Time to get real

Mycket har hänt sedan den här bloggen startades som ett försök att nå ut till en publik som på något sätt kunde identifiera sig med en medlem av en av landets minsta minoriteter (ja, kanske rentav ännu mindre än gruppen blogglösa nyliberaler). Från sin trevande start gick den ganska tidigt in i sin gröna post-Raymond & Maria period, med rekordhög inläggsfrekvens och som sedermera kulminerade i ett års medlemskap (om än tämligen passivt) i ett grönt parti. Därefter följde någon slags filosofisk omorientering, föranledd av just studier inom ämnet och vägledd av bl.a. Norlinsk utvecklingspositivitet. Och nu tycks förändringarna ha gått så långt att jag inte ens själv kan identifiera mig med mitt blogg-jag längre:

• Min indieinbitenhet har sedan en tid tillbaka varit i behov av löständer. Troligtvis är förklaringen att jag uppnått den ålder där mottagligheten för ny musik är förbrukad. Enligt min bästa uppskattning inträffade detta då kurvorna skar varandra i diagrammet nedan
  
• Idrottsintresserad är jag fortfarande i på gränsen till obehaglig grad. Däremot tycks inte inläggen i denna kategori ha rönt särskilt stort intresse bland läsarna.
• Slutligen är jag numera inte heller ingenjörsstudent, även om jag ännu inte plockat ut något urval av mina högskolepoäng att stoppa ihop i en examen.

Den slutsats jag kan dra av detta är att jag numera bättre låter mig beskrivas efter inmatandet av ännu ett i: inte indieinbiten och idrottsintresserad ingenjörsstudent. Vilket alltså skulle innebära iiii = i⁴ = 1. Cirkeln i det komplexa planet är sluten och jag är på något sätt tillbaka på ruta ett. Jag tackar alla läsare och låter tiden utvisa var mina bloggningsfärdigheter kommer att kunna upplevas i framtiden.

Vad ska man med frihet till om ingen tittar på?

Det som alla konstaterat efter ett spännande Europaparlamentsval i helgen är att Piratpartiet lyckades ta minst en plats. Åt detta gläds många medan andra tar tillfället i akt att fortsätta visa sin fientlighet mot mänsklighetens utveckling. Och då menar jag inte ens i första hand teknisk utveckling utan moralisk utveckling.

Redan i februari kritiserade jag en piratmotståndares rättighetsetiska argument mot fri fildelning (som bl.a. leder till den absurda slutsatsen att en värld där mindre kultur sprids, och därmed färre upphovsmäns rättigheter kränks, är bättre än den här), och jag har alltsedan dess bara fått svårare att ta icke-konsekventialistisk etik på allvar. Att människor som annars utger sig för att inte vara religiösa sätter förenlighet med påhittade principer framför empiriska utvärderingar av följderna när de ska bedöma en handlings moraliska status börjar framstå som obegripligt. Och till den som är fildelningsmotståndare av konsekventialistiska skäl och undrar hur upphovsmännen ska överleva så att de kan fortsätta skapa ny kultur bör man ställa motfrågan om hur de tänkt kompensera mänsklighetens förlust av fri tillgång till hela världens kulturutbud. Det ena problemet måste vara lättare att lösa än det andra.

Dock kan en fungerande lösning vara svårare att hitta så länge man följer Piratpartiets andra mantra, det om rätten till privatliv och att slippa övervakning. Jag vet inte om de tänkt ut något genomförbart sätt att rättvist ordna ersättning åt de vars skapelser konsumeras utan att relatera varje konsumerad kulturprodukt till sin konsument, men då anonyma tankningssiffror lätt kan manipuleras verkar det nödvändigt. Samtidigt är det kanske inte ett så högt pris att betala när vi ändå redan är så övervakade på nätet att vi numera kan få både riktad reklam – som till skillnad från all annan reklam (oftast) inte suger – och skräddarsydda nyheter. Frågan är var piraterna kan tänkas dra sin gräns mellan trevlig och otrevlig övervakning?