Om Gud är i klassrummet är allt tillåtet

Idag röstar Berlin om införandet av religionsämnet som alternativ till etik på schemat i skolorna. Undervisningen är avsedd att ta samma form som redan förekommer i resten av landet, d.v.s. att den ges baserad på varje enskild elevs religionstillhörighet. Katoliker och muslimer skulle alltså undervisas var för sig, och de utan bekännelse skulle få fortsätta med etiken.

Utan att särskilt noga känna till formerna för den berlinska etikundervisningen kan jag finna utvecklingen obehaglig och direkt oetisk. Om det stämmer att det var just införandet av etikämnet som utlöste de religiösa samfundens protester så kan detta närmast tolkas som att de motsätter sig sina medlemmars moraliska utveckling. Och att eleverna ska förväntas tillhöra en religion, som de sedan får undervisning om, säger det mesta om vad den tillhörigheten går ut på.

Den svenska skolans opartiska upplysande religionsundervisning framstår i jämförelse som eftersträvansvärd. Trots detta kan jag tycka att den vid gymnasienivå borde få lämna utrymme åt en sekulär och icke-moraliserande etikundervisning. Att efter nästan tolv års skolgång inte kunna ge en ordentligt underbyggd invändning mot Dostojevskis påstående om att moral förutsätter en Gud, är inget jag minns med stolthet. Dessutom vore det ett framsteg om vilsna tonåringar kunde räddas från moralfilosofins sekteristiska avarter.

Fotbollsteologi

"Amen" är det ord med vilket Simon Bank avslutar sin krönika i dagens Sportbladet, där han sågar förslaget om att införa regeln om ett kort mellan gult och rött. Om det är medvetet vet jag inte, dock synnerligen lämpligt i ett inlägg där han ger uttryck för en syn på fotbollens regelbok som religiös skrift: i grunden oföränderlig men öppen för uttolkningar. De domare som förstör matcher genom nitiskt paragrafridande avfärdar Bank som "regelbokstalibaner", ungefär som om inget ansvar för de illdåd som utförts i religionens namn skulle kunna falla på de heliga skrifter som möjliggör destruktiva tolkningar. Den optimala domaren är då en som tillämpar en vis och genomtänkt teologi för hur de hopplöst otidsenliga reglerna ska appliceras på gräsplanens praktiska verklighet. Ärligt talat borde det finnas bättre sätt att styra en sport.

Om man ska kritisera Banks argument i sakfrågan så verkar det inte ens som om han förstått att det nya kortet skulle innebära utvisning i tio minuter. Det närmaste man kan komma är påståendet Att rycka sönder en match med att förändra själva grundförutsättningarna hipp som happ skulle förstöra både tydligheten och tempot. Är inte detta i första hand ytterligare ett argument mot röda kort i deras nuvarande form?

Äktenskapande

Året är 2009 och hela Sveriges riksdag är enad om att införa samkönade äktenskap. Hela riksdagen? Nej, ett litet parti gör envist motstånd in i det sista. När de övriga allianspartierna har släppt sin motion som i det närmaste är identisk med oppositionens förslag, lämnar det lilla partiet in sin egen, där de föreslår att äktenskapsbegreppet tas bort ur lagtexten och ersätts med en civil giftermålsbalk. En lösning som verkar modern och värdig ett sekulärt demokratiskt samhälle.

Men så lätt låter sig inte alla luras. Eftersom partiet som lagt motionen heter Kristdemokraterna och syftet med den är att undvika lagstiftning om samkönade äktenskap så måste den ju vara dålig. Därmed var belackarnas Finn Fem Fel igång.

RFSU skriver:

Kd:s motion påminner om RFSU:s förslag om civilrättslig registrering. RFSU vänder sig dock starkt emot kd:s intentioner att stryka ordet "äktenskap" ur lagstiftningen i syfte att beröva ordet dess juridiska betydelse så att bara en religiös innebörd kvarstår, och att därmed göra gällande att det är förbehållet heterosexuella par.

Själv tror jag inte att makten över språket ligger hos politikerna i den utsträckning RFSU tycks mena. Och även om den gjorde det så borde deras makt vara större över ord som finns i lagtexten än över ord som inte gör det. För de allra flesta svenskar är inte heller äktenskapsbegreppet något de i första hand skulle definiera varken i juridiska ("det skriftliga sammanförandet av inkomster och utgifter") eller religiösa ("föreningen av en man och en kvinna i efterliknandet av den heliga treenighetens förening av människa och gud") termer, och det känns aningen barockt att påstå att trossamfund skulle få monopol på det.

HBT-sossarna i sin tur vänder sig uppenbarligen mot ordningsföljden i ett inlägg med rubriken "Först könsneutralt äktenskap - sedan civiläktenskap!". Där skriver de:

Allas rätt till kyrklig vigsel i den egna hemförsamlingen bör garanteras.

Några rader längre ner skriver de emellertid:

Det är i längden inte rimligt att staten fattar beslut om hur kyrkor skall agera.

I längden alltså, uppenbarligen inte just nu. Undrar om det inte är första gången som KD är före sin tid. Mitt förslag är att något av riksdagspartierna lägger en motion som är identisk med KD:s, som sedan röstas igenom av alla partier utom KD. Då kan alla vara nöjda.

Tack till Anders för sammanfattningen och inspirationen.

Halal-Hamilton

Sedan Carl Hamiltons utbrott mot muslimska programledare som vägrade ta honom i hand har reaktionerna varit många. Bäst sammanfattas läget i Sydsvenskan av Pernilla Ouis, vars pricksäkerhet kanske bekräftas bäst av det faktum att såväl vänner som kritiker av islam tycks vara oeniga om huruvida programledarna är goda representanter för religionen. Personligen tar jag avstånd från några av Hamiltons val av uttryck men uppskattar annars det rakryggade i hans uppträdande som har lett till att den här debatten väcktes. Mer typiskt svenskt hade varit att hålla tyst och le ett ansträngt leende mot kvinnan som inte tar emot ens hand, och därmed låta en kulturell avgrund breda ut sig. Det går knappast att komma undan med hänvisning till religiösa skäl när dessa inte hindrar andra, bekännande till samma tro, från att handla annorlunda.

Religionskritikerna var bättre förr

Temakvällen med evolutionsbiologen Richard Dawkins dokumentärer om religion har just gått i repris i SVT Kunskapskanalen, och road som jag är av religionskritik satt jag bänkad. Precis som John Safran använder han sig av uppseendeväckande reportage och skjutjärnsjournalistik, och i likhet med David Hume satsar han på att kasta sig in i uppgiften med en vass penna först. Tyvärr gör han det utan vare sig Safrans underhållande inlevelse eller Humes argumentativa skärpa och pålästhet. Som den kommenterande Lundabiskopen Antje Jackelén påpekade verkar Dawkins helt oinsatt i såväl religionshistoria som nutida teologi. Att han därtill väver in kvasifilosofi i den naturvetenskapliga världsbild han vill förmedla samtidigt som hans darwinistiska beskrivning av etik är oanvändbar som ersättning för en religiöst grundad dito gör att han tappar ytterligare trovärdighet. Budskapet i hans dokumentärer missar målet på ungefär samma sätt som Lukas Moodyssons film Ett hål i mitt hjärta och lämnar mest efter sig tankar som "Okej, jag ska inte bli porrskådis. Inte religiös fanatiker heller, tror jag."

Den ologiske ateisten

Oavsett vilken tro de förespråkar så har jag inte mycket till övers för sådana som värderar sin egen religiösa uppfattning högre än andras. Som om det inte räckte med deras tendens att knyta vaga positivt laddade begrepp till sig så liknar mycket av vissa organisationers retorik den från följande ordväxling:

– Hej, jag är Bosse, den ologiske ateisten. Jag är en bättre människa än du eftersom du är kristen och kristna har gjort en massa hemska saker i religionens namn.
– Men det var andra kristna, inte jag.
– Du förstår dig uppenbarligen inte på religion.

Heliga kor och flugpapper

Sannas snack om individuell normativitet fick en känga av Queerdiktatorn, och nu ger hon svar på tal. Jag har inte så mycket att tillägga, mer än att jag tycker det är synd att Sanna inte bemöter den förmodan om att hennes uppfattning påverkas av vilken grupp hon umgås i. Det är nämligen ganska normativt att anta att någons åsikter är påverkade av dennes umgängeskrets, bara för att det råkar förhålla sig så för de allra flesta personer.

Jag fastnade mer för en kommentar till ett inlägg i diktatorns egen blogg, det vetenskapskritiska Är homosexualitet medfött?:

Jag läser en bok om ateism just nu som makes a lot of sense to me, men det är en grej som gör mig galen. Den darwinistiska principen är ju typ att allt som existerar har en viss funktion, vilket jag kan gå med på. Men författaren skriver att den underliggande anledningen till att folk vill ha sex är fortplantning. ÖÖÖÖÖÖÖH! För alla vill enbart ha fortplantningssex. För sex - kom ihåg att det bara finns kuk-i-fitta-sex nu - har inga andra “fördelar” (barn måste ju seriöst vara den mest överskattade saken som finns).

Jag gillar framför allt det där med ÖÖÖÖÖÖÖH!. Som vi alla vet är det ju samma sak att lyckas överrösta den andra sidan som att ha rätt. Och självklart har hon rätt i att sex uppstod för att de lite mer avancerade organismerna skulle få några sköna stunder. Hedonism ligger som bekant till grund för all utveckling. Nej, självklart måste Darwin ha fel, för ditt sätt att vara/ligga får ju absolut inte kontrastera mot hur naturen fungerar.

Jag har svårt att förstå vad någon ska med ateism till om de ändå bara tänkt leva sina liv efter en bok. Även om den är lite mer av Wikipedia-karaktär.

Ett ögonblick av senilitet

Idag stod det i tidningen om ett par som firade sin 55:e bröllopsdag sedan de 1952 vigdes i Huddinge kyrka av Carl Fromén. Min mor, som var den som visade mig annonsen, tyckte att detta var ett synnerligen lustigt namn på en kyrkans man, och jag är böjd att hålla med.

Vårt samtal tog sedan en märklig vändning efter att vi börjat diskutera namnets ursprung. Jag misstänkte att det var ett namn han själv hade tagit sig (vilket även en sökning hos SCB antyder), men morsan hävdade bestämt att namnbyten inte var något man sysslade med på den tiden. För att övertyga henne förklarade jag att det verkligen inte är någon nyhet att svenskar skaffar sig nya efternamn, och att även mitt eget är ett exempel på ett som min farfars far lade sig till med en gång i tiden. Detta påpekande följdes av denna märkliga ordväxling:

Mor: Vad hade de för efternamn innan dess då?
Jag: De körde väl med patronymikon på den tiden.
Mor: Patronymikum? Vad är det för något?
Jag: Att man bildar efternamn efter sin fars förnamn.
Mor: Som Eriksson och såna namn? Heter det patronymikum?
Jag: Patronymikon heter det, tror jag.
Mor: Jaha, så heter det alltså... Var har du hört det?
Jag: Jag hörde det nog från dig nån gång...

Mamma har kanske haft lite för mycket att hålla reda på under de senaste veckorna.

Shock! Horror!

Med anledning av mitt senaste inlägg vill jag påpeka att jag, jämfört med Sanna och Safran, ändå ligger i lä när det gäller spektakulära avslöjanden.

I'm too clever to be an atheist

Om någon frågar mig om jag tror på Gud så brukar jag svara:

- Nej, men jag tror inte heller att det inte finns någon gud.

Ateism är för mig inte den form av högre upplysning många uppfattar det som, och dessutom inte sällan själva tror sig besitta. Eftersom det inte finns några bevis för att det inte existerar någon form av gudom kan inte ateism vara något annat än en religiös position, d.v.s. en tro. Eller som Terry Pratchett uttryckte det i en av sina romaner:

[Atheism is the denial of a god] Therefore It Is A Religious Position. If The Atheist Truly Did Not Believe, He Or She Would Not Bother To Deny.

Som mitt svar på den inledande frågeställningen avslöjar är agnosticism den inställning jag har närmast till, men det händer att jag emellanåt drar till med lite panteism för att sätta krydda på tillvaron. Det finns trots allt studier som visar att speciella delar av hjärnan aktiveras vid andliga upplevelser, så varför inte se till att få användning för den kapacitet man begåvats med?

Förkylt

Jag undrar om inte det värsta med mina förkylningar är att de slår till med total asymmetri. Tidigare idag fick jag uppleva en stickande och rinnande vänstra näsborre parallellt med en täppt högerdito, allt medan en förhatlig huvudvärk gnagde bortom min högra tinning. För mig som stör mig på att mitt vänstra bröst är lite större än det högra kan sådana symptom vara ytterst obehagliga, och ibland överväger jag att medvetet slå mig själv på en kroppsdel efter att ha råkat göra illa dess spegelbild, i syfte att symmetrisera plågorna. Om någon skulle se mig vända andra kinden till vid något tillfälle betyder det alltså inte nödvändigtvis att jag gått och blivit frälst.

Bogokrati

Ett populärt samtalsämne bland mina nördiga teknologpolare är sorteringsalgoritmer. En av våra favoriter är bogosort (av det engelska ordet bogus), som sorterar element i en vektor genom att helt sonika tilldela dem en slumpmässig ordning för att sedan jämföra denna med den efterfrågade och upprepa proceduren tills de överensstämmer.

Detta föranledde dagens uppfinnande av statsskicket bogokrati, där politiska beslut fattas genom någon form av slumpmässig process. Senare under dagen påminde jag mig om att det var en variant av det statsskicket som rådde i min lågstadieklass, där alla gemensamma beslut fattades genom att fröken drog en röstsedel ur hatten, förmodligen för att hon inte orkade räkna alla arton rösterna och förklara vad demokrati egentligen innebär (trots att hon på senare tid har befunnits sitta i stadsdelsfullmäktige för moderaterna). Man bör ha i åtanke att det här dessutom var samma fröken som lärde ut vad som idag populärt kallas intelligent design, något som jag personligen dock aldrig begrep hur någon kunde acceptera som annat än en allegori.

Min slutsats blev hur som helst att i ett samhälle där en omnipotent gud verkligen existerar skulle bogokrati i realiteten innebära teokrati. Och förutsatt att guden dessutom är god så är ju inte det fy skam. Så trots att hon framgångsrikt utplånade min motivation för utbildning i tolv år framåt så var kanske inte fröken helt tokig ändå.