Äktenskap dödar

Som en ny sysselsättning efter lördagens legendariska fest gick jag och personen som tillförde supersociala förmågor och såg filmen Control igår. Filmen är ett synnerligen rockfotografiskt porträtt av Joy Division-sångaren Ian Curtis som hann med att bli en superstjärna och göra en av historiens främsta plattor innan han tog sitt liv vid 23 års ålder.

Ett äktenskap vid nitton års ålder, en obehaglig epilepsi, en krävande publik och en affär med en beundrande journalist blev för mycket för ett bräckligt ungt geni. Hans uppriktiga simultana kärlek till två personer och fruns egoistiska ovilja att acceptera den och finna sig i att dela honom med en annan blev hans död (detta är förstås bara ett av många möjliga perspektiv på historien). En nästan lika obehaglig följd av det heteronormativa kärnfamiljsidealet som de områden av villor med garageuppfart alternativt radhus med carport som man ibland tvingas beskåda när man har vägarna förbi.

Naturligtvis är inte heller alla alternativ till detta ideal helt oproblematiska. Av genetiska skäl kan det finnas skillnader mellan könen i benägenhet att känna dragning till flera personer samtidigt, något som kan vara en delförklaring till vissa kulturers öppenhet för det ena könets rätt till månggifte (men på intet sätt rättfärdigar strukturen i de äktenskapen), men dessa skillnader riskerar också att på just det sättet leda till att förhållanden blir ojämlika. Eftersom en konflikt i den här typen av fråga innebär att känsla står mot känsla – kärlek mot svartsjuka – och den ena parten alltjämt måste vika sig så kan det kanske leda till lika dystra utvecklingar som för Curtis.

Om man bortser från den faktorn och för ett rationellt argument blir det dock ganska svårt att se vad monogamitet ska vara bra för. Äktenskapet uppfanns så vitt jag vet för att det skulle bli möjligt att med säkerhet veta vem som var far till ett barn, en roll som kan betraktas som utspelad. Skulle jag någon gång gifta mig så är det i första hand (bortsett från att det är praktiskt juridiskt) för att min mamma har lovat att sjunga på bröllopet. Tur att en del politiker har koll på frågan.

Lillebror vs. Lillhonga

Under de dagarna som festivalen fortgått har jag hunnit se Marit Bergman rädda en spelning med hotande låg stämning genom att utnyttja den scenvana hon utvecklat till att få igång den sega Malmöpubliken, ätit fem munkar under en Tommy Körberg-konsert, stått och frusit lite för länge i gåshuden framkallad av Lalehs låtar, samt med uppskruvade förväntningar sett filmen Hata Göteborg. Avslutningen möttes av rungande applåder, och både jag och de som för dagen utgjorde mitt sällskap kunde instämma i att filmen var väldigt bra och att rollerna var välspelade, givetvis med ett extra plus i kanten till Nic Schröder. Och även om våld och grupptryck aldrig har haft någon plats i mitt eget liv så kunde jag identifiera mig med huvudpersonerna i den vilsenhet som de upplever i kollisionen mellan olika former av vänskap.

Därför blir jag provocerad när min bror, som jag aldrig såg röken av under visningen, påstår att han också såg filmen och fäller omdömet att karaktärerna var platta och relationerna i kompisgänget saknade trovärdighet. Jag kan inte annat än att ta det personligt när han påstår att de sociala strukturer som jag kan känna igen mig i inte finns, och jag undrar om det inte i själva verket är han som saknar livserfarenheten för att uttala sig om en sådan sak.

Don't judge a book by its cover

Även om det senaste numret av sportmagasinet S inleds med ett försvarstal av Erik Niva, där han för ett resonemang om tippande som ganska enkelt hade kunnat smulas sönder av någon med grundläggande statistikkunskaper, och fortsätter med onödiga golfprylar och meningslösa Sport-Klick! (baserad på modertidningens lika meningslösa fredagsbilaga med samma namn), så dröjer det inte farligt länge innan Paolo Roberto, av alla människor, ser till att höja kvaliteten med en krönika om något som han verkligen har koll på: huliganism. Att ämnet dessutom är aktuellt, med den uppmärksammade filmen Hata Göteborg (med Nic Schröder i rollen som våldsverkarnas högsta höns) på biografernas repertoar, skadar inte. Även några artiklar om andra sporter än fotboll och hockey lockar, i det här fallet i form av baseboll i Leksand, tennis, simning och skateboardstörtlopp. Numret avrundas dessutom hedervärt med att Simon Bank än en gång nedsablar elitfotbollens unkna heteronormativitet.

Höjdpunkten är dock när Niva revanscherar sig med ett strålande reportage inför det stundande EM-kvalet om hur det danska samhällets förändring avspeglas i deras fotbollslandslag. Hur de profilstarka lagen från 80- och 90-talet har förbytts i dagens jämngrå kollektiv i takt med regeringens krav på normalisering, och det faktum att ingen invandrare ännu har spelat en A-landskamp i den rödvita dräkten. Zlatan blir ett naturligt återkommande ämne i intervjuerna, då han tjänstgör både som den stora förebilden för fotbollsspelande unga invandrade danskar och som en källa till avund för det etablerade fotbollsfolket, inför vilka han bekräftar det danska systemets tillkortakommanden. Att det är i detta som Preben Elkjærs och Brian Laudrups kritik mot honom bottnar är lätt att förstå.

Därför är det extra sorgligt när tidskriften marknadsförs med rubriker om de danska stjärnornas "sågning" av Zlatan. Omslaget pryds för övrigt av rubriker som kunde varit hämtade direkt ur en låttext av progglegenderna Philemon Arthur & the Dung:

Du har mat i din mage
14 000 ton chips, 4 000 ton popcorn, 1 130 ton jordnötter – GÅ PÅ SPORT THE AMERICAN WAY
och du har pengar på din bank
BECKHAM – FRÅN GALÁCTICO TILL GALAXY
du har bensin i ditt vrålåk
VRÅLÅKEN HJÄLTARNA INTE KUNDE MOTSTÅ
och du har färg i din teve
HEMMA HOS LIDAS – NHL-stjärnan visar upp nya supervillan (som visar sig ha egen biosalong)
men du har ingenting i din hjärna, nej ingenting i din hjärna

Dumhetsnormen för sportintresserade är faktiskt rätt tröttsam.

Om man får bli ful i mun en stund

Jag fick i dagarna skämtet The Aristocrats berättat för mig, och idag följdes detta upp med att se filmen (och därmed få min svit bruten) där det analyseras till det absurdas gräns. Efter det har jag en stilla undran: är jag ensam om att uppfatta punchlinen som att föreställningen är ett försök till satir?

Två gånger fyra

Och på allmän begäran kan jag avslöja att de två kvartetterna från föregående inlägg är

filmerna, i omvänd kronologisk ordning efter när jag har sett dem:

1. Fröken Sverige
2. Masjävlar
3. Little Children
4. Babel

(och en förklaring till antalet är att jag inte kommer ihåg vilken som var den senaste filmen jag såg före Babel)

låtarna, i den ordning de förekommer på plattan:

1. Det här är vad dom säger
2. Stetoskop
3. Ditt kvarter
4. Är du fortfarande arg?

(av vilka den tredje är så stark att det brukar räcka med att nynna eller tänka på den för att det ska braka loss)

Crybaby

Igår kväll efter Sportnytt slog jag över till Fröken Sverige, som pågick på grannkanalen. Det visade sig bli den fjärde filmen i rad som fick mig att gråta. Det är lika många som antalet låtar på Säkert!:s album som har samma effekt. Jag är uppenbarligen en sucker för mer än jag hade trott.

Kinas siste kung

I en köksbordsdiskussion häromdagen kom den hyllade filmen The Last King of Scotland, där Forest Whitaker gör rollen som den forne ugandiska diktatorn Idi Amin, upp på tapeten. Efter att den något förvirrande titeln förklarats och handlingen i grova drag återberättats, gled samtalet in på vilka andra diktatorer som framgångsrikt skulle kunna porträtteras på film. Det blev bingo direkt: Sammo Hung är Mao Zedong i en fritt tolkad dramatisering av Den långa marschen, späckad med klassisk Hong Kong-action. Mer given succé får man söka länge efter.