Mera botfoll

Jag tänkte följa upp gårdagens inlägg med mina egna kommentarer till det som omtalas.

Liknelsen att damfotboll skulle vara som V75 för kossor har jag inget att invända mot. I båda fallen rör det sig om en tävlingsform som är densamma, ett underhållningsvärde som är på samma nivå (seriöst, hur mycket tråkigare skulle travsporten kunna bli?), och en skillnad i fysiska egenskaper som påverkar vilket utseende den färdiga produkten får. Dessutom blir provokationer alltid roligare när de följer pajkastningsprincipen. Och att fixa billig uppmärksamhet genom pseudojämställdhetsretorik istället för att skapa förutsättningar att göra sig engagemangs- och underhållningsmässigt förtjänt av den är inget jag kan uppmuntra, vilket jag också tidigare har klargjort.

Det är dock beklagligt att ingen annan kanal än DN:s webb-TeVe sände från den första OS-kvalmatchen, eftersom det säkert finns många som hade velat se den. Å andra sidan känns det minst lika illa att returen spelas på Råsunda. Senast damlandslaget huserade där var för två år sedan i ett EM-genrep mot Kanada, inför en mindre publik än den som tre dagar tidigare hade sett U21-damerna besegra Frankrike – i Tranås (2503 mot 3208). Mer tydliga än så blir nog inte exempel på hur rörelsen motarbetar sig själv.

För att byta kön så är jag uppriktigt förbannad över att såväl herrlandslaget som förbundskaptenen Lars Lagerbäck är nominerade till Årets lag respektive ledare på Idrottsgalan. Det borde visserligen inte komma som någon överraskning, då det har varit ett riktigt torftigt svenskt idrottsår och nämnda landslag två gånger tidigare inte bara varit nominerade utan rentav vunnit den utmärkelsen efter att ha kvalat in till mästerskap, men det är likväl beklämmande att inte Lagerbäcks luftslott till lagbygge blivit lika genomskådat av opinionen på hemmaplan som av några av motståndarlagens tränare. Och om det inte är en poäng på två matcher mot Nordirland som ligger till grund för nomineringen så är det kanske den tilldömda segern mot Danmark? Nej, det är ju Idrottsgalan vi pratar om, så det måste vara populariteten.

Min indignation bottnar i första hand i att våra baskettjejer borde ha uppmärksammats (även i detta sammanhang) för sin sensationella finalplats i U19-VM. Om junioridrottares prestationer inte anses platsa bland de stora, då borde de föräras en egen kategori på samma sätt som idrottare med funktionshinder. Den kunde isåfall ersätta eller komplettera den luddiga kategorin Årets nykomling. Annars har vi här att göra med ett riktigt fall av diskriminering.

Zlatan då? Där har jag inget att tillägga, jag kände bara att han var tvungen att vara med på ett hörn.