Damfotbollen tar sig på för stort allvar

Den skånsk-norrländske tränaren Andrée Jeglertz rasar över TV 4:s tilltag att Kina-VM:s finaldag till ära låta sina kommentatorer uppträda i lokal folkdräkt: De hade aldrig spökat ut sig på det sättet om det varit final i herr-VM. Det hör inte hemma där, damfotboll måste tas på ett seriöst sätt annars kommer vi inte vidare. Jämförelser med motsvarande förutsättningar bland manliga utövare är inte ovanliga bland dem som verkar inom damfotbollen, men trots att en jämställd idrott är ett självklart mål att sträva efter så blir dessa inte särskilt rättvisande.

Att fotboll är samma sport oavsett utövarnas kön har jag tidigare klargjort. Vad som däremot är relevant att notera är att (de för allmänheten intressanta) elitformerna av herr- respektive damfotboll är separata företeelser. Framför allt den tradition och globala etablering som ger herrvarianten en närmast unik ställning i fråga om popularitet, saknas hos damerna. Det är därför orimligt att som verksam inom damfotbollen förvänta sig att det går att bygga upp ett intresse för den genom att snylta på meriterna hos det andra könets motsvarighet (även om jag får medge att de hittills har gjort ett bra jobb med det).

Snarare borde man koncentrera sig på att skapa så bra förutsättningar som möjligt för sin egen etablering, precis som de verksamma inom andra (och mindre uppmärksammade) sporter än fotboll måste göra: regeländringar är en möjlighet att uppnå detta. Samtidigt är det viktigt att fortsätta motståndet mot det rådande gubbväldet inom fotbollsförbunden, vilka fortfarande har alltför stort inflytande över saker de inte förstår sig på. Utöver detta handlar dock inte idrottens jämlikhetsproblem mer om skillnader i förutsättningar mellan manliga och kvinnliga utövare av samma sport än vad det handlar om skillnader för utövare av olika sporter.