Politik för olycka

För dagens stolpskott står Sydsvenskans opinionssida. Så här kan det låta när Björn Ramel svamlar om lyckans intåg i politiken:

Men en politisk ordning där ”lyckomaximering” blir ett självändamål förskräcker. Inte minst för att det pekar mot mer politisk inblandning i privatsfären. Om ett nytt piller skulle göra oss lallande lyckliga, vore det bra att massutdela ett sådant? Tveksamt. Livets nyanser är en del av dess värde.
Lyckans vetenskap tycks dessutom behäftad med en osäkerhet som gör att den kan användas för allehanda politiska syften. Både skattesänkare och skattehöjare har något att hämta.
Pengar är inte allt. Men det är inte den flyktiga euforin heller.
Marknadsekonomi erbjuder många fördelar. Bristen på utopiska visioner, och friheten att välja sin egen lycka, hör dit.

Redan Aristoteles konstaterade på sin tid att lycka inte är ett värde bland andra, utan ett slutgiltigt och i sig självt tillräckligt värde som inte behöver leda till något ytterligare. Om inte lyckomaximering bör vara ett självändamål kan det således inte vara ett mål över huvud taget. Och om medborgarnas lycka inte är ett mål för politiken, då går politiken någon annans ärenden än medborgarnas. Vad är då myten om något större och viktigare än medborgarna själva om inte något slags utopi?

Går man vidare till nästa mening i citatet räcker det med att se tillbaka till 1800-talet då John Stuart Mill i vad som ofta kallas liberalismens bibel framhävde hur individens frihet är en förutsättning för lyckan hos allmänheten. Att hänvisa till den verkar dock överflödigt eftersom inläggets författare två rader senare förnekar just det han sagt. I finanskrisens tider är det därtill nästan komiskt hur han på grunder av områdesforskningens trovärdighet kan ifrågasätta lyckans inblandning i politiken samtidigt som ekonomisk tillväxt står på nästan samtliga partiers agenda.

Snack om piller som gör oss "lallande lyckliga" och "den flyktiga euforin" visar bara att han inte har någon aning om vad lycka innebär och vad som kvalificerar det som eftersträvansvärt. Därmed inte heller sagt att politiker alltid har det, och om det varit tydligare att det var mot den punkten som kritiken riktades så hade jag inte heller behövt skriva det här. Jag blir bara trött på att folk utan grundläggande kunskap om etik och värdefrågor öppet kan få leka experter och uttala sig fritt i ämnet på seriösa forum. Det är som om jag skulle bjudas in till Agenda för att förklara hur bankerna ska komma på fötter igen.