Helgens final i Australian Open-tennisen (vilken får framgå av sammanhanget, men på något sätt känns det inte rätt att kalla det herrsingel då det är den för tillfället dominerande spelstilen på damsidan som upplevs som den mer maskulina) hade förutsättningar att bli den bästa tennismatchen sedan 1980 års klassiska Wimbledonfinal Borg-McEnroe. På ena sidan nätet den tekniskt fulländade världsettan och suveränen Roger Federer från Schweiz, på andra sidan den framstörtande, fartfyllde, formtoppade Fernando Gonzalez från Chile. Tillsammans hade de tillbringat mindre än tre timmar på banan för att fullfölja sina semifinaler, som båda slutade i ren utskåpning av förmodade världsspelare. Något liknande vet jag inte om det någonsin har förekommit i dylika sammanhang (eftersom jag inte heter Björn Hellberg).
Nu blev det inte riktigt så. Spelet höll visserligen hög klass, men dramatiken försvann snabbt. Federer gjorde sig omöjlig den här dagen också, och blev första spelare att gå igenom en Grand Slam-turnering utan setförlust sedan just Björn Borg tidigare nämnda årgång (dock i Franska öppna). Allt fler experter börjar enas om att han är den störste tennisspelaren genom tiderna, och även om jämförelser mellan idrotter alltid är besvärliga så är det svårt att hålla någon annan som den främste idrottsmannen i världen just nu. Det skulle därför inte förvåna mig om han, den dag han avslutar sin karriär, kommer att kunna betraktas som den störste idrottsmannen genom tiderna alla kategorier. Och så har han ju en egen ko också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar