Fotbollsteologi

"Amen" är det ord med vilket Simon Bank avslutar sin krönika i dagens Sportbladet, där han sågar förslaget om att införa regeln om ett kort mellan gult och rött. Om det är medvetet vet jag inte, dock synnerligen lämpligt i ett inlägg där han ger uttryck för en syn på fotbollens regelbok som religiös skrift: i grunden oföränderlig men öppen för uttolkningar. De domare som förstör matcher genom nitiskt paragrafridande avfärdar Bank som "regelbokstalibaner", ungefär som om inget ansvar för de illdåd som utförts i religionens namn skulle kunna falla på de heliga skrifter som möjliggör destruktiva tolkningar. Den optimala domaren är då en som tillämpar en vis och genomtänkt teologi för hur de hopplöst otidsenliga reglerna ska appliceras på gräsplanens praktiska verklighet. Ärligt talat borde det finnas bättre sätt att styra en sport.

Om man ska kritisera Banks argument i sakfrågan så verkar det inte ens som om han förstått att det nya kortet skulle innebära utvisning i tio minuter. Det närmaste man kan komma är påståendet Att rycka sönder en match med att förändra själva grundförutsättningarna hipp som happ skulle förstöra både tydligheten och tempot. Är inte detta i första hand ytterligare ett argument mot röda kort i deras nuvarande form?

Den dåliga idrottsforskaren

I brist på ett forum där det går att föra en någorlunda intelligent sportdiskussion får jag ofta nöja mig med att följa vad krönikörerna (inte minst de med fyrbokstaviga namn) skriver och emellanåt kommentera med några rader här, i svag förhoppning om att de ska väcka intresse någonstans. En annan anhalt värd ett besök om man känner sig lite extra pretentiös är webbtidskriften idrottsforum.org, som sammanfattar det som sker inom idrottsforskning i Sverige, Norden och resten av världen.

Senast jag tittade in där upptäckte jag att det ramlat in en uppföljning på Jonny Hjelms uppmärksammade artikel (jag var faktiskt helt övertygad om att även jag hade bloggat om den tidigare) "Den dåliga damfotbollsspelaren", där den kritiseras av Kutte Jönsson och Helena Tolvhed för sitt empiriska perspektiv. Efter att ha läst deras kritik började jag tvivla på den rådande begåvningsnivån även i detta sammanhang.

Hjelms undersökning aktualiserar frågor om hur vi som idrottsforskare ska förhålla oss till vårt studieobjekt – idrotten. Idrotten, och fotbollen, måste betraktas som en kulturellt och historiskt skapad verksamhet, och en produkt av en historia där det länge var mäns spelande som uppmärksammades, uppmuntrades och utvecklades. Hur fotbollsspelande värderas är historiskt och kulturellt föränderligt, och handlar förstås också om subjektiv smak. Hjelms undersökningsupplägg antyder istället existensen av ett slags universellt värderingssystem, enligt vilket kvalitet i spelet kan bedömas objektivt. Detta sätt att betrakta idrott bör vi som idrottsforskare, enligt vårt sätt att se på saken, tvärtom problematisera och förhålla oss kritiska till.

Det är fullständigt absurt att påstå att utövarnas skicklighet beror på kulturella faktorer, då spelets från början uppställda regler ger just en klar och tydlig måttstock på vad som är kvalitet inom fotboll. Spelet går ut på att göra fler mål än motståndarlaget, och en bra spelare är en spelare som bidrar till lagets förmåga att åstadkomma detta. Det är efter dessa reglers ramverk som alla utövare tränar och bedöms, och därför måste det betraktas som objektivt. Att reglerna i sin tur är en mänsklig konstruktion anpassad för manliga utövare är en helt annan femma.

Den nedvärdering av damfotbollen som Hjelm föresatt sig att utmana bemöts inte bäst genom att reproducera föreställningen om en ”objektiv” värderingsgrund. För – vad hade hänt om utfallet av Hjelms studie blivit ett annat? Om den tvärtom visat att det faktiskt VAR stora skillnader enligt den ”objektiva” bedömningsmall han använt sig av? Hur hade Hjelm handskats med detta ”resultat”? Tankeexperimentet visar hur ytterst problematiskt (och riskabelt i förhållande till den ”goda föresatsen”) studiens upplägg är. Liksom rasistiska utlåtanden om att vissa människor skulle vara mindre intelligenta än andra inte bemöts bäst genom att hänvisa till utfall av intelligenstest, är det problematiskt att bemöta sexistiska utlåtanden om fotbollskompetens genom att godta och bekräfta de premisser på vilka de bygger.

Forskningsmetoder bör alltså anpassas för att uppnå det resultat man önskar? Tyvärr har jag väldigt svårt för detta Gorgias-luktande resonemang, inte minst på grund av typen av diskussioner det kan leda till, där de båda sidorna baserar sin ståndpunkt på divergerande påståenden om en faktauppgift. Kanske är det så att det är bäst att hålla vissa sanningar borta från allmänheten, men håll med om att man blir ganska sugen på att få reda på varför det är bäst att inte bemöta rasistiska utlåtanden genom att hänvisa till utfall av intelligenstest?

Mera botfoll

Jag tänkte följa upp gårdagens inlägg med mina egna kommentarer till det som omtalas.

Liknelsen att damfotboll skulle vara som V75 för kossor har jag inget att invända mot. I båda fallen rör det sig om en tävlingsform som är densamma, ett underhållningsvärde som är på samma nivå (seriöst, hur mycket tråkigare skulle travsporten kunna bli?), och en skillnad i fysiska egenskaper som påverkar vilket utseende den färdiga produkten får. Dessutom blir provokationer alltid roligare när de följer pajkastningsprincipen. Och att fixa billig uppmärksamhet genom pseudojämställdhetsretorik istället för att skapa förutsättningar att göra sig engagemangs- och underhållningsmässigt förtjänt av den är inget jag kan uppmuntra, vilket jag också tidigare har klargjort.

Det är dock beklagligt att ingen annan kanal än DN:s webb-TeVe sände från den första OS-kvalmatchen, eftersom det säkert finns många som hade velat se den. Å andra sidan känns det minst lika illa att returen spelas på Råsunda. Senast damlandslaget huserade där var för två år sedan i ett EM-genrep mot Kanada, inför en mindre publik än den som tre dagar tidigare hade sett U21-damerna besegra Frankrike – i Tranås (2503 mot 3208). Mer tydliga än så blir nog inte exempel på hur rörelsen motarbetar sig själv.

För att byta kön så är jag uppriktigt förbannad över att såväl herrlandslaget som förbundskaptenen Lars Lagerbäck är nominerade till Årets lag respektive ledare på Idrottsgalan. Det borde visserligen inte komma som någon överraskning, då det har varit ett riktigt torftigt svenskt idrottsår och nämnda landslag två gånger tidigare inte bara varit nominerade utan rentav vunnit den utmärkelsen efter att ha kvalat in till mästerskap, men det är likväl beklämmande att inte Lagerbäcks luftslott till lagbygge blivit lika genomskådat av opinionen på hemmaplan som av några av motståndarlagens tränare. Och om det inte är en poäng på två matcher mot Nordirland som ligger till grund för nomineringen så är det kanske den tilldömda segern mot Danmark? Nej, det är ju Idrottsgalan vi pratar om, så det måste vara populariteten.

Min indignation bottnar i första hand i att våra baskettjejer borde ha uppmärksammats (även i detta sammanhang) för sin sensationella finalplats i U19-VM. Om junioridrottares prestationer inte anses platsa bland de stora, då borde de föräras en egen kategori på samma sätt som idrottare med funktionshinder. Den kunde isåfall ersätta eller komplettera den luddiga kategorin Årets nykomling. Annars har vi här att göra med ett riktigt fall av diskriminering.

Zlatan då? Där har jag inget att tillägga, jag kände bara att han var tvungen att vara med på ett hörn.

Botfoll

En kommentar på Anjas blogg.

En direkt avgörande OS-kvalmatch som inte sänds i någon TeVekanal.

En, förlåt, två nomineringar till idrottsgalan för att nästan kvala in till EM.

Och så Zlatan förstås.

Det är inte alltid man förstår sig på den sporten.

Hata Göteborg?

Enligt Anrell så är den nyblivne allsvenske mästaren Pontus Wernbloom kommunist. Det för tankarna till ett citat som, liksom många andra, är hämtat från min bror:

Det finns inget jag hatar så mycket som kommunister som inte super, knarkar och är promiskuösa. Och dessutom är veganer.

Frågan är om det serverades något veganpytt på Kamratgården.

Damfotbollen tar sig på för stort allvar

Den skånsk-norrländske tränaren Andrée Jeglertz rasar över TV 4:s tilltag att Kina-VM:s finaldag till ära låta sina kommentatorer uppträda i lokal folkdräkt: De hade aldrig spökat ut sig på det sättet om det varit final i herr-VM. Det hör inte hemma där, damfotboll måste tas på ett seriöst sätt annars kommer vi inte vidare. Jämförelser med motsvarande förutsättningar bland manliga utövare är inte ovanliga bland dem som verkar inom damfotbollen, men trots att en jämställd idrott är ett självklart mål att sträva efter så blir dessa inte särskilt rättvisande.

Att fotboll är samma sport oavsett utövarnas kön har jag tidigare klargjort. Vad som däremot är relevant att notera är att (de för allmänheten intressanta) elitformerna av herr- respektive damfotboll är separata företeelser. Framför allt den tradition och globala etablering som ger herrvarianten en närmast unik ställning i fråga om popularitet, saknas hos damerna. Det är därför orimligt att som verksam inom damfotbollen förvänta sig att det går att bygga upp ett intresse för den genom att snylta på meriterna hos det andra könets motsvarighet (även om jag får medge att de hittills har gjort ett bra jobb med det).

Snarare borde man koncentrera sig på att skapa så bra förutsättningar som möjligt för sin egen etablering, precis som de verksamma inom andra (och mindre uppmärksammade) sporter än fotboll måste göra: regeländringar är en möjlighet att uppnå detta. Samtidigt är det viktigt att fortsätta motståndet mot det rådande gubbväldet inom fotbollsförbunden, vilka fortfarande har alltför stort inflytande över saker de inte förstår sig på. Utöver detta handlar dock inte idrottens jämlikhetsproblem mer om skillnader i förutsättningar mellan manliga och kvinnliga utövare av samma sport än vad det handlar om skillnader för utövare av olika sporter.

Scotland's for me!

Skottland lyckades för andra gången under det här EM-kvalet besegra VM-finalisten Frankrike med uddamålet efter ännu en nervpärs av sällan skådat slag. Tack vare nätets möjligheter kunde jag i direktsändning se stora delar av såväl den matchen som de oavgjorda nyckelkamper som utkämpades av våra nordiska grannar från Finland och Norge. Och inte blev det sämre av att Sportbladet rapporterade att det var en kanon av Bryan McFadden som gav upphov till det skotska segermålet (något som dock hunnit bli korrigerat nu).

Efter bästa förmåga försöker jag även följa alla de pågående mästerskapen, som damernas fotbolls-VM och herrarnas VM i rugby samt EM i basket, baseboll och volleyboll. Ibland tar det på krafterna att vara sportnörd.

Himmelsgrått

Jag har insett att jag börjar tycka mer illa om Malmö FF för varje dag som går. Anledningen är klubbens supportrar som mer och mer breder ut sig på Anjas blogg med sina gnälliga anmärkningar som med sina ofta förminskande och hånfulla ordalag visar på en total oförmåga att tåla kritik mot föreningen. När dessutom en av dessa skribenter publicerar sin smygsexistiska dynga i mitt namn, då är måttet rågat.

Förmodligen bottnar allt i den stinkande urmalmöitiska mentalitet som genomsyrar klubben och, vilket krönikören mycket riktigt påpekade i det tidigare utspel som drog igång opinionen, ligger till grund för dess förfall. Om jag varit mer teatral hade jag sagt till belackarna: Lägg ägg! Ju förr ni inser att ni är fanatiska ignoranta storstadsbönder ovärdiga att kyssa fötterna på ett geni som Gatu, desto bättre för er.

Dissa inte Glenn

Sportbladets Stefan Alfelt tyckte förresten att det inte längre hade med idrott att göra när Glenn Hysén invigningstalade på Pridefestivalen.

– Jag lovar att de finns där, även om många blivit utmattade och lagt av efter några år i omklädningsrummets verbala odör, läste Glenn självkritiskt vackert upp om de bögar varken han eller jag vet att vi träffade på under våra aktiva år.
Därför att vi båda är så gamla att vår ungdomstid var tiden före då homosexuella vågade stiga ut ur garderoben. På min tid skämtade vi inte om bögar eftersom vi knappt visste att de fanns, men i dag är det korrekt för oss att säga att vi förtryckte dem ändå.

Han tycks dels glömma att Glenns aktiva karriär var betydligt längre än hans egen och att svårigheterna med öppenhet inte är begränsade till junioråldern. Och av någon anledning verkar han ha fått för sig att nedvärderande skämt är den enda formen av förtryck som förekommer i det här sammanhanget.

Men man behöver ju faktiskt inte vara så negativ mot en förskräckt skribent. Filtrerar man bort sarkasmen från innehållet så blir hans resonemang ändå träffsäkert. Däremot tycks han väldigt exklusivt sitta inne med vissa uppgifter.

Krönikörens uppsplittringsförbannelse

Som en följd av Sydsvenskans sportkrönikörs beslut att under tisdagen välja att bevaka kvällens DN-gala framför Skånederbyt på Malmö Stadion har några lustiga kommentarer från missnöjda himmelsblå bönder letat sig in på hennes blogg Gatukontoret. Jag okynnesciterar lite:

Det finns ju några på SDS-sporten, Håkan Malmström t ex, som är pålästa och kunniga när det gäller fotboll. Om de skriver krönikor om detta så kunde Anja bevaka sina paradgrenar, dvs modern feministkamp och tamfotboll.

Självklart är det otänkbart att en matchkrönika uteblir efter att MFF bjudit på en intetsägande tillställning i mittenträsket av tabellen, och inte finns det vid ett dylikt tillfälle något utrymme för bevakning av landets största tävling i en av landets för tillfället mest populära sporter. Om nu Malmö ska föreställa en mångkulturell stad så omfattar det tydligen inte idrottskulturen. Det finns saker jag kommer att sakna och saker jag inte kommer att sakna efter att jag har flyttat. Men mer om sånt i ett senare inlägg.

of Malmö

Och innan jag går och lägger mig måste jag bara instämma i hyllningskören till den "frispark i krysset" som dagens Anja-krönika var. Det är närmast rörande att beskåda intresset för frågan om vad som är galet i Malmö FF:s agerande, och i förlängningen hela den grundmurade stadsmentaliteten.

För att citera Sailor Moon: Riktig skönhet är intelligens och engagemang. Det är alla ni inflyttade Möllanpretton som har räddat den här staden från total förfulning. Tack för att jag inte längre behöver skämmas över att vara härifrån.

Of mice, men and rats

Daniel Nannskog är upprörd över en historia som enligt egen utsago får honom att "framstå som en galning". Somliga har det då inte lätt.

Kvalklassikern

Noterar i dagens tidningar hur krönikörerna pliktskyldigt fördömer galningarnas handlingar och beklagar avslutningen på EM-kvalmatchen mellan Danmark och Sverige (bl.a. har Sydsvenskans Anja Gatu plockat fram sin sura byline).

För mig, som upplevde matchen på allmänhetens storbildsvisning i Folkets Park, blev de upprörande händelserna det ultimata slutet på ett fantastiskt grannmöte. En klassisk dansk bjudning förebådade en traditionell dansk kollaps (vi minns än idag deras uttåg ur VM 1986 och 2002), som sedan höll på att bli till en sensationell upphämtning tack vare den gamla hederliga svenska förmågan att sluta spela fotboll, väl förvaltad under den Lagerbäckska förbundskaptenseran.

När så Markus Rosenberg plötsligt låg ner i straffområdet och det började framgå att situationen hade gett domarna hade något att konferera om, eskalerade stämningen för att explodera när det röda kortet kom upp och bollen placerades på straffpunkten. Jag vet inte om någon uppfattade situationen när domaren blev attackerad, men samtliga stod upp under tiden planen var utrymd i väntan på ett domslut, och när det till slut kom visste jublet inga gränser. Sverige hade lyckats med konststycket att tappa en 3-0-ledning och ändå vinna med 3-0.

Att känna någon bitter eftersmak över hur resultatet tillkom känns för mig helt främmande, då det trots allt var spelarnas insatser som blev avgörande. Situationen som fick matchen avbruten var något som i dagens fotboll får betraktas som en naturlig följd av det matchavgörande domslut som orsakats av ett synnerligen korkat ingripande av Christian Poulsen. Alternativet att låta matchen fortsätta faller på orimligheten i att om straffsparken inte hade gått i mål så hade diskussionen varit igång om huruvida galningens agerande hjälpte det danska laget genom att tvinga fram en lång oviss väntan för skytten.

Dessutom blev händelsen en snygg epilog till Erik Nivas S-reportage om den danska gladfotbollens nedgång i samband med det bistrare samhällsklimatet. Danska "roligans", som länge har betraktats som fotbollsvärldens bästa fans, fick nu också se sitt rykte bli en smula skamfilat. Det i kombination med att landets starkaste offensiva kort är den evige medelmåttan Jon Dahl Tomasson och att den störste talangen, 19-årige Nicklas Bendtner, inte bidrog med mer än en handfull avslut i Korpen-klass under den halvlek han fick spela, borde göra det lättare att inte förblindas av historien när man betraktar dansk fotboll i fortsättningen.

För övrigt blir jag mer och mer förtjust över att ha en spelare som Johan Elmander i landslaget. Han är fotbollens svar på Forrest Gump.

Don't judge a book by its cover

Även om det senaste numret av sportmagasinet S inleds med ett försvarstal av Erik Niva, där han för ett resonemang om tippande som ganska enkelt hade kunnat smulas sönder av någon med grundläggande statistikkunskaper, och fortsätter med onödiga golfprylar och meningslösa Sport-Klick! (baserad på modertidningens lika meningslösa fredagsbilaga med samma namn), så dröjer det inte farligt länge innan Paolo Roberto, av alla människor, ser till att höja kvaliteten med en krönika om något som han verkligen har koll på: huliganism. Att ämnet dessutom är aktuellt, med den uppmärksammade filmen Hata Göteborg (med Nic Schröder i rollen som våldsverkarnas högsta höns) på biografernas repertoar, skadar inte. Även några artiklar om andra sporter än fotboll och hockey lockar, i det här fallet i form av baseboll i Leksand, tennis, simning och skateboardstörtlopp. Numret avrundas dessutom hedervärt med att Simon Bank än en gång nedsablar elitfotbollens unkna heteronormativitet.

Höjdpunkten är dock när Niva revanscherar sig med ett strålande reportage inför det stundande EM-kvalet om hur det danska samhällets förändring avspeglas i deras fotbollslandslag. Hur de profilstarka lagen från 80- och 90-talet har förbytts i dagens jämngrå kollektiv i takt med regeringens krav på normalisering, och det faktum att ingen invandrare ännu har spelat en A-landskamp i den rödvita dräkten. Zlatan blir ett naturligt återkommande ämne i intervjuerna, då han tjänstgör både som den stora förebilden för fotbollsspelande unga invandrade danskar och som en källa till avund för det etablerade fotbollsfolket, inför vilka han bekräftar det danska systemets tillkortakommanden. Att det är i detta som Preben Elkjærs och Brian Laudrups kritik mot honom bottnar är lätt att förstå.

Därför är det extra sorgligt när tidskriften marknadsförs med rubriker om de danska stjärnornas "sågning" av Zlatan. Omslaget pryds för övrigt av rubriker som kunde varit hämtade direkt ur en låttext av progglegenderna Philemon Arthur & the Dung:

Du har mat i din mage
14 000 ton chips, 4 000 ton popcorn, 1 130 ton jordnötter – GÅ PÅ SPORT THE AMERICAN WAY
och du har pengar på din bank
BECKHAM – FRÅN GALÁCTICO TILL GALAXY
du har bensin i ditt vrålåk
VRÅLÅKEN HJÄLTARNA INTE KUNDE MOTSTÅ
och du har färg i din teve
HEMMA HOS LIDAS – NHL-stjärnan visar upp nya supervillan (som visar sig ha egen biosalong)
men du har ingenting i din hjärna, nej ingenting i din hjärna

Dumhetsnormen för sportintresserade är faktiskt rätt tröttsam.

Ett kryddat kval väntar

Sveriges trupp till EM-kvalmatcherna mot Danmark och Island offentliggjordes idag. Noterbart var att Zvenne-Zlatan Ibrahimovic fanns med, men inte Kongo-Kim Källström. Även om jag aldrig har utgett mig för att vara neutral i frågan om hur landslagsmittfältet bör formeras, tror jag att detta avbräck kommer vara till fördel för laget. Genom sin ovilja att frångå modellen där två spelare slåss om samma mittfältsplats har förbundskaptenerna försatt dem i en situation där båda underpresterar. Förhoppningsvis kan tryggheten i att han inte automatiskt kommer vara den förste att bli utbytt få den just nu formtoppade Taco-Anders Svensson att uträtta stordåd på planen.

Hade jag fått välja ett skadefritt blågult landslags spelmodell så hade jag dock velat testa en 4-2-3-1-uppställning med Kongo bredvid Linderoth på det bakre mittfältet, Taco som offensiv, Zlatan på topp och Elmander på en kant (eftersom hans spelstil ändå bara går ut på att springa så spelar det ingen roll var han spelar). Då vi för tillfället inte har något beprövat anfallspar så tror jag att detta skulle passa spelarmaterialet bäst och ge större flexibilitet i formeringen.

Det här med normer

Allas vår Anja (som till min stora förtjusning redan kommit ut som skvatt galen) skriver i sin senaste krönika om den dåliga internationella organisationen som sätter käppar i hjulet för kvinnor som utövar traditionellt manliga idrotter. Jag har sedan länge varit medveten om det beklämmande tillståndet och kan bara instämma i kritiken. Lite mer tveksam blir jag när hon ifrågasätter Svenska fotbollförbundets beslut om att kalla de två a-landslagen för landslaget respektive damlandslaget och de två högsta serierna för allsvenskan respektive damallsvenskan:

Så fort det ena står för sig självt och det andra ges ett epitet på det sättet blir det en markering att det är herrarna som står för det normala och damerna som är undantaget. Det finns fotboll och damfotboll. I förlängningen: människor och kvinnor.

Det är det normsamhället bygger på, att de som tillhör normen inte syns utan bara flyter med utan att behöva vara sitt kön, sexualitet, klass eller etnicitet i första hand.

Det första jag vill fastslå är att det normsamhälle som avspeglas i det här exemplet är fotbollens eget. På samma sätt som ovan finns det en juniorallsvenska och pojk- respektive flicklandslag, vilket kan betraktas som språkliga uttryck för den rådande åldersnormen. Denna förekommer inom så gott som alla idrotter, och för att ta andra epitetsexempel från samma område så har boxningen en gammal amatörnorm och handbollen i Norge enligt hörsägen en omvänd könsnorm: att handboll utan prefix oftast syftar på damhandboll. Inom vissa sporter, t.ex. simning, är en könsnorm närmast icke-existerande. En norm som jag själv är drabbad av att inte uppfylla är den att som svensk curlare komma från Norrland. Än så länge har det inte vållat mig några större besvär, precis som proffsboxare inte direkt verkar ha det sämre än amatörerna, men kanske är inte heller den typ av normer som inte sammanfaller med normer från samhället i stort riktigt jämförbara.

Exakt varför har jag dock svårt att komma fram till. En sak som är säker är dock att jag föredrar formuleringen damlandslaget [och damallsvenskan] i fotboll framför landslaget [och allsvenskan] i damfotboll. Jag skulle också hellre vilja säga fotbollsspelerska än damfotbollsspelare. Redan denna inställning har en gång räckt för att PK-stämplas i en gammal diskussion.

Hur som helst, jag skulle nästan vilja påstå att alla samhällen är normsamhällen, då normer uppstår för att människan undermedvetet har en tendens att betrakta sin omgivning som en statistiker och notera när en företeelse är i majoritet. Oavsett om de är markerade genom språkbruket kommer de att finnas, och därför är jag tveksam till att försöka sudda bort markeringarna, eftersom det också blir ett slags markering. Det man däremot alltid bör göra är att ifrågasätta de rådande normerna och förhindra att de blir exkluderande. Dessutom kanske jag kommer på något ännu smartare att skriva när jag har vaknat.

Bränn höken!

Världen är en lite vackrare plats idag. Citatet är från bilresan till äventyret som beskrivs nedan, och tycks spegla den allmänna uppfattningen dagen efter att Malmö Redhawks för andra gången på tre år åkte ur Elitserien. För den som har följt mitt tidigare raljerande kring stadens hockeylag kommer det knappast som någon överraskning.

Den purkna indianhöken och de svart-röd-vita dräkterna är så intimt förknippade med dålig puckestetik att det första steget till en önskvärd uppfräschning borde vara att sätta eld på hela rasket för att likt fågel Fenix låta laget stiga upp ur askan igen. Det har rapporterats om att Percy har ögonen på MFF Dam inför deras förestående namnbyte och anställde stjärnspelaren Ásthildur Helgadóttir för att hon skulle kunna bli kvar i stan och representera laget under den kommande säsongen. Ett vidare samarbete på samma sätt som i Linköping, vilket också diskuteras i ovan länkade artikel, hade varit en fantastisk möjlighet att etablera ett starkt klubbmärke. Men då tror jag verkligen det krävs att man begraver höken och skaffar sig lite roligare färger.

Apropå zvenne

Efter hans bleka insats i matchen mot Nordirland gjorde Sportbladets webbsida en omröstning bland sina besökare. Frågan som ställdes var: Zlatan & landslaget – hur ska Lagerbäck göra mot Danmark? Svarsalternativen löd som följer:

• Peta honom ur truppen
• Bänka honom från start
• Låta honom spela
• Dårar! Zlatan är störst!

42,3 % valde det sistnämnda, och samtidigt som det tyder på god smak hos de röstande (frågan var verkligen korkat ställd) har jag svårt att föreställa mig att någon annan svensk idrottsutövare i det givna sammanhanget skulle kunna beskrivas i de ordalagen. Samma dag visade en opinionsundersökning att 4,3 % av de tillfrågade skulle rösta på Sverigedemokraterna om det var val nu. Man kan ju undra om det finns något samband.

Hur man når personlig framgång genom att hänsynslöst förråda de egna

Sverige förlorade alltså dagens EM-kvalmatch mot överraskningslaget Nordirland med 2-1. Inställningen höll inte, spelet stämde inte, och taktiken gick helt åt fanders. Att det inte håller att ha tretton spelare i startelvan visades med all önskvärd tydlighet när som avslutning på byteskavalkaden Olof Mellberg skadad fick lämna plats åt en spelare som inte kunde bidra med den ökade anfallskraft som i det läget varit önskvärd. David Healy var klinisk i sina avslut och hemmasegern var om än inte ohotad så inte heller orättvis.

Själv hade jag haft allt detta på känn redan i förväg, och kunde när slutsignalen gick sitta och rulla tummarna åt att min satsade hundring på oddset 4,80 hade gett avkastning. När det svenska laget i halvtid lät Kongo-Kim avlösa Taco-Anders slutade jag dessutom över huvud taget bekymra mig inför deras slutliga öde ute på det gröna fältet på den gröna ön. Nog ska det kunna bli EM-slutspel för de gultröjade trots denna missräkning.

Edit: Jag lyckades även ro hem ytterligare 48 kr på en spontandubbel: irländsk vinst (den här gången signerad republiken) samt turk-norskt kryss med en satsad tia. Det hör inte till det vanliga att jag tippar, men nu när jag verkar ha funnit mitt lyckoodds får det kanske bli ändring på den saken. Om det är något jag har lärt mig av mina statistikkurser så är det ju att vidskepelse alltid håller längst.

Zvenne-Zlatan

Det blev visst mycket uppståndelse, bl.a. hos mina egna nära/kära, när en sverigedemokrat i dagarna uttalade sig om partiets definition av svensk identitet och varför, i hans egen mening, en sån som Zlatan inte uppfyller den. Personligen tycker jag att det hela är en ganska oförarglig historia och ser ingen anledning till varför någon ska hindras från att placera, eller avstå från att placera, människor i kulturella identitetskategorier så länge dessa är baserade på annat än fördomar. Det är på ett annat debattplan som man borde bemöta sd, det där frågan gäller kompatibilitet mellan olika kulturers seder och värderingar. Resultatet i det senaste riksdagsvalet visar att det inte fungerar att använda sig av Holgersektens metoder.