgärda sin bristande logiska förmåga (enligt lagen om motsägelsefrihet kan inte något vara såväl P som icke-P) så skulle denna naivliberala person behöva lite grundläggande insikter i vad som är skillnaden mellan bra och dåliga skäl att konsumera.

Bra skäl att konsumera har man när det gäller något man har behov av eller som sprider glädje, och som har producerats på ett sätt som inte skadar andra människor eller naturen. För en uppräkning av dåliga skäl att konsumera är det bara att vända sig till konsumtionssamhällets främsta betvingare Raymond & Maria. Det är t.ex. onödigt att köpa saker för att smälta in i en folkmassa, men som man egentligen inte behöver:

Det är skönt att komma ut på en skogspromenad,
men av sprit och musik blir man dubbelt så glad
Man kan köpa en bok om sånt man redan känner till,
det är härligt att vara så dum som man vill
(Ingenting för dig)

Det är inte heller någon bra idé att shoppa i ångestdämpande syfte:

Allting är borta nu och jag blev lika ful som du,
du såg det men lät det ändå ske
Försök inte styra mer, det är rea på allt du ser
och köp något, det lindrar för en stund
(Det går aldrig att bli dum igen)

Besökaren på Buy Something Day-sidan hälsas välkommen med det i mina öron sovjetklingande "Hej konsument!". Men är det något som R&M har lärt oss så är det att inte låta oss reduceras från tänkande individer till vandrande plånböcker:

Någonting på NK gick fel idag, vad kan det vara
Allt slocknade en liten stund,
och flickan vid kassan,
hon såg på mig och frågade sig
om hon var människa eller en kund

Jag såg dig vid hyllan, du valde nåt
som du förstått var bra för dig och för miljön,
och längst ner i fickan där låg ett kort
där allt du gjort har lagts ihop och kallats lön
(Någonting på NK)

Mest revolutionärt är dock budskapet i låten som följande hoppingivande textutdrag är hämtat från:

De väntar sig ingenting av dig
De väntar sig ingenting av mig
Det finns aldrig några krav, vi ska bara leva klart

Men vi kan krossa deras mur och vi kan släcka deras eld
De förlåter aldrig den som tänker själv
Så gör det, gör det, gör det, gör det nu
(Vi ska bara leva klart)

Om människor inte har fattat vad det handlar om så är det alltså helt enkelt för att de inte har lyssnat tillräckligt mycket på Raymond & Maria.

emo-cat

Även jag har alltså varit där en gång i tiden. Fast det faktum att jag envisades med att vara så förbannat NÖJD förtar lite av poängen.

Den man älskar dissar man

Under den månad som hunnit gå sedan mitt medlemsskap blev officiellt har jag näppeligen, som först befarades, hunnit bli mer självcensurerade. Snarare har effekten blivit den motsatta, då de ökade möjligheterna att provocera (och därigenom göda mitt redan överdimensionerade ego) har förmått mig att entusiastiskt formulera kritik mot grundläggande inriktningar såsom jämställdhetssträvanden, kärnkraftsmotstånd och nu senast integrationspolitik. Men faktum är att få saker är så inspirerande som att kritisera människor som i grunden delar ens egna mål och värderingar, då en dialektisk sådan process i längden kan göra det möjligt att utveckla metoderna för att uppnå dessa mål. Enda problemet är väl att jag inte riktigt tål den typen av kritik själv...

Alltid med hopp om bättring

Kanske ska inleda med ännu en illustrativ insändare från kaptenstofil.net:

VAD ÄR DET FÖR DUBBELMORAL?
Jag ser i en notis i DN att brittiska skolor nu har förbjudit aga. Att aga har varit förbjudet i Sverige i många år är väl allom bekant, men man kan ju undra vad det är för dubbelmoral som trots detta tillåter oss att exportera sådant som är förbjudet i vårt land till andra länder. (Jag tänker främst på de tidningsrubriker jag såg för en tid sedan och som löd: "Aga säljs till Tyskland".) Det är ju en skandal helt i paritet med hur vår regering under krigsåren tillät export av stål till den tyska krigsindustrin! Avgå, Per Albin!
Med hopp om bättring,

Söndagens Dokument inifrån, om den av eleverna orsakade stängningen av en skola och Jan Björklunds lögnaktiga utspel om den händelsen, var angeläget och berörde mig mycket med sitt mänskliga perspektiv. Det går uppenbarligen åt skogen när människor, som inte fått reflektera över konsekvenserna av sina handlingar utan istället fått lära sig att lyda för att slippa få stryk, ställs inför en frihet att slippa bestraffning som fordrar ett ansvar de inte är förmögna att ta. Den barnaga som är utbredd i invandrartäta områden är inte minst nödvändig att betrakta som en av rötterna till många av de segregationsproblem som finns i landet, då de barn som utsätts för den (och även andra i deras närhet) riskerar att få sin skolgång förstörd och med den sin kanske bästa möjlighet att bli en del av samhället.

Idag snubblade jag över en anonym provokationstävling (som jag inte ska uppmuntra genom att länka till) som försigår i kommentarerna till ett inlägg av en bekant. Detta ledde mig oväntat fram till ett videoklipp av en intervju med Fredrik Lindström, i vilken han förtjänstfullt anknyter till samma problem som dokumentären påminde om.

Den dåliga idrottsforskaren

I brist på ett forum där det går att föra en någorlunda intelligent sportdiskussion får jag ofta nöja mig med att följa vad krönikörerna (inte minst de med fyrbokstaviga namn) skriver och emellanåt kommentera med några rader här, i svag förhoppning om att de ska väcka intresse någonstans. En annan anhalt värd ett besök om man känner sig lite extra pretentiös är webbtidskriften idrottsforum.org, som sammanfattar det som sker inom idrottsforskning i Sverige, Norden och resten av världen.

Senast jag tittade in där upptäckte jag att det ramlat in en uppföljning på Jonny Hjelms uppmärksammade artikel (jag var faktiskt helt övertygad om att även jag hade bloggat om den tidigare) "Den dåliga damfotbollsspelaren", där den kritiseras av Kutte Jönsson och Helena Tolvhed för sitt empiriska perspektiv. Efter att ha läst deras kritik började jag tvivla på den rådande begåvningsnivån även i detta sammanhang.

Hjelms undersökning aktualiserar frågor om hur vi som idrottsforskare ska förhålla oss till vårt studieobjekt – idrotten. Idrotten, och fotbollen, måste betraktas som en kulturellt och historiskt skapad verksamhet, och en produkt av en historia där det länge var mäns spelande som uppmärksammades, uppmuntrades och utvecklades. Hur fotbollsspelande värderas är historiskt och kulturellt föränderligt, och handlar förstås också om subjektiv smak. Hjelms undersökningsupplägg antyder istället existensen av ett slags universellt värderingssystem, enligt vilket kvalitet i spelet kan bedömas objektivt. Detta sätt att betrakta idrott bör vi som idrottsforskare, enligt vårt sätt att se på saken, tvärtom problematisera och förhålla oss kritiska till.

Det är fullständigt absurt att påstå att utövarnas skicklighet beror på kulturella faktorer, då spelets från början uppställda regler ger just en klar och tydlig måttstock på vad som är kvalitet inom fotboll. Spelet går ut på att göra fler mål än motståndarlaget, och en bra spelare är en spelare som bidrar till lagets förmåga att åstadkomma detta. Det är efter dessa reglers ramverk som alla utövare tränar och bedöms, och därför måste det betraktas som objektivt. Att reglerna i sin tur är en mänsklig konstruktion anpassad för manliga utövare är en helt annan femma.

Den nedvärdering av damfotbollen som Hjelm föresatt sig att utmana bemöts inte bäst genom att reproducera föreställningen om en ”objektiv” värderingsgrund. För – vad hade hänt om utfallet av Hjelms studie blivit ett annat? Om den tvärtom visat att det faktiskt VAR stora skillnader enligt den ”objektiva” bedömningsmall han använt sig av? Hur hade Hjelm handskats med detta ”resultat”? Tankeexperimentet visar hur ytterst problematiskt (och riskabelt i förhållande till den ”goda föresatsen”) studiens upplägg är. Liksom rasistiska utlåtanden om att vissa människor skulle vara mindre intelligenta än andra inte bemöts bäst genom att hänvisa till utfall av intelligenstest, är det problematiskt att bemöta sexistiska utlåtanden om fotbollskompetens genom att godta och bekräfta de premisser på vilka de bygger.

Forskningsmetoder bör alltså anpassas för att uppnå det resultat man önskar? Tyvärr har jag väldigt svårt för detta Gorgias-luktande resonemang, inte minst på grund av typen av diskussioner det kan leda till, där de båda sidorna baserar sin ståndpunkt på divergerande påståenden om en faktauppgift. Kanske är det så att det är bäst att hålla vissa sanningar borta från allmänheten, men håll med om att man blir ganska sugen på att få reda på varför det är bäst att inte bemöta rasistiska utlåtanden genom att hänvisa till utfall av intelligenstest?

Och brösten blir bara barare

De toplessa badarna får fortsatt uppmärksamhet, vilket i sin tur uppmärksammas av Maria (som trots sitt ivrande för halloumifalafelns storhet hade svårt för uppfattningen att den skulle vara bättre än [hetero-?]sex, även om den kom från Jalla Jalla). Det har varit spännande att som följd av aktionerna få ta del av diskussioner kring dessa kroppsdelar som ligger många människor varmast om hjärtat.

Jag har tagit del av värdefulla synpunkter från flera håll, men min uppfattning kvarstår att målet är långt ifrån självklart. En ökad frihet att slippa uttrycka något kommer nämligen alltid att innebära en minskning av möjligheterna att avsiktligt uttrycka samma sak. Ty varje mänskligt uttryck som avsexualiseras kan heller inte längre användas i syfte att uttrycka sexualitet. Vad som därför måste eftersträvas är en rimlig balans som lämnar möjligheter öppna för uttryck av båda sorterna, utifrån det behov som föreligger hos den samlade gruppen. Kanske blir den slutgiltiga lösningen något i stil med att det blir tillåtet att ha bar överkropp om man inte har rakat sig under armarna.

Låt oss heller inte förglömma värdet av vår traditionella könsuppdelning:

Mera botfoll

Jag tänkte följa upp gårdagens inlägg med mina egna kommentarer till det som omtalas.

Liknelsen att damfotboll skulle vara som V75 för kossor har jag inget att invända mot. I båda fallen rör det sig om en tävlingsform som är densamma, ett underhållningsvärde som är på samma nivå (seriöst, hur mycket tråkigare skulle travsporten kunna bli?), och en skillnad i fysiska egenskaper som påverkar vilket utseende den färdiga produkten får. Dessutom blir provokationer alltid roligare när de följer pajkastningsprincipen. Och att fixa billig uppmärksamhet genom pseudojämställdhetsretorik istället för att skapa förutsättningar att göra sig engagemangs- och underhållningsmässigt förtjänt av den är inget jag kan uppmuntra, vilket jag också tidigare har klargjort.

Det är dock beklagligt att ingen annan kanal än DN:s webb-TeVe sände från den första OS-kvalmatchen, eftersom det säkert finns många som hade velat se den. Å andra sidan känns det minst lika illa att returen spelas på Råsunda. Senast damlandslaget huserade där var för två år sedan i ett EM-genrep mot Kanada, inför en mindre publik än den som tre dagar tidigare hade sett U21-damerna besegra Frankrike – i Tranås (2503 mot 3208). Mer tydliga än så blir nog inte exempel på hur rörelsen motarbetar sig själv.

För att byta kön så är jag uppriktigt förbannad över att såväl herrlandslaget som förbundskaptenen Lars Lagerbäck är nominerade till Årets lag respektive ledare på Idrottsgalan. Det borde visserligen inte komma som någon överraskning, då det har varit ett riktigt torftigt svenskt idrottsår och nämnda landslag två gånger tidigare inte bara varit nominerade utan rentav vunnit den utmärkelsen efter att ha kvalat in till mästerskap, men det är likväl beklämmande att inte Lagerbäcks luftslott till lagbygge blivit lika genomskådat av opinionen på hemmaplan som av några av motståndarlagens tränare. Och om det inte är en poäng på två matcher mot Nordirland som ligger till grund för nomineringen så är det kanske den tilldömda segern mot Danmark? Nej, det är ju Idrottsgalan vi pratar om, så det måste vara populariteten.

Min indignation bottnar i första hand i att våra baskettjejer borde ha uppmärksammats (även i detta sammanhang) för sin sensationella finalplats i U19-VM. Om junioridrottares prestationer inte anses platsa bland de stora, då borde de föräras en egen kategori på samma sätt som idrottare med funktionshinder. Den kunde isåfall ersätta eller komplettera den luddiga kategorin Årets nykomling. Annars har vi här att göra med ett riktigt fall av diskriminering.

Zlatan då? Där har jag inget att tillägga, jag kände bara att han var tvungen att vara med på ett hörn.

Botfoll

En kommentar på Anjas blogg.

En direkt avgörande OS-kvalmatch som inte sänds i någon TeVekanal.

En, förlåt, två nomineringar till idrottsgalan för att nästan kvala in till EM.

Och så Zlatan förstås.

Det är inte alltid man förstår sig på den sporten.

Glada vi

Idag har jag äntligen fixat nytt ID-kort med ett foto där jag är mig mer upp i dagen än på mitt gamla, så nu kommer det snart vara fritt fram om någon vill låna för att verka sju år äldre. Även min gamla vän Axel har nyligen varit i de tagen, vilket inte är så konstigt eftersom vi båda är födda samma dag och skaffade våra första ID:n lagom till att fylla 18. Jag passade på att ge en komplimang för att hon lyckats se ut som en riktig surfitta på sina foton.

Spola höken!

Medan farsan åkt till Kina med sin kusin Percy, som letar jumbotron till nya arenan, läser jag och instämmer i Sydsvenskans kritik av hans lag, som inlett hockeyallsvenskan långt under förväntan och ligger nio poäng efter det bästa Skånelaget, trots det spelar- och tränarrov detta utsattes för inför säsongen. Nej, det blir inte lätt för den arenan att överleva om dess möjligheter till det vilar på den trötta rödhökens vingar.

Varför jag inte drömmer om bad och värme

Jag tycker att varje årstid har sin egen charm.

Redan de gamla grekerna...

Jag har tidigare klargjort min ståndpunkt i jämställdhetsfrågor och märkt att en del i min omgivning varit kritiska mot min uppfattning. Mycket kritik har jag även sett riktas mot forskning inom könsskillnader och dess förespråkare, emellanåt kallade pseudovetenskapshaverister. Ofta har jag varit oförstående till denna kritik. Men till slut har jag nu väckts ur min dogmatiskt biologistiska slummer av den sofistiske filosofen Gorgias, vars tre naturvetenskapsavfärdande teser ger skäl nog att inse varför det är meningslöst att leta efter genetiska olikheter mellan män och kvinnor:

1. Det finns ingenting.
2. Även om det fanns något så skulle vi inte kunna veta något om det.
3. Även om vi kunde veta något om det så skulle vi inte kunna förmedla det till andra.

Att jag inte visste bättre.

Klassfest

Eftersom jag är så barnsligt förtjust i homonymer så har jag funderat ut en jämförelse mellan samhällets och ordens klasser. Läs och begrunda!

Substantiv: De ord som sitter på tillgångarna, följaktligen måste de utgöra borgarklassen.

Verb: Att göra saker eller få dem att hända har alltid varit arbetarklassens lott.

Adjektiv: Den samhällsklass som utbildar sig för att bli något är medelklassen.

Räkneord: Oftast reducerade från individer till statistik är väl alla arbetslösa.

Interjektioner: Står för sig själva precis som egenföretagare.

Adverb: Styr och ställer över var, när och hur saker ska vara eller göras, som politiker.

Pronomen: De som går substantivens ärenden utan att ha något eget att komma med, måste vara alla mellanchefer.

Prepositioner: Gillar att peka utan att själva egentligen bestämma något, ungefär som uniformerade auktoriteter.

Konjunktioner: Tycks fylla något slags ordnande funktion utan att betyda något i sig själva, lite som kyrkans män och kvinnor.

Artikel: Att gå från en till den tycks vara målet för alla som vill bli kändisar.

Infinitivmärke: Tja, ingen har väl någonsin burit upp denna titel bättre än vår nuvarande statsminister?

Och om någon tycker att det finns vänsterpolitiskt korrekta tendenser i det här resonemanget, kan jag påpeka att den klasslösa ordboken verkligen inte är något att ha visioner om.

Hata Göteborg

Apropå det aktuella temat så utspelade sig nyligen ett smålustigt meningsutbyte i Facebookgruppen med samma namn som det här inlägget. Min barndomsvän Sam (alias wannabe-08:an Sid) hade påpekat:

Angående det där lillebrorskomplexet kom jag faktiskt att tänka på en grej;
När jag läser om Chalmers i exempelvis doktorsavhandlingar, så står det inte Chalmers Institute of Technology eller Chalmers Academy of Technology. Det står Chalmers University of Technology.
Det märks att göteborgare lider av mindervärdeskomplex, så dom måste göra det tydligt att Chalmers inte är en högskola utan ett universitet. KTH är ett tekniskt universitet, men det behöver vi inte bevisa... det står inte RUT eller RAT nånstans, utan RIoT som står för Royal Institute of Technology. Vi vet vår grej, alla andra vet om den.. varför ska vi tjata om det hela tiden?

Sent omsider fick han till svar:

SID det var nog i särklass det nördigaste innlägg jag någonsin läst!! hur fan kom du ens på den tanken... förövrigt kan man ju i så fall tycka det är lite fåningt att KTH ska "skryta" med att den är kunglig!! Vilket jag iofs inte tror dom gör.. den heter så för att den ÄR kunglig... precis som chalmers kallar sig universitet just för att det är ett universitet... det är en ganska gammal skola och jag har svårt att tro att dom gammla profesorerna satt och medvetet kom på att kalla den universitet för att sticka några nördar till stockholmare i ögonen!!=)

Hata Göteborg?

Enligt Anrell så är den nyblivne allsvenske mästaren Pontus Wernbloom kommunist. Det för tankarna till ett citat som, liksom många andra, är hämtat från min bror:

Det finns inget jag hatar så mycket som kommunister som inte super, knarkar och är promiskuösa. Och dessutom är veganer.

Frågan är om det serverades något veganpytt på Kamratgården.

Säga vad man vill, men...

I vanlig ordning är det ingen som sammanfattar gnabbet kring yttrandefriheten i Stockholms tunnelbana bättre än Anders, och i den här frågan står jag dessutom bakom honom. Eftersom reklam är en envägskommunikation som inte ger den andra sidan någon möjlighet att replikera (om den inte tänker som Carina Berg, fast saknar hennes hämningar), så är det orimligt att i den formen låta vem som helst uttrycka vilka budskap som helst i vilket sammanhang som helst. Gränserna för vad som ska vara tillåtet kommer alltid att vara godtyckligt dragna, men just tack vare omdömet hos de ansvariga och människors möjlighet att protestera och argumentera mot annonser de finner stötande så blir dessa gränser också möjliga att justera. Att de enda alternativen skulle vara att vi antingen släpper all reklam fri eller slutligen hamnar i en storebrorsstat, har jag svårt att svälja.

Anders & Måns vs Akbar & Jeff

Ankan är lite arg:



Akbar (eller kanske Jeff) är lite arg:

Går grön

Mina kompisar är med i det är enligt uppgift bara den näst bästa anledningen att bli medlem i ett politiskt parti, näst efter det har sina lokaler närmast där jag bor. Detta till trots har jag nu efter nästan ett år som hangaround, maskot och smygsympatisör, från ett bokbord på Skåne Social Forum impulsansökt om medlemsskap i såväl 'de Gröna som deras organisationer för unga och studenter. Förhoppningsvis kan detta ge mig en starkare plattform i min Raymond & Maria-inspirerade kamp mot orättvisorna och onödigheterna i samhället, samtidigt som jag själv hoppas kunna bidra med något till organisationerna. Den som hängt med i den här bloggen vet dock att min uppfattning, tack vare min förmåga att hysa från yttre påverkan befriade åsikter, på några punkter avviker från deras, t.ex. så

• förespråkar jag kärnkraftskritik framför kärnkraftsmotstånd,
• kallar jag mig kvasiqueerfeminist snarare än queerfeminist,
• och gud hjälpe mig, försvarar jag främlingsfientlig retorik.

Men nu blir det andra bullar och riktlinjer. Som sossen Yilmaz Kerimo så universellt konstaterade: Yttrandefriheten ska gälla så länge det framförda budskapet inte går emot partilinjen. Alltså: välkommen till en mer självcensurerande blogg! Eller?

Bröstcancerekomorötter!

Det är mycket bröst just nu. Igår köpte jag en rosa påse morötter på Malmborgs för att stödja Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj med en och en kvarts krona. Själva kopplingen mellan bröstcancer och morötter har jag dock inte riktigt kommit underfund med, trots den förklaring som ges av varuhuskedjan. Det hade varit mer begripligt om det rört sig om, låt säga, meloner.

Homoerotik VII

Hans tänder tänder ingen på!

Att det skulle vara något fel på musiken är däremot bevisligen otänkbart.

Måste dessutom kredda lite diskret.

Heliga kor och flugpapper

Sannas snack om individuell normativitet fick en känga av Queerdiktatorn, och nu ger hon svar på tal. Jag har inte så mycket att tillägga, mer än att jag tycker det är synd att Sanna inte bemöter den förmodan om att hennes uppfattning påverkas av vilken grupp hon umgås i. Det är nämligen ganska normativt att anta att någons åsikter är påverkade av dennes umgängeskrets, bara för att det råkar förhålla sig så för de allra flesta personer.

Jag fastnade mer för en kommentar till ett inlägg i diktatorns egen blogg, det vetenskapskritiska Är homosexualitet medfött?:

Jag läser en bok om ateism just nu som makes a lot of sense to me, men det är en grej som gör mig galen. Den darwinistiska principen är ju typ att allt som existerar har en viss funktion, vilket jag kan gå med på. Men författaren skriver att den underliggande anledningen till att folk vill ha sex är fortplantning. ÖÖÖÖÖÖÖH! För alla vill enbart ha fortplantningssex. För sex - kom ihåg att det bara finns kuk-i-fitta-sex nu - har inga andra “fördelar” (barn måste ju seriöst vara den mest överskattade saken som finns).

Jag gillar framför allt det där med ÖÖÖÖÖÖÖH!. Som vi alla vet är det ju samma sak att lyckas överrösta den andra sidan som att ha rätt. Och självklart har hon rätt i att sex uppstod för att de lite mer avancerade organismerna skulle få några sköna stunder. Hedonism ligger som bekant till grund för all utveckling. Nej, självklart måste Darwin ha fel, för ditt sätt att vara/ligga får ju absolut inte kontrastera mot hur naturen fungerar.

Jag har svårt att förstå vad någon ska med ateism till om de ändå bara tänkt leva sina liv efter en bok. Även om den är lite mer av Wikipedia-karaktär.

Dessa debatter

Vad man i den förefintliga politiska situationen ska göra av Kina och deras OS nästa år är ingen lätt fråga att besvara. Att en ung liberal debatterar mot en påläst höjdhoppare i TeVes morgonsoffa kanske kan sprida lite ljus över de möjliga alternativen, även om deras diskussion inte kan påstås leda någonvart. Stefan kan beskyllas för att sitta med näsan lite väl nergrävd i historieboken, men problemet är framför allt att det inte går att, som Frida, betrakta en idrottslig bojkott som en rent ekonomisk påtryckning. Det globala engagemang som finns kring de olympiska spelen innebär att aktioner får konsekvenser långt utöver de avsedda, och det borde därför finnas bättre sätt att göra livet surt för kineserna som sitter på makten.

I ♥ THN

Gå nu in här och rösta på den fantastiska staden Trollhättan till den nya svenska upplagan av Monopol, med tillnamnet Här & Nu. Att Malmö just nu ligger på Västerlånggatans plats är bara för komiskt för att rota i.

Damfotbollen tar sig på för stort allvar

Den skånsk-norrländske tränaren Andrée Jeglertz rasar över TV 4:s tilltag att Kina-VM:s finaldag till ära låta sina kommentatorer uppträda i lokal folkdräkt: De hade aldrig spökat ut sig på det sättet om det varit final i herr-VM. Det hör inte hemma där, damfotboll måste tas på ett seriöst sätt annars kommer vi inte vidare. Jämförelser med motsvarande förutsättningar bland manliga utövare är inte ovanliga bland dem som verkar inom damfotbollen, men trots att en jämställd idrott är ett självklart mål att sträva efter så blir dessa inte särskilt rättvisande.

Att fotboll är samma sport oavsett utövarnas kön har jag tidigare klargjort. Vad som däremot är relevant att notera är att (de för allmänheten intressanta) elitformerna av herr- respektive damfotboll är separata företeelser. Framför allt den tradition och globala etablering som ger herrvarianten en närmast unik ställning i fråga om popularitet, saknas hos damerna. Det är därför orimligt att som verksam inom damfotbollen förvänta sig att det går att bygga upp ett intresse för den genom att snylta på meriterna hos det andra könets motsvarighet (även om jag får medge att de hittills har gjort ett bra jobb med det).

Snarare borde man koncentrera sig på att skapa så bra förutsättningar som möjligt för sin egen etablering, precis som de verksamma inom andra (och mindre uppmärksammade) sporter än fotboll måste göra: regeländringar är en möjlighet att uppnå detta. Samtidigt är det viktigt att fortsätta motståndet mot det rådande gubbväldet inom fotbollsförbunden, vilka fortfarande har alltför stort inflytande över saker de inte förstår sig på. Utöver detta handlar dock inte idrottens jämlikhetsproblem mer om skillnader i förutsättningar mellan manliga och kvinnliga utövare av samma sport än vad det handlar om skillnader för utövare av olika sporter.

Homoerotik VI

Att dödsföraktande kasta sig mellan skålarna på olika överdimensionerade vågar vågar inte många.

Kärt barn har många gestalter

Och att jag idag bär rött för att visa mitt stöd för de tappra munkarna i Burma, kan ni tydligt se här.

Att jag inte skäms

Apropå tidigare inlägg så är jag tydligen en förbannad lögnare (och med tanke på de normbildande proportioner kvantiteten antagit, dessutom en ganska fruktansvärd sådan).

Homoerotik V

Den som dricker flest bärs bärs i regel ut först.

Det börjar bli svårare att tro att det bara är tillfälligheter.

När man talar om trollen...

De mest oväntade människor kan tydligen uppenbara sig för en när man råkar slå på Idol på TeVen.

Adjö, tjejkompisar

De som följt min blogg under en längre tid vet hur förtjust jag är i normer, inte minst eftersom jag ständigt har ett behov av att utmana sådana. De bör även vara medvetna om mina tidigare försök att närma mig diskussionen om normer som avspeglas i språket. Om deras beundran av mig dessutom sträcker sig så långt som till att följa mina vänners bloggar för att se vad jag inspireras av, kan de även ha kännedom om att normer inte går att bli av med, utan att de är något som man i varje sammanhang tvingas leva med i någon form.

Under min tidiga barndom var alla mina vänskapsförhållanden med personer av mitt eget kön. Visst fanns det lekar som alla barnen glatt lekte tillsammans, men oftast var uppdelningen tydlig och att vara kompis (i betydelsen att umgås privat) med en flicka var för mig något väldigt främmande. På låg- och mellanstadieskolan utmärkte sig de som bröt mot lekarnas könsuppdelning – t.ex. enäggstvillingen som kunde skiljas från sin bror genom att han var den av dem som lekte med flickor; eller tjejen som alla trodde var kille och numera ryktas vara en superhet negerflata som charmar och raggar upp alla straighta tjejer – men någon mobbning av dem förekom så vitt jag vet aldrig i vår medelklassidyll.

Vänskap mellan könen kan uppenbarligen vara en komplicerad historia i dagens samhälle. För att göra den binära distinktionen från heterosexuella parförhållanden (flick-/pojkvänner) har någon introducerat det till synes synonyma begreppet tjej-/killkompisar. Första gången jag hörde talas om det var troligtvis i slutet av mellanstadiet, några år efter att det förstnämnda börjat användas i min omgivning. Således var jag under dessa år så gott som omedveten om att man kunde umgås med personer av ett annat kön utan att pussas med vederbörande. Och min första egna kvinnliga kompis (enligt samma definition som tidigare) träffade jag inte förrän långt senare, i slutet av gymnasiet.

Men för att återknyta till inledningen, om man istället betraktar början av ordet tjej-/killkompis som ett prefix för att skilja ut de kompisar som avviker från normen om att ens vänskapskrets huvudsakligen utgörs av personer med samma kön som en själv, då är inte det särskilt meningsfullt ur mitt perspektiv. Min egen norm bör rimligtvis utgå från det faktum att en övervägande majoritet av mina vänner är av annat kön än jag, och därför ska jag hädanefter endast tillämpa prefixtitulering på dem som avviker från den normen. Från och med nu alltså: kompisar och killkompisar. Bara så att alla som ännu inte lagt sig till med könsneutrala pronomina ska veta vad de ska säga när de har kommentarer till mina berättelser om icke namngivna bekantskaper.

Romantik

Det var trots allt en rätt komisk händelse när kvinnan som ska föda mina barn inte ville se på Sportnytt och jag föreslog att hon istället kunde diska under tiden. Snart är det bara brynjan som fattas.

Argument utan argument

Det finns något befriande kaxigt i sättet på vilket Aristoteles avfärdade Platons idélära – att den är omöjlig, oanvändbar och onödig – som gör att man själv inte gärna vill missa de tillfällen som ges att tillplatta någon annans förslag med den argumentationen. Under SVT:s Argument i torsdags, efter tre fullständigt meningslösa debatter: den första om bensinskatt mellan en sida som skiter i miljön och en som låtsas bry sig om miljön; den andra om gymnasieskolors förnedrande insparksaktiviteter utan att beröra de maktstrukturer mellan elever som ligger till grund för behovet av sådana; den tredje mellan en vettig men babblande Peter Eriksson och en jurist som verkade ha huvudet någon helt annanstans än i debattämnet, blev det äntligen dags för ett nöjt leende att beträda mina läppar då två tillväxttomtar att med monotona och irriterande röster (kanske som en del av förklaringen till sin ståndpunkt) predika för införandet av engelska som officiellt språk i Sverige.

Att förslaget är omöjligt är inte svårt att komma fram till. Språks uppståndelse och användning regleras inte av politiska beslut utan av befolkningen och de behov som finns. Oanvändbart är det eftersom ett påtvingat gemensamt språk varken befrämjar inhemsk kultur eller överbryggar kulturella skillnader internationellt – lägg därtill att en stor majoritet av världens befolkning fortfarande inte har engelska som modersmål. Slutligen är förslaget onödigt, då ett användbart världsspråk förr eller senare kommer att uppstå antingen genom ett faktiskt behov av det eller tack vare möjligheterna för tekniskt konstruerade universalöversättare. 'Nuff said.

Scotland's for me!

Skottland lyckades för andra gången under det här EM-kvalet besegra VM-finalisten Frankrike med uddamålet efter ännu en nervpärs av sällan skådat slag. Tack vare nätets möjligheter kunde jag i direktsändning se stora delar av såväl den matchen som de oavgjorda nyckelkamper som utkämpades av våra nordiska grannar från Finland och Norge. Och inte blev det sämre av att Sportbladet rapporterade att det var en kanon av Bryan McFadden som gav upphov till det skotska segermålet (något som dock hunnit bli korrigerat nu).

Efter bästa förmåga försöker jag även följa alla de pågående mästerskapen, som damernas fotbolls-VM och herrarnas VM i rugby samt EM i basket, baseboll och volleyboll. Ibland tar det på krafterna att vara sportnörd.

Kalles Randiga Banan

Den här produkten blev kvällens stora chock. En chock som snart övergick i förväntan. Eftersom det låter så fullkomligt vidrigt så måste verkligen Abbalabbet, mot förmodan och allt vad sunt förnuft heter, ha lyckats göra den otroligt välsmakande. Annars skulle ingen någonsin vilja köpa den.

Hem, jävla hem

De första dagarna i mitt nya hem kan sammanfattas som kaotiska och rena döden toppat med lite strössel. Grundförklaringen ligger i att bredbandet inte har velat fungera, vilket har gjort att jag inte kommit åt bankkontot med de pengar jag tänkt leva på. Lyckligtvis räddades jag tillfälligt av en gammal sparbössa där ungefär tvåhundrasjuttio spänn i mynt låg undanstoppade. När dessutom TeVen saknade en antennsladd samtidigt som pengarna på mobilen tagit slut så var den totala isoleringen ett faktum: på Vildanden kan ingen höra dig skrika.

Det som ändå fått mig att härda ut är de vänner jag nu har i grannskapet, och då tänker jag inte minst på Mette. Nu har jag dessutom över dagen begett mig hem till födelsestaden och med hjälp av dess uppkopplingar förhoppningsvis rett ut alla besvär, därtill äntligen fått mitt antagningsbesked ganska precis 17 timmar före introduktionsmötet. Framtiden ser ändå hyfsat ljus ut.

Homoerotik IV

Detta är en anpassning till det nya system som vi inför inför den kommande säsongen.

Farväl till Gamla Väster

Med festivalen avslutad kördes idag det sista flyttlasset in till min Lundalägenhet, och det enda som nu saknas för att jag ska vara inflyttad där är därmed jag själv. Planen är att jag ska cykla in under morgondagen för att på så sätt manifestera att en ny epok av mitt liv inleds (och för att jag kommer behöva ha min cykel där). Detta innebär naturligtvis att en annan epok går i graven, nämligen den 23-åriga Gamla Väster-epoken, även om det fortfarande lär bli ett och annat besök hos min far som alltjämt bor där. Jag kommer att sakna...

• områdets lugn och skönhet trots det centrala läget.
  
• den rådande mentaliteten som ledde till att det inom distriktet lades fler röster på F! än på sd i senaste riksdagsvalet (även om partiets otroligt söte representant i vallokalen kan vara ytterligare en förklaring).
  
• känslan av att verkligen höra hemma mitt i smeten, ett av få privilegier under min uppväxt.

Däremot kommer jag inte att sakna...

• lärarna på Västra skolan som la grunden för min långvariga fiendskap till utbildningsväsendet.
• lyxkommersialiseringen av närområdet och den utveckling den riskerar att leda till för stadsdelen.
  
• fördomarna baserade på detta närområde, vilka gör att man känner sig som en utböling varje gång man hänger på Möllan.

Nu väntar en spännande omställning till livet på studentghetto i västlundensisk ödemark.

Lyckönskning med förhinder

Vad säger man egentligen till en kvinna som väntar barn inom den närmaste tiden? Jag upplever att någon form av lycka till-önskan lägger för stor vikt vid vad som kan tänkas gå fel, medan något i stil med lycklig förlossning känns en aning... krystat. Det bästa jag har förmått att komma på är trevlig nedkomst, men svenska språket tycks inte innehålla någon etablerad lyckönskningsfras. Så tills vidare är kanske det bästa man kan göra att rekommendera en låt som har rätt fin text, om än lite svår att uppfatta.

Homoerotik III

Det är kutym att gå på maskerad maskerad.

Blame Canada

Gårdagen innebar ytterligare en festivalafton på Mölleplatsen med många bekanta ansikten. Utöver en ny bekantskap från fredagsklubbandet fick jag under kvällen uppleva Miss Li med mitt högtidliga konsertsällskap, tillika min inspiratör. Efter det träffade jag på flera andra av mina små vänner, och för ovanlighetens skull dessutom en kusins sköna svåger som brukar tillhöra höjdpunkterna så fort han dyker upp på släktkalas. På vägen in chockades jag över det enorma publikuppbådet, men förstod snabbt att det var Peps det var frågan om.

Senare väntade en spelning med smått mysiga tvillingparet Tegan and Sara, som fick utstå kritiken Lite som en blandning mellan Alanis Morissette och Avril Lavigne; väldigt amerikanskt. Det lustiga med det konstaterandet var förstås, förutom att det var en smula elakt, att samtliga tre artister är från Kanada. Faktum kvarstår dock att kanadensare, hur gärna de än vill påstå motsatsen, inte sällan är mer amerikanska än amerikanarna själva.

Idag har jag stått i en 35-minuterskö för att prova en av festivalens mer populära läckerheter.

Homoerotik II

Jag kan inte få nog.

En ny dejtingfirma där singlar singlar slant om vem de ska gå ut med.

Lillebror vs. Lillhonga

Under de dagarna som festivalen fortgått har jag hunnit se Marit Bergman rädda en spelning med hotande låg stämning genom att utnyttja den scenvana hon utvecklat till att få igång den sega Malmöpubliken, ätit fem munkar under en Tommy Körberg-konsert, stått och frusit lite för länge i gåshuden framkallad av Lalehs låtar, samt med uppskruvade förväntningar sett filmen Hata Göteborg. Avslutningen möttes av rungande applåder, och både jag och de som för dagen utgjorde mitt sällskap kunde instämma i att filmen var väldigt bra och att rollerna var välspelade, givetvis med ett extra plus i kanten till Nic Schröder. Och även om våld och grupptryck aldrig har haft någon plats i mitt eget liv så kunde jag identifiera mig med huvudpersonerna i den vilsenhet som de upplever i kollisionen mellan olika former av vänskap.

Därför blir jag provocerad när min bror, som jag aldrig såg röken av under visningen, påstår att han också såg filmen och fäller omdömet att karaktärerna var platta och relationerna i kompisgänget saknade trovärdighet. Jag kan inte annat än att ta det personligt när han påstår att de sociala strukturer som jag kan känna igen mig i inte finns, och jag undrar om det inte i själva verket är han som saknar livserfarenheten för att uttala sig om en sådan sak.

Festival i stan

Igår var det dags för Malmöfestivalen att dra igång. Min första festivaldag tillbringades enbart vid och omkring Mölleplatsens tre konsertscener, där jag fick sett spelningar av de två Norrköpingsbanden Laakso och Slagsmålsklubben, samt fantastiska värmländska Detektivbyrån. Kvällen avslutades på KB med en saftig musikalisk käftsmäll komplett med publikanstormad scen och polispådrag, allt givetvis signerat TTA. Under denna sena dag hann jag även oplanerat springa på bekantskaper från vitt skilda sammanhang vid inte mindre än arton tillfällen. Kvantitet över kvalitet är vad som verkar gälla för mig just nu.

Ikväll spelar bl.a. Marit Bergman som, om jag får skryta lite, älskar min kusin.

Himmelsgrått

Jag har insett att jag börjar tycka mer illa om Malmö FF för varje dag som går. Anledningen är klubbens supportrar som mer och mer breder ut sig på Anjas blogg med sina gnälliga anmärkningar som med sina ofta förminskande och hånfulla ordalag visar på en total oförmåga att tåla kritik mot föreningen. När dessutom en av dessa skribenter publicerar sin smygsexistiska dynga i mitt namn, då är måttet rågat.

Förmodligen bottnar allt i den stinkande urmalmöitiska mentalitet som genomsyrar klubben och, vilket krönikören mycket riktigt påpekade i det tidigare utspel som drog igång opinionen, ligger till grund för dess förfall. Om jag varit mer teatral hade jag sagt till belackarna: Lägg ägg! Ju förr ni inser att ni är fanatiska ignoranta storstadsbönder ovärdiga att kyssa fötterna på ett geni som Gatu, desto bättre för er.

VARFÖR?!

... var jag inte där?

Vote Dudes for the Legalation of Hemp

I Sydsvenskans huvudledare kunde man idag (-arna) läsa om de 270 ungdomarna som polisen omhändertagit på reggaefestival i Uppsala, där det av förklarliga skäl lär ha rullats en och annan jolle. En överläkare och ungdomssektionschef uttalar sig glatt om polisinsatsen:

Enligt Liljeberg kan just musikfestivaler fungera som en inkörsport till narkotikaanvändning. Ruset kan bli en mall för hur musiken skall upplevas:
”Nästa gång man går på festival blir det inte samma sak om man inte rökt på”, som Liljeberg uttryckte saken.

Om det är det värsta de har att skrämmas med i fråga om de här substansernas eventuella beroendeframkallning, då är det närmast löjligt att som i artikelns avslutning dra resonemanget vidare till unga människor som får sina liv förstörda av drogberoende. Jag är som bekant ingen anhängare av droger i allmänhet, men jag är kritisk till en lagstiftning som bygger på traditioner och fördomar.

Och glöm inte budskapet.

Homoerotik

Lättroad som jag är har jag insett hur mycket jag gillar att stapla homonymer. Detta är något som jag har sysslat med även i tidigare inlägg, men mitt senaste favoritexempel är följande mening:

Efter några välfyllda vinglas vinglas det lätt en smula.

Kyn passa ekki

I den webbaserade isländskkurs som jag satt tänderna i förekommer en övningsuppgift av typen HVAÐ PASSAR EKKI? där alternativen är konungur, þræll, drottning och prins. Oavsett kunskaper i det isländska språket tror jag att de allra flesta hade kommit till slutsatsen att trälen är den som inte passar i det högadliga sällskapet. Rätt svar enligt facit var dock drottning, av den förmodade anledningen att hon är av kvinnligt kön och att ordet därmed har feminint genus. Detta är faktiskt exempel på en situation där genusmarxism hade eliminerat all tvetydighet och därmed gjort en hel del nytta.

Dramatiken stegras

Följetongen kring min högskoleansökan går vidare. Struken från båda mina val såg jag till min förtjusning att det ännu fanns platser kvar vid det andrahandsalternativ som jag alltjämt varit inställd på att läsa. Men eftersom jag som sagt var struken från kursen hos studera.nu så kunde jag inte heller göra en efteranmälan där, utan har istället fått förlita mig till ett mejl skickat till institutionens studievägledning, från vilken jag nu spänt inväntar ett svar efter att den på tisdag blivit bemannad igen.

Innan dess hann jag med att efter två veckor få svar från den kursexpedition som bär ansvaret för att det har kunnat gå till på det här viset, och där få beskedet att jag skulle vända mig till Lunds antagningsenhet för att ställa saker till rätta. Under de tre dagar som återstod till att andra urvalet skulle bli klart så ringde jag dit ett antal gånger, första dagen för att bli informerad om att deras telefontider är vardagar 9-12, dag två och tre blev resultaten identiska: ett meddelande om att de skulle vara tillbaka i luren efter klockan elva följt av en timme där det tutar upptaget.

Dissa inte Glenn

Sportbladets Stefan Alfelt tyckte förresten att det inte längre hade med idrott att göra när Glenn Hysén invigningstalade på Pridefestivalen.

– Jag lovar att de finns där, även om många blivit utmattade och lagt av efter några år i omklädningsrummets verbala odör, läste Glenn självkritiskt vackert upp om de bögar varken han eller jag vet att vi träffade på under våra aktiva år.
Därför att vi båda är så gamla att vår ungdomstid var tiden före då homosexuella vågade stiga ut ur garderoben. På min tid skämtade vi inte om bögar eftersom vi knappt visste att de fanns, men i dag är det korrekt för oss att säga att vi förtryckte dem ändå.

Han tycks dels glömma att Glenns aktiva karriär var betydligt längre än hans egen och att svårigheterna med öppenhet inte är begränsade till junioråldern. Och av någon anledning verkar han ha fått för sig att nedvärderande skämt är den enda formen av förtryck som förekommer i det här sammanhanget.

Men man behöver ju faktiskt inte vara så negativ mot en förskräckt skribent. Filtrerar man bort sarkasmen från innehållet så blir hans resonemang ändå träffsäkert. Däremot tycks han väldigt exklusivt sitta inne med vissa uppgifter.

Krönikörens uppsplittringsförbannelse

Som en följd av Sydsvenskans sportkrönikörs beslut att under tisdagen välja att bevaka kvällens DN-gala framför Skånederbyt på Malmö Stadion har några lustiga kommentarer från missnöjda himmelsblå bönder letat sig in på hennes blogg Gatukontoret. Jag okynnesciterar lite:

Det finns ju några på SDS-sporten, Håkan Malmström t ex, som är pålästa och kunniga när det gäller fotboll. Om de skriver krönikor om detta så kunde Anja bevaka sina paradgrenar, dvs modern feministkamp och tamfotboll.

Självklart är det otänkbart att en matchkrönika uteblir efter att MFF bjudit på en intetsägande tillställning i mittenträsket av tabellen, och inte finns det vid ett dylikt tillfälle något utrymme för bevakning av landets största tävling i en av landets för tillfället mest populära sporter. Om nu Malmö ska föreställa en mångkulturell stad så omfattar det tydligen inte idrottskulturen. Det finns saker jag kommer att sakna och saker jag inte kommer att sakna efter att jag har flyttat. Men mer om sånt i ett senare inlägg.

Sex småqueera månader

Det slog mig att det nu har gått ett halvår sedan jag på allvar lärde känna pride-Anders i och med att jag googlade efter mitt eget smeknamn och fann det här inlägget i hans blogg, vilket inledde en korrespondens som blev upprinnelsen till att jag inbjöds till hans schlagerfest. Som mer eller mindre direkta följder av denna bekantskap har jag till dags dato hunnit göra dessa saker:

• författat arton blogginlägg vars innehåll har kunnat sorteras under kategorin kvasiqueert
  
  
• burit upp en banderoll med bilder av olikkönade pepparkaksformar i ett demonstrationståg
  
  
• reflekterat över det mesta som har med kön, relationer och sexualitet att göra, och därmed blivit klokare på vad Axel brukar snacka (men inte blogga) om
  
  
• lagt mig i jämlikhetsdiskussioner med såväl idéer på det teoretiska planet som förslag till praktiska åtgärder
  
  
• utnyttjat mattekunskaper från tre års högskolestudier till att konstruera en avancerad queerordvits
  
  
• insett att jag inte nödvändigtvis kommer behöva frångå mina individuellt typiska attraktionsmönster för att få ett lyckligt liv
  
  
• börjat besvara frågan om vilka egenskaper jag attraheras av hos en tjej med motfrågan om inte det är en lite väl heteronormativ formulering (även då frågan ställs av en tjej som jag för tillfället är attraherad av)
  

Puss på dig och tack för inspirationen!

Åtminstone rätt vecka för att dra till Stockholm...

Upptäckte nyss en lite kul annonsrubrik på Facebook:

Blivande kvinnlig Handelsstudent söker bostad

Smålustigt meningsutbyte

Jag: Öl innehåller väl mycket energi?
Far: Det kanske det gör, men det innehåller mycket kalorier också.

Det är aldrig för sent

På den nyss gångna festivalen var jag med om två redan nämnda fyllor, som dessutom råkade vara de första i mitt liv och därmed eventuellt bör tituleras fjortisfyllor. Att de kommer vid 23 års ålder kan nog bäst förklaras av min bakgrund, där jag växte upp i ett hem utan fulla förebilder, upplevde en högstadietid utan grupptryck följt av en gymnasietid utan suparpolare, och att när jag väl kom till LTH, med den beryktade dryckeskultur som finns där, så var alla de häftigaste personerna nykterister. Därutöver kan det faktum att jag ofta inte agerar särskilt nyktert när jag är nykter ha spelat in.

Jag har också sedan länge varit föga bekväm med märkbart berusade personers uppträdande och haft klart för mig att jag inte vill bli så full att jag blir till besvär för andra, varför jag alltid varit noga med att inte överträffa mina tidigare intagsnoteringar med för bred marginal. På festivalen kom jag så underfund med att jag trivdes bäst i ett tillstånd där motoriken och anständigheten sjunkit, medan min analytiska förmåga alltjämt låg på en knivskarp nivå. För att hålla mig på den nivån bestämde jag mig för att inte dricka mer än att jag kunde rabbla trettio decimaler av π på tyska, eftersom detta är en handling som kräver att man rotar i sitt minne samtidigt som man aktivt utför översättningen av varje siffra. Således är det tänkbart att det ger en bra indikation på var man ligger för tillfället.

Torsdagens fylla genomlevdes huvudsakligen sittande eller halvliggande i en one-on-one-situation och skulle därför kunna kallas för en horisontell fylla. I detta fallet underlättade alkoholen för mig att presentera några av mina idéer om saker och ting och därmed kunde känna att jag bidrog till ett intressant samtal. Jag är visserligen medveten om den känslan inte på något sätt betyder att jag verkligen var intressant, men även i efterhand tycker jag att jag fick en hel del sagt.

På lördagen var situationen helt annorlunda (d.v.s. mer vertikal), med en röjig konsert där jag dras in i gröten framför scenen och med min inlevelse i låten Please Please Please försöker övertyga personen som tidigare hade varit intresserad av mig att bli det igen, ända tills en främling tar tag i henne och två gånger om knuffar iväg mig dryga fem meter. Det skulle sedermera visa sig att han, à la Glenn Hysén, förklarat detta beteende med att jag skulle ha tagit honom i skrevet.

Hur som helst blev min reaktion på denna avhysning bara ett garv och en gränslös lycka över att jag struntade i vad den neanderthalaren hade i kikaren eftersom det bara rörde sig om en natts aktiviteter, medan jag å min sida hade fått tjejens msn och därmed kunde vara hennes vän för evigt. Detta förklarade jag också för de andra flickorna i sällskapet, i andetaget innan jag kungjorde att jag älskade dem men inte ville ligga med dem. När de tyckte att jag borde gå och leta upp någon ny att ragga på inför natten så kände jag inte att jag hade något som helst intresse för det heller, just eftersom en natt kändes så försumbar i ett större sammanhang. Jag hade tidigare haft en viss oro för att alkoholen skulle göra mig till något som jag inte ville vara, men jag blev tvärtom en närmast fulländad platonsk myshumanist. Ingen av fyllorna förde med sig några negativa konsekvenser och jag har därför fört upp alkohol närmast efter scoutrörelsen på listan över saker som jag i fortsättningen inte kommer tolerera skitsnack om.

Dessutom fick jag medhåll för mitt asexuella raljerande av en person av manligt kön som råkade befinna sig i vårt sällskap just då. Kanske är det så som de säger, att Boys is the new girls.

Emmaboda den andra

Tillbaka från årets Emmabodafestival tänkte jag ägna det här inlägget åt att inleda en sammanfattning av mina upplevelser under veckan:

Tisdag
I sällskap med min brors kompisgäng bar det av till ett något glesbefolkat festivalområde i tokregn. Lyckligtvis väntade det värsta ovädret tills Camp mmm... gatt:s partytält var rest, och under resten av veckan höll sig skurarna väldigt korta och intensiva, vilket gjorde det lätt att ta betäckning och hålla sig relativt torrskodd. Under kvällen blev lägret invaderat av ett mellanstadiedisko som försökte liva upp stämningen. När musiken och de fulla gästerna som trampade på våra saker blivit tröttsamma (efter ungefär en kvart) började dock tankarna ledas till den här sketchen. Min nattsömn försvårades av den högljudda och obscena musiken i närområdet och det faktum att jag tvingats överlåta ungefär 2/3 av min sovsäck till en av min brors kompisar, samma som senare gjorde ett dramatiskt uttåg från festivalen genom att gå bärsärkagång i lägret och riva ner tält, smälla ballonger och slänga ut folks packning.

Onsdag
Nu drog det roliga igång på allvar med förfest och spelningar av bl.a. ett av förklarliga skäl populärt lokalt kompisgäng och de alltid lika festliga Billie & the Visiondancers, som ju egentligen heter något helt annat. Under dagen anslöt dessutom både en och två andra bekanta med sina respektive sällskap och hos det förstnämnda, som jag kom att campa och umgås med under större delen av festivalen, fick jag tillfälle att använda mina nyvunna partytältskonstruktionsfärdigheter ännu en gång. Dessutom började lite festivaltypiska känslor att sättas i gungning och skapade något som var riktigt mysigt så länge det varade.

Torsdag
Ytterligare allvar tillfördes i och med att detta var den första riktiga festivaldagen. För två riktigt underhållande spelningar stod Detektivbyrån och den för dagen Doris-stajlade Miss Li, men även otippade Las Palmas kunde sticka ut med festivalens mest minnesvärda rimmande textrad, som gick något i stil med Vissa är rädda för mjukost, men jag käkar mjukost till frukost. På kvällen väntade Blekingskameriterade akter som Of Montreal och Au Revoir Simone, vilka huvudsakligen avnjöts under en horisontalfylla där jag även lyckades spilla nachodip på mitt enda par byxor, uppleva ett chilltält med kuddar och vattenpipor som att träda in i en sagovärld, och få en förpackning äppelvin krossad under ett gästande knä i mitt tält.

Fredag
Fredagen inleddes med att jag omedvetet ställde till med festivalens mest komiska scen när jag nyvaket kisande iförd regnjacka, gummistövlar och kalsonger tillfälligt lämnade mitt tält och oväntat råkade konfronteras med mina lägerkamrater trots den tidiga timmen. Fetaste överraskningarna från dagens spelningar var att Timo körde en vers ur sin VM-hit Bollen måste dö och den avklädda scenshowen som timmarna efter att ha skrämt upp publiken på Kristian Anttilas spelning försökte bjuda mig till sitt hotell på efterfest, något som jag vid tillfället inte riktigt var på humör för.

Lördag
Sista dagen bjöd på flera riktiga fynd bland spelningarna. My Darling YOU! imponerade med stampande sjutaktsintensitet och en rappare rappare än CK måste vara svårfunnen. Som lite av en festivalfinal bjöd Shout Out Louds, som jag tidigare lyckats missa vid alldeles för många tillfällen, på en hejdundrande spelning där en ny och vertikal fylla maskerade alla eventuella brister. Sen blev det platsbyte med min bror följt av full fokus på hemresan och därmed inte mycket att rapportera från söndagen.

Veckans slogan IX

Malin J. Knutsson – j:et står för jävligt skön

Grattis i efterskott!

Alla gillar Möllan

Möllevångsfestivalen har dragit igång, och även om jag inte helt har fattat vad som är grejen med den så var det i alla fall ganska trevligt att i sällskap med min brors kompiskrets promenera från Södervärn via 'torget till Folkets park för att sen sitta där i några timmar och dricka öl inom hörhåll från stora scenen under spanandet efter lokala profiler. Jag såg både en Orvar och en Anja.

Kvällen fortsatte med nachojakt på 'torget och lite slött klubbande med andra bekantingar som avslutning. En av dem råkade spotta på min haka när han pratade, men av detta blev jag mest road i och med de associationer jag fick. Som helhet är jag nöjd med kvällen.

Vissa frågor kan inte ens jag själv svara på

varför är sockernisse så söt?
vart kommer allt det söta ifrån?
hans vänskap är som glasyr på en riktigt smarrig tårta
hans skratt är som strössel på mjukglassen
hans dans är som överraskningsbitarna i twix-påsen
och hela hans varelse
är som ett efterrättsbord
hela sockernisse
är en blandning av sött
som alltid gör
att man blir bubblande glad
som av en sockerkick

och tusen rosenbeströdda tack till Lena

Another jamboree

Igår styrde jag kosan längs några av Göingebygdens lortigare vägar för att hälsa på några av mina små vänner på det stora scoutlägret utanför Rinkaby. Jag fick en inblick i hur spektaklet fungerar och varför så många åkt dit, träffade ett antal roliga människor, delade med mig av mina ukulelefärdigheter, fick veta hemligheten om portalernas betydelse inom scoutrörelsen, blev bjuden på middag så att jag kunde stanna tills det löjligt sena sista tåget från Kristianstad gick, och smälte in så väl att jag fick vara med i lägrets officiella tidning. Och att bli förevigad är aldrig fel på en dag väl värd att minnas.

Thank god it's Sunday

Ett enormt mycket bättre sätt att tillbringa en söndagkväll än att sitta hemma och jämra sig över att en ny arbetsvecka är på väg att börja och att man inte har något knäckebröd hemma är att gå ut och svira med en barndomsvän som är i stan över dagen. Aftonstämningen på Folkets Parks uteserveringar, med bl.a. levande musik på Cuba Café, var något upplyftande i hästväg. Söndagen har verkligen potential att bli veckans nya heta utekväll.

Söt som sirap och len som honung

Jag gillar förresten min senaste namne.

So ja!

Idag noterade jag att för den som vill avnjuta sushi i sitt eget hem (och inte orkar bege sig utanför Gamla Västers gränser när de går och handlar) finns två olika märken av den oumbärliga japanska sojan att välja mellan. Den ena var känd från så gott som alla sushibarer och kostade dubbelt så mycket som den andra. Frågan är om den är dyrare för att den är bättre, vilket då i sin tur skulle vara anledningen till att den finns på alla sushibarer, eller om det beror på att den har kontrakt med alla sushibarer i marknadsföringssyfte och måste kompensera utgifterna för det. Det är sånt som gör att marknadsekonomi bara fungerar i teorin.

Fånerier till höger och vänster

Det är på något sätt otroligt komiskt att i dagens tidning läsa om den sionistpristagande sd-politikern och den prisutdelande organisationens upprördhet över hans engagemang i ett parti med nynazistisk bakgrund. Organisationens ordförande kallar pristagaren för en "nyttig idiot" medan pristagaren kallar organisationens agerande för "direkt löjligt". Jag har tidigare hört om Sverigedemokraternas interna spänningar i Mellanösternkonflikten, där det traditionellt antisemitiska äldre gardet är skeptiska till den partihållning som de yngre och mer antimuslimska medlemmarna arbetat fram.

Å andra sidan är jag själv inte mycket bättre, med min åsikt att de är lika goda kålsupare allihop och medföljande skeptiska inställning mot alla som tar någon sidas parti. Dessutom är det nästan lika komiskt med en låt som den beryktade Demonstrationssången, som förmodligen aldrig har sjungits av en särskilt stor andel palestinier.

Att gå en spännande höst till mötes

Då jag till hösten planerat in ett uppehåll från min ingenjörsutbildning har jag nu återigen kastats in i kurskatalogens katakomber. I mitt antagningsbesked från VHS står att läsa att jag har blivit antagen till en utbildning som jag tidigare blivit meddelad att den är inställd, och därmed struken från det andrahandsval som jag var inställd på att ägna terminen åt i stället. Jag älskar högskolebyråkrati.

Go Glenn!

Nyheten har nått mig att Glenn Hysén blir en av invigningstalarna på årets Pridefestival i Stockholm, med just Sport och idrott som tema. Det var av ett inslag med just Hysén i ett TeVeprogram om "varför bögar inte spelar boll" som jag inspirerades till vad som senare skulle komma att bli det kampanjförslag som jag så smått har börjat dela med mig av, med idel positiva reaktioner i den mån de förekommit.

Idén är att ge utövare och supportrar en möjlighet att visa att de tar avstånd från homofobi och inte accepterar att spelare på elitnivå inom flera idrotter tvingas smyga med sin läggning. Med majoritetsstöd skulle en sådan kampanj skapa ett betydligt öppnare klimat och leda ett stort steg närmare en idrottsrörelse för alla. Även i den händelse att den inte får tillräcklig uppbackning så skulle en tydlig kampanj bryta den beklämmande tystnad som gör att läget inte förändras. För trots att jag själv under lång tid har varit intresserad av både idrott och hbt-frågor så var det inte förrän vår kära Mona en gång i tiden tillträdde som idrottsminister som jag ens blev medveten om att de här problemen existerade.

Det känns således ganska uppenbart att en sådan här kampanj kan göra mycket nytta, och förutsättningarna för mitt förslag att uppmärksammas och diskuteras blir knappast bättre än till årets Pridefestival. Jag passar därför med glädje vidare bollen till dig, Anders.

Parrty

Det ser ut som om jag kommer ha något slags inflyttnings-/födelsedagsfest den 21 juli. Eftersom det fortfarande är väldigt mycket som känns ovisst kring det arrangemanget så undviker jag helst att bjuda in någon i det här skedet, utan låter istället de personer som läser det här bjuda in sig själva. Vad är det värsta som det kan leda till, liksom?

Veckans slogan VIII

Isländska - sött på nåt patriarkalt sätt

Isländska språket har genusformer av alla räkneord 1-4, enligt följande:
maskulinum: einn tveir þrír fjórir
femininum: ein tvær þrjár fjórar
neutrum: eitt tvö þrjú fjögur

Kredden går den här gången till Cykelpiraten.

22:22-insikt

En bra överlevnadsgrej att ta med mig till min egna lägenhet som jag snart flyttar till kan vara att aldrig ha slut på knäckebröd hemma. Särskilt inte på en sen söndagkväll.

Ännu en loserålder avklarad

Innan ännu fler hinner missa det: jag fyller 23 år idag.

Än så länge har firandet inneburit en panikutekväll på Debaser med en pågående The Clientete-konsert vid övergången och en överraskningsdrink efteråt, samt att kunna njuta av K.B.:s närvaro. Därefter att stiga upp klockan åtta på morgonen för att assistera vid mors flyttning. Ett flyttlass och en IKEA-leverans senare blev det en snabb lunch följt av Filip och Fredrik i Sommar i P1 och en brinnande ovilja att montera ihop ett köksbord.

Sen blir det restaurang med familjen ikväll, vilket även kan betraktas som ett avsked till mitt kära Gamla Väster (som jag dock ändå kommer finnas kvar på i några veckor till) och att vara av den ytterligare anledningen att min bror än en gång var ofin nog att fylla, den här gången sina 20, dagen innan. Presenter, sång och tårta har dock fått kliva åt sidan den här gången, och det är fortfarande svårt att komma ifrån känslan att mina födelsedagar blir sämre för varje år.

Imorgon ska förresten min dubbelgångare fylla år och min nya lägenhet målas om.

Veckans slogan VII

För att anta utmaningen från landskapets övriga kommuner som har kläckt mästerverk i stil med Hårda bud i Mellerud och Vår kommun Färgelanda - Din bästa medspelare i det goda livet. Jag ger er:

Bengtsfors - kommunen som behöver en ESS-anläggning mer än Lund

(kredd som alltid till Anna Röd)