Time to get real

Mycket har hänt sedan den här bloggen startades som ett försök att nå ut till en publik som på något sätt kunde identifiera sig med en medlem av en av landets minsta minoriteter (ja, kanske rentav ännu mindre än gruppen blogglösa nyliberaler). Från sin trevande start gick den ganska tidigt in i sin gröna post-Raymond & Maria period, med rekordhög inläggsfrekvens och som sedermera kulminerade i ett års medlemskap (om än tämligen passivt) i ett grönt parti. Därefter följde någon slags filosofisk omorientering, föranledd av just studier inom ämnet och vägledd av bl.a. Norlinsk utvecklingspositivitet. Och nu tycks förändringarna ha gått så långt att jag inte ens själv kan identifiera mig med mitt blogg-jag längre:

• Min indieinbitenhet har sedan en tid tillbaka varit i behov av löständer. Troligtvis är förklaringen att jag uppnått den ålder där mottagligheten för ny musik är förbrukad. Enligt min bästa uppskattning inträffade detta då kurvorna skar varandra i diagrammet nedan
  
• Idrottsintresserad är jag fortfarande i på gränsen till obehaglig grad. Däremot tycks inte inläggen i denna kategori ha rönt särskilt stort intresse bland läsarna.
• Slutligen är jag numera inte heller ingenjörsstudent, även om jag ännu inte plockat ut något urval av mina högskolepoäng att stoppa ihop i en examen.

Den slutsats jag kan dra av detta är att jag numera bättre låter mig beskrivas efter inmatandet av ännu ett i: inte indieinbiten och idrottsintresserad ingenjörsstudent. Vilket alltså skulle innebära iiii = i⁴ = 1. Cirkeln i det komplexa planet är sluten och jag är på något sätt tillbaka på ruta ett. Jag tackar alla läsare och låter tiden utvisa var mina bloggningsfärdigheter kommer att kunna upplevas i framtiden.

Adjö till ännu ett år

Även om det kanske inte syntes så tydligt bloggvägen var 2008 ett tämligen stort år för mig. Ett år då jag någonstans mellan moralfilosofi och datorseende började skönja en väg till framgång och självförverkligande, samtidigt som jag för den sociala bitens räkning började med att jobba på bakiskafé och slutade med att dansa sambo. En rättvisande bild av det kan troligtvis inte heller erhållas genom en sammanfattning av mina förehavanden på dessa sidor, och samma sak gäller möjligheten att betrakta det hela genom filtret av ett tema.

Det närmaste man kan komma det senare konceptet är att konstatera att 2008 har varit ett år då jag läst mer än någonsin tidigare sedan jag började i den grundskola som släckte min låga för lärande istället för min törst efter kunskap. Och det verkar bli i den änden som jag får börja om jag ska få något sagt om året som gått. Här är lite av vad jag har blivit road och klok på:

• Om friheten av John Stuart Mill
  En rätt mysig skrift, emellanåt kallad "liberalismens bibel", av en till börden skotsk 1800-talsman som talar sig varm för vettiga rättigheter.
  
  
• Världens mått av Daniel Kehlmann
  En vetenskapshistorisk roman om vad som händer när man sätter två av 1700-talets största genier på samma ställe.
  
  
• Fashionable Nonsense av Alan Sokal och Jean Bricmont
  En uppgörelse med intellektuell ohederlighet och ordbajsdyrkan inom den postmodernistiska världen, som borde vara obligatorisk läsning för alla som vill slänga sig med dess termer utan att göra sig förtjänta av vuxenblöjor.
  
  
• Dagbok från Berlinolympiaden 1936 av Barbro Alving
  Hitlers spel genom Bangs lins i nyutgiven sammanställning, enormt underhållande i sin pricksäkerhet och de hisnande generaliseringarna.
  
  
• The Mathematical Universe av Max Tegmark
  Den helgalna teorin om allting signerad en världsberömd kosmolog tillika inspirerande sommarpratare som även fått mig att dissa Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken så till den milda grad att jag åker till Kastrups Curlinghall och iförd frack genomför en turnering med ett lag under namnet The Malmö Interpretation.
  

Gott nytt!

Dagens diagram II

M-B-E:s sats

Fördomar, åsiktsfrihet och minsta motståndets lag

Fördomar är inte direkt något som brukar ses med blida ögon. Det har sagts att fördomar fördummar, eller rentav förpestar. För att förstå varifrån fördomar förvärvar förmågan att förorsaka fördumning och förpestning får man dock först föras till deras förklaring. En fördom är per definition ett omdöme grundat på bristfällig information. Således borde en ökning av kunskapsmängden räcka för att eliminera de oönskade fördomarna. Fritt åsiktsutbyte anses öka kunskaperna och göra dem bättre underbyggda. Så brukar den rättigheten legitimeras.

Men som vi vet fungerar inte människor alltid på det sättet. Vi har en tendens att följa fysikens lagar och försätta oss i det tillstånd som har lägst energi. Ibland är det bekvämare att hålla fast vid en tveksam uppfattning för att den inte kräver samma mått av självrannsakan. Effekterna av att folk agerar utifrån att ha anammat en sådan uppfattning kan dessutom vara skadliga för allmänheten, vilket kanske anses vara fallet i exemplet med att skylla missförhållanden i samhället på invandrare, eftersom detta kan skapa spänningar mellan befolkningsgrupper. Om skadorna av att släppa en "farligt" bekväm åsikt fri är större än skadorna av att tysta ner den så tycks åsiktsfrihetens legitimitet vara hotad.

Frågan är när man verkligen kan säga att så är fallet, och i just nämnda fall har jag ändå svårt att tänka mig det. Ett bättre exempel som jag kommer att tänka på är diskussionen om klimatförändringarna, där också viss censur av förnekarna förekommer. Men nog är det bekvämare att fortsätta luta sig tillbaka i sin bensinslukande bil och låtsas som om det helt och hållet är naturliga orsaker som ligger bakom att det blir varmare än att anstränga sig för att bidra till det globala målet om sänkta koldioxidutsläpp, oavsett hur osannolik denna uppfattning kan bedömas vara. Låt säga att vi med stor säkerhet visste att Gud skulle straffa oss med att släcka solen om inte 95 % av jordens befolkning offrade sin ena hörntand. Är det då rimligt att ge förnekarna av denna domedagsprofetia fritt spelrum för att predika individens rätt att behålla alla sina tänder, trots att detta äventyrar hela vår fortsatta existens? Det tål att grubblas på.

Fyra kalorier fullpackade med energi

En av många saker man upptäcker när man tjuvtittar på webbcastade sändningar av amerikanska TeVekanaler som visar prisbelönt politisk satir är att det i detta fantastiska land säljs 5-timmars energidryck, som till skillnad från vanliga energidrycker inte är fullpackad med onyttigheter som orsakar en krasch efter en timme utan tvärtom innehåller inget socker alls och endast 4 kcal. Alltså ger drycken en effekt på hela 0,8 kcal/h, vilket motsvarar ganska precis 4,65 watt. Detta tycks åtminstone räcka för att hålla hjärtat igång.

C-tyg

Ytterligare ett problem med det nuvarande systemet är att inte ens enskilda kursbetyg är särskilt talande, eftersom kriterierna för dessa inte enbart omfattar kunskaper utan också utgör någon slags klumpsumma av vad eleven presterat. Som om inte detta var raffinerat nog så kan vissa eftersträvansvärda egenskaper i olika utsträckning dessutom ingå i flera kursers betygskriterier.

Låt b₁, ... b_m beteckna betygen i olika kurser och a₁, ... a_n beteckna olika egenskaper som är relevanta i den betygsgrundande bedömningen. Den utsträckning i vilken egenskap a_j påverkar betyget i kurs b_i ges av koefficienten c_ij, i = 1, ... m, j = 1, ... n. Som exempel ges betyget i kurs b₄ av

b₄ = c₄₁a₁ + c₄₂a₂ + c₄₃a₃ + ... + c_4na_n.

På matrisform kan detta samband skrivas som

b = Ca

där en antagningsenhet kan ha kännedom om betygsvektorn b, medan egenskapsvektorn a är den som ger värdefull information om den sökande och kan fås genom invertering av matrisen C. Ekvationen har dock ingen entydig lösning om m < n, d.v.s. antalet ekvationer (en för varje satt betyg) är färre än antalet obekanta variabler. Fram för fler betyg alltså!

Hata Göteborg

Apropå det aktuella temat så utspelade sig nyligen ett smålustigt meningsutbyte i Facebookgruppen med samma namn som det här inlägget. Min barndomsvän Sam (alias wannabe-08:an Sid) hade påpekat:

Angående det där lillebrorskomplexet kom jag faktiskt att tänka på en grej;
När jag läser om Chalmers i exempelvis doktorsavhandlingar, så står det inte Chalmers Institute of Technology eller Chalmers Academy of Technology. Det står Chalmers University of Technology.
Det märks att göteborgare lider av mindervärdeskomplex, så dom måste göra det tydligt att Chalmers inte är en högskola utan ett universitet. KTH är ett tekniskt universitet, men det behöver vi inte bevisa... det står inte RUT eller RAT nånstans, utan RIoT som står för Royal Institute of Technology. Vi vet vår grej, alla andra vet om den.. varför ska vi tjata om det hela tiden?

Sent omsider fick han till svar:

SID det var nog i särklass det nördigaste innlägg jag någonsin läst!! hur fan kom du ens på den tanken... förövrigt kan man ju i så fall tycka det är lite fåningt att KTH ska "skryta" med att den är kunglig!! Vilket jag iofs inte tror dom gör.. den heter så för att den ÄR kunglig... precis som chalmers kallar sig universitet just för att det är ett universitet... det är en ganska gammal skola och jag har svårt att tro att dom gammla profesorerna satt och medvetet kom på att kalla den universitet för att sticka några nördar till stockholmare i ögonen!!=)

Mer om kvasiqueerfeminism

Eftersom diskussionen som föranledde föregående förklarande inlägg ännu inte är över så är ytterligare utredning av begreppet på sin plats.


En första kritik mot strömningen var att den genom att betrakta reproduktion som det biologiska syftet med sexualitet gör alla som har en annan läggning än hetero till något slags "freaks of nature". Med tanke på hur grym, hierarkisk och oförlåtande naturen är så borde dock ingen behöva deppa över att inte vara en funktionell del av den. Det ytterligare faktum att den biologiska evolutionen anses sakna mål medför att det inte heller är meningsfullt att tala om något som ett naturens misslyckande, eller "freak" om man så önskar.

Kvasiqueerfeminism handlar mycket om en kritisk inställning till vetenskaper och att ta avstånd från en övertro på dem. Man anser att t.ex. föreställningen att allt mänskligt beteende kan förklaras av sociala faktorer innebär en övertro på samhällsvetenskapen, på samma sätt som föreställningen att naturen är en lämplig förebild för hur vårt samhälle ska fungera innebär en övertro på naturvetenskapen.

Med matematisk terminologi skulle man kunna kalla kvasiqueerfeminism för en generalisering av queerfeminismen, då man utvidgar villkoren för giltighet till ett scenario där det är bevisat att det finns uppgifter som könen genetiskt har olika lämplighet för. Priset man får betala för detta är att det inte längre går att betrakta total jämställdhet som ett självändamål, utan att varje enskild situation måste värderas och kan bli nödvändig att lämnas därhän ifall det inte gagnar samhället i tillräckligt stor utsträckning att motarbeta biologiska skillnader för att jämställa den.

Matematiskt motbevis av heteronormen

Låt könsrummet K vara ett linjärt rum som spänns upp av könsvektorerna ♂ och ♀, d.v.s.

K = {a♂ + b♀ | a, b ∈ F}

där F är någon lämplig mängd av tal (symbolen ∈ betecknar att det som står till vänster är ett element i den mängd som står till höger). Genom att den ena av a och b sätts till 1 och den andra till 0 framgår att ♂, ♀ ∈ K. Vi gör K till ett Hilbertrum (eller förstadiet till ett, kvittar vilket) genom att införa skalärprodukten

K × K ∋ (u, v) → u ♥ v ∈ F.

Och på samma sätt som det står här gäller det i vårt fall att en norm kan definieras utifrån denna skalärprodukt för att kunna användas på vektorer enligt t.ex. (♂ ♥ ♂)^½ eller (♀ ♥ ♀)^½ — däremot går det inte under några omständigheter att tillämpa (♂ ♥ ♀)^½.

Heteronormen har följaktligen inget som helst stöd i naturvetenskapen och är därmed en ren samhällskonstruktion.

Don't judge a book by its cover

Även om det senaste numret av sportmagasinet S inleds med ett försvarstal av Erik Niva, där han för ett resonemang om tippande som ganska enkelt hade kunnat smulas sönder av någon med grundläggande statistikkunskaper, och fortsätter med onödiga golfprylar och meningslösa Sport-Klick! (baserad på modertidningens lika meningslösa fredagsbilaga med samma namn), så dröjer det inte farligt länge innan Paolo Roberto, av alla människor, ser till att höja kvaliteten med en krönika om något som han verkligen har koll på: huliganism. Att ämnet dessutom är aktuellt, med den uppmärksammade filmen Hata Göteborg (med Nic Schröder i rollen som våldsverkarnas högsta höns) på biografernas repertoar, skadar inte. Även några artiklar om andra sporter än fotboll och hockey lockar, i det här fallet i form av baseboll i Leksand, tennis, simning och skateboardstörtlopp. Numret avrundas dessutom hedervärt med att Simon Bank än en gång nedsablar elitfotbollens unkna heteronormativitet.

Höjdpunkten är dock när Niva revanscherar sig med ett strålande reportage inför det stundande EM-kvalet om hur det danska samhällets förändring avspeglas i deras fotbollslandslag. Hur de profilstarka lagen från 80- och 90-talet har förbytts i dagens jämngrå kollektiv i takt med regeringens krav på normalisering, och det faktum att ingen invandrare ännu har spelat en A-landskamp i den rödvita dräkten. Zlatan blir ett naturligt återkommande ämne i intervjuerna, då han tjänstgör både som den stora förebilden för fotbollsspelande unga invandrade danskar och som en källa till avund för det etablerade fotbollsfolket, inför vilka han bekräftar det danska systemets tillkortakommanden. Att det är i detta som Preben Elkjærs och Brian Laudrups kritik mot honom bottnar är lätt att förstå.

Därför är det extra sorgligt när tidskriften marknadsförs med rubriker om de danska stjärnornas "sågning" av Zlatan. Omslaget pryds för övrigt av rubriker som kunde varit hämtade direkt ur en låttext av progglegenderna Philemon Arthur & the Dung:

Du har mat i din mage
14 000 ton chips, 4 000 ton popcorn, 1 130 ton jordnötter – GÅ PÅ SPORT THE AMERICAN WAY
och du har pengar på din bank
BECKHAM – FRÅN GALÁCTICO TILL GALAXY
du har bensin i ditt vrålåk
VRÅLÅKEN HJÄLTARNA INTE KUNDE MOTSTÅ
och du har färg i din teve
HEMMA HOS LIDAS – NHL-stjärnan visar upp nya supervillan (som visar sig ha egen biosalong)
men du har ingenting i din hjärna, nej ingenting i din hjärna

Dumhetsnormen för sportintresserade är faktiskt rätt tröttsam.

Utsikter och insikter ut

Idag avslutades äntligen kursen Ingenjörsutsikter och insikter, och därmed hela den ordinarie läsperioden, med en konferensdag där alla grupper fick redovisa sina projekt. Min egen grupps sådant handlade, som jag tidigare nämnt, om miljöaspekter på European Spallation Source (ESS) och specifika risker med att placera anläggningen i Lund (kredd till Anna Röd för hennes medhjälp). Affischerna från vår redovisning finns att överblicka här på höger sida och i ett mestadels läsbart format för den som vågar sig på att klicka på bilden. En trevlig detalj att notera var att även många andra grupper hade valt miljö som tema för sina projekt, bland annat återfanns begrepp som sopåtervinning, global uppvärmning, alternativa energikällor och miljöbilar bland titlarna (hela listan på den lite fåniga konferenshemsidan).

Att Sveriges blivande ingenjörer riktar intresse mot miljöfrågor är förstås positivt. Mindre uppfriskande var den lite väl ofta vädrade uppfattningen om kärnkraft som en utväg och den förhärskande inställningen att det där med att ändra levnadsvanor är lite corny. När jag t.ex. med en gest ifrågasatte det rimliga i att vi i västvärlden konsekvent sparar pengar på att köpa kläder som är tillverkade under förhållanden som både är odrägliga för arbetarna och håller tillbaka länders utveckling, möttes detta med oförstående (även om jag kan medge att hela budskapet kanske inte riktigt framgick av gesten). Lite glad blev jag i alla fall när jag uppfattade en situation som att en av mina fellow teknologer hade tackat nej till en banan som inte var Rättvisemärkt. Än finns det hopp.

Hemtenta i matristeori

Utöver mycket annat i skolan har jag den gångna veckan brottats med en hemtenta i matristeori, en kurs som kan beskrivas som matte med jättemycket siffror. Eftersom jag dessutom hade helgen uppbokad med så livsnödvändiga sysslor som att bevista lördagens invigning av Debaser i Malmö och söndagens maraton av Buffy Greatest Hits så var det i ett närmast uppgivet tillstånd jag kunde konstatera att jag kl 23 igår, med arton timmar kvar till dödstreck för inlämning, hade kört fast med 3½ av 8 uppgifter lösta.

Inställd på att sitta uppe hela natten började det flyta på ordentligt. Den uppgift jag tidigare hade tyckt såg för klurig ut för att ens orka sätta mig in i, tog inte mer än några minuter att fixa efter att jag bläddrat mig fram till rätt sida i boken. Klockan två ansåg jag mig vara färdig och gick och la mig för att spara renskrivandet till idag. Även om det blev lite mer jobb än jag vågat erkänna för mig själv, och jag därtill blev tvungen att göra om den första uppgiften (en av få som jag från början tyckt var enkel), så kunde jag nöjd och belåten lämna in skrivningen med någon timmes marginal.

Ibland älskar jag min hjärna.

Nisse - konsumtionssamhället 1-0

Igår köpte jag ett par nya skor för att matcha kvällens tilltänkta utstyrsel, då jag slutligen fått acceptera att det gula par som jag brukar använda inte passar till riktigt allt. Detta var första gången på två år som jag köpte nya skor. Visst är det trevligt att kunna visa upp sig i något nytt, men ett rimligt antagande är att effekten av det blir större ju mer sällan det sker. Förutsatt att detta förhållande är proportionellt så kommer effektutvecklingen därför att vara densamma oavsett hur ofta man köper. Så överlistar man konsumtionssamhället.

Sång- och dansmannen

Jag har så smått börjat tröttna på att ha en profilbild där jag ser förargelseväckande dryg ut, och eftersom jag inte hittat något annat sätt att ladda upp en ny än via en webbadress så får jag helt sonika ta omvägen att publicera den nya i ett inlägg först, så att jag därifrån sedan kan ladda upp den till profilen. Bilden är från när jag, utklädd till ljusets hastighet på en sittning med rymdtema, originalframförde min hyllningssång till Teknologslampan.

Nu ska här korreleras!

På dagens föreläsning i Digital signalbehandling, av alla kurser, togs ett begrepp upp som fick min sinnesnärvaro att avta för att låta tankarna skena iväg, och trots att jag borde ha hört talas om det tidigare (förslagsvis under kursen i Matematisk statistik) kändes det som en skänk från ovan för att underlätta mitt arbete med att skapa hisnande generaliseringar.

En korrelationskoefficient är ett tal mellan -1 och 1, som säger något om ett samband mellan två variabler, som exempelvis kan representera olika egenskaper. 1 innebär att det finns ett absolut samband, en nolla anger att det inte finns något (linjärt) samband, och negativa värden visar att man fått hela grejen om bakfoten. Genom att med all tydlighet undvika extremvärdena kan man alltså generalisera hur mycket man vill utan att riskera att beskyllas för att göra den exkluderande typen av kategoriseringar som ofta felaktigt kallas för generaliseringar, och inte heller behöver någon känna sig orättvist utpekad för att den råkar tillhöra en viss kategori.

Som ett ofarligt exempel kan jag ta att för en apelsin finns det en positiv korrelation mellan att vara skalad och uppäten, dock inte absolut eftersom inte alla skalade apelsiner nödvändigtvis blir uppätna. Vid närmare eftertanke är detta dock inte ett särskilt bra exempel, eftersom det är svårt att säga att en uppäten apelsin existerar i det system där jag har letat upp den för att kontrollera variablernas status. Man måste snarare tala om de apelsiner som har existerat under en viss tidsperiod för att det ska gå ihop, och dem är jag för trött för att hålla reda på just nu, så jag får i stället ge ett bättre exempel någon annan gång.

Och så verkar det som om jag äntligen fått fingrarna ur röven när det gäller ESS-frågan. Här ska göras projekt om dess tänkbara inverkningar på miljön, och hör sen!

Vi drogo till Mörrum

Efter att ha tillbringat en fjärdedel av helgens 48 timmar på isen i den av Karlshamns Curlingklubb arrangerade Utvandrarcurlen kände jag mig under hemresan allmänt mosig, degig och såsig (en hel måltid?). Att mitt ressällskap i en och en halv timme oavbrutet pratade om bilar gjorde mig inte direkt piggare. Så till själva curlingen:

Mitt lag hette De e NAJS och bestod av mig och tre andra med förnamnsinitialer som inspirerade till lagnamnet. Lagets genomsnittliga ålder var 25,25 med en standardavvikelse på 11,92, medan motsvarande siffror beräknade för erfarenhet av att utöva sporten låg på 1,5 respektive 0,866 (enhet år).

Trots att jag i min nyckelroll som skipper och fjärdespelare inte fick mycket att stämma med stenarna så lyckades vi ändå vinna två matcher: en mot ett taktiskt bristfälligt juniorlag och en mot ett skönt gäng nybörjare med jeans och en enarmad kapten där mätning två gånger höll oss vid liv och vi efter många om och men kunde avgöra med en stulen tvåa i slutomgången.

I sista matchen tappade jag, efter tio timmars dåligt spel från egen sida som kulminerat i en missad sistadragning för två tappade poäng till underläge 1-4 i den pågående matchen, tålamodet och började skrika HAKE! HAKE!!! i ren frustration så det ekade över hela hallen, när jag blev irriterad på att mina lagkamrater inte uppfattat min första fartangivelse. Märkligt nog ledde detta till att laget lyfte sig och jag fick ordning på mina slajder så att vi tog en fyra i omgången, kom tillbaka in i matchen och i slutändan var snubblande nära att spela bort våra motståndare från turneringssegern.

Priserna till deltagande lag utgjordes f.ö. av lax.

Trialismens icke-trivialiteter

Ett ämne som den här bloggen från början var tänkt att ta upp lite oftare var de utmaningar som min s.k. trialistiska personlighet ställer mig inför i det vardagliga livet. Ibland dyker det upp trevliga saker som förenar flera av mina intresseområden, som t.ex. det eminenta popbandet Math and Physics Club, en curlingstens rörelseekvationer och en handbollsspelerska med namnet Matilda Boson, eller varför inte en lokal sportkrönikör med lite sköna åsikter. Och eftersom jag numera har blivit övertygad om (även om jag hade det lite på känn förut) att det i princip är samma sak att lyssna på indiepop som att rösta på Miljöpartiet så är några av konflikterna som de sympatierna medför intressanta.

Som teknisk fysiker befinner man sig exempelvis i en överlag kärnkraftsvänlig omgivning, dessutom med större kunskaper i kärnfysik än de flesta andra, medan inställningen hos mina politiskt engagerade kamrater av förklarliga skäl är negativ, även om den kritik jag har sett dem ge uttryck för har varit grundad på annat än sakliga argument. För mig är det en fråga som jag har pendlat i ett antal gånger, för att nu ha kommit fram till att jag är negativ i principfrågan och för dåligt informerad för att kunna bestämma mig i sakfrågan. Samma sak gäller den till Lund planerade ESS-anläggningen, som fick en timmes lovsång tillägnad sig under den allmänna kursen i atom- och kärnfysik (och jag måste faktiskt säga att neutronerna verkade rätt häftiga), men som mitt gröna favvoparti med all rätt är negativt till.

Den här bloggen kunde kanske varit riktigt fet om jag haft koll på sådana frågor. Å andra sidan lär inte den kommande tisdagens grandiosa avslutning av K.B. Fact of the Week gå av för hackor heller.

K.B. Fact of the Week #4

Matematiker definierar K.B.:s sats enligt följande:

S := {b band; b skotskt}
B := {b band; b bra}

S ⊂ B d.v.s. b ∈ B ∀ b ∈ S

Bogokrati

Ett populärt samtalsämne bland mina nördiga teknologpolare är sorteringsalgoritmer. En av våra favoriter är bogosort (av det engelska ordet bogus), som sorterar element i en vektor genom att helt sonika tilldela dem en slumpmässig ordning för att sedan jämföra denna med den efterfrågade och upprepa proceduren tills de överensstämmer.

Detta föranledde dagens uppfinnande av statsskicket bogokrati, där politiska beslut fattas genom någon form av slumpmässig process. Senare under dagen påminde jag mig om att det var en variant av det statsskicket som rådde i min lågstadieklass, där alla gemensamma beslut fattades genom att fröken drog en röstsedel ur hatten, förmodligen för att hon inte orkade räkna alla arton rösterna och förklara vad demokrati egentligen innebär (trots att hon på senare tid har befunnits sitta i stadsdelsfullmäktige för moderaterna). Man bör ha i åtanke att det här dessutom var samma fröken som lärde ut vad som idag populärt kallas intelligent design, något som jag personligen dock aldrig begrep hur någon kunde acceptera som annat än en allegori.

Min slutsats blev hur som helst att i ett samhälle där en omnipotent gud verkligen existerar skulle bogokrati i realiteten innebära teokrati. Och förutsatt att guden dessutom är god så är ju inte det fy skam. Så trots att hon framgångsrikt utplånade min motivation för utbildning i tolv år framåt så var kanske inte fröken helt tokig ändå.