En del har svårt att ta till sig mitt budskap om universiteten som roten till om inte all så åtminstone väldigt mycket av all ondska i världen. Jag kan förstå om det för utomstående låter rätt så drastiskt att säga en sådan sak. Men det är faktiskt sant. Det största ansvaret ligger framför allt vid universitetens filosofifakulteter.
Nu har jag läst en hel del filosofi vid universitetet, så jag vet precis vad jag pratar om. Men det betyder inte att jag alltid minns i detalj vad det var föreläsarna faktiskt sade. Jag minns inte deras exakta ordval. Så när jag igår följde med en väninna till hennes föreläsning i praktisk filosofi A, samma föreläsning som jag själv tog del av för lite drygt fem år sedan, då fick jag faktiskt lite av en chock. Som jag skruvade mig i stolen.
Efter en genomgång (med många ord i versaler eller inom citationstecken) av föreläsningens innehåll görs läsaren varse den fasansfulla implikationen av resonemanget den bygger på:
Slutsats: om alla TILLÅTS vara egoister blir det dåligt för oss alla. Därför ligger det i vårt “egenintresse”, fortsatte han, att vi STOPPAS från att handla strikt egoistiskt, strikt rationellt.
Utan att han sade resten kunde jag enkelt påpeka för min väninna att det han i princip lade grunden för här var den ursäkt som alla diktatorer och alla maktgalna politiker har använt sig av sedan urminnes tider för att motivera deras totalitära kontroll över individen: “det allmännas bästa”.
Jag har alltså, i den offentligt finansierade högskolan av alla ställen, lärt mig hur lätt och rätt för mig det är att uppnå oinskränkt makt, bara jag kan visa att placerandet av mig i en sådan position sammanfaller med något av befolkningens gemensamma mål. Hoppsan, att jag inte tänkte på det från början. Men så är nog inte etisk egoism riktigt min grej heller, jag har insett att om jag väntar mig att själv få ut något av mina handlingar så slutar det bara med att jag blir besviken.
Det framgick sedermera att även från helt andra håll har föreläsaren stött på mothugg. En recensent av hans bok Om det politiskt korrekta skriver följande:
I sin iver att göra upp med den politiska korrektheten (vad det nu exakt är för någonting) går Egonsson vidare och diskuterar huruvida en kvinna som blir våldtagen har ett eget ansvar beroende på hur hon klätt sig och agerat. Han tar följande exempel: Om en kvinnlig kriminalvårdare ordnar en fest där hon är ensam vårdare och strippar inför de intagna (samtliga grova sexualbrottslingar) är hon då helt fri från ansvar om någonting händer? Författarens föga överraskande svar är nekande. Varför väljer man ett så skruvat scenario om inte för att få chansen att lufta unkna värderingar som dessvärre redan finns på alltför många håll inom rättsväsendet?
Det är ändå lite respekt att doktorera i praktisk filosofi och ge ut fem böcker bara för chansen att få lufta unkna värderingar.
