Om en bok om det politiskt korrekta

Nödgad att kapitulera inför min nyfikenhet satte jag till slut tänderna i min filosofiföreläsares bok Om det politiskt korrekta från förra året. Syftet med boken är att utreda innebörden av det politiskt korrekta som begrepp, vilka följder den politiska korrektheten har, och i vilka fall dessa kan ifrågasättas på moraliska grunder. Bokens kapitel behandlar ämnen som människoraser, eugenik, objektifiering i samband med pornografi, kvinnors eventuella ansvar för sexuellt våld som de utsätts för, samt det kanske mest givande om tolerans mot hederskulturer. Om en del andra avsnitt tuggar gamla tänkares alster långa stunder utan att komma fram till särskilt mycket så är det sistnämnda klart och tydligt i hur det kommer fram till sina slutsatser, därtill utan att författaren (till skillnad från vissa andra PK-kritiker) blir provocerande. Ämnet är dessutom i högsta grad aktuellt, inte minst efter senaste tidens rabalder i F!.

I korthet utgår författaren från exemplet med mordet på Fadime och redogör för den allmänna inställningen, även bland relativister, att fördöma motiven bakom det. Han tar upp vilka svårigheter detta medför, och även vad som i grunden är problematiskt med relativism – att en handling per automatik skulle vara rätt för att en person eller grupp anser att den är rätt. Jag skulle själv kunna tillägga att det inte finns något som säger att en existerande moralisk regel nödvändigtvis måste vara genomtänkt. Det enda som krävs för att en föreställning ska kunna existera är att den har fungerat i tillräckligt stor utsträckning för att de som omfattat den skulle kunna överleva, om än i misär. Människans beskaffenhet som gruppvarelse är dessutom inget som uppmuntrar individen att ifrågasätta de normer som gäller i hennes omgivning. Och detta i sin tur betyder naturligtvis inte att vi inte bör ifrågasätta dem, såväl inom vår egen kultur som inom andra. Även när detta leder till slutsatsen att vissa kulturer kan betraktas som moraliskt högre stående än andra, d.v.s. det som ibland kallas för "kulturrasism". Jag skulle dock snarare kalla det för att sätta människors värde framför konstruerade gemenskapers.

Slutsatsen blir att jag kan rekommendera en dos Egonsson till den som vill se kritik mot det politiskt korrekta framförd på ett mer politiskt korrekt sätt.