Den man älskar dissar man

Under den månad som hunnit gå sedan mitt medlemsskap blev officiellt har jag näppeligen, som först befarades, hunnit bli mer självcensurerade. Snarare har effekten blivit den motsatta, då de ökade möjligheterna att provocera (och därigenom göda mitt redan överdimensionerade ego) har förmått mig att entusiastiskt formulera kritik mot grundläggande inriktningar såsom jämställdhetssträvanden, kärnkraftsmotstånd och nu senast integrationspolitik. Men faktum är att få saker är så inspirerande som att kritisera människor som i grunden delar ens egna mål och värderingar, då en dialektisk sådan process i längden kan göra det möjligt att utveckla metoderna för att uppnå dessa mål. Enda problemet är väl att jag inte riktigt tål den typen av kritik själv...