Säga vad man vill, men...

I vanlig ordning är det ingen som sammanfattar gnabbet kring yttrandefriheten i Stockholms tunnelbana bättre än Anders, och i den här frågan står jag dessutom bakom honom. Eftersom reklam är en envägskommunikation som inte ger den andra sidan någon möjlighet att replikera (om den inte tänker som Carina Berg, fast saknar hennes hämningar), så är det orimligt att i den formen låta vem som helst uttrycka vilka budskap som helst i vilket sammanhang som helst. Gränserna för vad som ska vara tillåtet kommer alltid att vara godtyckligt dragna, men just tack vare omdömet hos de ansvariga och människors möjlighet att protestera och argumentera mot annonser de finner stötande så blir dessa gränser också möjliga att justera. Att de enda alternativen skulle vara att vi antingen släpper all reklam fri eller slutligen hamnar i en storebrorsstat, har jag svårt att svälja.