Min lilla feminist

Användandet av diminutiva attribut på personer kan i många fall uppfattas som lite gulligt och rart. I andra sammanhang kan det betraktas som något helt annat, översittarfasoner eller i värsta fall härskarteknik. Inte minst gäller detta när attributet appliceras så att det ger en till synes oönskad allvarsdämpande effekt på sitt subjekt. Trots det kan jag, kanske p.g.a. att min mognadsnivå inte är förbi stadiet av onödiga provokationer, inte få mig till att ge upp uttryck som älsklingsveganputte eller min lilla feminist.

För faktum är att jag nog behöver en liten feminist. En samvetsröst som sitter på min axel och påminner mig om att inte låta min övertygelse om sakers tillstånd stiga mig åt huvudet och leda in mig i ett narcissistiskt tillstånd där jag utan eftertanke spottar ur mig dryga utlåtanden förklädda till skämtsam internkritik, som sina goda avsikter till trots kan uppröra människor. Något slags nödvändig provokation för att slippa de onödiga alltså.

Äg-onsson

I kölvattnet av att ha gått från studier av den teoretiska filosofin till dess praktiska motsvarighet har jag haft lyckan att ställas inför en föreläsare som med sällan skådad entusiasm lotsar oss igenom moralfilosofins historia. Efter tips från en kursare fick jag dock reda på att vissa människor är mindre roade:

En del har svårt att ta till sig mitt budskap om universiteten som roten till om inte all så åtminstone väldigt mycket av all ondska i världen. Jag kan förstå om det för utomstående låter rätt så drastiskt att säga en sådan sak. Men det är faktiskt sant. Det största ansvaret ligger framför allt vid universitetens filosofifakulteter.

Nu har jag läst en hel del filosofi vid universitetet, så jag vet precis vad jag pratar om. Men det betyder inte att jag alltid minns i detalj vad det var föreläsarna faktiskt sade. Jag minns inte deras exakta ordval. Så när jag igår följde med en väninna till hennes föreläsning i praktisk filosofi A, samma föreläsning som jag själv tog del av för lite drygt fem år sedan, då fick jag faktiskt lite av en chock. Som jag skruvade mig i stolen.

Efter en genomgång (med många ord i versaler eller inom citationstecken) av föreläsningens innehåll görs läsaren varse den fasansfulla implikationen av resonemanget den bygger på:

Slutsats: om alla TILLÅTS vara egoister blir det dåligt för oss alla. Därför ligger det i vårt “egenintresse”, fortsatte han, att vi STOPPAS från att handla strikt egoistiskt, strikt rationellt.

Utan att han sade resten kunde jag enkelt påpeka för min väninna att det han i princip lade grunden för här var den ursäkt som alla diktatorer och alla maktgalna politiker har använt sig av sedan urminnes tider för att motivera deras totalitära kontroll över individen: “det allmännas bästa”.

Jag har alltså, i den offentligt finansierade högskolan av alla ställen, lärt mig hur lätt och rätt för mig det är att uppnå oinskränkt makt, bara jag kan visa att placerandet av mig i en sådan position sammanfaller med något av befolkningens gemensamma mål. Hoppsan, att jag inte tänkte på det från början. Men så är nog inte etisk egoism riktigt min grej heller, jag har insett att om jag väntar mig att själv få ut något av mina handlingar så slutar det bara med att jag blir besviken.

Det framgick sedermera att även från helt andra håll har föreläsaren stött på mothugg. En recensent av hans bok Om det politiskt korrekta skriver följande:

I sin iver att göra upp med den politiska korrektheten (vad det nu exakt är för någonting) går Egonsson vidare och diskuterar huruvida en kvinna som blir våldtagen har ett eget ansvar beroende på hur hon klätt sig och agerat. Han tar följande exempel: Om en kvinnlig kriminalvårdare ordnar en fest där hon är ensam vårdare och strippar inför de intagna (samtliga grova sexualbrottslingar) är hon då helt fri från ansvar om någonting händer? Författarens föga överraskande svar är nekande. Varför väljer man ett så skruvat scenario om inte för att få chansen att lufta unkna värderingar som dessvärre redan finns på alltför många håll inom rättsväsendet?

Det är ändå lite respekt att doktorera i praktisk filosofi och ge ut fem böcker bara för chansen att få lufta unkna värderingar.

C-tyg

Ytterligare ett problem med det nuvarande systemet är att inte ens enskilda kursbetyg är särskilt talande, eftersom kriterierna för dessa inte enbart omfattar kunskaper utan också utgör någon slags klumpsumma av vad eleven presterat. Som om inte detta var raffinerat nog så kan vissa eftersträvansvärda egenskaper i olika utsträckning dessutom ingå i flera kursers betygskriterier.

Låt b₁, ... b_m beteckna betygen i olika kurser och a₁, ... a_n beteckna olika egenskaper som är relevanta i den betygsgrundande bedömningen. Den utsträckning i vilken egenskap a_j påverkar betyget i kurs b_i ges av koefficienten c_ij, i = 1, ... m, j = 1, ... n. Som exempel ges betyget i kurs b₄ av

b₄ = c₄₁a₁ + c₄₂a₂ + c₄₃a₃ + ... + c_4na_n.

På matrisform kan detta samband skrivas som

b = Ca

där en antagningsenhet kan ha kännedom om betygsvektorn b, medan egenskapsvektorn a är den som ger värdefull information om den sökande och kan fås genom invertering av matrisen C. Ekvationen har dock ingen entydig lösning om m < n, d.v.s. antalet ekvationer (en för varje satt betyg) är färre än antalet obekanta variabler. Fram för fler betyg alltså!

Pumpan saknas

En sak som är lite tråkig med att vara jag just nu är att min älskade vän Mette har farit till Costa Rica där hon ska tillbringa det närmaste halvåret. Som om jag inte har hyllat henne nog tidigare så kan jag ta det stämningsfulla tillfället i akt att specificera några av de avtryck hon har gjort i mitt liv.

Precis som med de flesta andra av mina betydelsefulla bekantskaper så började den här på det mest underliga tänkbara sätt. Tidpunkten är våren 2006 och jag ringer sent på kvällen upp och väcker en människa jag träffat en gång några månader tidigare, hastigt men uppenbarligen tillräckligt lustigt för att göra ett intryck, och som aldrig har gett mig sitt nummer. Kommer av mig i luren totalt när jag inser vad jag håller på med, men får ändå en sms-kontakt inledd med personen, som dagarna senare frågar om jag ska på Belle & Sebastians konsert på KB. Jag svarar jakande och föreslår att vi träffas vid detta evenemang.

Konserten på KB förlöper utan att något möte sker, trots upprepade sms från min sida. Jag lägger tankarna på detta åt sidan och riktar istället min energi mot dansgolvet för resten av aftonen. Där får jag en annan dansant själs uppmärksamhet och roar mig i resten av rytmerna med detta sällskap, som även ber om mina kontaktuppgifter innan våra vägar skiljs åt. På vägen hem från lokalen tar jag emot ett sms från personen jag ursprungligen skulle ha träffat, som ber om ursäkt för att ha lämnat sin telefon i sin i garderoben inlämnade jacka.

Nästa dag, när jag befinner mig på verklighetsflykt i Simrishamn, fortsätter kontakten med ännu ett sms där jag tillfrågas om det var jag som dansat med avsändarens kompis Mette. Och resten är, som man som sagt säger, historia.

Sedan vår bekantskap inletts var det första avtrycket hon gjorde att motivera mig att åka till det årets Emmabodafestival, bara genom att vara där som en av många smått bekanta personer. Även om vårt umgänge inte bestod i så mycket mer än att strax framför Annika Norlin och Maia Hirasawa dansa ändan av oss till Billie the Vision & the Dancers så var festivalen, med de minnesvärda spelningar och eskapader som ägde rum där, en av få saker som höll mig flytande under hösten.

Tack vare personer jag träffat genom henne på festivalen och de jag träffade genom dem i andra sammanhang, började så smått något som liknade ett socialt liv växa fram med en helt ny lokal bekantskapskrets, där jag antingen direkt eller indirekt kände alla personer genom Mette. Även så framträdande figurer som världens bästa misslyckade festivalflört, min alldeles egna sju år yngre dubbelgångare, och den i vars armar jag tillbringade den lyckligaste månaden i mitt liv, har hon orsakat mitt sammanstrålande med. Om jag inte träffat henne hade jag kanske fortfarande varit en missanpassad 171:an-pendlande teknologfesthängare som pratar med fler nya människor på en utekväll i Trollhättan än under ett helt år i Malmö och Lund.

B-tyg

Ärligt talat kan jag inte påstå att jag bryr mig speciellt mycket om betyg i skolan ges tidigare, senare, i fler eller färre steg. Oavsett vilket så tycks inget göra någon skillnad i slutändan, då alla ämnens finskaliga eller fulskaliga bedömningsparametrar räknas samman till en klumpsumma som inte säger mer än hur ens personliga egenskaper passar in i mallen för vad skolan efterfrågar, och därefter får avgöra ens livsöde. Är du riktigt duktig i grundskolan så har du chansen att bli frisör.

Vissa sliter hårt, lägger ner tid och offrar sina fritidsintressen för att få bra betyg som de i vissa fall använder för att komma in på eftertraktade utbildningar. Att en del sliter ut sig kan användas som argument för att lägga ner systemet och stoppa betygshetsen. Själv gjorde jag i brist på motivation knappt en enda läxa från fyran fram till sista året på gymnasiet (bortsett från att lägga någon minut på att plugga in glosorna till tyskan), gick ut högstadiet med blygsamma 205 poäng men lyckades på något vis skrapa ihop tillräckligt bra omdömen på gymnasiet för att komma in på den civilingenjörsutbildning som jag inte haft några större svårigheter med att ta mig igenom de första tre åren av och som troligtvis kommer ge mig ett välbetalt jobb när jag är färdig.

Är det rimligt att somliga ska behöva slita arslet av sig för att få ihop betyg som i bästa fall gör att de kommer in på utbildningar som leder in i arbetslöshet, medan andra vaggas in i ovanan att sitta av lektionerna och gå sysslolösa under stora delar av sin tid för att senare kunna håva in en massa pengar genom att dricka kaffe på möten och räkna ut saker på datorer hela dagarna? Väck med betygen och gör skolan till en plats som tar vara på elevernas styrkor och intressen!

Mörrum revisited

Tillbaka från en framgångsrik laginsats med tre segrar på fem matcher under den andra division II-omgången i Mörrum finner jag en artikel från ett tidigare uppgör, som jag även bloggat om. Den här gången lyckades vi utöver det ungdomliga hemmalaget även besegra det betydligt äldre som slutade på tredje plats, dessutom helsingborgarna som nu på bortaplan verkade vara ordentligt ute på hal is. Tyvärr räckte inte dessa resultat längre än till att försvara vår näst sista plats i sammandraget. Inom kort bör detta vara dokumenterat här. Förhoppningsvis stundar revansch och ett annorlunda slut på artikeln om avgörandet i årets klubbmästerskap.

Här kommer mamma

Man kan tolka det som att min mor har svårt att släppa taget när hon börjar läsa en kurs i genuspsykologi på universitetet i Lund i samma veva som båda hennes söner flyttar hemifrån för att studera vid just det lärosätet.

Vem bryr sig om vad folket tycker?

I dagarna kunde man läsa om en opinionsundersökning som förtäljde att 48 % av svenskarna är positiva till nybyggen inom kärnkraft, medan blott 39 % är negativa. Sämre på att förtälja är den huruvida det syftas på utbyggnad eller ersättning av uttjänta reaktorer, men uppenbart är att opinionen har svängt sedan en folkomröstning för sisådär trettio år sedan.

Oavsett vilken av opinionerna man hänvisar till i sin argumentation för kärnkraftens vara eller inte vara så är man ute på hal is. Frågan är för komplicerad för att avgöras av folkliga majoritetsbeslut, då den fullständiga uppsättningen konsekvenser av att ha eller vara utan kärnkraft är okänd för många. Förespråkare är ofta inte särskilt pålästa eller intresserade när det gäller uranbrytningens miljöpåverkan medan motståndare har en tendens att vara ogrundat optimistiska i fråga om hur energin från kärnkraft ska kunna ersättas. Strävan att påverka opinionen leder till att många tvivelaktiga argument (t.ex. om klimatpåverkan) kommer fram i debatten, och som tillhörande den kritiska massan är jag bekymrad över bristen på nyansering.

Kärnkraften är den klart sämsta av de s.k. klimatneutrala energikällorna. Kanske räcker det med att bara använda bättre energikällor, effektiviseringar och vettigare konsumtion för att ersätta den. Svaret på denna empiriska fråga är mycket bättre som vägledning för ett beslut än vad någon opinionsundersökning kan vara.

Äktenskap dödar

Som en ny sysselsättning efter lördagens legendariska fest gick jag och personen som tillförde supersociala förmågor och såg filmen Control igår. Filmen är ett synnerligen rockfotografiskt porträtt av Joy Division-sångaren Ian Curtis som hann med att bli en superstjärna och göra en av historiens främsta plattor innan han tog sitt liv vid 23 års ålder.

Ett äktenskap vid nitton års ålder, en obehaglig epilepsi, en krävande publik och en affär med en beundrande journalist blev för mycket för ett bräckligt ungt geni. Hans uppriktiga simultana kärlek till två personer och fruns egoistiska ovilja att acceptera den och finna sig i att dela honom med en annan blev hans död (detta är förstås bara ett av många möjliga perspektiv på historien). En nästan lika obehaglig följd av det heteronormativa kärnfamiljsidealet som de områden av villor med garageuppfart alternativt radhus med carport som man ibland tvingas beskåda när man har vägarna förbi.

Naturligtvis är inte heller alla alternativ till detta ideal helt oproblematiska. Av genetiska skäl kan det finnas skillnader mellan könen i benägenhet att känna dragning till flera personer samtidigt, något som kan vara en delförklaring till vissa kulturers öppenhet för det ena könets rätt till månggifte (men på intet sätt rättfärdigar strukturen i de äktenskapen), men dessa skillnader riskerar också att på just det sättet leda till att förhållanden blir ojämlika. Eftersom en konflikt i den här typen av fråga innebär att känsla står mot känsla – kärlek mot svartsjuka – och den ena parten alltjämt måste vika sig så kan det kanske leda till lika dystra utvecklingar som för Curtis.

Om man bortser från den faktorn och för ett rationellt argument blir det dock ganska svårt att se vad monogamitet ska vara bra för. Äktenskapet uppfanns så vitt jag vet för att det skulle bli möjligt att med säkerhet veta vem som var far till ett barn, en roll som kan betraktas som utspelad. Skulle jag någon gång gifta mig så är det i första hand (bortsett från att det är praktiskt juridiskt) för att min mamma har lovat att sjunga på bröllopet. Tur att en del politiker har koll på frågan.

Sport exakt

Sydsvenskans krönikör är inne på diskussionen om vad som ska räknas som sport och inte. Det är ett ämne jag har funderat en hel del över, och jag kan ganska säkert konstatera att det varken är en sport att ragga killar på krogen eller att svettvolymen som genereras på något sätt skulle vara avgörande. Som jag ser det måste tre kriterier vara uppfyllda för att en aktivitet ska klassas som sport:

1. Ett tävlingsmoment måste ingå. Prestationerna måste således vara mätbara för jämförelse med andra individers, alternativt samma individ vid annan tidpunkt. Annars rör det sig om en lek eller hobby.

2. Tävlingsmomentet ska till viss del äga rum i den materiella världen, alltså inte enbart i den begreppsliga. Utformningen på de kroppsdelar och eventuella redskap som används får alltså en betydande roll för förutsättningarna. På så sätt utesluts spel där redskap som kort och pjäser endast fyller funktionen av representation för idéer.

3. Upplägget måste vara sådant att slumpen får underordnad betydelse. Detta innebär att förutsättningarna måste vara kända på förhand så att träning är möjlig (jippotävlingar utesluts). Uppgörens längd bör därtill vara anpassad för att slumpmomenten ska bli tillräckligt många för att konvergera mot en jämn fördelning av gynnsamma utfall deltagarna emellan, något som ger en gränsdragning mot andra typer av spel (krogbiljard skiljs från mästerskapsbiljard).

Det kan sedan diskuteras om det finns någon skillnad mellan sport och idrott, men den distinktionen kan betraktas som mindre intressant. Min uppfattning är att idrottsbegreppet kan vara något snävare och inte omfatta sporter där det fysiska tävlingsmomentet handlar mer om kontroll än om en direkt kraftmätning. Men det är det ju som sagt ännu färre som bryr sig om.

Jag är en festis

Den låga bloggaktiviteten under den senaste tiden kan kanske delvis skyllas på att mina tankar varit upptagna med den fest på temat framtid som jag hade bestämt mig för att arrangera på lördagen i den nyss gångna helgen. Jag har även haft att stå i med teoretiskt filosofisk uppsats och sittning som avslutning på höstterminens kurs. Att uppsatsskrivandet sammanföll med en tidsperiod då jag varit i behov av att göra förberedande insatser inför festen var ett lyckligt sammanträffande, eftersom tillfällen att få saker gjorda som bekant inte blir bättre än de då man egentligen borde göra något annat.

Med uppsatsen gick det ändå helt okej. Jag höll mig inte helt och hållet till ämnet men lyckades å andra sidan knäcka den ena artikelns argument, något jag i vanlig ordning var väldigt nöjd med. Sittningen blev riktigt trevlig och avslutades med en imponerande allsångsinsats i den för sammanhanget nödvändiga Monty Python-hitten Philosopher's Song. Nu väntar en termin av den praktiska motsvarigheten innan jag kan känna mig färdigfilosoferad.

Framtidsfesten upplevde jag som en framgång, besökarantalet blev utifrån lokalens storlek och tilltuggstillgången väldigt lagom, och mina ansträngningar för att varje gäst skulle trivas tycktes ge goda resultat. Arbetet underlättades dessutom rejält av de korkskruvslånande och supersociala respektive ballonguppblåsande förmågor jag fick assistans av. Resultatet blev en förträfflig tillställning, på min ära. Det enda jag saknar är att kunna se fram emot den.

Vad kan stoppa mig nu?

I år har jag bestämt mig för att göra något åt att jag ofta glömmer bort saker jag ska göra och har svårt att få något uträttat eftersom jag är så dålig på att planera. Jag har införskaffat en kalender!

Min bror och jämställdheten, del 2

Ett jämställdhetsbråk som mest tycks bottna i Pär Ströms användning av begreppet feminism i sitt inledande inlägg, bröt ut på debattsidan i en av landets större dagstidningar. Visst känns det inte lika hippt att kalla sig feminist nuförtiden som för några år sedan (vilket också är en av huvudanledningarna till att jag gör det), eftersom ordet av ogenomtänkta uttalanden och besynnerlig ryktesspridning har svärtats ner till den grad att det i ökande utsträckning börjat likna ett skällsord. Och givetvis är stigmatiseringen av jämställdhetskampens frontsoldater ett problem, liksom det dödläge som uppstår i debatten.

Lyckligtvis har min bror en finfin lösning. Eftersom ordet feminist har fått en så negativ klang så bör jämställdhetsförespråkare, oavsett om de i nuläget kallar sig feminister eller inte, istället börja kalla sig för något annat. Man bör dessutom välja att kalla sig för ett ord som i dagsläget inte används. Som t.ex. neger.

2007 var året

Det gångna året innehöll måhända inte lika mycket Finland som föregående år. Något det däremot innehöll var inte mindre utan betydligt mer än 16 blogginlägg från min sida, vilket ger mycket större möjligheter till referens vid den sammanfattning av året som jag nu kommit fram till. Så om ni behöver påminnas, 2007 var året då...

• Jag i januari äntligen fick uppleva Raymond & Maria live (samt testa min nya uppfinning) på en sprakande tillställning i sällskap med två av Sveriges enda andra fans, utpekade svenska folket som mördare, redovisade hur en inte särskilt inspirerande kurs gav inspiration till en lösning på upphovsrättsfrågan, samt reflekterade över min egen obetydlighet.
  

• Februari bjöd på en livsförändrande schlagerfest vilken jag hastigt och lustigt blivit inbjuden till efter att ha googlat på mitt namn, och intet ont anande omtalade i förväg i ett bussfilosoferande inlägg. Jag återupptog en gammal favorit, lovsjöng Jämtland, spred mer glädje än jag kunnat ana på alla hjärtans dag, utsåg svenskans fulaste ord, definierade mig själv, och lattjade med statsskick.

• Den tredje månaden innebar slutet för den gamla favoriten, men även en comeback efter lång frånvaro från demonstrationståg. Dessutom kom jag till Sverigedemokraternas undsättning i diskussionen om Zlatan, sågade det lokala hockeylaget för första gången, bytte ansikte, förutspådde blågul kollaps (och tjänade pengar på det) innan jag avslutade med att återkomma till Zlatandiskussionen.

• April inleddes med ännu ett nederlag, fortsatte sedan med barndomshemsförsäljning och en inventering över poplandskapets tillstånd. Jag flumbloggade om normer, dissade ateister, utredde de djurrättsprinciper som emellanåt blir kontraproduktiva, följde irländsk hockey från fåtöljen och avslöjade hur jag lyckats undvika Babylonsjukan.

  
  

• Maj var månaden för en jämförelse mellan svensk och kinesisk arbetsmarknadspolitik, listor över tear-jerkers i olika former, ännu en fantastisk schlagerfest, en kritisk massa kärnkraftsbabbel, okritiskt hyllande av TTA, och hatkärlek till sportmagasinet S.

• Det i juni var världspremiär för genusmarxism. Därefter kom en förklaring av Annika Norlins genialitet, en underbart osannolik EM-kvalmatch, allegorisk-romantiskt diktande, och utlandshyllningar till Raymond & Maria. Sen var det dags för mitt legendariska motbevis av heteronormen, följt av mitt egna ställningstagande i queerfrågor. Den inläggsintensiva månaden avrundades med att påpeka det förträffliga i att lura barn på pengar, få mina egna stordåd listade, och lovsjunga Möllanpretton.

• Jag tillbringade juli månad med att visa min uppskattning för Mette, börja flytta, än en gång fylla år, blogga loss om Hysén på Pride, ironisera över Mellanöstern, leka scout för en dag, och till sist åka på min andra Emmabodafestival för att under alkoholpåverkan frikopplas från mitt biologiska ursprung.

• Att det blivit augusti fick mig att se tillbaka över vad jag åstadkommit sedan den första schlagerfesten. Efter detta började jag söka njutning i homoerotik, ondgöra mig över trackandet av dem som röker holk ibland, börja gnälla även på stadens fotbollslag, festivala mera, försöka lyckönska en barnaföderska, och ta avsked av mitt hood för att inleda ett nytt liv på sämsta tänkbara sätt.

• September var en tid för mig att glo på sport, göra en Aristoteles för svenska språkets skull, omdefiniera min umgängeskrets och på mitt alldeles egna vis bära rött för de protesterande munkarnas skull.

• Jag ägnade oktober åt att dissa damfotboll, käfta vidare om normer, gå med i samma politiska parti som mina kompisar och lägga mig i debatten om yttrandefrihet i tunnelbanan.

• November blev en framgångsrik bloggmånad med inlägg om jämförelse mellan ord- och samhällsklasser, fotboll (med ny diss av damfotboll), Bara Bröst-kampanjen, icke-postmodernistisk idrottsforskning (med ytterligare diss av damfotboll), nedtystade integrationshinder, förtjänsterna av min interna kritik, och avslutningsvis en Raymond & Maria-uppbackad känga åt konsumtionssamhället.

• Jag verkade ha gått i ide under december, men släpade mig upp för att formulera en kommentar till en kommentar, ett argument för konventionella pronomina, en drift med idrottsanalfabeter, och en kontaktannons som alla kan känna sig diskriminerade av.

Med så mycket bra saker redan sagda börjar det bli svårt att föreställa sig vad jag kan fylla den här bloggen med under 2008. Tips kommer få ett varmt mottagande.

God fortsättning!

Tomte misstänkt för sexuellt ofredande – Signalement: Man med vitt skägg och röd luva

– Rubrik i Kvällsposten

Spännande kontaktannons

Sökes:
Person av den överlägsna rasen tillhörande det svaga könet, med normal sexuell läggning och bekännande till den enda sanna tron. Ej mongo.

Allt nytt är inte nyheter

Snubblade över en klubb på Facebook (stället för att förändra världen) med titeln Sluta visa sport på nyheterna, det är INTE nyheter! och en rad sylvassa argument för att de 117 tappra medlemmarna ska kunna uppnå detta mål. Eftersom jag gillar att kärleksfullt dela ut konstruktiv kritik till förkämpar för mål som jag stödjer har jag än en gång tagit mig an den uppgiften:

- Sport ÄR inte nyheter

Vårt budskap är vagt och kanske i behov av ett ytterligare förtydligande i stil med "SPORT är inte nyheter". Och varför inte tillägga "Sport är inte NYHETER" när vi ändå är igång?

- Det finns tusentals olika intressen, ska alla visas på nyheterna?

Självklart inte. I rättvisans namn bör inte innehållet i nyhetsprogram intressera någon.

- Sport gynnar ingen förutom utövarna och inkomsttagarna.

Håller med om att detta är upprörande. Något som gör anspråk på att vara en del av ett modernt samhälle bör givetvis även tillgodose nolltaxerares intressen.

- Sport orsakar onormalt slitage på kroppen

Det är otydligt hur detta argument talar för vår sak, och vi bör förklara vilket enormt obehag vi känner inför att tvingas bevittna sådant i något annars så harmlöst som nyhetssändningar.

- Sport och tävlingsmänniskor står för 99% av allt våld i samhället

Å andra sidan är tråkiga människor nästan lika illa som våldsverkare, och 99 % av alla tråkiga människor är ointresserade av sport. Jag skulle personligen rentav föredra en snabb död genom ett järnrör i huvudet framför det utdragna och plågsamma förfarandet i att bli uttråkad till döds.

Det man inte har lust att prata om, därur slingrar man sig

Intressant diskussion med en intressant person i kommentarerna till Marias inlägg idag. Med ett mindre aggressivt tilltal representerar han en uppfattning inte långt från min egen, och lustigt nog är han inne på samma slutsats som jag själv haft i bakhuvudet hela tiden: att den postmodernistiska inställningen att det är sant att det inte finns några objektiva sanningar är ungefär lika freaky som positivismens metafysiska ställningstagande att metafysiska frågor är meningslösa. Eller, som M.A. Numminen uttryckt den:

Quizzing

– Vem sköt Lee Harvey Oswald?
– John F. Kennedy.
– Fel. Det var Jack Ruby som sköt Lee Harvey Oswald.

Naturligtvis hade facit varit så flexibelt att den svarande inte fått rätt om han sagt Rubys namn heller. Exemplets tvetydighet uppstår för att svenskan inte gör skillnad mellan subjekt- och objektform för substantiv. Detta är dock inte fallet med pronomina, vilket framgår av att ersätta namnet i frågan med t.ex. "jag" respektive "mig". Tack vare den distinktionen undviks en komplikation, och så lyder min ursäkt för att inte bidra till depatriarkaliseringen av språket genom att konsekvent använda "en" som generaliserande pronomen.

Inlägg om en kommentar

Jag fick en kommentar på ett av mina inlägg:

paul sa...
Metaargumentation. Kritiken handlar inte om fotboll, utan om objektivitet och dess konsekvenser för forskning/ eller om att du kan inte konstruera 'den stora berättelsen' genom att kritisera den ideologi som dekonstruerade den eftersom den är en förutsättning för en del av dina andra antaganden vari dessa antaganden grundar sig på dekonstruktionen av 'den stora berättelsen'.

Efter dagens föreläsning i vetenskapsteori tror jag mig ha kommit ett steg närmare att förstå vad detta ska betyda. Så jag tror nästan att det är bäst för mig att ta tillbaka min replik om att "metaargumentation kan du vara själv".