Revanschens timme

Starkt längtande efter en riktig framgång bar det idag åter av till Tårnby, där jag för ganska precis ett år sedan hade förlorat Malmö CK:s klubbmästerskapsfinal efter en rafflande uppgörelse. Årets klubbmästerskap hade hittills bjudit på en sanslöst tät grundserie, som hade sållat det rutinerade gardets agnar från vetet i de två nybildade lagkonstellationerna med färskare namn och yngre blod. Inte förrän efter den näst sista matchen stod det klart att finalen skulle komma att spelas mellan First Ladies och mitt lag med det något olyckliga namnet Stone Krashers.

Precis som föregående år öppnade vi finalmatchen starkt. Ett misstag av motståndarlaget i första omgången gav oss läge att dra in vår sistasten för fyra poäng. Fem poäng blev resultatet efter att jag istället valt att försöka en avancerad klyvning för att även få in en av våra stenar framför boet, en uppgift som vår fjärdespelare exekverade med den äran. Efter detta blev matchen aldrig särskilt spännande, utan vi lyckades försvara och utöka vår ledning under återstoden av matchen. Slutresultatet blev 12-4 efter en komiskt tillkommen stöld av en etta i slutomgången, och äntligen kan jag titulera mig nåt. Kapten för södra Skånes bästa curlinglag, typ. Yes!