Ett ögonblick av senilitet

Idag stod det i tidningen om ett par som firade sin 55:e bröllopsdag sedan de 1952 vigdes i Huddinge kyrka av Carl Fromén. Min mor, som var den som visade mig annonsen, tyckte att detta var ett synnerligen lustigt namn på en kyrkans man, och jag är böjd att hålla med.

Vårt samtal tog sedan en märklig vändning efter att vi börjat diskutera namnets ursprung. Jag misstänkte att det var ett namn han själv hade tagit sig (vilket även en sökning hos SCB antyder), men morsan hävdade bestämt att namnbyten inte var något man sysslade med på den tiden. För att övertyga henne förklarade jag att det verkligen inte är någon nyhet att svenskar skaffar sig nya efternamn, och att även mitt eget är ett exempel på ett som min farfars far lade sig till med en gång i tiden. Detta påpekande följdes av denna märkliga ordväxling:

Mor: Vad hade de för efternamn innan dess då?
Jag: De körde väl med patronymikon på den tiden.
Mor: Patronymikum? Vad är det för något?
Jag: Att man bildar efternamn efter sin fars förnamn.
Mor: Som Eriksson och såna namn? Heter det patronymikum?
Jag: Patronymikon heter det, tror jag.
Mor: Jaha, så heter det alltså... Var har du hört det?
Jag: Jag hörde det nog från dig nån gång...

Mamma har kanske haft lite för mycket att hålla reda på under de senaste veckorna.