En sak som är lite tråkig med att vara jag just nu är att min älskade vän Mette har farit till Costa Rica där hon ska tillbringa det närmaste halvåret. Som om jag inte har hyllat henne nog tidigare så kan jag ta det stämningsfulla tillfället i akt att specificera några av de avtryck hon har gjort i mitt liv.
Precis som med de flesta andra av mina betydelsefulla bekantskaper så började den här på det mest underliga tänkbara sätt. Tidpunkten är våren 2006 och jag ringer sent på kvällen upp och väcker en människa jag träffat en gång några månader tidigare, hastigt men uppenbarligen tillräckligt lustigt för att göra ett intryck, och som aldrig har gett mig sitt nummer. Kommer av mig i luren totalt när jag inser vad jag håller på med, men får ändå en sms-kontakt inledd med personen, som dagarna senare frågar om jag ska på Belle & Sebastians konsert på KB. Jag svarar jakande och föreslår att vi träffas vid detta evenemang.
Konserten på KB förlöper utan att något möte sker, trots upprepade sms från min sida. Jag lägger tankarna på detta åt sidan och riktar istället min energi mot dansgolvet för resten av aftonen. Där får jag en annan dansant själs uppmärksamhet och roar mig i resten av rytmerna med detta sällskap, som även ber om mina kontaktuppgifter innan våra vägar skiljs åt. På vägen hem från lokalen tar jag emot ett sms från personen jag ursprungligen skulle ha träffat, som ber om ursäkt för att ha lämnat sin telefon i sin i garderoben inlämnade jacka.
Nästa dag, när jag befinner mig på verklighetsflykt i Simrishamn, fortsätter kontakten med ännu ett sms där jag tillfrågas om det var jag som dansat med avsändarens kompis Mette. Och resten är, som man som sagt säger, historia.
Sedan vår bekantskap inletts var det första avtrycket hon gjorde att motivera mig att åka till det årets Emmabodafestival, bara genom att vara där som en av många smått bekanta personer. Även om vårt umgänge inte bestod i så mycket mer än att strax framför Annika Norlin och Maia Hirasawa dansa ändan av oss till Billie the Vision & the Dancers så var festivalen, med de minnesvärda spelningar och eskapader som ägde rum där, en av få saker som höll mig flytande under hösten.
Tack vare personer jag träffat genom henne på festivalen och de jag träffade genom dem i andra sammanhang, började så smått något som liknade ett socialt liv växa fram med en helt ny lokal bekantskapskrets, där jag antingen direkt eller indirekt kände alla personer genom Mette. Även så framträdande figurer som världens bästa misslyckade festivalflört, min alldeles egna sju år yngre dubbelgångare, och den i vars armar jag tillbringade den lyckligaste månaden i mitt liv, har hon orsakat mitt sammanstrålande med. Om jag inte träffat henne hade jag kanske fortfarande varit en missanpassad 171:an-pendlande teknologfesthängare som pratar med fler nya människor på en utekväll i Trollhättan än under ett helt år i Malmö och Lund.
1 kommentar:
Väldigt fint skrivet, tycker jag. Det tror jag hon också tycker och uppskattar. Jag vet hur det känns och att det är så skönt att ha en sådan riktigt nära vän som hjälper en i ur och skur. De är verkligen guld värda. Jag hoppas bara att jag slipper ha samma otur som dig att behöva säga adjö till min sådan vän. Men ni ses ju snart igen! ;)
Skicka en kommentar