Män i mängder

En av många saker som hänt i de senaste dagarnas mediabrus är att det riktats feministisk kritik mot sd. Samtidigt tycks sd vara ett av få politiska partier som vill agera mot det manliga hedersrelaterade våld och förtryck som pågår även bland invandrargrupper i dagens Sverige. Hedersvåld utan specificerad kulturell hemvist mot (utöver kvinnor) såväl hbt-personer som män i allmänhet behöver man dock inte söka sig till mindre ansedda organisationer för att hitta folk som vill göra upp med.

Till att börja med vill jag framhålla att jag är helt enig i frågan om att mäns våld är ett allvarligt samhällsproblem och att långsiktiga karaktärsbyggande åtgärder för att stävja det är en idé som mycket väl kan vara riktig. Men är det, t.ex. i fallet med våld mot hbt-personer, mer relevant att kritisera maskulinitetskultur i Sverige som helhet än att – utifrån det faktum att det var invandrare som begick misshandeln under EuroPride – rikta kritik mot vissa former av patriarkal utländsk kultur?

Jag presenterar här ett tankeexperiment: Låt säga att Sverige verkligen gör en insats för att gå till botten med problemet med manligt våld och att detta också lyckas, med en tillfredställande minskning av antalet fall. Utgå även ifrån att Sverige fortsatt kommer att ha en invandring av folk från tidigare nämnda patriarkala kulturer. När slutar det då vara första prioritet för samhället att betrakta problemet som ett generellt mansproblem, för att istället lägga mer vikt vid att se till att de som invandrar hit anpassar sig till den förbättrade utopisvenska mansrollen?

Det går att argumentera för att den gränsen redan är passerad. Och oavsett vilket, varför måste det vara så att den ena åtgärden utesluter den andra?