Lillebror vs. Lillhonga

Under de dagarna som festivalen fortgått har jag hunnit se Marit Bergman rädda en spelning med hotande låg stämning genom att utnyttja den scenvana hon utvecklat till att få igång den sega Malmöpubliken, ätit fem munkar under en Tommy Körberg-konsert, stått och frusit lite för länge i gåshuden framkallad av Lalehs låtar, samt med uppskruvade förväntningar sett filmen Hata Göteborg. Avslutningen möttes av rungande applåder, och både jag och de som för dagen utgjorde mitt sällskap kunde instämma i att filmen var väldigt bra och att rollerna var välspelade, givetvis med ett extra plus i kanten till Nic Schröder. Och även om våld och grupptryck aldrig har haft någon plats i mitt eget liv så kunde jag identifiera mig med huvudpersonerna i den vilsenhet som de upplever i kollisionen mellan olika former av vänskap.

Därför blir jag provocerad när min bror, som jag aldrig såg röken av under visningen, påstår att han också såg filmen och fäller omdömet att karaktärerna var platta och relationerna i kompisgänget saknade trovärdighet. Jag kan inte annat än att ta det personligt när han påstår att de sociala strukturer som jag kan känna igen mig i inte finns, och jag undrar om det inte i själva verket är han som saknar livserfarenheten för att uttala sig om en sådan sak.