2008-02-19

Dissad distinktion

Propositionen till helgens riksårsmöte för Grön Ungdom (vilket jag tyvärr missade) om att stärka 'de Grönas jämställdhetspolitik genom att bli ett uttalat queerfeministiskt parti, har kritiserats av mindre queera medlemmar. Eftersom jag själv inte kunnat ta del av denna proposition i sin helhet så vet jag inte i vilken utsträckning den tar ställning för likartstänkande och distanserar sig från särartsfeministers synsätt, men måhända är det så hett och brett med queerfeminism att man nästan kan bortse från den aspekten. Jag undviker tills vidare att uttala mig.

Under de senaste dagarna har jag dock försökt gräva ner mig i kollisionen mellan likarts- och särartsfeminism utan att bli så mycket klokare. Enligt omniscienta Wikipedia går likartsfeminism ut på att skillnaderna mellan könen i första hand är socialt konstruerade och måste motarbetas för att de tvingar in individer i begränsande roller, medan särartsfeminism betonar att könen är av naturen skapade olika, men att det faktum att de kompletterar varandra innebär att bådas sysslor är lika viktiga och att traditionella kvinnosysslor behöver uppvärderas. Hur båda inriktningarna kommer undan med att bryta mot Humes lag, vilken säger att värderingar inte kan härledas ur rena fakta, är bortom mitt förstånd och gör att jag inte känner mig tillfreds med uppdelningen. Det borde vara en helt annan sak att uttala sig om varför samhället ser ut som det gör och hur man anser att det borde vara.

Hur jag än resonerar kommer jag till slutsatsen att ett hybridtänkande är nödvändigt i den första frågan. Ur ett evolutionsperspektiv finns det ingen anledning till varför män och kvinnor i grunden skulle ha identiska egenskaper. Allt bottnar i den fundamentala skillnaden mellan att bära på ett enkelt slags könscell, som endast innehåller genetisk information, och att bära på en tyngre könscell som även består av de byggstenar som organismen kommer att bestå av. Sen är stenen i rullning. Någonstans för några tusen år sedan blir människorna bofasta och det moderna samhällets utveckling sätter igång, med följden att könen utifrån sina egenskaper tilldelas olika roller. Den biologiska utveckling som skett sedan dess (där visserligen de som passat in i rollerna bör ha gynnats) får betraktas som marginell p.g.a. den korta tidsrymden, utan könsrollerna måste snarare ha utvecklats som en del av samhället.

Faktum är dock att denna ursprungliga rollindelning i viss utsträckning även kan ha motarbetat av naturen givna skillnader. Någon gång i samma veva tycks det (i vissa kulturer) monogama äktenskapet uppstå, vilket tvingar mannen att ta större ansvar för sin avkomma och därmed begränsar hans möjlighet till sexuella utsvävningar. Skillnaden att kvinnor i allmänhet är mer selektiva med partners kan därmed svårligen ha samma förklaring som de i stycket ovan nämnda könsrollsskillnaderna, eftersom denna egenskaps utveckling snarare bör ha gått i rakt motsatt riktning. Således borde extremformer av både biologism och sociologism vara ute på hal is.

Även när det gäller diskussionen om hormoners inverkan på mänskligt beteende så landar jag i samma konklusion. Eftersom de allra flesta är överens om att de två könen är begåvade med olika könsorgan vilka producerar hormon i olika koncentrationer så är denna skillnad svår att bortse ifrån. Undersökningar visar t.ex. att kvinnliga individer med höga nivåer av manligt könshormon uppvisar mer maskulint beteende, och att, som vissa sociologister vill få det till, dessa effekter kan förklaras som någon slags omedvetet hormonnivåanpassad fostran är ungefär lika befängt som att påstå att det bara är människors förväntningar på alkohol som gör dem berusade. Exemplet visar dock på samma gång att män och kvinnor är lika såtillvida att de reagerar likartat på samma substans. Frågan är dessutom i vilken utsträckning man kan säga att en människas verkliga identitet utgörs av de substanser hon utsätts för.

Den slutliga invändningen mot detta kan vara något i stil med att dylika observationer inte ger tillräckliga belägg för en uppdelning, eftersom skillnaderna bevisligen är större inom än mellan grupperna. Förhoppningsvis har min filosofiföreläsare en gång för alla gjort upp med detta politiskt korrekta nonsensargument i inledningen av en uppmärksammad artikel där han talar sig varm för rasbiologi:
Men det måste väl gälla för väldigt många biologiska klasser, som vi betraktar som helt legitima, att variationen av egenskaper kan vara större inom klassen än mellan de olika klasserna? Ta exempelvis artklassifikationen. Vi skiljer mellan människa och orangutang. Det faktum att det finns en skillnad mellan dessa arter som har biologisk betydelse (de kan bland annat inte skaffa fertil avkomma med varandra), behöver inte förhindra att egenskapsskillnaden är större inom dessa arter än mellan dem. Egenskapen längd är ett exempel. Vi vet att människor kan vara allt från en och en halv till två meter långa utan att det är något konstigt med det. Orangutanger kan i sin tur ha en kroppslängd på allt mellan 1,25 och 1,8 meter. Det verkar alltså fullt möjligt att den genetiska variationen vad gäller denna egenskap är större inom var och en av arterna än den är överlag mellan dem.

Men som sagt, detta har ingen som helst betydelse för vilken strävan som är den rätta. Som John Stuart Mill (ursäkta namedroppingen) påpekat kan inte naturen betraktas som en förebild för hur människan ska leva, eftersom den inte tar hänsyn till begrepp som lycka. Det finns inga rationella skäl att hålla kvar människor i ett fack bara för att deras gener har placerat dem där, och kanske även får dem att tro att de blir lyckliga av att stanna i det.

11 kommentarer:

Elin Frid sa...

Bra inlägg. Det kan inte anses lämpligt att tvinga människor till företeelser de inte gillar, även om de har gener för det. Arvet är blott en förklaring till problemet, inte ursäkten till det. På så vis resonerar nog de flesta särartsfeminister. Huvudtesen är att det finns biologiska skillnader mellan könen, vad de sedan leder till är en annan femma.

Nisse sa...

Du är emellertid den enda jag känner till som kallar sig särartsfeminist. Jag tror att många undviker ordet eftersom det ger associationer till befästande av könsroller. Samtidigt kan det vara svårt att kalla sig likhetsfeminist när man inte går med på ett förnekande av medfödda könsskillnader. Egentligen är det ju ganska oväsentligt vad man kallar sig (var inte själva meningen att människor skulle slippa kategoriseras?), snarare borde många kunna enas om målet att personer inte ska behandlas utifrån sina kön.

Elin Frid sa...

Nisse: Att många inte vågar kalla sig särartsfeminister antar jag beror på det odemokratiska fenomenet anti-PK, ett sätt att straffa de som tänker annorlunda. För att inte tala om ett smidigt sätt för likhetsfeministerna att bemöta mina argument och förvirra åhörare och motståndare bort från sakfrågan, jag är ju förtryckt, jag vet inte vad jag talar om, jag är på männens sida, för jag är ju särtartsfeminist.

Nisse sa...

Jag är inte säker på att det har med PK att göra, utan mer att begreppet särartsfeminism tenderar att förknippas med rörelsen pre-Under det rosa täcket. Många av de som av den anledningen väljer att inte kalla sig särartsfeminister skulle kanske inte heller kalla dig för det. Biologism däremot brukar inte betraktas som särskilt PK, eftersom det är lätt för en postmodernistisk tänkare att ifrågasätta neutraliteten i sanningar från traditionellt mansdominerad vetenskap. Eftersom jag i princip inte vet något om biologi tycker jag mig dock kunna slingra mig ur den invändningen.

Elin Frid sa...

Nisse: Frågan är varför vikten av biologi är så skrämmande för många? Bara för att kvinnor har sämre anlag än män för tyngdlyftning innebär inte detta att vi inte får ägna oss åt det.

Nisse sa...

Enligt en bok av Peter Singer som jag läser just nu så kan mycket av fientligheten mot biologism bero på att den i vissa former/avarter (t.ex. som den framförs i Steven Goldbergs bok) bär upp tesen att det är omöjligt att uppnå ett samhälle där kvinnor har lika stor makt som män.

Elin Frid sa...

Hm, intressant. Vara för att vissa anser det verkar det förstås onödigt att dra alla över en kam.

Nisse sa...

Psykologiska skäl, misstänker jag. I slutändan måste ju all biologisk (och annan empirisk) forskning leda fram till samma slutsats. Risken att denna bekräftar Goldmans tes och gör decenniers och livstiders feministisk kamp bortkastad är ganska avskräckande.

Jag har dock svårt att se hur man går från en deskriptiv teori till en normativ (Humes lag igen). Hur skulle du säga att ditt biologistiska perspektiv gör dina värderingar kring jämställdhet annorlunda från en likhetsfeminists?

Elin Frid sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Elin Frid sa...

Skillnaden mellan likhetsfeministers och särartsfeministers övertygelse tros snarare bottna i orsaken till förtrycket, inte vad man skall göra åt det. Den ene hävdar att anledningen till våra olikheter är samhällets fel..

Nisse sa...

Hmm, ja det var ju åtminstone det som du drog skiljelinjen vid. Själv föredrar jag att kalla mig kvasiqueerfeminist, kanske mest för att det bara är kul att försvara en ståndpunkt som man är ensam om.