Idrottsfilosofi in da house

Även om det, åtminstone med internationellt färgade glasögon, var kul att följa de olympiska tävlingarna så var det ändå det intellektuella inslaget i kvällarnas studiosammanfattning som mest av allt öppnade mina ögon och gav de grå cellerna en anledning att återuppväckas. Diskussioner av dagsaktuella ämnen från tävlingarna behandlades ur en biomekanisk, en psykologisk, och en filosofisk synvinkel.

Av personligt intresse var det det sistnämnda angreppet som framför allt fångade mig, inte minst då det var den tidigare uppmärksammade Kutte Jönsson, vars bok jag dessutom hunnit läsa under sommaren, som var ämnets representant i studion. Och en sak som jag redan under läsningen hade konstaterat är att han, när han utelämnar vissa av sina egna åsikter, förtjänar betydligt bättre än de kyliga domar jag tidigare fällt. När hans mer sansade utläggningar tjänar till att skapa intresse för de idrottsfilosofiska frågeställningarna hos den svenska allmänheten, samtidigt som de mer kontroversiella utspelen lyckas väcka debatt i ämnet bland etablerade skribenter, då gör han oss idrotts- och filosofiintresserade en stor tjänst. Problemet för svensk idrottsfilosofi har aldrig varit Kutte Jönsson. Problemet har varit att Kutte Jönsson varit för ensam.