Det bästa med att bli gammal är att man fyller år

Gårdagen innebar födelsedagsfester, med betoning på 20-åringar. Den ena hölls i den trogna gamla lägenheten, ur vilken en utflyttning pågår för fulla muggar, och var till min brors och några av hans vänners ära. När jag väl tittade in där hade den förmodligen redan passerat sin topp för ett bra tag sen, men det hindrade inte mig från att liva upp med lite Pipettesdans och Brainpoolnostalgi. Det var därtill den andra festen för kvällen där någon trodde att en annan festdeltagare var min bror (vilket han i det här fallet också var). Mest glad var jag över att lägenheten fortfarande stod kvar när jag återvände efter en övernattning på annan plats.

För kvällens första 20-årsfirande väntade en resa till Eslöv och mitt första besök hos Mette. Redan på tåget dit fick jag äntligen träffa min mytomspunna dubbelgångare (en upplevelse som han dokumenterar så här), och faktum är att det enda som separerar oss från att vara samma person är sju år och en dag. På denna betydligt mer sansat förlöpande tillställning träffade jag även flera andra trevliga människor och blev bjuden på god mat, och det hela avslutades med att ett urval av gästerna begav sig till hemstaden (som alltså snart inte längre är hemstad) för att rulla hatt. För att hinna med att vara på två ställen samtidigt blev jag emellertid nödgad att avvika i förtid, dock alltjämt i ett glatt leende tillstånd.

Ty Mette är en vän som det är svårt att känna något annat än glädje av att vara med. Och för att ingen ska tro något annat framförde jag den här dikten som jag hade skrivit till henne:

Röd är rosen
blå är violen
Så söt är Mette
att man trillar av stolen

Hon dansade in
i ett liv ack så grått
har fyllt det med solsken
under året som gått

Snart fyller förresten även jag år.

Shakespeariansk sommarsonett

När midsommaren nalkas dukas borden,
det njuts av färsk potatis, snaps och sillen,
men mest uppskattas gubbarna från jorden,
de svenska röda bären som hör till den.

Och jordgubbarna smakar, må jag tillstå,
men är till karaktären enahanda,
ty odlade, förutsägbara ändå,
tycks inte vara i min sanna anda.

Men ett bär växer vilt på öppna ängar,
vid torpets knutar, på hemliga platser,
ger njutning som ej kan köpas för pengar,
en otämjd frukt med sötma värd strapatser.

Ibland det lilla bäst kan hungern mätta,
i smultronet min själ fann sig till rätta.

K.B. Fact of the Week #5

En nyligen upptäckt runsten, som tros vara från vikingatiden, kan anses förebåda K.B.:s ankomst. Inskriptionen är på drottkvätt och lyder som följer:

Mörkrets marker märka
hjältens hjälm som glänser,
mystisk man som visste
vad öron sällan hörde;
i västerled han styrde
söka toners troner;
bemästrar tankfull tysthet
inga ord han fordrar.

Ödet vakar över alla hjärtan

Dagen till ära hade jag fått idén att skriva ner små personliga poetiska verk (dikter/julklappsrim) på lappar och dela ut till speciellt utvalda personer. Att Alla hjärtans dag dessutom sammanföll med den dag då jag och en kursare hade bestämt att vi skulle äta lunch på en av Lunds enklare men desto mer populära restauranger för att om möjligt kunna ta farväl av en av dess anställda innan hon far ut i världen på nya äventyr, ledde till att denna hon, sedan tidigare halvt bekant till mig, som den perfekta avskedsgåvan fick en av mina dikter tillägnad sig.

Väl på plats i restaurangen upptäckte vi att hon inte var där (däremot råkade flera andra bekanta dyka upp efter en kort stund). Hungriga som vi var såg vi ändå till att få en lunch äten innan vi drog vidare, nu på en inspirerad jakt efter vår lyckliga stjärna. Hyfsat genomtänkta idéer om hur vi skulle nå det målet förkastades en efter en, och istället satte vi kurs mot ett torg där jag kunde erinra mig om att jag hade sett henne en gång. Torggenomsökningen blev resultatlös, och medan vi planlöst irrade vidare och min följeslagare började mumla något om att det här förmodligen var det sämsta sättet att hitta någon på, fick jag plötsligt syn på henne vid en busshållplats.

Glädjen och överraskningen vid mottagandet gick inte att ta fel på och gjorde, i kombination med osannolikheten, det här till dagens mest minnesvärda diktöverlämning. Lund är visserligen inte så stort, men här kändes det ändå för ett ögonblick som om skeendet styrdes uppifrån.

Från början var det förresten tänkt att var och en av dagens dikter skulle rimma hjärta med kikärta, men jag insåg tidigt att den inskränkningen blev för stor. Det stannade istället vid en enda kärnfull dikt, som därmed kan anses vara extra hedrande för mottagaren (som inte var samma som i föregående berättelse). Ungefär så här löd detta mästerverk:

Hummus är för en kikärta
som blodet för ett hjärta