Min lilla feminist

Användandet av diminutiva attribut på personer kan i många fall uppfattas som lite gulligt och rart. I andra sammanhang kan det betraktas som något helt annat, översittarfasoner eller i värsta fall härskarteknik. Inte minst gäller detta när attributet appliceras så att det ger en till synes oönskad allvarsdämpande effekt på sitt subjekt. Trots det kan jag, kanske p.g.a. att min mognadsnivå inte är förbi stadiet av onödiga provokationer, inte få mig till att ge upp uttryck som älsklingsveganputte eller min lilla feminist.

För faktum är att jag nog behöver en liten feminist. En samvetsröst som sitter på min axel och påminner mig om att inte låta min övertygelse om sakers tillstånd stiga mig åt huvudet och leda in mig i ett narcissistiskt tillstånd där jag utan eftertanke spottar ur mig dryga utlåtanden förklädda till skämtsam internkritik, som sina goda avsikter till trots kan uppröra människor. Något slags nödvändig provokation för att slippa de onödiga alltså.