Platon, Hegel, Marx och Catalán

Sällan har jag känt ett sådant obehag inför ett försvar av den svenska sexköpslagen som i gårdagens Debatt, där den gröna Europaparlamentskandidaten Zaida Catalán (som jag tidigare har undrat hur hon kan påstå att en kvinna som blir mördad av en man är ett "samhällsproblem" medan den omvända situationen är en "skitnyhet") med ett högfärdigt moraliserande tilltal argumenterar mot en människohandelsförsvarande halmfigur. Även på hennes blogg påstås det inför programmet att det är människohandeln och inte sexköpslagen hon ska debattera – är hon felinformerad eller har hon valt sitt slagträ långt innan första bollen är kastad? Att gå till val på att vilja exportera en lag som enligt alla bedömare fungerar dåligt utan andra förslag på förbättringar än att skärpa straffen, kan liknas vid att publicera en vetenskaplig artikel vilken förfäktar en teori som inte stämmer med experimentets utfall (för vem vet, den kanske gör det vid högre energier). Karl Popper måste vända sig i sin grav.

Ty så länge det finns sexsäljare vid sina sinnens fulla bruk som hävdar att deras arbete är frivilligt (och därtill hela nationer som lyssnar på dem) så lär det inte gå att övertyga Europa om motsatsen. För att bättre komma åt människohandeln blir det nödvändigt att i lagboken göra skillnad mellan frivillig och ofrivillig prostitution, och stränga förbud mot köp av sex från ofrivilliga verkar då som det lämpligaste att lägga på EU-nivå innan alla nationer är överens om vem som är frivillig och inte.

Färöarnademokraterna

Även jag skrattade gott åt representanters för Sverigedemokraterna oförmåga att uppfatta att den färöiske nationalromantikern Haraldur i själva verket var en komiker som parodierade den inbitne fosterlandsälskaren. Men skrattet fastnar i halsen när jag tänker på att parodi bygger på igenkänning och därmed förutsätter att det finns ett objekt att parodiera. Samma typ av humor hade knappast fungerat i ett svenskt nationaldagsfirande, då det troligtvis lockat fram obehagliga associationer till främlingsfientlighet och, typiskt nog, Sverigedemokrater. Istället skrattar svenskar igenkännande åt Fredrik Lindströms drifter med svenskheten, med det nedvärderande av det mänskliga och uppvärderande av det icke-mänskliga som den innebär. Färöingarna däremot verkar känna sig tillrätta i något som skulle kunna ses som en "sund" nationalism, vilken tål att drivas med. Och hittar Sverigedemokraterna dit så kan de bli betydligt svårare att avfärda för politiska motståndare. Då har de fixat ett idealsamhälle som faktiskt finns på riktigt.

Uppdatering: Kanske är inte ens syftet bakom Haraldur (parodi/satir) av betydelse för vilken publik som uppskattar honom. Halkade in på den här intressanta parallellen när tankarna vandrade iväg.

Sverigedemokrater, Sveriges Radio och demokrater

Jag skrev redan efter program 1 av Kalibers granskning av Sverigedemokraterna om hur det var onödigt att dra för långt gångna slutsatser om partiet. Samma sak kan jag tycka efter att ha lyssnat på de första tre programmen i sin helhet. Att det sjungs vit makt-musik på Sverigedemokraters opolitiska sammankomster borde inte säga mer om dem än vad det här trevliga klippet säger om Gudrun:



En tanke som dock har väckts av programserien är att jag kanske inte heller är så intresserad av huruvida SD:s ansikte utåt är samma som inåt. Min föredragna argumentationsmetod bygger nämligen på välvillighetsprincipen som går ut på att kritisera meningsmotståndares argument utifrån den tolkning av dem som verkar mest logisk, rimlig och fri från uppenbara felaktigheter. Ta deras partiprogram och fundera ut hur detta kan tillämpas på önskad känslig fråga. Blir slutsatsen att partiet skulle ställa sig bakom ett rasistiskt eller annat otrevligt beslut så vet vi en gång för alla att de är ett rasistiskt parti. Skulle slutsatsen i frågan bli att partiet tar en linje mot rasism: visa att den linjen följer av deras program och se till att de håller den. Synd att politik behöver vara krångligare än så.

Men det mest underhållande hittills i programserien: mot slutet av program 3 när en "anonym" åskådare kommer till tals med sina klagomål på motdemonstranterna – och det hörs lång väg att det är Sten "Taxi" Jonsson. Vilket inte heller är första gången! Är en av Sveriges skönaste människor också en av landets främsta demokratikämpar?

Sist rasist vinner

En uppmärksammad nyhet är att ett SR-program lyckats göra det obekväma avslöjandet att det förekommer rasism hos Sverigedemokraterna. Emellertid borde det, när såväl politiker från mer etablerade partier som kulturforskare och representanter för antidiskrimineringsorganisationer tycks ha problem att skilja verklig rasism från inbillad sådan, knappast komma som någon överraskning att det även inom ett litet parti, där lågutbildade landsbygdsinvånare är överrepresenterade bland medlemmarna, förekommer problem med den distinktionen.

Fotbollsteologi

"Amen" är det ord med vilket Simon Bank avslutar sin krönika i dagens Sportbladet, där han sågar förslaget om att införa regeln om ett kort mellan gult och rött. Om det är medvetet vet jag inte, dock synnerligen lämpligt i ett inlägg där han ger uttryck för en syn på fotbollens regelbok som religiös skrift: i grunden oföränderlig men öppen för uttolkningar. De domare som förstör matcher genom nitiskt paragrafridande avfärdar Bank som "regelbokstalibaner", ungefär som om inget ansvar för de illdåd som utförts i religionens namn skulle kunna falla på de heliga skrifter som möjliggör destruktiva tolkningar. Den optimala domaren är då en som tillämpar en vis och genomtänkt teologi för hur de hopplöst otidsenliga reglerna ska appliceras på gräsplanens praktiska verklighet. Ärligt talat borde det finnas bättre sätt att styra en sport.

Om man ska kritisera Banks argument i sakfrågan så verkar det inte ens som om han förstått att det nya kortet skulle innebära utvisning i tio minuter. Det närmaste man kan komma är påståendet Att rycka sönder en match med att förändra själva grundförutsättningarna hipp som happ skulle förstöra både tydligheten och tempot. Är inte detta i första hand ytterligare ett argument mot röda kort i deras nuvarande form?

Death to humans

Inlägget på Aktuella frågor i dagens Sydsvenskan har så många fel att jag inte vet var jag ska börja. Genom att se till att alla definierar en människa efter arttillhörigheten spekulerar författaren i att den avhumanisering av fiender som ofta sker i krigs- och konfliktsituationer kan upphöra, och därmed även alla tråkiga konsekvenser som den brukar få. Men vad spelar det för roll att folk får behålla sin mänsklighet, när denna ändå har berövats alla moraliskt relevanta egenskaper?

Ett tidigt fel som begås i inlägget är att kropp/själ-distinktionen misstänkliggörs med ett hopplöst otidsenligt exempel, för att sedan avfärdas med ett auktoritetsargument – passande nog med en auktoritet som inte är auktoritet på det aktuella ämnet. Därefter presenteras grundmisstaget:

En religiös och romantisk människosyn betraktas fortfarande som finare än en biologisk och realistisk. Men en människosyn som inte är förankrad i biologi kan bli farlig. ”Människa” blir ett symbolord som betecknar något ädelt och skyddsvärt. Det är en godtycklig definition av en konstruerad människa som gör det lätt att definiera ut alla man ogillar som icke-människor.

Här påpekar till och med författaren själv med all önskvärd tydlighet att en biologisk syn på människan inte tillskriver henne några värdefulla egenskaper. Ändå dras den besynnerliga slutsatsen att det är motsatsen som är farlig. Som avslutning tas det upp exempel på vad evolutionärt utvecklade obehagliga egenskaper hos människan har ställt till med, vilkas biologiska ursprung vi enligt författaren måste acceptera för att kunna motverka. Frågan som inte besvaras är varför vi överhuvudtaget bör motverka dem. Varför inte bara följa vår biologi om vi nu är biologiska varelser?

Det nämns dock även i förbigående att vissa mänskliga nidingsverk de facto har sina grunder i en biologisk människosyn, med därpå följande hierarkiseringar av människor efter rastillhörighet och dylikt, men detta är troligtvis bara att skrapa på toppen av isberget. Att rota fram värderingar ur Darwins skägg kan antagligen leda till så vitt skilda avarter av idéer som könsdeterminism, eugenik, abortmotstånd, nedvärdering av icke-heterosexualitet, djurförtryck och misantropisk ekofanatism. Vetenskapliga kunskaper är inte värda ett smack så länge de tillämpas av personer med smutsiga värderingar.

Fil. delning

Fritz-Anton Fritzson hette en filosofistudent som redan närmat sig rävstatus på institutionen när jag kom i kontakt med honom i samband med gruppövningar i den grundkurs i teoretisk filosofi som jag vid tillfället läste. Han hade en behaglig framtoning och fick bra kontakt med flera av oss betydligt färskare studenter. I en något alkoholpåverkad diskussion efter en avslutande kurssittning framkom det att hans pågående arbete handlade om möjligheten för upprätthållandet av ett anarkistiskt samhälle baserat på kontraktualistisk etik. Något som vid det tillfället lät intressant eftersom Hobbes med samma etiksyn kommit fram till ett helt annat samhällsideal.

När samma dubbelfritz nu lanseras som upphovsrättens försvarare i Sydsvenskans specialare om ämnet framstår hans filosofi som en betydligt mer slätstruken historia, då försvaret av upphovsrätten i sin nuvarande form (även om han inte är helt okritiskt inställd till denna) grundar sig i en klyschig liberal rättighetsetik. För mig framstår argumentet dock mest som en reductio ad absurdum av en sådan etik, då den inte förmår att beakta värdet i den enorma tillgänglighet för kulturprodukter som tekniken har gjort till ett faktum, och som inte alls nödvändigtvis är oförenligt med att upphovsmän i rimlig utsträckning kompenseras för sitt arbete.

Kontraktsetik går ut på att utifrån rådande omständigheter skapa avtal (d.v.s. "kontrakt") mellan människor som är utformade så att samtliga inblandade gynnas, för att på så sätt förbättra situationen för var och en allteftersom de ingår nya avtal. Översatt till fildelningsfrågan har vi just nu ett tillstånd där fildelning är ett faktum, med all glädje och allt tandagnissel det medför för de inblandade. Om upphovsmän inte tjänar tillräckligt mycket pengar i den situationen är då lösningen för dem att upprätta kontrakt, som rimligtvis bör ingås med konsumenter som har tillgång till fildelning. För att konsumenterna ska acceptera detta kontrakt måste det i sin tur förbättra deras egen situation, d.v.s. inte inskränka deras tillgång till kulturutbudet, utan ge dem något utöver den. Hade Fritzson hållit sig till en sådan etik, med alla brister den än må ha, så hade han alltså antagligen kommit fram till roligare slutsatser.

Äktenskapande

Året är 2009 och hela Sveriges riksdag är enad om att införa samkönade äktenskap. Hela riksdagen? Nej, ett litet parti gör envist motstånd in i det sista. När de övriga allianspartierna har släppt sin motion som i det närmaste är identisk med oppositionens förslag, lämnar det lilla partiet in sin egen, där de föreslår att äktenskapsbegreppet tas bort ur lagtexten och ersätts med en civil giftermålsbalk. En lösning som verkar modern och värdig ett sekulärt demokratiskt samhälle.

Men så lätt låter sig inte alla luras. Eftersom partiet som lagt motionen heter Kristdemokraterna och syftet med den är att undvika lagstiftning om samkönade äktenskap så måste den ju vara dålig. Därmed var belackarnas Finn Fem Fel igång.

RFSU skriver:

Kd:s motion påminner om RFSU:s förslag om civilrättslig registrering. RFSU vänder sig dock starkt emot kd:s intentioner att stryka ordet "äktenskap" ur lagstiftningen i syfte att beröva ordet dess juridiska betydelse så att bara en religiös innebörd kvarstår, och att därmed göra gällande att det är förbehållet heterosexuella par.

Själv tror jag inte att makten över språket ligger hos politikerna i den utsträckning RFSU tycks mena. Och även om den gjorde det så borde deras makt vara större över ord som finns i lagtexten än över ord som inte gör det. För de allra flesta svenskar är inte heller äktenskapsbegreppet något de i första hand skulle definiera varken i juridiska ("det skriftliga sammanförandet av inkomster och utgifter") eller religiösa ("föreningen av en man och en kvinna i efterliknandet av den heliga treenighetens förening av människa och gud") termer, och det känns aningen barockt att påstå att trossamfund skulle få monopol på det.

HBT-sossarna i sin tur vänder sig uppenbarligen mot ordningsföljden i ett inlägg med rubriken "Först könsneutralt äktenskap - sedan civiläktenskap!". Där skriver de:

Allas rätt till kyrklig vigsel i den egna hemförsamlingen bör garanteras.

Några rader längre ner skriver de emellertid:

Det är i längden inte rimligt att staten fattar beslut om hur kyrkor skall agera.

I längden alltså, uppenbarligen inte just nu. Undrar om det inte är första gången som KD är före sin tid. Mitt förslag är att något av riksdagspartierna lägger en motion som är identisk med KD:s, som sedan röstas igenom av alla partier utom KD. Då kan alla vara nöjda.

Tack till Anders för sammanfattningen och inspirationen.

Skyttar, stolar och stenar

Sydsvenskan rapporterar nu att det är fullt möjligt för en människa att identifiera en främmande kropp som sin egen blott genom överföring av visuell information. Och från att skaffa en ny kropp på låtsas är kanske inte steget långt till att göra det på riktigt, något som Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini i en av den svenska idrottsfilosofins klassiker tyckte att kvinnliga idrottare borde tillåtas göra för att på lika villkor kunna tävla mot män, en idé som ånyo är uppe och diskuteras. Samtidigt verkar tävling på lika villkor ha blivit en realitet för funktionshindrade i kampen om bragdguldet. Jag tycker verkligen att Jonas Jacobsson förtjänar priset, även om det känns lite som om motsvarande pris i USA på 50-talet hade tilldelats en duktig basebollspelare i någon av negerligorna.

Däremot har Sydsvenskan inte skrivit en rad om mitt curlinglags framgångar i division 2 Sydsverige under den gångna helgen, detta trots att vi ställde upp med ett lag där flera olika kön, åldrar och häntheter var representerade, i en sport där jag vid andra tillfällen deltagit i tävlingar där även ett antal nationaliteter, funktionshinder och (inte minst) ännu fler åldrar förekommit. Ibland är det nästan som om alla mina intressen kan reduceras till transhumanism och curling.

Politik för olycka

För dagens stolpskott står Sydsvenskans opinionssida. Så här kan det låta när Björn Ramel svamlar om lyckans intåg i politiken:

Men en politisk ordning där ”lyckomaximering” blir ett självändamål förskräcker. Inte minst för att det pekar mot mer politisk inblandning i privatsfären. Om ett nytt piller skulle göra oss lallande lyckliga, vore det bra att massutdela ett sådant? Tveksamt. Livets nyanser är en del av dess värde.
Lyckans vetenskap tycks dessutom behäftad med en osäkerhet som gör att den kan användas för allehanda politiska syften. Både skattesänkare och skattehöjare har något att hämta.
Pengar är inte allt. Men det är inte den flyktiga euforin heller.
Marknadsekonomi erbjuder många fördelar. Bristen på utopiska visioner, och friheten att välja sin egen lycka, hör dit.

Redan Aristoteles konstaterade på sin tid att lycka inte är ett värde bland andra, utan ett slutgiltigt och i sig självt tillräckligt värde som inte behöver leda till något ytterligare. Om inte lyckomaximering bör vara ett självändamål kan det således inte vara ett mål över huvud taget. Och om medborgarnas lycka inte är ett mål för politiken, då går politiken någon annans ärenden än medborgarnas. Vad är då myten om något större och viktigare än medborgarna själva om inte något slags utopi?

Går man vidare till nästa mening i citatet räcker det med att se tillbaka till 1800-talet då John Stuart Mill i vad som ofta kallas liberalismens bibel framhävde hur individens frihet är en förutsättning för lyckan hos allmänheten. Att hänvisa till den verkar dock överflödigt eftersom inläggets författare två rader senare förnekar just det han sagt. I finanskrisens tider är det därtill nästan komiskt hur han på grunder av områdesforskningens trovärdighet kan ifrågasätta lyckans inblandning i politiken samtidigt som ekonomisk tillväxt står på nästan samtliga partiers agenda.

Snack om piller som gör oss "lallande lyckliga" och "den flyktiga euforin" visar bara att han inte har någon aning om vad lycka innebär och vad som kvalificerar det som eftersträvansvärt. Därmed inte heller sagt att politiker alltid har det, och om det varit tydligare att det var mot den punkten som kritiken riktades så hade jag inte heller behövt skriva det här. Jag blir bara trött på att folk utan grundläggande kunskap om etik och värdefrågor öppet kan få leka experter och uttala sig fritt i ämnet på seriösa forum. Det är som om jag skulle bjudas in till Agenda för att förklara hur bankerna ska komma på fötter igen.

Halal-Hamilton

Sedan Carl Hamiltons utbrott mot muslimska programledare som vägrade ta honom i hand har reaktionerna varit många. Bäst sammanfattas läget i Sydsvenskan av Pernilla Ouis, vars pricksäkerhet kanske bekräftas bäst av det faktum att såväl vänner som kritiker av islam tycks vara oeniga om huruvida programledarna är goda representanter för religionen. Personligen tar jag avstånd från några av Hamiltons val av uttryck men uppskattar annars det rakryggade i hans uppträdande som har lett till att den här debatten väcktes. Mer typiskt svenskt hade varit att hålla tyst och le ett ansträngt leende mot kvinnan som inte tar emot ens hand, och därmed låta en kulturell avgrund breda ut sig. Det går knappast att komma undan med hänvisning till religiösa skäl när dessa inte hindrar andra, bekännande till samma tro, från att handla annorlunda.

Män i mängder

En av många saker som hänt i de senaste dagarnas mediabrus är att det riktats feministisk kritik mot sd. Samtidigt tycks sd vara ett av få politiska partier som vill agera mot det manliga hedersrelaterade våld och förtryck som pågår även bland invandrargrupper i dagens Sverige. Hedersvåld utan specificerad kulturell hemvist mot (utöver kvinnor) såväl hbt-personer som män i allmänhet behöver man dock inte söka sig till mindre ansedda organisationer för att hitta folk som vill göra upp med.

Till att börja med vill jag framhålla att jag är helt enig i frågan om att mäns våld är ett allvarligt samhällsproblem och att långsiktiga karaktärsbyggande åtgärder för att stävja det är en idé som mycket väl kan vara riktig. Men är det, t.ex. i fallet med våld mot hbt-personer, mer relevant att kritisera maskulinitetskultur i Sverige som helhet än att – utifrån det faktum att det var invandrare som begick misshandeln under EuroPride – rikta kritik mot vissa former av patriarkal utländsk kultur?

Jag presenterar här ett tankeexperiment: Låt säga att Sverige verkligen gör en insats för att gå till botten med problemet med manligt våld och att detta också lyckas, med en tillfredställande minskning av antalet fall. Utgå även ifrån att Sverige fortsatt kommer att ha en invandring av folk från tidigare nämnda patriarkala kulturer. När slutar det då vara första prioritet för samhället att betrakta problemet som ett generellt mansproblem, för att istället lägga mer vikt vid att se till att de som invandrar hit anpassar sig till den förbättrade utopisvenska mansrollen?

Det går att argumentera för att den gränsen redan är passerad. Och oavsett vilket, varför måste det vara så att den ena åtgärden utesluter den andra?

"Jag förstår inte vad folk menar när de säger att politik är tråkigt"

Stewart igen. Och jag kan inte få nog.

Idrottsdebatten går vidare

Idrotten blir för många en frizon från krångliga jämställdhetkrav och ett rum för ohämmad dyrkan av (maskulin) styrka.

Det konstaterandet avslutar GP:s recension av Karin Grahns avhandling om genus i tränarutbildningsmaterial, som även finns tillgänglig i sammanfattning. Och visst finns det en poäng i det uttalandet, även om idrotten ibland får oförtjänt mycket skäll och att det faktiskt ofta är lättare att vara feminist bland sportfånar än sportfåne bland feminister, något som Sydsvenskans Anja Gatu både har kommenterat och blivit varse.

Eftersom jag själv nyligen snöat in på ämnet idrottsfilosofi, där framför allt de etiska frågorna står i centrum, inser jag att diskussionen är nödvändig. Men nödvändigt som ett värde för så gott som all etik är också jämlikhetstanken. Varför finns det så uppenbara jämlikhetsproblem inom idrotten? Betraktar man det ovanstående citatet en andra gång så väcks en tanke om att det är just de krångliga jämställdhetskraven som inte intresserar ett visst fragment av idrottspubliken. Istället väljer dessa kanske att följa den allra enklaste jämlikhetsprincipen, om att "den som sig i leken ger, måste leken tåla". Med andra ord: den som väljer att syssla med idrott underkastar sig de universella reglerna för idrotten.

Just här ligger antagligen det verkliga problemet: att idrotten i grova drag är en rakt igenom manlig verksamhet, skapad av män för att utövas av män. Som idrottspedagogen Eva Olofsson drastiskt har uttryckt saken: det finns ingen kvinnlig idrott, utan endast kvinnor i manlig idrott. Frågan är om det ens är möjligt att tänka sig en kvinnlig idrott då en av grundförutsättningarna, nämligen tävlingsmomentet, i sig kan betraktas som manligt. Man kan då börja ifrågasätta hur det över huvud taget är möjligt att uppnå en jämlik idrott.

En lösning vore att, som Kutte Jönsson emellanåt förordar, låta idrottsutövare förbättra sina kroppar på genetisk och/eller teknologisk väg tills gränserna mellan könen är utsuddade. I krönikör Gatus svar på det inlägget förespråkas istället en frihetlig väg, där idrottskvinnors egna val ska staka ut den väg som ger dem bäst möjligheter i sitt utövande.

Själv uppskattar jag snarare idrotten som en frizon från alltför vidlyftiga postmodernistiska inslag i den etiska diskussionen. Relativistiska resonemang blir meningslösa, eftersom ingen kultur kan isoleras från någon annan då internationell tävlan förekommer. Även extrem likhetsfeminism och sociologistiska förklaringar av könsskillnader kommer till korta, och förhoppningsvis kan detta ske till förmån för en konstruktiv global diskussion om hur idrotten kan utvecklas. För moralisk utveckling är något idrotten behöver, så långt tror jag att alla inblandade är överens.

Idrottsfilosofi in da house

Även om det, åtminstone med internationellt färgade glasögon, var kul att följa de olympiska tävlingarna så var det ändå det intellektuella inslaget i kvällarnas studiosammanfattning som mest av allt öppnade mina ögon och gav de grå cellerna en anledning att återuppväckas. Diskussioner av dagsaktuella ämnen från tävlingarna behandlades ur en biomekanisk, en psykologisk, och en filosofisk synvinkel.

Av personligt intresse var det det sistnämnda angreppet som framför allt fångade mig, inte minst då det var den tidigare uppmärksammade Kutte Jönsson, vars bok jag dessutom hunnit läsa under sommaren, som var ämnets representant i studion. Och en sak som jag redan under läsningen hade konstaterat är att han, när han utelämnar vissa av sina egna åsikter, förtjänar betydligt bättre än de kyliga domar jag tidigare fällt. När hans mer sansade utläggningar tjänar till att skapa intresse för de idrottsfilosofiska frågeställningarna hos den svenska allmänheten, samtidigt som de mer kontroversiella utspelen lyckas väcka debatt i ämnet bland etablerade skribenter, då gör han oss idrotts- och filosofiintresserade en stor tjänst. Problemet för svensk idrottsfilosofi har aldrig varit Kutte Jönsson. Problemet har varit att Kutte Jönsson varit för ensam.

Stewart for President, Colbert for Vice President

Om inte vardagkvällarna i TeVerutan blir tillräckligt awesome bara av Jon Stewarts närvaro så brukar Stephen Colbert kunna begrava alla tvivel. Comedy Centrals utbud av bildande politisk satir är på sagolik nivå. Kan det t.ex. bli bättre än så här?

Alla talar svenska

Språk – såklart alltid ett intressant diskussionsämne som folk har åsikter om. Efter att ha hört kommentatorerna fullkomligt vräka ur sig de satser med dissonant språkmelodi som bara en SM-final i basket kan inbjuda till har jag svårt att ta in budskap som det här. Det kanske är en högst personlig uppfattning att inblandandet av engelska ord, med bibehållet uttal, i svenska språket är att jämställa med att låta en banjo spela några av tonerna i en melodi som i övrigt framförs på nyckelharpa, men det tycks även finnas andra betänkligheter med den rådande språkutvecklingen.

Jag har tidigare skrivit om svenska språket här, ett inlägg som förvisso även tar avstånd från toppstyrning av språk. Men är anglifieringen verkligen uppkommen ur allmänhetens behov av språklig funktionalitet? Snarare kommer den via media och inflytelserika samhällsklasser, och jag skulle hävda att den motverkar språkets tillgänglighet om det också ska behövas engelskkunskaper för att förstå vad som talas mellan människor i Sverige. Att låta direktiv med folklig förankring vägleda utvecklingen vore helt klart att föredra. Gärna så att tillämpning av etymologisk stringens och skandinavisk inspiration uppmuntras vid bildning av nyord. Det bästa vore kanske om personer med engelska som modersmål lite oftare kunde påpeka för svenskarna hur löjligt deras engelska uttal är.

Men kanske vore det allra värsta för språket att, vilket artikelskribenten hemfaller åt, låta den politiska korrektheten styra. Att det skulle finnas ett samband mellan bevarandet av ett språks egenart och inskränkt nationalism är högst tveksamt när man betänker att japanskan är ett av de språk som har tagit in flest lånord samtidigt som det japanska samhället har rykte om sig att vara bland de mest uteslutande för främlingar.

Missbruk beivras

Myndigheterna börjar ta i med hårdhandskarna mot droger i både vårt eget land och det östra grannlandet, med dramatiska följder. Riktiga finnar använder sig ju inte av fjolligt svenska rusmedel. Och här i Sverige fyller vi våra bilar med sprit när vi har varit på kontinenten, för att supa skallen av oss på helgerna. Inget tramsande med blad kommer på fråga. Samtidigt har man såhär roligt på Jamaica:

Religionskritikerna var bättre förr

Temakvällen med evolutionsbiologen Richard Dawkins dokumentärer om religion har just gått i repris i SVT Kunskapskanalen, och road som jag är av religionskritik satt jag bänkad. Precis som John Safran använder han sig av uppseendeväckande reportage och skjutjärnsjournalistik, och i likhet med David Hume satsar han på att kasta sig in i uppgiften med en vass penna först. Tyvärr gör han det utan vare sig Safrans underhållande inlevelse eller Humes argumentativa skärpa och pålästhet. Som den kommenterande Lundabiskopen Antje Jackelén påpekade verkar Dawkins helt oinsatt i såväl religionshistoria som nutida teologi. Att han därtill väver in kvasifilosofi i den naturvetenskapliga världsbild han vill förmedla samtidigt som hans darwinistiska beskrivning av etik är oanvändbar som ersättning för en religiöst grundad dito gör att han tappar ytterligare trovärdighet. Budskapet i hans dokumentärer missar målet på ungefär samma sätt som Lukas Moodyssons film Ett hål i mitt hjärta och lämnar mest efter sig tankar som "Okej, jag ska inte bli porrskådis. Inte religiös fanatiker heller, tror jag."

Opinionen skapar klimatförändringar?

Nyss avslutade Debatt i SVT uppgav i programmets elfte timme att det är 91 % av de svarande som tror att medierna mörklägger sanningen om det mångkulturella samhällets baksidor, detta efter en diskussion orsakad av Gunnar Sandelins artikel för några veckor sedan. Även om jag egentligen inte gillar opinionsbaserade beslut i empiriska frågor blir det uppenbart att bilden som medierna målar upp inte överensstämmer med gemene mans uppfattning, och utan att fälla någon övrig kommentar så tycks, om siffrorna är representativa för landets befolkning, en allvarlig trovärdighetskris vara nalkande. Många tecken pekar nu på att debattklimatet är på väg att förändras till något som är öppnare och mer tolerant för marginaliserade åsikter och verklighetsbeskrivningar, inte minst efter en månad som även bjudit på Marias beundransvärda insats i Vellinge. Förväntansfullt ser jag fram emot en sådan utveckling.