Efter vintern blir det sommar (tyvärr)

Ett ganska intressant sätt att reflektera över medaljtabellen från årets sommar-OS är genom att jämföra den med samma tabell från vintermotsvarigheten för två år sedan. Inte minst för att det ger en ursäkt för att bli sentimental över ljusare svensktider. Nåväl, här följer en sammanfattning av vad jag funnit:

• Årets Tyskland är förstås värdnationen Kina, som toppar i slutändan tack vare en diger samling medaljer i underliga grenar. Tyngdlyftning är kanske sommarens bobsleigh.
• Årets USA är USA, lika säkert som att Zlatan är Zlatan.
• Årets Sverige är minst lika guldgiriga Storbritannien, med (skotten, vad annars?) Chris Hoy som årets Björn Lind.
• Årets Korea blir ingen mindre än Jamaica, vars idrottare plockade en oförskämt hög placering bara genom att vara oförskämt snabba, fast utan skridskor på fötterna.
• Årets Estland är Slovakien, med guldmedaljer garanterade av samma stolta traditioner i kanot som esterna har på skidor.
• Årets Norge är en titel som måste gå till Kuba, som även de slutade på blott två guld i en uppsjö av silver och brons – varav inga i sedvanliga guldkalvar som boxning respektive längdskidor.
• Årets Kroatien får bli Zimbabwe. Jag har svårt att bestämma mig om det är lika imponerande att syskonen Kostelić, trefaldiga medaljörer i alpin skidåkning, kan komma ur ett land utan berg som att Kirsty Coventry, fyrfaldig medaljör i simning, kan komma ur ett land utan ekonomi.
• Årets Finland måste slutligen bli Sverige – guldlösa efter sju sorger och åtta bedrövelser.