Spöklik växelverkan

Idag är det siste april, som alltid är en väldigt festlig dag i Lund. Även jag har fått det riktigt livat. När jag skulle betala för en flaska mineralvatten möttes jag av en ovilja att ta emot en av mina enkronor, då den inte kunde identifieras korrekt. Vid närmare undersökning visade den sig vara från 1933, komplett med porträtt av V-Gurra och citat av hans valspråk Med folket för fosterlandet. Hur den tagit sig från mellankrigstiden till min plånbok är dock ett mysterium.

Revanschens timme

Starkt längtande efter en riktig framgång bar det idag åter av till Tårnby, där jag för ganska precis ett år sedan hade förlorat Malmö CK:s klubbmästerskapsfinal efter en rafflande uppgörelse. Årets klubbmästerskap hade hittills bjudit på en sanslöst tät grundserie, som hade sållat det rutinerade gardets agnar från vetet i de två nybildade lagkonstellationerna med färskare namn och yngre blod. Inte förrän efter den näst sista matchen stod det klart att finalen skulle komma att spelas mellan First Ladies och mitt lag med det något olyckliga namnet Stone Krashers.

Precis som föregående år öppnade vi finalmatchen starkt. Ett misstag av motståndarlaget i första omgången gav oss läge att dra in vår sistasten för fyra poäng. Fem poäng blev resultatet efter att jag istället valt att försöka en avancerad klyvning för att även få in en av våra stenar framför boet, en uppgift som vår fjärdespelare exekverade med den äran. Efter detta blev matchen aldrig särskilt spännande, utan vi lyckades försvara och utöka vår ledning under återstoden av matchen. Slutresultatet blev 12-4 efter en komiskt tillkommen stöld av en etta i slutomgången, och äntligen kan jag titulera mig nåt. Kapten för södra Skånes bästa curlinglag, typ. Yes!

Europe's Greatest Hits

Här kommer en snabb resumé av min nyss genomförda Europaresa, i form av fem topphändelser från Nederländerna respektive Berlin.

Topp-5 Nederländerna

1. 1990s konsert i Haag med efterföljande igenkänning, utgång med bandet och övernattning på deras hotellrum.
   
2. 1990s konsert i Amsterdam, på gästlistan och än en gång en kväll som slutade på bandets hotellrum.
   
3. van Gogh-museet, resans kulturella inslag.
   
4. Popocatepetl i Haarlem, mexikansk restaurang med god fajitabuffé och en gullig kypare.
   
5. Turkpizza med sallad, fedepuligt.
   

Topp-5 Berlin

1. Min favoritkvinnis från senaste Emmabodafestivalen, att återse och klubba med.
   
2. Våra värdinnor och deras (mestadels bög-) kompisar, för häng och mera klubbande.
   
3. Äga dansgolvet på ZMF med min T-Qualizer.
4. Bussburen snabbsightseeing, så att man fick se Brandenburger Tor och sånt.
   
5. Turkpizza med sallad och kycklingkebab, och DET är najs.
   

Respass för dumheter

Cyklande i det iskalla hällregnet på väg från polishuset i Lunds absoluta utkanter, där jag just sett till att jag ska slippa bli papperslös under mitt stundande Europaresande, slås jag plötsligt av en idé:

Jag vet! Jag tar Södra vägen bort till Planetstaden, sen Tornavägen därifrån upp till Mattehuset, och sen åker jag hem till Vildanden via Kung Oscars bro. Så får jag en runda runt stan.

Ibland är det tur att jag inte följer alla mina korkade impulser.

Inget kunde paja flytet

Vissa dagar tycks allt stämma. När jag idag för fjärde gången skulle föreställa ansvarig för Blekingskas bakiskafé Någorlunda stod tre sorters paj på menyn: broccoli- och tomatpaj, laxpaj samt (klassikern) tacopaj. Efter förra veckans nachofiasko behövdes det en uppryckning för att vi skulle kunna hålla modet och redovisningstakten uppe, och jag och min teologistuderande medarbetare sökte hjälp från högre makter. Och som vi blev bönhörda. Om det inte var nog med en aldrig sinande ström av gäster, med hela menyn inom sina önskemåls omfång, så kom pajgudarna att även på liten skala spela oss rakt i händerna:

Köttfärsen blir oväntat otillräcklig, vilket förorsakar ett sent inhopp av tacoquornfärs – som gör succé. Lyckas inte bara utgöra fullgott substitut utan blir även efterfrågad för sina egna egenskaper. Till råga på detta blir polkagriskakan, som var mitt eget förslag, tillräckligt populär för att röna uppskattning, men inte för populär för att det inte ska bli något över till oss hårt slitande tjänstemän. Välförtjänt efter att ha jobbat 22-04 under natten och fått harva mellan 9-17 idag.

Pumpan saknas

En sak som är lite tråkig med att vara jag just nu är att min älskade vän Mette har farit till Costa Rica där hon ska tillbringa det närmaste halvåret. Som om jag inte har hyllat henne nog tidigare så kan jag ta det stämningsfulla tillfället i akt att specificera några av de avtryck hon har gjort i mitt liv.

Precis som med de flesta andra av mina betydelsefulla bekantskaper så började den här på det mest underliga tänkbara sätt. Tidpunkten är våren 2006 och jag ringer sent på kvällen upp och väcker en människa jag träffat en gång några månader tidigare, hastigt men uppenbarligen tillräckligt lustigt för att göra ett intryck, och som aldrig har gett mig sitt nummer. Kommer av mig i luren totalt när jag inser vad jag håller på med, men får ändå en sms-kontakt inledd med personen, som dagarna senare frågar om jag ska på Belle & Sebastians konsert på KB. Jag svarar jakande och föreslår att vi träffas vid detta evenemang.

Konserten på KB förlöper utan att något möte sker, trots upprepade sms från min sida. Jag lägger tankarna på detta åt sidan och riktar istället min energi mot dansgolvet för resten av aftonen. Där får jag en annan dansant själs uppmärksamhet och roar mig i resten av rytmerna med detta sällskap, som även ber om mina kontaktuppgifter innan våra vägar skiljs åt. På vägen hem från lokalen tar jag emot ett sms från personen jag ursprungligen skulle ha träffat, som ber om ursäkt för att ha lämnat sin telefon i sin i garderoben inlämnade jacka.

Nästa dag, när jag befinner mig på verklighetsflykt i Simrishamn, fortsätter kontakten med ännu ett sms där jag tillfrågas om det var jag som dansat med avsändarens kompis Mette. Och resten är, som man som sagt säger, historia.

Sedan vår bekantskap inletts var det första avtrycket hon gjorde att motivera mig att åka till det årets Emmabodafestival, bara genom att vara där som en av många smått bekanta personer. Även om vårt umgänge inte bestod i så mycket mer än att strax framför Annika Norlin och Maia Hirasawa dansa ändan av oss till Billie the Vision & the Dancers så var festivalen, med de minnesvärda spelningar och eskapader som ägde rum där, en av få saker som höll mig flytande under hösten.

Tack vare personer jag träffat genom henne på festivalen och de jag träffade genom dem i andra sammanhang, började så smått något som liknade ett socialt liv växa fram med en helt ny lokal bekantskapskrets, där jag antingen direkt eller indirekt kände alla personer genom Mette. Även så framträdande figurer som världens bästa misslyckade festivalflört, min alldeles egna sju år yngre dubbelgångare, och den i vars armar jag tillbringade den lyckligaste månaden i mitt liv, har hon orsakat mitt sammanstrålande med. Om jag inte träffat henne hade jag kanske fortfarande varit en missanpassad 171:an-pendlande teknologfesthängare som pratar med fler nya människor på en utekväll i Trollhättan än under ett helt år i Malmö och Lund.

Mörrum revisited

Tillbaka från en framgångsrik laginsats med tre segrar på fem matcher under den andra division II-omgången i Mörrum finner jag en artikel från ett tidigare uppgör, som jag även bloggat om. Den här gången lyckades vi utöver det ungdomliga hemmalaget även besegra det betydligt äldre som slutade på tredje plats, dessutom helsingborgarna som nu på bortaplan verkade vara ordentligt ute på hal is. Tyvärr räckte inte dessa resultat längre än till att försvara vår näst sista plats i sammandraget. Inom kort bör detta vara dokumenterat här. Förhoppningsvis stundar revansch och ett annorlunda slut på artikeln om avgörandet i årets klubbmästerskap.

Jag är en festis

Den låga bloggaktiviteten under den senaste tiden kan kanske delvis skyllas på att mina tankar varit upptagna med den fest på temat framtid som jag hade bestämt mig för att arrangera på lördagen i den nyss gångna helgen. Jag har även haft att stå i med teoretiskt filosofisk uppsats och sittning som avslutning på höstterminens kurs. Att uppsatsskrivandet sammanföll med en tidsperiod då jag varit i behov av att göra förberedande insatser inför festen var ett lyckligt sammanträffande, eftersom tillfällen att få saker gjorda som bekant inte blir bättre än de då man egentligen borde göra något annat.

Med uppsatsen gick det ändå helt okej. Jag höll mig inte helt och hållet till ämnet men lyckades å andra sidan knäcka den ena artikelns argument, något jag i vanlig ordning var väldigt nöjd med. Sittningen blev riktigt trevlig och avslutades med en imponerande allsångsinsats i den för sammanhanget nödvändiga Monty Python-hitten Philosopher's Song. Nu väntar en termin av den praktiska motsvarigheten innan jag kan känna mig färdigfilosoferad.

Framtidsfesten upplevde jag som en framgång, besökarantalet blev utifrån lokalens storlek och tilltuggstillgången väldigt lagom, och mina ansträngningar för att varje gäst skulle trivas tycktes ge goda resultat. Arbetet underlättades dessutom rejält av de korkskruvslånande och supersociala respektive ballonguppblåsande förmågor jag fick assistans av. Resultatet blev en förträfflig tillställning, på min ära. Det enda jag saknar är att kunna se fram emot den.

Hem, jävla hem

De första dagarna i mitt nya hem kan sammanfattas som kaotiska och rena döden toppat med lite strössel. Grundförklaringen ligger i att bredbandet inte har velat fungera, vilket har gjort att jag inte kommit åt bankkontot med de pengar jag tänkt leva på. Lyckligtvis räddades jag tillfälligt av en gammal sparbössa där ungefär tvåhundrasjuttio spänn i mynt låg undanstoppade. När dessutom TeVen saknade en antennsladd samtidigt som pengarna på mobilen tagit slut så var den totala isoleringen ett faktum: på Vildanden kan ingen höra dig skrika.

Det som ändå fått mig att härda ut är de vänner jag nu har i grannskapet, och då tänker jag inte minst på Mette. Nu har jag dessutom över dagen begett mig hem till födelsestaden och med hjälp av dess uppkopplingar förhoppningsvis rett ut alla besvär, därtill äntligen fått mitt antagningsbesked ganska precis 17 timmar före introduktionsmötet. Framtiden ser ändå hyfsat ljus ut.

Farväl till Gamla Väster

Med festivalen avslutad kördes idag det sista flyttlasset in till min Lundalägenhet, och det enda som nu saknas för att jag ska vara inflyttad där är därmed jag själv. Planen är att jag ska cykla in under morgondagen för att på så sätt manifestera att en ny epok av mitt liv inleds (och för att jag kommer behöva ha min cykel där). Detta innebär naturligtvis att en annan epok går i graven, nämligen den 23-åriga Gamla Väster-epoken, även om det fortfarande lär bli ett och annat besök hos min far som alltjämt bor där. Jag kommer att sakna...

• områdets lugn och skönhet trots det centrala läget.
  
• den rådande mentaliteten som ledde till att det inom distriktet lades fler röster på F! än på sd i senaste riksdagsvalet (även om partiets otroligt söte representant i vallokalen kan vara ytterligare en förklaring).
  
• känslan av att verkligen höra hemma mitt i smeten, ett av få privilegier under min uppväxt.

Däremot kommer jag inte att sakna...

• lärarna på Västra skolan som la grunden för min långvariga fiendskap till utbildningsväsendet.
• lyxkommersialiseringen av närområdet och den utveckling den riskerar att leda till för stadsdelen.
  
• fördomarna baserade på detta närområde, vilka gör att man känner sig som en utböling varje gång man hänger på Möllan.

Nu väntar en spännande omställning till livet på studentghetto i västlundensisk ödemark.

Festival i stan

Igår var det dags för Malmöfestivalen att dra igång. Min första festivaldag tillbringades enbart vid och omkring Mölleplatsens tre konsertscener, där jag fick sett spelningar av de två Norrköpingsbanden Laakso och Slagsmålsklubben, samt fantastiska värmländska Detektivbyrån. Kvällen avslutades på KB med en saftig musikalisk käftsmäll komplett med publikanstormad scen och polispådrag, allt givetvis signerat TTA. Under denna sena dag hann jag även oplanerat springa på bekantskaper från vitt skilda sammanhang vid inte mindre än arton tillfällen. Kvantitet över kvalitet är vad som verkar gälla för mig just nu.

Ikväll spelar bl.a. Marit Bergman som, om jag får skryta lite, älskar min kusin.

Dramatiken stegras

Följetongen kring min högskoleansökan går vidare. Struken från båda mina val såg jag till min förtjusning att det ännu fanns platser kvar vid det andrahandsalternativ som jag alltjämt varit inställd på att läsa. Men eftersom jag som sagt var struken från kursen hos studera.nu så kunde jag inte heller göra en efteranmälan där, utan har istället fått förlita mig till ett mejl skickat till institutionens studievägledning, från vilken jag nu spänt inväntar ett svar efter att den på tisdag blivit bemannad igen.

Innan dess hann jag med att efter två veckor få svar från den kursexpedition som bär ansvaret för att det har kunnat gå till på det här viset, och där få beskedet att jag skulle vända mig till Lunds antagningsenhet för att ställa saker till rätta. Under de tre dagar som återstod till att andra urvalet skulle bli klart så ringde jag dit ett antal gånger, första dagen för att bli informerad om att deras telefontider är vardagar 9-12, dag två och tre blev resultaten identiska: ett meddelande om att de skulle vara tillbaka i luren efter klockan elva följt av en timme där det tutar upptaget.

Emmaboda den andra

Tillbaka från årets Emmabodafestival tänkte jag ägna det här inlägget åt att inleda en sammanfattning av mina upplevelser under veckan:

Tisdag
I sällskap med min brors kompisgäng bar det av till ett något glesbefolkat festivalområde i tokregn. Lyckligtvis väntade det värsta ovädret tills Camp mmm... gatt:s partytält var rest, och under resten av veckan höll sig skurarna väldigt korta och intensiva, vilket gjorde det lätt att ta betäckning och hålla sig relativt torrskodd. Under kvällen blev lägret invaderat av ett mellanstadiedisko som försökte liva upp stämningen. När musiken och de fulla gästerna som trampade på våra saker blivit tröttsamma (efter ungefär en kvart) började dock tankarna ledas till den här sketchen. Min nattsömn försvårades av den högljudda och obscena musiken i närområdet och det faktum att jag tvingats överlåta ungefär 2/3 av min sovsäck till en av min brors kompisar, samma som senare gjorde ett dramatiskt uttåg från festivalen genom att gå bärsärkagång i lägret och riva ner tält, smälla ballonger och slänga ut folks packning.

Onsdag
Nu drog det roliga igång på allvar med förfest och spelningar av bl.a. ett av förklarliga skäl populärt lokalt kompisgäng och de alltid lika festliga Billie & the Visiondancers, som ju egentligen heter något helt annat. Under dagen anslöt dessutom både en och två andra bekanta med sina respektive sällskap och hos det förstnämnda, som jag kom att campa och umgås med under större delen av festivalen, fick jag tillfälle att använda mina nyvunna partytältskonstruktionsfärdigheter ännu en gång. Dessutom började lite festivaltypiska känslor att sättas i gungning och skapade något som var riktigt mysigt så länge det varade.

Torsdag
Ytterligare allvar tillfördes i och med att detta var den första riktiga festivaldagen. För två riktigt underhållande spelningar stod Detektivbyrån och den för dagen Doris-stajlade Miss Li, men även otippade Las Palmas kunde sticka ut med festivalens mest minnesvärda rimmande textrad, som gick något i stil med Vissa är rädda för mjukost, men jag käkar mjukost till frukost. På kvällen väntade Blekingskameriterade akter som Of Montreal och Au Revoir Simone, vilka huvudsakligen avnjöts under en horisontalfylla där jag även lyckades spilla nachodip på mitt enda par byxor, uppleva ett chilltält med kuddar och vattenpipor som att träda in i en sagovärld, och få en förpackning äppelvin krossad under ett gästande knä i mitt tält.

Fredag
Fredagen inleddes med att jag omedvetet ställde till med festivalens mest komiska scen när jag nyvaket kisande iförd regnjacka, gummistövlar och kalsonger tillfälligt lämnade mitt tält och oväntat råkade konfronteras med mina lägerkamrater trots den tidiga timmen. Fetaste överraskningarna från dagens spelningar var att Timo körde en vers ur sin VM-hit Bollen måste dö och den avklädda scenshowen som timmarna efter att ha skrämt upp publiken på Kristian Anttilas spelning försökte bjuda mig till sitt hotell på efterfest, något som jag vid tillfället inte riktigt var på humör för.

Lördag
Sista dagen bjöd på flera riktiga fynd bland spelningarna. My Darling YOU! imponerade med stampande sjutaktsintensitet och en rappare rappare än CK måste vara svårfunnen. Som lite av en festivalfinal bjöd Shout Out Louds, som jag tidigare lyckats missa vid alldeles för många tillfällen, på en hejdundrande spelning där en ny och vertikal fylla maskerade alla eventuella brister. Sen blev det platsbyte med min bror följt av full fokus på hemresan och därmed inte mycket att rapportera från söndagen.

Alla gillar Möllan

Möllevångsfestivalen har dragit igång, och även om jag inte helt har fattat vad som är grejen med den så var det i alla fall ganska trevligt att i sällskap med min brors kompiskrets promenera från Södervärn via 'torget till Folkets park för att sen sitta där i några timmar och dricka öl inom hörhåll från stora scenen under spanandet efter lokala profiler. Jag såg både en Orvar och en Anja.

Kvällen fortsatte med nachojakt på 'torget och lite slött klubbande med andra bekantingar som avslutning. En av dem råkade spotta på min haka när han pratade, men av detta blev jag mest road i och med de associationer jag fick. Som helhet är jag nöjd med kvällen.

Another jamboree

Igår styrde jag kosan längs några av Göingebygdens lortigare vägar för att hälsa på några av mina små vänner på det stora scoutlägret utanför Rinkaby. Jag fick en inblick i hur spektaklet fungerar och varför så många åkt dit, träffade ett antal roliga människor, delade med mig av mina ukulelefärdigheter, fick veta hemligheten om portalernas betydelse inom scoutrörelsen, blev bjuden på middag så att jag kunde stanna tills det löjligt sena sista tåget från Kristianstad gick, och smälte in så väl att jag fick vara med i lägrets officiella tidning. Och att bli förevigad är aldrig fel på en dag väl värd att minnas.

Att gå en spännande höst till mötes

Då jag till hösten planerat in ett uppehåll från min ingenjörsutbildning har jag nu återigen kastats in i kurskatalogens katakomber. I mitt antagningsbesked från VHS står att läsa att jag har blivit antagen till en utbildning som jag tidigare blivit meddelad att den är inställd, och därmed struken från det andrahandsval som jag var inställd på att ägna terminen åt i stället. Jag älskar högskolebyråkrati.

Ännu en loserålder avklarad

Innan ännu fler hinner missa det: jag fyller 23 år idag.

Än så länge har firandet inneburit en panikutekväll på Debaser med en pågående The Clientete-konsert vid övergången och en överraskningsdrink efteråt, samt att kunna njuta av K.B.:s närvaro. Därefter att stiga upp klockan åtta på morgonen för att assistera vid mors flyttning. Ett flyttlass och en IKEA-leverans senare blev det en snabb lunch följt av Filip och Fredrik i Sommar i P1 och en brinnande ovilja att montera ihop ett köksbord.

Sen blir det restaurang med familjen ikväll, vilket även kan betraktas som ett avsked till mitt kära Gamla Väster (som jag dock ändå kommer finnas kvar på i några veckor till) och att vara av den ytterligare anledningen att min bror än en gång var ofin nog att fylla, den här gången sina 20, dagen innan. Presenter, sång och tårta har dock fått kliva åt sidan den här gången, och det är fortfarande svårt att komma ifrån känslan att mina födelsedagar blir sämre för varje år.

Imorgon ska förresten min dubbelgångare fylla år och min nya lägenhet målas om.

Flytt på fläsket

Efter att ha tillbringat dagen med det kånkande det innebär att köra skräp som vi hunnit samla på oss under lägenhetens livstid (vilken i det närmaste är identisk med min egen) till tippen - förutom den andel av det som var min och istället kördes till min nya lägenhet - känner jag mig ganska sliten och kan efter att ha samlat tankarna konstatera ett par saker.

För det första: Om man är en väldigt sentimental person är det svårt att flytta av fler skäl än det att man när som helst efter att ha lämnat sitt gamla hem kan komma att träda in i ett upplösningstillstånd. Kanske kommer de som blir bjudna på inflyttningsfesten att ha sådan tur att det tillståndet har uppnåtts redan då.

Det är väldigt svårt att känna tillfredställelsen av att ha gjort en insats för miljön efter att ha besökt återvinningscentralen, eftersom den knapphändiga information som finns tillgänglig på plats gör det svårt att avgöra om saker och ting hamnat där de kommer göra nytta, eller om de i bästa fall bara blir uppfiskade av personalen med den långa kroken. Den begränsade stämningsskillnaden från motsvarande plats för besjälade föremål är heller inte direkt något som underlättar separationen och gör att man ser fram emot nästa besök. Alltså: lite mindre kyrkogårdskänsla och mer broschyrer hade inte skadat.

Det bästa med att bli gammal är att man fyller år

Gårdagen innebar födelsedagsfester, med betoning på 20-åringar. Den ena hölls i den trogna gamla lägenheten, ur vilken en utflyttning pågår för fulla muggar, och var till min brors och några av hans vänners ära. När jag väl tittade in där hade den förmodligen redan passerat sin topp för ett bra tag sen, men det hindrade inte mig från att liva upp med lite Pipettesdans och Brainpoolnostalgi. Det var därtill den andra festen för kvällen där någon trodde att en annan festdeltagare var min bror (vilket han i det här fallet också var). Mest glad var jag över att lägenheten fortfarande stod kvar när jag återvände efter en övernattning på annan plats.

För kvällens första 20-årsfirande väntade en resa till Eslöv och mitt första besök hos Mette. Redan på tåget dit fick jag äntligen träffa min mytomspunna dubbelgångare (en upplevelse som han dokumenterar så här), och faktum är att det enda som separerar oss från att vara samma person är sju år och en dag. På denna betydligt mer sansat förlöpande tillställning träffade jag även flera andra trevliga människor och blev bjuden på god mat, och det hela avslutades med att ett urval av gästerna begav sig till hemstaden (som alltså snart inte längre är hemstad) för att rulla hatt. För att hinna med att vara på två ställen samtidigt blev jag emellertid nödgad att avvika i förtid, dock alltjämt i ett glatt leende tillstånd.

Ty Mette är en vän som det är svårt att känna något annat än glädje av att vara med. Och för att ingen ska tro något annat framförde jag den här dikten som jag hade skrivit till henne:

Röd är rosen
blå är violen
Så söt är Mette
att man trillar av stolen

Hon dansade in
i ett liv ack så grått
har fyllt det med solsken
under året som gått

Snart fyller förresten även jag år.

Kvalklassikern

Noterar i dagens tidningar hur krönikörerna pliktskyldigt fördömer galningarnas handlingar och beklagar avslutningen på EM-kvalmatchen mellan Danmark och Sverige (bl.a. har Sydsvenskans Anja Gatu plockat fram sin sura byline).

För mig, som upplevde matchen på allmänhetens storbildsvisning i Folkets Park, blev de upprörande händelserna det ultimata slutet på ett fantastiskt grannmöte. En klassisk dansk bjudning förebådade en traditionell dansk kollaps (vi minns än idag deras uttåg ur VM 1986 och 2002), som sedan höll på att bli till en sensationell upphämtning tack vare den gamla hederliga svenska förmågan att sluta spela fotboll, väl förvaltad under den Lagerbäckska förbundskaptenseran.

När så Markus Rosenberg plötsligt låg ner i straffområdet och det började framgå att situationen hade gett domarna hade något att konferera om, eskalerade stämningen för att explodera när det röda kortet kom upp och bollen placerades på straffpunkten. Jag vet inte om någon uppfattade situationen när domaren blev attackerad, men samtliga stod upp under tiden planen var utrymd i väntan på ett domslut, och när det till slut kom visste jublet inga gränser. Sverige hade lyckats med konststycket att tappa en 3-0-ledning och ändå vinna med 3-0.

Att känna någon bitter eftersmak över hur resultatet tillkom känns för mig helt främmande, då det trots allt var spelarnas insatser som blev avgörande. Situationen som fick matchen avbruten var något som i dagens fotboll får betraktas som en naturlig följd av det matchavgörande domslut som orsakats av ett synnerligen korkat ingripande av Christian Poulsen. Alternativet att låta matchen fortsätta faller på orimligheten i att om straffsparken inte hade gått i mål så hade diskussionen varit igång om huruvida galningens agerande hjälpte det danska laget genom att tvinga fram en lång oviss väntan för skytten.

Dessutom blev händelsen en snygg epilog till Erik Nivas S-reportage om den danska gladfotbollens nedgång i samband med det bistrare samhällsklimatet. Danska "roligans", som länge har betraktats som fotbollsvärldens bästa fans, fick nu också se sitt rykte bli en smula skamfilat. Det i kombination med att landets starkaste offensiva kort är den evige medelmåttan Jon Dahl Tomasson och att den störste talangen, 19-årige Nicklas Bendtner, inte bidrog med mer än en handfull avslut i Korpen-klass under den halvlek han fick spela, borde göra det lättare att inte förblindas av historien när man betraktar dansk fotboll i fortsättningen.

För övrigt blir jag mer och mer förtjust över att ha en spelare som Johan Elmander i landslaget. Han är fotbollens svar på Forrest Gump.