Män i mängder

En av många saker som hänt i de senaste dagarnas mediabrus är att det riktats feministisk kritik mot sd. Samtidigt tycks sd vara ett av få politiska partier som vill agera mot det manliga hedersrelaterade våld och förtryck som pågår även bland invandrargrupper i dagens Sverige. Hedersvåld utan specificerad kulturell hemvist mot (utöver kvinnor) såväl hbt-personer som män i allmänhet behöver man dock inte söka sig till mindre ansedda organisationer för att hitta folk som vill göra upp med.

Till att börja med vill jag framhålla att jag är helt enig i frågan om att mäns våld är ett allvarligt samhällsproblem och att långsiktiga karaktärsbyggande åtgärder för att stävja det är en idé som mycket väl kan vara riktig. Men är det, t.ex. i fallet med våld mot hbt-personer, mer relevant att kritisera maskulinitetskultur i Sverige som helhet än att – utifrån det faktum att det var invandrare som begick misshandeln under EuroPride – rikta kritik mot vissa former av patriarkal utländsk kultur?

Jag presenterar här ett tankeexperiment: Låt säga att Sverige verkligen gör en insats för att gå till botten med problemet med manligt våld och att detta också lyckas, med en tillfredställande minskning av antalet fall. Utgå även ifrån att Sverige fortsatt kommer att ha en invandring av folk från tidigare nämnda patriarkala kulturer. När slutar det då vara första prioritet för samhället att betrakta problemet som ett generellt mansproblem, för att istället lägga mer vikt vid att se till att de som invandrar hit anpassar sig till den förbättrade utopisvenska mansrollen?

Det går att argumentera för att den gränsen redan är passerad. Och oavsett vilket, varför måste det vara så att den ena åtgärden utesluter den andra?

Jag talar ut

Implicita associationstest är en rätt häftig grej. De kan avslöja fördomar som man knappt visste att de existerade, och andra som man aldrig skulle erkänna att man har. Mina resultat visade att jag hade medelstark automatisk preferens för vita framför svarta, viss preferens för Sverige framför USA och unga framför gamla, samt en viss tendens att koppla samman män med naturvetenskapliga ämnen och kvinnor med humanistiska. Lite mer smickrande är att jag inte har någon märkbart negativ inställning till homosexuella (åtminstone så länge det rör sig om flator).

Konsumtionskritik på utdöende?

På den internationella protestdagen mot masskonsumtionen tänker auktionsgruppen hitta på något.

Nu sällar sig tydligen även Lunds fältbiologer till de som sätter sig på tvären över En köpfri dag.

Du kan (inte?) lita på mig

Från fejan får jag regelbundet utskick från en applikation som meddelar hur jag ligger till i jämförelse med mina vänner. Inte sällan lyder de ungefär som följer:

STRENGTHS:

most trustworthy
most creative
person with the best hair

WEAKNESSES:

most outgoing
most reliable

I ungefärlig översättning är jag alltså värd att litas till, men inte att litas på. Jag kanske borde börja sälja begagnade bilar?

"Jag förstår inte vad folk menar när de säger att politik är tråkigt"

Stewart igen. Och jag kan inte få nog.

Nej, jag säger nej

Alltsedan jag och min barndomsvän köpte "Nej till EG"-knappar på Folkfesten bara för att något år därefter med besvikelse få folkomröstningsresultatet klargjort genom en annan barndomsväns (iförd Lejonkungen-keps) högljudda anförande på skolgården, har inte EU-frågan väckt så mycket mer engagemang hos mig. Det var först när jag blev uppmärksam på den opinionssvängning i frågan som var på gång i det som sedermera kom att bli mitt gröna parti, som ett visst intresse väcktes till liv igen. Även om frågan fortfarande knappast är den som ligger mig varmast om hjärtat (pragmatisk, oöverskådlig och bygger på omöjliga framtidsprognoser), har jag sedan beslutet om medlemsomröstning varit helt inställd att låta min åsikt, som nu även får en kort motivering, räknas.

Min första tanke när jag läste vad Freddie W skriver om hur hans bekantskap med Anders W har kastat om hela hans uppfattning om miljöpartiet, var att det faktiskt är svårt att inte älska ett grönt parti så som Anders framställer det. Även om jag, med mitt ganska annorlunda perspektiv, långt ifrån alltid är överens med honom i sakfrågor, så är hans visioner lika bländande oavsett varifrån man tittar på dem. Och i riktningen mot de visionerna ingår ett fortsatt svenskt EU-medlemskap. Saken är klar för mig. Grönt är sällan så skönt som genom Anders "Nej till utträdeskravet" Wallner.

Idrottsdebatten går vidare

Idrotten blir för många en frizon från krångliga jämställdhetkrav och ett rum för ohämmad dyrkan av (maskulin) styrka.

Det konstaterandet avslutar GP:s recension av Karin Grahns avhandling om genus i tränarutbildningsmaterial, som även finns tillgänglig i sammanfattning. Och visst finns det en poäng i det uttalandet, även om idrotten ibland får oförtjänt mycket skäll och att det faktiskt ofta är lättare att vara feminist bland sportfånar än sportfåne bland feminister, något som Sydsvenskans Anja Gatu både har kommenterat och blivit varse.

Eftersom jag själv nyligen snöat in på ämnet idrottsfilosofi, där framför allt de etiska frågorna står i centrum, inser jag att diskussionen är nödvändig. Men nödvändigt som ett värde för så gott som all etik är också jämlikhetstanken. Varför finns det så uppenbara jämlikhetsproblem inom idrotten? Betraktar man det ovanstående citatet en andra gång så väcks en tanke om att det är just de krångliga jämställdhetskraven som inte intresserar ett visst fragment av idrottspubliken. Istället väljer dessa kanske att följa den allra enklaste jämlikhetsprincipen, om att "den som sig i leken ger, måste leken tåla". Med andra ord: den som väljer att syssla med idrott underkastar sig de universella reglerna för idrotten.

Just här ligger antagligen det verkliga problemet: att idrotten i grova drag är en rakt igenom manlig verksamhet, skapad av män för att utövas av män. Som idrottspedagogen Eva Olofsson drastiskt har uttryckt saken: det finns ingen kvinnlig idrott, utan endast kvinnor i manlig idrott. Frågan är om det ens är möjligt att tänka sig en kvinnlig idrott då en av grundförutsättningarna, nämligen tävlingsmomentet, i sig kan betraktas som manligt. Man kan då börja ifrågasätta hur det över huvud taget är möjligt att uppnå en jämlik idrott.

En lösning vore att, som Kutte Jönsson emellanåt förordar, låta idrottsutövare förbättra sina kroppar på genetisk och/eller teknologisk väg tills gränserna mellan könen är utsuddade. I krönikör Gatus svar på det inlägget förespråkas istället en frihetlig väg, där idrottskvinnors egna val ska staka ut den väg som ger dem bäst möjligheter i sitt utövande.

Själv uppskattar jag snarare idrotten som en frizon från alltför vidlyftiga postmodernistiska inslag i den etiska diskussionen. Relativistiska resonemang blir meningslösa, eftersom ingen kultur kan isoleras från någon annan då internationell tävlan förekommer. Även extrem likhetsfeminism och sociologistiska förklaringar av könsskillnader kommer till korta, och förhoppningsvis kan detta ske till förmån för en konstruktiv global diskussion om hur idrotten kan utvecklas. För moralisk utveckling är något idrotten behöver, så långt tror jag att alla inblandade är överens.

"Män ska vara män"

Enligt mycket genusteori är det ett tragiskt faktum att vårt samhälle betraktar män och kvinnor som parter i ett motsatsförhållande, något som kraftigt begränsar våra friheter att handla och uttrycka oss som vi vill. Som om inte detta vore illa nog anses dessutom män vara bättre än kvinnor och förknippas därför i högre utsträckning med eftersträvansvärda egenskaper. Jag har därför gjort en lista med några exempel som visar precis hur absurt vårt samhälle är och vilka orimliga förväntningar det ställer på oss.

Män ska vara starka.
Kvinnor ska vara svaga.
Män ska vara smarta.
Kvinnor ska vara korkade.
Män ska ta plats.
Kvinnor ska ge plats.
Män ska inte tänka på sitt yttre.
Kvinnor ska tänka på sitt yttre.
Män ska bestämma.
Kvinnor ska lyda.
Män ska spela boll.
Kvinnor ska inte spela boll.
Män ska vara tappra.
Kvinnor ska vara fega.
Män ska inte vara nördar.
Kvinnor ska vara nördar.
Män ska vara ärliga.
Kvinnor ska vara oärliga.
Män ska vara rättvisa.
Kvinnor ska vara orättvisa.
Män ska ha respekt för kvinnor.
Kvinnor ska inte ha respekt för män.
Män ska vara heterosexuella.
Kvinnor ska inte vara heterosexuella.

Hmm...