Det här med normer

Allas vår Anja (som till min stora förtjusning redan kommit ut som skvatt galen) skriver i sin senaste krönika om den dåliga internationella organisationen som sätter käppar i hjulet för kvinnor som utövar traditionellt manliga idrotter. Jag har sedan länge varit medveten om det beklämmande tillståndet och kan bara instämma i kritiken. Lite mer tveksam blir jag när hon ifrågasätter Svenska fotbollförbundets beslut om att kalla de två a-landslagen för landslaget respektive damlandslaget och de två högsta serierna för allsvenskan respektive damallsvenskan:

Så fort det ena står för sig självt och det andra ges ett epitet på det sättet blir det en markering att det är herrarna som står för det normala och damerna som är undantaget. Det finns fotboll och damfotboll. I förlängningen: människor och kvinnor.

Det är det normsamhället bygger på, att de som tillhör normen inte syns utan bara flyter med utan att behöva vara sitt kön, sexualitet, klass eller etnicitet i första hand.

Det första jag vill fastslå är att det normsamhälle som avspeglas i det här exemplet är fotbollens eget. På samma sätt som ovan finns det en juniorallsvenska och pojk- respektive flicklandslag, vilket kan betraktas som språkliga uttryck för den rådande åldersnormen. Denna förekommer inom så gott som alla idrotter, och för att ta andra epitetsexempel från samma område så har boxningen en gammal amatörnorm och handbollen i Norge enligt hörsägen en omvänd könsnorm: att handboll utan prefix oftast syftar på damhandboll. Inom vissa sporter, t.ex. simning, är en könsnorm närmast icke-existerande. En norm som jag själv är drabbad av att inte uppfylla är den att som svensk curlare komma från Norrland. Än så länge har det inte vållat mig några större besvär, precis som proffsboxare inte direkt verkar ha det sämre än amatörerna, men kanske är inte heller den typ av normer som inte sammanfaller med normer från samhället i stort riktigt jämförbara.

Exakt varför har jag dock svårt att komma fram till. En sak som är säker är dock att jag föredrar formuleringen damlandslaget [och damallsvenskan] i fotboll framför landslaget [och allsvenskan] i damfotboll. Jag skulle också hellre vilja säga fotbollsspelerska än damfotbollsspelare. Redan denna inställning har en gång räckt för att PK-stämplas i en gammal diskussion.

Hur som helst, jag skulle nästan vilja påstå att alla samhällen är normsamhällen, då normer uppstår för att människan undermedvetet har en tendens att betrakta sin omgivning som en statistiker och notera när en företeelse är i majoritet. Oavsett om de är markerade genom språkbruket kommer de att finnas, och därför är jag tveksam till att försöka sudda bort markeringarna, eftersom det också blir ett slags markering. Det man däremot alltid bör göra är att ifrågasätta de rådande normerna och förhindra att de blir exkluderande. Dessutom kanske jag kommer på något ännu smartare att skriva när jag har vaknat.