Sist rasist vinner

En uppmärksammad nyhet är att ett SR-program lyckats göra det obekväma avslöjandet att det förekommer rasism hos Sverigedemokraterna. Emellertid borde det, när såväl politiker från mer etablerade partier som kulturforskare och representanter för antidiskrimineringsorganisationer tycks ha problem att skilja verklig rasism från inbillad sådan, knappast komma som någon överraskning att det även inom ett litet parti, där lågutbildade landsbygdsinvånare är överrepresenterade bland medlemmarna, förekommer problem med den distinktionen.

Äkta vara

Med anledning av ett TV-program nyligen så hade jag kanske kunnat ge några synpunkter på vilka som bör respektive inte bör gifta sig, men det tycker jag redan har behandlats så väl i Elins inlägg och vår följande diskussion att den här bloggen kan lämna det därhän. Däremot har det hela lyckats påminna mig om en skön gammal musikvideo som kanske säger det mesta om hur det fungerar i vår västerländska kultur:

Halal-Hamilton

Sedan Carl Hamiltons utbrott mot muslimska programledare som vägrade ta honom i hand har reaktionerna varit många. Bäst sammanfattas läget i Sydsvenskan av Pernilla Ouis, vars pricksäkerhet kanske bekräftas bäst av det faktum att såväl vänner som kritiker av islam tycks vara oeniga om huruvida programledarna är goda representanter för religionen. Personligen tar jag avstånd från några av Hamiltons val av uttryck men uppskattar annars det rakryggade i hans uppträdande som har lett till att den här debatten väcktes. Mer typiskt svenskt hade varit att hålla tyst och le ett ansträngt leende mot kvinnan som inte tar emot ens hand, och därmed låta en kulturell avgrund breda ut sig. Det går knappast att komma undan med hänvisning till religiösa skäl när dessa inte hindrar andra, bekännande till samma tro, från att handla annorlunda.

Raserat rasmotstånd

Redan dagen före Filosoficirkelns föredrag med en av mina gamla favoritföreläsare (som givetvis ska prata om sitt paradämne) bjöd SVT på ett vetenskapsmagasin i samma anda. I Vetenskap som utmanar utreddes frågan om betydelsen av människoraser. Det var imponerande hur en orädd, okonstlad och osvensk programledare på bara en halvtimme lyckades enas med både en genforskare med hängivet motstånd till rasklassificering och varenda tittare om nödvändigheten i att inte låta rädsla för dåliga ideologiska vibbar stå i vägen för den kompletterande medicinska forskning, utgående från mänskliga rasskillnader, som behövs för att åstadkomma en höjning av den medicinska standarden för underrepresenterade folkgrupper. Att vetenskap och politik bör hållas isär behandlades som en självklarhet.

Allting verkar så mycket lättare när man är dansk. Minns att detta var landet som gav oss Negermagasinet.

Män i mängder

En av många saker som hänt i de senaste dagarnas mediabrus är att det riktats feministisk kritik mot sd. Samtidigt tycks sd vara ett av få politiska partier som vill agera mot det manliga hedersrelaterade våld och förtryck som pågår även bland invandrargrupper i dagens Sverige. Hedersvåld utan specificerad kulturell hemvist mot (utöver kvinnor) såväl hbt-personer som män i allmänhet behöver man dock inte söka sig till mindre ansedda organisationer för att hitta folk som vill göra upp med.

Till att börja med vill jag framhålla att jag är helt enig i frågan om att mäns våld är ett allvarligt samhällsproblem och att långsiktiga karaktärsbyggande åtgärder för att stävja det är en idé som mycket väl kan vara riktig. Men är det, t.ex. i fallet med våld mot hbt-personer, mer relevant att kritisera maskulinitetskultur i Sverige som helhet än att – utifrån det faktum att det var invandrare som begick misshandeln under EuroPride – rikta kritik mot vissa former av patriarkal utländsk kultur?

Jag presenterar här ett tankeexperiment: Låt säga att Sverige verkligen gör en insats för att gå till botten med problemet med manligt våld och att detta också lyckas, med en tillfredställande minskning av antalet fall. Utgå även ifrån att Sverige fortsatt kommer att ha en invandring av folk från tidigare nämnda patriarkala kulturer. När slutar det då vara första prioritet för samhället att betrakta problemet som ett generellt mansproblem, för att istället lägga mer vikt vid att se till att de som invandrar hit anpassar sig till den förbättrade utopisvenska mansrollen?

Det går att argumentera för att den gränsen redan är passerad. Och oavsett vilket, varför måste det vara så att den ena åtgärden utesluter den andra?

Jag talar ut

Implicita associationstest är en rätt häftig grej. De kan avslöja fördomar som man knappt visste att de existerade, och andra som man aldrig skulle erkänna att man har. Mina resultat visade att jag hade medelstark automatisk preferens för vita framför svarta, viss preferens för Sverige framför USA och unga framför gamla, samt en viss tendens att koppla samman män med naturvetenskapliga ämnen och kvinnor med humanistiska. Lite mer smickrande är att jag inte har någon märkbart negativ inställning till homosexuella (åtminstone så länge det rör sig om flator).

Fördomar, åsiktsfrihet och minsta motståndets lag

Fördomar är inte direkt något som brukar ses med blida ögon. Det har sagts att fördomar fördummar, eller rentav förpestar. För att förstå varifrån fördomar förvärvar förmågan att förorsaka fördumning och förpestning får man dock först föras till deras förklaring. En fördom är per definition ett omdöme grundat på bristfällig information. Således borde en ökning av kunskapsmängden räcka för att eliminera de oönskade fördomarna. Fritt åsiktsutbyte anses öka kunskaperna och göra dem bättre underbyggda. Så brukar den rättigheten legitimeras.

Men som vi vet fungerar inte människor alltid på det sättet. Vi har en tendens att följa fysikens lagar och försätta oss i det tillstånd som har lägst energi. Ibland är det bekvämare att hålla fast vid en tveksam uppfattning för att den inte kräver samma mått av självrannsakan. Effekterna av att folk agerar utifrån att ha anammat en sådan uppfattning kan dessutom vara skadliga för allmänheten, vilket kanske anses vara fallet i exemplet med att skylla missförhållanden i samhället på invandrare, eftersom detta kan skapa spänningar mellan befolkningsgrupper. Om skadorna av att släppa en "farligt" bekväm åsikt fri är större än skadorna av att tysta ner den så tycks åsiktsfrihetens legitimitet vara hotad.

Frågan är när man verkligen kan säga att så är fallet, och i just nämnda fall har jag ändå svårt att tänka mig det. Ett bättre exempel som jag kommer att tänka på är diskussionen om klimatförändringarna, där också viss censur av förnekarna förekommer. Men nog är det bekvämare att fortsätta luta sig tillbaka i sin bensinslukande bil och låtsas som om det helt och hållet är naturliga orsaker som ligger bakom att det blir varmare än att anstränga sig för att bidra till det globala målet om sänkta koldioxidutsläpp, oavsett hur osannolik denna uppfattning kan bedömas vara. Låt säga att vi med stor säkerhet visste att Gud skulle straffa oss med att släcka solen om inte 95 % av jordens befolkning offrade sin ena hörntand. Är det då rimligt att ge förnekarna av denna domedagsprofetia fritt spelrum för att predika individens rätt att behålla alla sina tänder, trots att detta äventyrar hela vår fortsatta existens? Det tål att grubblas på.

Om en bok om det politiskt korrekta

Nödgad att kapitulera inför min nyfikenhet satte jag till slut tänderna i min filosofiföreläsares bok Om det politiskt korrekta från förra året. Syftet med boken är att utreda innebörden av det politiskt korrekta som begrepp, vilka följder den politiska korrektheten har, och i vilka fall dessa kan ifrågasättas på moraliska grunder. Bokens kapitel behandlar ämnen som människoraser, eugenik, objektifiering i samband med pornografi, kvinnors eventuella ansvar för sexuellt våld som de utsätts för, samt det kanske mest givande om tolerans mot hederskulturer. Om en del andra avsnitt tuggar gamla tänkares alster långa stunder utan att komma fram till särskilt mycket så är det sistnämnda klart och tydligt i hur det kommer fram till sina slutsatser, därtill utan att författaren (till skillnad från vissa andra PK-kritiker) blir provocerande. Ämnet är dessutom i högsta grad aktuellt, inte minst efter senaste tidens rabalder i F!.

I korthet utgår författaren från exemplet med mordet på Fadime och redogör för den allmänna inställningen, även bland relativister, att fördöma motiven bakom det. Han tar upp vilka svårigheter detta medför, och även vad som i grunden är problematiskt med relativism – att en handling per automatik skulle vara rätt för att en person eller grupp anser att den är rätt. Jag skulle själv kunna tillägga att det inte finns något som säger att en existerande moralisk regel nödvändigtvis måste vara genomtänkt. Det enda som krävs för att en föreställning ska kunna existera är att den har fungerat i tillräckligt stor utsträckning för att de som omfattat den skulle kunna överleva, om än i misär. Människans beskaffenhet som gruppvarelse är dessutom inget som uppmuntrar individen att ifrågasätta de normer som gäller i hennes omgivning. Och detta i sin tur betyder naturligtvis inte att vi inte bör ifrågasätta dem, såväl inom vår egen kultur som inom andra. Även när detta leder till slutsatsen att vissa kulturer kan betraktas som moraliskt högre stående än andra, d.v.s. det som ibland kallas för "kulturrasism". Jag skulle dock snarare kalla det för att sätta människors värde framför konstruerade gemenskapers.

Slutsatsen blir att jag kan rekommendera en dos Egonsson till den som vill se kritik mot det politiskt korrekta framförd på ett mer politiskt korrekt sätt.

The power of PK

Efter att ytterligare ha funderat över artikeln som jag nämnde igår (och som Elin kommenterat idag), slår det mig att införandet av nya härskartekniker för att beskriva upprätthållandet av den politiska korrekthetens högsäte i samhällsdebatten kanske inte är nödvändigt. Det verkar räcka kort och gott och väl med de gamla vanliga:

1. Osynliggörande var precis vad Sverigedemokraterna utsattes för inför senaste riksdagsvalet, något som i efterhand konstaterades vara ett misslyckande.
   
   
2. Förlöjligande uppnås vanligtvis genom att tillskriva sådana partier extrema och uppenbart absurda åsikter som de inte har.
   
   
3. Undanhållande av information är precis vad det är fråga om i det här fallet.
   
   
4. Dubbelbestraffning kan ta sig uttryck som att anklaga invandringskritiker för att motarbeta mångfald i samhället samtidigt som försök att peka på skillnader mellan kulturer avfärdas som gud vet vad.
   
   
5. Påförande av skuld och skam är ungefär vad anklagelser om främlingsfientlighet, rasism, islamofobi och nazism innebär.

Precis som i andra sammanhang kan verkställandet av dessa ske helt omedvetet, och oftast är det antagligen grundat i oviljan att ifrågasätta något djupt liggande känsloargument. Förhoppningsvis är detta något vi är på väg bort från, för att istället inrikta oss på vad som kan ge den största möjliga hjälpen till det största möjliga antalet. Naturen kan aldrig ha hunnit ge oss de känslomässiga intuitionerna för att föra en optimal flyktingpolitik, och det som inte ger mest hjälp ger onödigt lite hjälp.

Opinionen skapar klimatförändringar?

Nyss avslutade Debatt i SVT uppgav i programmets elfte timme att det är 91 % av de svarande som tror att medierna mörklägger sanningen om det mångkulturella samhällets baksidor, detta efter en diskussion orsakad av Gunnar Sandelins artikel för några veckor sedan. Även om jag egentligen inte gillar opinionsbaserade beslut i empiriska frågor blir det uppenbart att bilden som medierna målar upp inte överensstämmer med gemene mans uppfattning, och utan att fälla någon övrig kommentar så tycks, om siffrorna är representativa för landets befolkning, en allvarlig trovärdighetskris vara nalkande. Många tecken pekar nu på att debattklimatet är på väg att förändras till något som är öppnare och mer tolerant för marginaliserade åsikter och verklighetsbeskrivningar, inte minst efter en månad som även bjudit på Marias beundransvärda insats i Vellinge. Förväntansfullt ser jag fram emot en sådan utveckling.

Maria Ferm is shit?

Det skulle jag aldrig påstå, utan återger bara den lite olyckliga adressen till Anders inlägg om Grön Ungdoms språkrörs debatt mot SDU:s ordförande Erik Almqvist om flyktingars vara eller icke vara i Vellinge.

Till att börja med kan konstateras att det var väldigt bra av Maria att ta den här debatten, det främjer demokratin (och retar alltid upp någon vänsteraktivist) med ett öppet åsiktsutbyte. Det är inte heller dumt att invända mot den extrema flyktingpolitik som förts av moderaterna i kommunen och som Sverigedemokraterna nu var på plats för att backa upp. Att testa de argument i invandringsfrågor som är så väl accepterade internt på en publik bestående av människor med andra bakgrunder, är också en bra idé.

Liksom språkröret själv är Anders nöjd med hennes insats och övertygad om överlägsenheten i de argument som hon framförde. Den samlade allmänna opinionen (låt vara att en markant del av den kan tänkas ha ingrodda sd-sympatier) tycks dock vara enig om att Almqvist avgick med en tämligen klar seger. Eftersom en politisk debatt bör betraktas som en uppgörelse i retorik så kan inget annat än majoritetsuppfattningen vara avgörande för vem som har vunnit, och jag ska därför inte uttala mig i den frågan. Ett försök till bedömning av logiken i argumenten, i avsikt att bortse från partisympatier och rent övertalningsmässiga aspekter, ska jag däremot ge mig på:

• Debatten inleds med en diskussion om segregation där Maria framför ståndpunkten att Vellinge är segregerat, i den mening att den kulturella sammansättningen i kommunen inte avspeglar övriga Sverige, och tar upp några problem som detta leder till. Almqvist kontrar med att en ekonomisk jämförelse mellan Rosengård och Vellinge avslöjar vilken typ av segregation som är värst. Han saknar dock belägg för sitt påstående att Vellinge är i samklang med det svenska majoritetssamhället (något som knappast heller det politiska läget i kommunen ger honom), och det faktum att en annan typ av segregation är värre innebär inte att någon form av segregation är bra.
  
  
• När frågan gäller hur brottsstatistiken i Malmö hänger samman med invånarnas kulturella bakgrund så gör sig Maria skyldig till modern härskarteknik genom att beskylla sd för "kulturell rasism". Att den som intar en sådan position dessutom ger uttryck för en självmotsägelse har jag redan bevisat.
  
  
• Även när kostnaden för invandring avhandlas tycks Maria säga emot sig själv när hon förnekar att flyktingmottagning är en förlustaffär för kommunerna samtidigt som hon försvarar att man aldrig får sätta pris på ett människoliv. Almqvist avfärdar båda dessa påståenden som verklighetsfrämmande genom att peka på hur samhället fungerar. Maria tycks inte ha något att sätta emot, och det är ganska intressant att flyktingfrågan tycks vara den enda där vi gröna accepterar idén om obegränsade resurser.
  
  
• I övrigt kan noteras att diskussionen övergår till att handla om arbetskraftsinvandring och att debattanterna blir uppmärksammade på denna avvikelse från det för dagen tänkta ämnet, men att Maria trots detta återvänder till frågan i sin slutplädering. Något irrelevant kan tyckas, och vinkar om en brist på hållbara motargument i det ämne som egentligen skulle avhandlas.

Maria Ferm visar stort mod när hon ställer upp på en debatt inför publik där majoriteten är genuint oenig med henne, och några av hennes brister i framförandet kan ursäktas av dessa omständigheter. Överlag blir dock få av Erik Almqvists argument kullkastade, och den punkt där en lucka i hans resonemang kunde skönjas förblir oangripen. Här var det video.

Med fiender som oss behöver Sverigedemokraterna inga vänner

Tänk er ett land där den förhärskande uppfattningen är att det inte råder några skillnader mellan de grundläggande värderingarna hos befolkningen i det landet jämfört med resten av världen, varför man inte heller ser något hinder för att tillåta fri immigration. Uppfattningen bygger på att man i det här landet inte är så noga med Humes lag, och därför har omfattat föreställningen att deras världsbild följer logiskt ur principen att alla människor har samma värde. Om jag nu vill flytta till detta land, men inte delar deras uppfattning om globala skillnader i grundvärderingar, då har jag enligt dem även tagit avstånd från principen om alla människors lika värde, då detta resonemang är ekvivalent med föreställningen om härledningen för deras världsbild. Och eftersom jag inte delar denna högst grundläggande värdering är de likaledes högst tveksamma till att släppa in mig i landet...

Detta verkar, att döma av vad som utspelats inom partiet under de senaste dagarna, vara vad som väntar om 'de Gröna skulle komma till makten i Sverige. Rasmus och Maria yrkar på uteslutning för René Lundström, partiets representant i Svedalas kommunfullmäktige, med anledningen av den egna motion om individuell utvecklingsplan för invandrare som han har föredragit framför att ge stöd åt det föreslagna avtalet med Migrationsverket.

"Vi ser inte invandring som ett problem" är miljöpartiets lagom bekväma hållning utåt. Det är dock ungefär som att säga till en villrådig väljare, som själv har upplevt baksidorna och undrar vad politikerna ska göra åt dem, att "om du tror det så har du fallit för den främlingsfientliga retoriken, och då ska du inte rösta på oss. Då vet jag ett mycket bättre parti för dig...". Detta parti tar såklart med glädje emot sådana erbjudanden (blogglänk):

René borde nog ta en funderare över om det inte finns ett annat parti som inte idkar åsiktsdiktatur och kränker den faktiska betydelsen i ordet demokrati. Ett parti som inte sysslar med sådant trams är Sverigedemokraterna.

Sydsvenskan citerar Rasmus med orden "Hans åsikt i flyktingfrågorna är inte viktigare bara för att han har kommit från ett annat land". Det är förvisso sant, men vad som däremot är viktigt är de lärdomar övriga inom partiet kan dra från Lundströms och andra invandrares erfarenheter. Istället vill man röja honom ur vägen medan man fortsätter förundras över att inte lyckas locka fler medlemmar ur invandrargrupperna, trots att man har en så "bra" integrationspolitik på programmet.

Dissad distinktion

Propositionen till helgens riksårsmöte för Grön Ungdom (vilket jag tyvärr missade) om att stärka 'de Grönas jämställdhetspolitik genom att bli ett uttalat queerfeministiskt parti, har kritiserats av mindre queera medlemmar. Eftersom jag själv inte kunnat ta del av denna proposition i sin helhet så vet jag inte i vilken utsträckning den tar ställning för likartstänkande och distanserar sig från särartsfeministers synsätt, men måhända är det så hett och brett med queerfeminism att man nästan kan bortse från den aspekten. Jag undviker tills vidare att uttala mig.

Under de senaste dagarna har jag dock försökt gräva ner mig i kollisionen mellan likarts- och särartsfeminism utan att bli så mycket klokare. Enligt omniscienta Wikipedia går likartsfeminism ut på att skillnaderna mellan könen i första hand är socialt konstruerade och måste motarbetas för att de tvingar in individer i begränsande roller, medan särartsfeminism betonar att könen är av naturen skapade olika, men att det faktum att de kompletterar varandra innebär att bådas sysslor är lika viktiga och att traditionella kvinnosysslor behöver uppvärderas. Hur båda inriktningarna kommer undan med att bryta mot Humes lag, vilken säger att värderingar inte kan härledas ur rena fakta, är bortom mitt förstånd och gör att jag inte känner mig tillfreds med uppdelningen. Det borde vara en helt annan sak att uttala sig om varför samhället ser ut som det gör och hur man anser att det borde vara.

Hur jag än resonerar kommer jag till slutsatsen att ett hybridtänkande är nödvändigt i den första frågan. Ur ett evolutionsperspektiv finns det ingen anledning till varför män och kvinnor i grunden skulle ha identiska egenskaper. Allt bottnar i den fundamentala skillnaden mellan att bära på ett enkelt slags könscell, som endast innehåller genetisk information, och att bära på en tyngre könscell som även består av de byggstenar som organismen kommer att bestå av. Sen är stenen i rullning. Någonstans för några tusen år sedan blir människorna bofasta och det moderna samhällets utveckling sätter igång, med följden att könen utifrån sina egenskaper tilldelas olika roller. Den biologiska utveckling som skett sedan dess (där visserligen de som passat in i rollerna bör ha gynnats) får betraktas som marginell p.g.a. den korta tidsrymden, utan könsrollerna måste snarare ha utvecklats som en del av samhället.

Faktum är dock att denna ursprungliga rollindelning i viss utsträckning även kan ha motarbetat av naturen givna skillnader. Någon gång i samma veva tycks det (i vissa kulturer) monogama äktenskapet uppstå, vilket tvingar mannen att ta större ansvar för sin avkomma och därmed begränsar hans möjlighet till sexuella utsvävningar. Skillnaden att kvinnor i allmänhet är mer selektiva med partners kan därmed svårligen ha samma förklaring som de i stycket ovan nämnda könsrollsskillnaderna, eftersom denna egenskaps utveckling snarare bör ha gått i rakt motsatt riktning. Således borde extremformer av både biologism och sociologism vara ute på hal is.

Även när det gäller diskussionen om hormoners inverkan på mänskligt beteende så landar jag i samma konklusion. Eftersom de allra flesta är överens om att de två könen är begåvade med olika könsorgan vilka producerar hormon i olika koncentrationer så är denna skillnad svår att bortse ifrån. Undersökningar visar t.ex. att kvinnliga individer med höga nivåer av manligt könshormon uppvisar mer maskulint beteende, och att, som vissa sociologister vill få det till, dessa effekter kan förklaras som någon slags omedvetet hormonnivåanpassad fostran är ungefär lika befängt som att påstå att det bara är människors förväntningar på alkohol som gör dem berusade. Exemplet visar dock på samma gång att män och kvinnor är lika såtillvida att de reagerar likartat på samma substans. Frågan är dessutom i vilken utsträckning man kan säga att en människas verkliga identitet utgörs av de substanser hon utsätts för.

Den slutliga invändningen mot detta kan vara något i stil med att dylika observationer inte ger tillräckliga belägg för en uppdelning, eftersom skillnaderna bevisligen är större inom än mellan grupperna. Förhoppningsvis har min filosofiföreläsare en gång för alla gjort upp med detta politiskt korrekta nonsensargument i inledningen av en uppmärksammad artikel där han talar sig varm för rasbiologi:

Men det måste väl gälla för väldigt många biologiska klasser, som vi betraktar som helt legitima, att variationen av egenskaper kan vara större inom klassen än mellan de olika klasserna? Ta exempelvis artklassifikationen. Vi skiljer mellan människa och orangutang. Det faktum att det finns en skillnad mellan dessa arter som har biologisk betydelse (de kan bland annat inte skaffa fertil avkomma med varandra), behöver inte förhindra att egenskapsskillnaden är större inom dessa arter än mellan dem. Egenskapen längd är ett exempel. Vi vet att människor kan vara allt från en och en halv till två meter långa utan att det är något konstigt med det. Orangutanger kan i sin tur ha en kroppslängd på allt mellan 1,25 och 1,8 meter. Det verkar alltså fullt möjligt att den genetiska variationen vad gäller denna egenskap är större inom var och en av arterna än den är överlag mellan dem.

Men som sagt, detta har ingen som helst betydelse för vilken strävan som är den rätta. Som John Stuart Mill (ursäkta namedroppingen) påpekat kan inte naturen betraktas som en förebild för hur människan ska leva, eftersom den inte tar hänsyn till begrepp som lycka. Det finns inga rationella skäl att hålla kvar människor i ett fack bara för att deras gener har placerat dem där, och kanske även får dem att tro att de blir lyckliga av att stanna i det.

Spännande kontaktannons

Sökes:
Person av den överlägsna rasen tillhörande det svaga könet, med normal sexuell läggning och bekännande till den enda sanna tron. Ej mongo.

Alltid med hopp om bättring

Kanske ska inleda med ännu en illustrativ insändare från kaptenstofil.net:

VAD ÄR DET FÖR DUBBELMORAL?
Jag ser i en notis i DN att brittiska skolor nu har förbjudit aga. Att aga har varit förbjudet i Sverige i många år är väl allom bekant, men man kan ju undra vad det är för dubbelmoral som trots detta tillåter oss att exportera sådant som är förbjudet i vårt land till andra länder. (Jag tänker främst på de tidningsrubriker jag såg för en tid sedan och som löd: "Aga säljs till Tyskland".) Det är ju en skandal helt i paritet med hur vår regering under krigsåren tillät export av stål till den tyska krigsindustrin! Avgå, Per Albin!
Med hopp om bättring,

Söndagens Dokument inifrån, om den av eleverna orsakade stängningen av en skola och Jan Björklunds lögnaktiga utspel om den händelsen, var angeläget och berörde mig mycket med sitt mänskliga perspektiv. Det går uppenbarligen åt skogen när människor, som inte fått reflektera över konsekvenserna av sina handlingar utan istället fått lära sig att lyda för att slippa få stryk, ställs inför en frihet att slippa bestraffning som fordrar ett ansvar de inte är förmögna att ta. Den barnaga som är utbredd i invandrartäta områden är inte minst nödvändig att betrakta som en av rötterna till många av de segregationsproblem som finns i landet, då de barn som utsätts för den (och även andra i deras närhet) riskerar att få sin skolgång förstörd och med den sin kanske bästa möjlighet att bli en del av samhället.

Idag snubblade jag över en anonym provokationstävling (som jag inte ska uppmuntra genom att länka till) som försigår i kommentarerna till ett inlägg av en bekant. Detta ledde mig oväntat fram till ett videoklipp av en intervju med Fredrik Lindström, i vilken han förtjänstfullt anknyter till samma problem som dokumentären påminde om.

Mer om kvasiqueerfeminism

Eftersom diskussionen som föranledde föregående förklarande inlägg ännu inte är över så är ytterligare utredning av begreppet på sin plats.


En första kritik mot strömningen var att den genom att betrakta reproduktion som det biologiska syftet med sexualitet gör alla som har en annan läggning än hetero till något slags "freaks of nature". Med tanke på hur grym, hierarkisk och oförlåtande naturen är så borde dock ingen behöva deppa över att inte vara en funktionell del av den. Det ytterligare faktum att den biologiska evolutionen anses sakna mål medför att det inte heller är meningsfullt att tala om något som ett naturens misslyckande, eller "freak" om man så önskar.

Kvasiqueerfeminism handlar mycket om en kritisk inställning till vetenskaper och att ta avstånd från en övertro på dem. Man anser att t.ex. föreställningen att allt mänskligt beteende kan förklaras av sociala faktorer innebär en övertro på samhällsvetenskapen, på samma sätt som föreställningen att naturen är en lämplig förebild för hur vårt samhälle ska fungera innebär en övertro på naturvetenskapen.

Med matematisk terminologi skulle man kunna kalla kvasiqueerfeminism för en generalisering av queerfeminismen, då man utvidgar villkoren för giltighet till ett scenario där det är bevisat att det finns uppgifter som könen genetiskt har olika lämplighet för. Priset man får betala för detta är att det inte längre går att betrakta total jämställdhet som ett självändamål, utan att varje enskild situation måste värderas och kan bli nödvändig att lämnas därhän ifall det inte gagnar samhället i tillräckligt stor utsträckning att motarbeta biologiska skillnader för att jämställa den.

Don't judge a book by its cover

Även om det senaste numret av sportmagasinet S inleds med ett försvarstal av Erik Niva, där han för ett resonemang om tippande som ganska enkelt hade kunnat smulas sönder av någon med grundläggande statistikkunskaper, och fortsätter med onödiga golfprylar och meningslösa Sport-Klick! (baserad på modertidningens lika meningslösa fredagsbilaga med samma namn), så dröjer det inte farligt länge innan Paolo Roberto, av alla människor, ser till att höja kvaliteten med en krönika om något som han verkligen har koll på: huliganism. Att ämnet dessutom är aktuellt, med den uppmärksammade filmen Hata Göteborg (med Nic Schröder i rollen som våldsverkarnas högsta höns) på biografernas repertoar, skadar inte. Även några artiklar om andra sporter än fotboll och hockey lockar, i det här fallet i form av baseboll i Leksand, tennis, simning och skateboardstörtlopp. Numret avrundas dessutom hedervärt med att Simon Bank än en gång nedsablar elitfotbollens unkna heteronormativitet.

Höjdpunkten är dock när Niva revanscherar sig med ett strålande reportage inför det stundande EM-kvalet om hur det danska samhällets förändring avspeglas i deras fotbollslandslag. Hur de profilstarka lagen från 80- och 90-talet har förbytts i dagens jämngrå kollektiv i takt med regeringens krav på normalisering, och det faktum att ingen invandrare ännu har spelat en A-landskamp i den rödvita dräkten. Zlatan blir ett naturligt återkommande ämne i intervjuerna, då han tjänstgör både som den stora förebilden för fotbollsspelande unga invandrade danskar och som en källa till avund för det etablerade fotbollsfolket, inför vilka han bekräftar det danska systemets tillkortakommanden. Att det är i detta som Preben Elkjærs och Brian Laudrups kritik mot honom bottnar är lätt att förstå.

Därför är det extra sorgligt när tidskriften marknadsförs med rubriker om de danska stjärnornas "sågning" av Zlatan. Omslaget pryds för övrigt av rubriker som kunde varit hämtade direkt ur en låttext av progglegenderna Philemon Arthur & the Dung:

Du har mat i din mage
14 000 ton chips, 4 000 ton popcorn, 1 130 ton jordnötter – GÅ PÅ SPORT THE AMERICAN WAY
och du har pengar på din bank
BECKHAM – FRÅN GALÁCTICO TILL GALAXY
du har bensin i ditt vrålåk
VRÅLÅKEN HJÄLTARNA INTE KUNDE MOTSTÅ
och du har färg i din teve
HEMMA HOS LIDAS – NHL-stjärnan visar upp nya supervillan (som visar sig ha egen biosalong)
men du har ingenting i din hjärna, nej ingenting i din hjärna

Dumhetsnormen för sportintresserade är faktiskt rätt tröttsam.

Det här med normer

Allas vår Anja (som till min stora förtjusning redan kommit ut som skvatt galen) skriver i sin senaste krönika om den dåliga internationella organisationen som sätter käppar i hjulet för kvinnor som utövar traditionellt manliga idrotter. Jag har sedan länge varit medveten om det beklämmande tillståndet och kan bara instämma i kritiken. Lite mer tveksam blir jag när hon ifrågasätter Svenska fotbollförbundets beslut om att kalla de två a-landslagen för landslaget respektive damlandslaget och de två högsta serierna för allsvenskan respektive damallsvenskan:

Så fort det ena står för sig självt och det andra ges ett epitet på det sättet blir det en markering att det är herrarna som står för det normala och damerna som är undantaget. Det finns fotboll och damfotboll. I förlängningen: människor och kvinnor.

Det är det normsamhället bygger på, att de som tillhör normen inte syns utan bara flyter med utan att behöva vara sitt kön, sexualitet, klass eller etnicitet i första hand.

Det första jag vill fastslå är att det normsamhälle som avspeglas i det här exemplet är fotbollens eget. På samma sätt som ovan finns det en juniorallsvenska och pojk- respektive flicklandslag, vilket kan betraktas som språkliga uttryck för den rådande åldersnormen. Denna förekommer inom så gott som alla idrotter, och för att ta andra epitetsexempel från samma område så har boxningen en gammal amatörnorm och handbollen i Norge enligt hörsägen en omvänd könsnorm: att handboll utan prefix oftast syftar på damhandboll. Inom vissa sporter, t.ex. simning, är en könsnorm närmast icke-existerande. En norm som jag själv är drabbad av att inte uppfylla är den att som svensk curlare komma från Norrland. Än så länge har det inte vållat mig några större besvär, precis som proffsboxare inte direkt verkar ha det sämre än amatörerna, men kanske är inte heller den typ av normer som inte sammanfaller med normer från samhället i stort riktigt jämförbara.

Exakt varför har jag dock svårt att komma fram till. En sak som är säker är dock att jag föredrar formuleringen damlandslaget [och damallsvenskan] i fotboll framför landslaget [och allsvenskan] i damfotboll. Jag skulle också hellre vilja säga fotbollsspelerska än damfotbollsspelare. Redan denna inställning har en gång räckt för att PK-stämplas i en gammal diskussion.

Hur som helst, jag skulle nästan vilja påstå att alla samhällen är normsamhällen, då normer uppstår för att människan undermedvetet har en tendens att betrakta sin omgivning som en statistiker och notera när en företeelse är i majoritet. Oavsett om de är markerade genom språkbruket kommer de att finnas, och därför är jag tveksam till att försöka sudda bort markeringarna, eftersom det också blir ett slags markering. Det man däremot alltid bör göra är att ifrågasätta de rådande normerna och förhindra att de blir exkluderande. Dessutom kanske jag kommer på något ännu smartare att skriva när jag har vaknat.

Nu ska här korreleras!

På dagens föreläsning i Digital signalbehandling, av alla kurser, togs ett begrepp upp som fick min sinnesnärvaro att avta för att låta tankarna skena iväg, och trots att jag borde ha hört talas om det tidigare (förslagsvis under kursen i Matematisk statistik) kändes det som en skänk från ovan för att underlätta mitt arbete med att skapa hisnande generaliseringar.

En korrelationskoefficient är ett tal mellan -1 och 1, som säger något om ett samband mellan två variabler, som exempelvis kan representera olika egenskaper. 1 innebär att det finns ett absolut samband, en nolla anger att det inte finns något (linjärt) samband, och negativa värden visar att man fått hela grejen om bakfoten. Genom att med all tydlighet undvika extremvärdena kan man alltså generalisera hur mycket man vill utan att riskera att beskyllas för att göra den exkluderande typen av kategoriseringar som ofta felaktigt kallas för generaliseringar, och inte heller behöver någon känna sig orättvist utpekad för att den råkar tillhöra en viss kategori.

Som ett ofarligt exempel kan jag ta att för en apelsin finns det en positiv korrelation mellan att vara skalad och uppäten, dock inte absolut eftersom inte alla skalade apelsiner nödvändigtvis blir uppätna. Vid närmare eftertanke är detta dock inte ett särskilt bra exempel, eftersom det är svårt att säga att en uppäten apelsin existerar i det system där jag har letat upp den för att kontrollera variablernas status. Man måste snarare tala om de apelsiner som har existerat under en viss tidsperiod för att det ska gå ihop, och dem är jag för trött för att hålla reda på just nu, så jag får i stället ge ett bättre exempel någon annan gång.

Och så verkar det som om jag äntligen fått fingrarna ur röven när det gäller ESS-frågan. Här ska göras projekt om dess tänkbara inverkningar på miljön, och hör sen!

Zvenne-Zlatan

Det blev visst mycket uppståndelse, bl.a. hos mina egna nära/kära, när en sverigedemokrat i dagarna uttalade sig om partiets definition av svensk identitet och varför, i hans egen mening, en sån som Zlatan inte uppfyller den. Personligen tycker jag att det hela är en ganska oförarglig historia och ser ingen anledning till varför någon ska hindras från att placera, eller avstå från att placera, människor i kulturella identitetskategorier så länge dessa är baserade på annat än fördomar. Det är på ett annat debattplan som man borde bemöta sd, det där frågan gäller kompatibilitet mellan olika kulturers seder och värderingar. Resultatet i det senaste riksdagsvalet visar att det inte fungerar att använda sig av Holgersektens metoder.