Idrottsdebatten går vidare

Idrotten blir för många en frizon från krångliga jämställdhetkrav och ett rum för ohämmad dyrkan av (maskulin) styrka.

Det konstaterandet avslutar GP:s recension av Karin Grahns avhandling om genus i tränarutbildningsmaterial, som även finns tillgänglig i sammanfattning. Och visst finns det en poäng i det uttalandet, även om idrotten ibland får oförtjänt mycket skäll och att det faktiskt ofta är lättare att vara feminist bland sportfånar än sportfåne bland feminister, något som Sydsvenskans Anja Gatu både har kommenterat och blivit varse.

Eftersom jag själv nyligen snöat in på ämnet idrottsfilosofi, där framför allt de etiska frågorna står i centrum, inser jag att diskussionen är nödvändig. Men nödvändigt som ett värde för så gott som all etik är också jämlikhetstanken. Varför finns det så uppenbara jämlikhetsproblem inom idrotten? Betraktar man det ovanstående citatet en andra gång så väcks en tanke om att det är just de krångliga jämställdhetskraven som inte intresserar ett visst fragment av idrottspubliken. Istället väljer dessa kanske att följa den allra enklaste jämlikhetsprincipen, om att "den som sig i leken ger, måste leken tåla". Med andra ord: den som väljer att syssla med idrott underkastar sig de universella reglerna för idrotten.

Just här ligger antagligen det verkliga problemet: att idrotten i grova drag är en rakt igenom manlig verksamhet, skapad av män för att utövas av män. Som idrottspedagogen Eva Olofsson drastiskt har uttryckt saken: det finns ingen kvinnlig idrott, utan endast kvinnor i manlig idrott. Frågan är om det ens är möjligt att tänka sig en kvinnlig idrott då en av grundförutsättningarna, nämligen tävlingsmomentet, i sig kan betraktas som manligt. Man kan då börja ifrågasätta hur det över huvud taget är möjligt att uppnå en jämlik idrott.

En lösning vore att, som Kutte Jönsson emellanåt förordar, låta idrottsutövare förbättra sina kroppar på genetisk och/eller teknologisk väg tills gränserna mellan könen är utsuddade. I krönikör Gatus svar på det inlägget förespråkas istället en frihetlig väg, där idrottskvinnors egna val ska staka ut den väg som ger dem bäst möjligheter i sitt utövande.

Själv uppskattar jag snarare idrotten som en frizon från alltför vidlyftiga postmodernistiska inslag i den etiska diskussionen. Relativistiska resonemang blir meningslösa, eftersom ingen kultur kan isoleras från någon annan då internationell tävlan förekommer. Även extrem likhetsfeminism och sociologistiska förklaringar av könsskillnader kommer till korta, och förhoppningsvis kan detta ske till förmån för en konstruktiv global diskussion om hur idrotten kan utvecklas. För moralisk utveckling är något idrotten behöver, så långt tror jag att alla inblandade är överens.