I'm too clever to be an atheist

Om någon frågar mig om jag tror på Gud så brukar jag svara:

- Nej, men jag tror inte heller att det inte finns någon gud.

Ateism är för mig inte den form av högre upplysning många uppfattar det som, och dessutom inte sällan själva tror sig besitta. Eftersom det inte finns några bevis för att det inte existerar någon form av gudom kan inte ateism vara något annat än en religiös position, d.v.s. en tro. Eller som Terry Pratchett uttryckte det i en av sina romaner:

[Atheism is the denial of a god] Therefore It Is A Religious Position. If The Atheist Truly Did Not Believe, He Or She Would Not Bother To Deny.

Som mitt svar på den inledande frågeställningen avslöjar är agnosticism den inställning jag har närmast till, men det händer att jag emellanåt drar till med lite panteism för att sätta krydda på tillvaron. Det finns trots allt studier som visar att speciella delar av hjärnan aktiveras vid andliga upplevelser, så varför inte se till att få användning för den kapacitet man begåvats med?

Det här med normer

Allas vår Anja (som till min stora förtjusning redan kommit ut som skvatt galen) skriver i sin senaste krönika om den dåliga internationella organisationen som sätter käppar i hjulet för kvinnor som utövar traditionellt manliga idrotter. Jag har sedan länge varit medveten om det beklämmande tillståndet och kan bara instämma i kritiken. Lite mer tveksam blir jag när hon ifrågasätter Svenska fotbollförbundets beslut om att kalla de två a-landslagen för landslaget respektive damlandslaget och de två högsta serierna för allsvenskan respektive damallsvenskan:

Så fort det ena står för sig självt och det andra ges ett epitet på det sättet blir det en markering att det är herrarna som står för det normala och damerna som är undantaget. Det finns fotboll och damfotboll. I förlängningen: människor och kvinnor.

Det är det normsamhället bygger på, att de som tillhör normen inte syns utan bara flyter med utan att behöva vara sitt kön, sexualitet, klass eller etnicitet i första hand.

Det första jag vill fastslå är att det normsamhälle som avspeglas i det här exemplet är fotbollens eget. På samma sätt som ovan finns det en juniorallsvenska och pojk- respektive flicklandslag, vilket kan betraktas som språkliga uttryck för den rådande åldersnormen. Denna förekommer inom så gott som alla idrotter, och för att ta andra epitetsexempel från samma område så har boxningen en gammal amatörnorm och handbollen i Norge enligt hörsägen en omvänd könsnorm: att handboll utan prefix oftast syftar på damhandboll. Inom vissa sporter, t.ex. simning, är en könsnorm närmast icke-existerande. En norm som jag själv är drabbad av att inte uppfylla är den att som svensk curlare komma från Norrland. Än så länge har det inte vållat mig några större besvär, precis som proffsboxare inte direkt verkar ha det sämre än amatörerna, men kanske är inte heller den typ av normer som inte sammanfaller med normer från samhället i stort riktigt jämförbara.

Exakt varför har jag dock svårt att komma fram till. En sak som är säker är dock att jag föredrar formuleringen damlandslaget [och damallsvenskan] i fotboll framför landslaget [och allsvenskan] i damfotboll. Jag skulle också hellre vilja säga fotbollsspelerska än damfotbollsspelare. Redan denna inställning har en gång räckt för att PK-stämplas i en gammal diskussion.

Hur som helst, jag skulle nästan vilja påstå att alla samhällen är normsamhällen, då normer uppstår för att människan undermedvetet har en tendens att betrakta sin omgivning som en statistiker och notera när en företeelse är i majoritet. Oavsett om de är markerade genom språkbruket kommer de att finnas, och därför är jag tveksam till att försöka sudda bort markeringarna, eftersom det också blir ett slags markering. Det man däremot alltid bör göra är att ifrågasätta de rådande normerna och förhindra att de blir exkluderande. Dessutom kanske jag kommer på något ännu smartare att skriva när jag har vaknat.

Poplandskapets tillstånd

Av alla musikaliska samarbeten som utgivits under de senaste månaderna så kan man börja ana en allt finmaskigare väv över det svenska poplandskapet. Det känns mer och mer som om vilka artister som helst kan komma att göra en låt tillsammans när man minst anar det.

Peter Jöback gästar Laakso i Italy vs Helsinki
Markus Krunegård från Laakso gästar Säkert! i Det kommer bara leda till nåt ont
Annika Norlin från Säkert! gästar Billie the Vision & the Dancers i Overdosing With You
Martin Hanberg från Vapnet gästar Säkert! i Sanningsdan
Jens Lekman gästar Vapnet i Håll ihop

23 år av ett liv till högstbjudande

Det vemodiga avskedet till lägenheten som jag och min yngre bror (i sällskap med ett varierande antal föräldrar) har vuxit upp i och slutligen vuxit ur kommer allt närmare. Efter det slitsamma arbetet (som renderat mig såväl sjukdom som klämda fingrar) med att ta fram utrymmenas så här ljusa och luftiga kvaliteter är nu så gott som allting färdigställt inför en visning som, om allt går som planerat, resulterar i att vi får den såld. Även om stämningen som rått under veckan närmast påmint om upplösningstillstånd och jag inte riktigt förstår mig på mäklarsvenska uttryck som gemenskaphetsrummen, havet med det guppande blå och det på två ställen upprepade underbart ljusinsläpp så är mina känslor övervägande positiva kring det som är på gång. Och till hösten väntar nya äventyr för oss alla.

Man ska inte slåss

Idag på biblioteket fick jag syn på en kille som jag kände igen från en utekväll där han snodde en tjej som jag höll på att dansa med och hade tänkt ge ett av de allra första exemplaren av min uppfinning. Han var ensam på väg in i en tom hiss några meter ifrån mig. Att jag inte tog tillfället i akt att följa efter honom in i avskildheten för att möblera om hans nylle, måste nog anses ställa det utom alla tvivel att jag är pacifist.

Förkylt

Jag undrar om inte det värsta med mina förkylningar är att de slår till med total asymmetri. Tidigare idag fick jag uppleva en stickande och rinnande vänstra näsborre parallellt med en täppt högerdito, allt medan en förhatlig huvudvärk gnagde bortom min högra tinning. För mig som stör mig på att mitt vänstra bröst är lite större än det högra kan sådana symptom vara ytterst obehagliga, och ibland överväger jag att medvetet slå mig själv på en kroppsdel efter att ha råkat göra illa dess spegelbild, i syfte att symmetrisera plågorna. Om någon skulle se mig vända andra kinden till vid något tillfälle betyder det alltså inte nödvändigtvis att jag gått och blivit frälst.

Draw or be drawn 5

Ännu en fantastisk kanadick, den här gången nyblivne världsmästarskippern Glenn Howard, får plats i samlingen, då jag inte kan låta bli. Av samma anledning nämner jag att reserven i det kanadensiska laget hade det otroligt lustiga namnet Stephen Bice.

Bränn höken!

Världen är en lite vackrare plats idag. Citatet är från bilresan till äventyret som beskrivs nedan, och tycks spegla den allmänna uppfattningen dagen efter att Malmö Redhawks för andra gången på tre år åkte ur Elitserien. För den som har följt mitt tidigare raljerande kring stadens hockeylag kommer det knappast som någon överraskning.

Den purkna indianhöken och de svart-röd-vita dräkterna är så intimt förknippade med dålig puckestetik att det första steget till en önskvärd uppfräschning borde vara att sätta eld på hela rasket för att likt fågel Fenix låta laget stiga upp ur askan igen. Det har rapporterats om att Percy har ögonen på MFF Dam inför deras förestående namnbyte och anställde stjärnspelaren Ásthildur Helgadóttir för att hon skulle kunna bli kvar i stan och representera laget under den kommande säsongen. Ett vidare samarbete på samma sätt som i Linköping, vilket också diskuteras i ovan länkade artikel, hade varit en fantastisk möjlighet att etablera ett starkt klubbmärke. Men då tror jag verkligen det krävs att man begraver höken och skaffar sig lite roligare färger.

Goda grannar, dåliga nerver

Sent på lördagkvällen för ganska exakt en vecka sedan insåg jag att mitt tvåmannalag (eftersom brödraparet som vi skulle spelat med hade hoppat av i ett tidigt stadium) stod utan reserv inför måndagens klubbmästerskapsfinal, som skulle avgöras i Kastrups Curlinghall, där till vardags Tårnby CC huserar. Eftersom det inte är så kul att spela på två man satte jag i ett desperat sista försök in en kontaktannons i värdklubbens gästbok för att se om vi i sista stund kunde låna in någon av deras spelare.

Klockan 8 söndagmorgonen därpå hade jag fått svar från Johannes Jensen, klubbens eldsjäl, som heligt försäkrade att han skulle ge sig ut på jakt tills han fixat spelare åt oss. Fyra timmar senare hade han skickat ytterligare ett meddelande, där han förkunnade att två 19-åriga juniorer var spelklara. Eftersom våra något godtyckliga regler för klubbmästerskapet säger att man helst inte ska ta in mer än en reserv i varje match meddelade jag honom detta. Någonstans uppstod dock en fnurra på tråden, och när vi på måndagkvällen anlände till hallen på andra sidan sundet så möttes vi trots allt av två spelklara 19-åriga juniorer. Våra motståndare kunde dock acceptera bådas deltagande, och matchen blev av med fulltaliga lag.

Nu hjälpte det ändå inte att våra reserver bidrog med sammanlagt 3½ gånger den erfarenhet som redan fanns i laget och att vi lyckades undvika språkförbistring med dem, då min egen synnerligen bleka insats på fjärdepositionen innebar att vi inte till fullo kunde förvalta de lägen som uppstod, och i slutändan räckte vi bara nästan ända fram. 5-2 blev till 6-6 och en skiljeomgång där min sistasten för matchvinst curlade upp en decimeter för lite. Därmed har jag något att gräma mig över tills nästa säsong drar igång.

Visserligen hade vi stått för en formidabel prestation bara genom att ta oss till finalen, där en av våra motståndare dessutom var elitseriespelare, men man påminns verkligen om sin egen dödlighet när man i sådan utsträckning lyckas underprestera i det läget. Även om jag hellre vill tro att det berodde på bristande erfarenhet av spel i riktiga hallar än en mental kollaps så är det med tävlingsinriktade glasögon inte särskilt upplyftande att betrakta min resultatrad från de klubbmästerskap jag har deltagit i: 4-4-2.

Draw or be drawn 3

Den här är lite mer komplicerad. Tysklands Andy Kapp är skrämmande lik Newman från Seinfeld, som dock inte kan räknas som en seriefigur i korrekt bemärkelse. Däremot är det svårt att undgå mannens likhet med Tuffa Viktor.

Apropå zvenne

Efter hans bleka insats i matchen mot Nordirland gjorde Sportbladets webbsida en omröstning bland sina besökare. Frågan som ställdes var: Zlatan & landslaget – hur ska Lagerbäck göra mot Danmark? Svarsalternativen löd som följer:

• Peta honom ur truppen
• Bänka honom från start
• Låta honom spela
• Dårar! Zlatan är störst!

42,3 % valde det sistnämnda, och samtidigt som det tyder på god smak hos de röstande (frågan var verkligen korkat ställd) har jag svårt att föreställa mig att någon annan svensk idrottsutövare i det givna sammanhanget skulle kunna beskrivas i de ordalagen. Samma dag visade en opinionsundersökning att 4,3 % av de tillfrågade skulle rösta på Sverigedemokraterna om det var val nu. Man kan ju undra om det finns något samband.

Brödrafolkets väl

I veckan presenterades en idé om hur vi ska kunna sanera den svenska statsskulden och på köpet få lite annat smått och gott, som en kraftigt utökad kuststräcka. Det hela går ut på att vi erbjuder vår rika granne Norge att ta över vårt land i utbyte mot att de betalar av vår statsskuld med sina smutsiga oljepengar. Eftersom norrmännen inte kommer kunna motstå en sådan prestigevinst, lär de nappa direkt.

Inför nästa val till Norges parlament Stortinget bildas Partiet för det nya Sverige, som på sin agenda har punkter som att ändra landets namn till Sverige, flytta huvudstaden till Stockholm, införa svensk lag, byta kungahus (eller varför inte ta bort det när vi ändå är igång?) och återinföra den gamla unionsflaggan. Med i princip dubbelt så många röstberättigade i Sverige som i Norge så borde detta parti inte ha några som helst problem att uppnå en klar majoritet.

Planen hade således fungerat utmärkt om det inte varit för en sak som kom till upphovsmännens kännedom lite senare: den norske kongen har formellt fortfarande veto i Stortinget. Därmed kommer de, istället för att skrida till verket, låta den tjäna syftet att väcka en och annan fundering kring demokrati.

Hur man når personlig framgång genom att hänsynslöst förråda de egna

Sverige förlorade alltså dagens EM-kvalmatch mot överraskningslaget Nordirland med 2-1. Inställningen höll inte, spelet stämde inte, och taktiken gick helt åt fanders. Att det inte håller att ha tretton spelare i startelvan visades med all önskvärd tydlighet när som avslutning på byteskavalkaden Olof Mellberg skadad fick lämna plats åt en spelare som inte kunde bidra med den ökade anfallskraft som i det läget varit önskvärd. David Healy var klinisk i sina avslut och hemmasegern var om än inte ohotad så inte heller orättvis.

Själv hade jag haft allt detta på känn redan i förväg, och kunde när slutsignalen gick sitta och rulla tummarna åt att min satsade hundring på oddset 4,80 hade gett avkastning. När det svenska laget i halvtid lät Kongo-Kim avlösa Taco-Anders slutade jag dessutom över huvud taget bekymra mig inför deras slutliga öde ute på det gröna fältet på den gröna ön. Nog ska det kunna bli EM-slutspel för de gultröjade trots denna missräkning.

Edit: Jag lyckades även ro hem ytterligare 48 kr på en spontandubbel: irländsk vinst (den här gången signerad republiken) samt turk-norskt kryss med en satsad tia. Det hör inte till det vanliga att jag tippar, men nu när jag verkar ha funnit mitt lyckoodds får det kanske bli ändring på den saken. Om det är något jag har lärt mig av mina statistikkurser så är det ju att vidskepelse alltid håller längst.

Saker som hittills hållits hemliga (för mänsklighetens bästa)

Anna Röd har utmanat mig att skriva sex konstiga saker om mig själv. Var ska jag börja?

1. Jag har flera gånger upplevt eller fått höra från andra att jag har karaktärsdrag som påminner om Aspergers syndrom.
   Har dock aldrig blivit diagnosticerad.
   
   
2. Jag har vid olika tillfällen träffat trettiotalet personer i verkligheten som jag lärt känna över nätet.
   Med minst sagt blandade resultat, om än inga som inneburit risk för fysiska men.
   
   
3. Jag läser alldeles för lite böcker.
   Att jag inte mäktar med mer än en handfull om året gör mig i stort sett till rent pseudointellektuell.
   
   
4. Jag är och har så gott som alltid varit fixerad vid att göra allting på mitt eget sätt.
   Och med allting menar jag verkligen allting (som t.ex. att åka rullor från Malmö till Lund för en tenta och annat som inte fick plats på listan). Vilket den här bloggen kan ses som ett bevis på.
   
   
5. Jag har väldigt blandad humor.
   Två år i en gymnasieklass där hälften av samtalen i min umgängeskrets handlade om analsex kan ha bidragit till det.
   
   
6. Jag planerade in i det sista en resa till Irland för att se årets upplaga av hockey-VM:s division III avgöras på plats.
   Får dock nöja mig med att följa webbsändningarna därifrån.

Jag får väl i min tur ta och utmana Malin, Mandy, Mette, Sam och Sanna, som av en alfabetisk tillfällighet råkar stå i precis samma ordning i min länklista på vänstra sidan. Särskilt de två sistnämnda anser jag närmast har en skyldighet att anta denna utmaning.

Bara mera sport

För att fortsätta på den inslagna vägen - att göra mig lustig på elitidrottsmäns bekostnad - vill jag härmed publicera min lista över de 3 bästa aldrig använda smeknamnen på idrottare:

1. Jörgen "Domherren" Persson (bordtennis)
2. Miikka "Böcklingen" Kiprusoff (ishockey)
3. André "Ankan" Agassi (tennis)

Nice shot, Pluto!

Min samling av curlare som ser ut som seriefigurer har fått ett nytt tillskott. Det är ingen mindre än den nykorade världsmästarinnan från Kanada, Kelly Scott (f.ö. efter finalseger mot ett danskt lag vars spelare jag har deltagit i samma turnering som) som jag har den stora äran att inviga i sällskapet. Kanske växer det ytterligare efter att herrarnas VM avgjorts.

Sång- och dansmannen

Jag har så smått börjat tröttna på att ha en profilbild där jag ser förargelseväckande dryg ut, och eftersom jag inte hittat något annat sätt att ladda upp en ny än via en webbadress så får jag helt sonika ta omvägen att publicera den nya i ett inlägg först, så att jag därifrån sedan kan ladda upp den till profilen. Bilden är från när jag, utklädd till ljusets hastighet på en sittning med rymdtema, originalframförde min hyllningssång till Teknologslampan.

Elände

Finns det något värre än när man har fått cykeln som man velat ha sedan första gången man såg den, och när man äntligen får tillfälle att åka ut på en tur med den för första gången på länge så har den fått en punka på bakdäcket som man inte kan laga eftersom man inte vet hur den uppkommit? Nu är det väl bara till att lägga slangen i blöt och se om man kan bli klokare på vad som bubblar upp.

Grace & mojs

I ett avsnitt av Simpsons där Homer hungerstrejkar för att stadens basebollag hotar att lämna staden, får han en vision där han besöks av spöket efter den legendariske hungerstrejkaren César Chávez.

Homer: Who are you?
Spöket: César Chávez.
Homer: Why do you look like César Romero?
Spöket: Because you don't know what César Chávez looks like.

När jag hör MIKAs låt Grace Kelly får jag på samma sätt bilden av Grace Jones framför mig. Samma sak visade sig gälla för min bror, och förmodligen är det ett tecken på att vi båda har knarkat för mycket Bondfilmer.

Skulle du vilja mötas av det här ansiktet när du tittar dig i spegeln på morgonen?

Tyvärr är det inte alltid man har något val. När jag tittar på mig själv i den lilla konvexa spegeln på baksidan av min mobiltelefon ser jag ut precis som Nic Schröder i Nic & the Family.

Alla vi som hatar Malmö klappar nu

Av att ha bevittnat dagens kvalseriederby mellan Rögle och Malmö Redhawks kan jag dra en slutsats: jag är avundsjuk på ängelholmarna. För trots att Malmö vann matchen med 4-1 så är det våra skånska landsmän i nordväst som har ett lag att vara stolta över. Malmö Redhawks är ett lag som spelar en oattraktiv hockey med spelare som knappt ens själva vet vad de heter, och har en fallfärdig arena med hopplöst oengagerad publik om man bortser från den kusligt inavlade ståplatsen som får slut på hejaramsor efter fem minuters spel. Inte undra på att de numera för en bortglömd tillvaro i staden.

Visserligen har aldrig elegansen varit lagets signum, men på den tiden det kokade i isladan så var man en kaxigt satsande uppkomling som utmanade den tidens giganter. Nu har man en stomme uppbyggd av gamla och trötta spelare med karriärer som pekar neråt, man blir tidigt avhängda i Elitserien och populariteten är inte på samma planet som MFF:s. Det krävs ett nytänkande i föreningen för att det ska bli någon ändring på den saken, och kanske hade rentav det bästa för Percys nya arena varit om laget åkte ur högsta serien och fick börja om från början.

Malmö Redhawks ser trots allt ut att även nästa år vara Øresundsregionens lag i världens kanske näst bästa liga. Det borde ge goda förutsättningar att knyta till sig mycket av den talang som produceras såväl i Skåne som i Danmark. Istället tillhör tre av grannlandets mest lovande 89:or, som alla räknas till Europatoppen för den generationen, Frölundas organisation. Det är dock inget att klandra dem för, för jag kan tänka mig att varje självrespekterande spelare med intresse av att utvecklas vill hålla sig så långt härifrån som möjligt i nuläget. Fyra av förra årets SM-slutspels mest tongivande spelare hade förflutet i Malmö: Mikko Luoma i Linköping, Jesper Mattsson i Färjestad, samt David Petrasek och Mika Hannula i HV71. Tre av dem gick direkt från en tynande tillvaro i bottenskrapet till detta. Vad mer behöver sägas?

Nu ska här korreleras!

På dagens föreläsning i Digital signalbehandling, av alla kurser, togs ett begrepp upp som fick min sinnesnärvaro att avta för att låta tankarna skena iväg, och trots att jag borde ha hört talas om det tidigare (förslagsvis under kursen i Matematisk statistik) kändes det som en skänk från ovan för att underlätta mitt arbete med att skapa hisnande generaliseringar.

En korrelationskoefficient är ett tal mellan -1 och 1, som säger något om ett samband mellan två variabler, som exempelvis kan representera olika egenskaper. 1 innebär att det finns ett absolut samband, en nolla anger att det inte finns något (linjärt) samband, och negativa värden visar att man fått hela grejen om bakfoten. Genom att med all tydlighet undvika extremvärdena kan man alltså generalisera hur mycket man vill utan att riskera att beskyllas för att göra den exkluderande typen av kategoriseringar som ofta felaktigt kallas för generaliseringar, och inte heller behöver någon känna sig orättvist utpekad för att den råkar tillhöra en viss kategori.

Som ett ofarligt exempel kan jag ta att för en apelsin finns det en positiv korrelation mellan att vara skalad och uppäten, dock inte absolut eftersom inte alla skalade apelsiner nödvändigtvis blir uppätna. Vid närmare eftertanke är detta dock inte ett särskilt bra exempel, eftersom det är svårt att säga att en uppäten apelsin existerar i det system där jag har letat upp den för att kontrollera variablernas status. Man måste snarare tala om de apelsiner som har existerat under en viss tidsperiod för att det ska gå ihop, och dem är jag för trött för att hålla reda på just nu, så jag får i stället ge ett bättre exempel någon annan gång.

Och så verkar det som om jag äntligen fått fingrarna ur röven när det gäller ESS-frågan. Här ska göras projekt om dess tänkbara inverkningar på miljön, och hör sen!

95 poäng under medel

Jag är antingen en pojke i tioårsåldern eller så är jag väldigt omanlig. Men på ett test som på allvar ifrågasätter om curling är en sport så är jag förbannat nöjd med det.

Fyra nyanser av samma mynt

I gårdagens Sydsvenskan (varför är jag alltid så sen med att kommentera nyheter?) hade en spalt tillägnats det besvärliga med ordet liberal, vilket är fullt förståeligt eftersom problematik kring det ordet kan vara ett bekymmer för en tidning som definierar sin politiska profil som oberoende liberal. Att skribenten efterlyste en mer nyanserad syn på begreppet och i förlängningen en mer nyanserad debatt hade varit än mer lovvärt om han inte avslutat sitt anförande med att skjuta sig själv i foten genom att obetänksamt blanda sig i en av de mest onyanserade debatterna vi har i det här landet: den om det andra landet Kuba.

Zvenne-Zlatan

Det blev visst mycket uppståndelse, bl.a. hos mina egna nära/kära, när en sverigedemokrat i dagarna uttalade sig om partiets definition av svensk identitet och varför, i hans egen mening, en sån som Zlatan inte uppfyller den. Personligen tycker jag att det hela är en ganska oförarglig historia och ser ingen anledning till varför någon ska hindras från att placera, eller avstå från att placera, människor i kulturella identitetskategorier så länge dessa är baserade på annat än fördomar. Det är på ett annat debattplan som man borde bemöta sd, det där frågan gäller kompatibilitet mellan olika kulturers seder och värderingar. Resultatet i det senaste riksdagsvalet visar att det inte fungerar att använda sig av Holgersektens metoder.

Forma dig själv

I förrgår gjorde jag min första insats som hangaround till Grön Ungdom genom att kvinnodagsdemonstrera i Lund, dit en av alla dessa bekanta hade kallat mig. Tillsammans med henom bar jag med stolthet upp tågets queeraste banderoll (vad annat vore att vänta?). Det här var förmodligen dessutom första gången sedan massakern på Himmelska fridens torg för snart arton år sedan som jag deltog i en demonstration. Tänk vad tiden går.

K.B. Fact of the Week - den storslagna finalen

Det första jag noterade med K.B. efter att han börjat på min gymnasieskola var hans omisskännliga yttre och hans diskreta framtoning. Nästa sak jag noterade var hur detta omisskännliga yttre började uppenbara sig på flertalet konserter jag besökte som en följd av att jag efter att ha sökt hela livet äntligen börjat hitta en antydan till en musikstil som jag faktiskt gillade. Att växa upp i den från popmusikkultur befriade staden Malmö under reklamradios framväxt hade varit nära att bli döden för mitt musikintresse, men nu anades en ljusning. Och eftersom vänskapligt idéutbyte är den bästa vägen till utveckling (därtill verkade hans musikkunskaper betydligt större än mina) och vi läste Fysik B tillsammans började jag försöka ta kontakt med honom i samband med lektionerna.

I slutändan hade vi uppnått en ganska trivsam relation, som kulminerade i att vi gjorde sällskap på sommarens Acceleratorfestival. Därefter skildes våra vägar åt. Jag började på LTH och han skulle läsa musikvetenskap. En gång träffades vi på bussen, men mer än så blev det inte under mitt första år, eftersom jag ännu inte kände mig tillräckligt hemma i staden för att uppsöka ett ställe som Blekingska nationen där han enligt egen utsago huserade varje vecka. Framåt sommaren skickade jag ändå ett mejl till honom, som han aldrig svarade på. Något besviken tänkte jag att om jag inte kunde ha honom som kompis så fick jag väl ha honom som idol istället. Det har senare slagit mig att detta kanske inte är ett helt normalt sätt att resonera på.

Jag gjorde hur som helst slag i saken, designade en hyllningsknapp, försökte läsa allt han skrivit som fanns tillgängligt på nätet och besökte Blekingska när han var DJ. När jag sedan under påsklovet satt med en f.d. klasskamrat till honom, numera kursare till mig, började orden komma. Inspirerade av Chuck Norris Facts sådde vi de första fröna till en faktasamling. Jag fullbordade sedan hastigt arbetet på egen hand och publicerade resultatet på platser där det skulle kunna läsas av folk som var bekanta med huvudpersonen (och kanske även av honom själv).

Reaktionerna blev nästan uteslutande positiva, inte sällan rent lyriska. Undantaget var dessvärre huvudpersonen själv, vilket jag blev varse när jag efter någon månad träffade honom på en konsert. Efter flera senare försök att förmå mig att gå och samtala med honom igen utan att ha lyckats få knäna att bära, skickade jag ett mejl där jag försökte reda ut situationen och be om ursäkt för det obehag jag orsakat honom. Den här gången svarade han, förklarade sin upplevelse lite kortfattat och sa att jag var förlåten, även om det inte var med någon större entusiasm. Chanserna att försöka förbättra vår relation ytterligare kändes därmed ganska rökta.

Efter påtryckningar från fansen tänkte jag därför att det inte kunde påverka situationen märkbart om jag veckovis började publicera nya fakta i min blogg, bara jag nu såg till att inte hänga ut hans identitet eller använda mig av uppgifter som på något sätt kunde ge en negativ uppfattning om honom. Detta blev genast ett populärt inslag bland läsarna.

Det som föranledde att de allt detta till trots nu upphör är den magiska helgen v. 8. Återigen var K.B. på Blekingskas fredagsklubb som DJ, den här gången dessutom som gitarrist i kvällens ena band. Eftersom det var för hans skull jag kommit dit så var jag, oavsett frostigheter, tvungen att tacka honom för sin insats innan jag gav mig av. Utan att visa några tecken på illvilja svarade han att det var kul att jag kom, och jag kände därmed äntligen en sten lyfta från mitt bröst.

Kvällen därpå återsåg jag en trio från fredagen, och en av dem gav mig tankeställaren att faktapublicerandet spelat ut sin roll och aldrig skulle kunna ge en läsupplevelse som uppnår forna höjder. Jag rådfrågade de två andra medlemmarna av trion: den ena talade om förnyelse och att jag borde utveckla min kreativitet genom att försöka komma på något nytt, den andra tryckte på hänsyn, d.v.s. att jag nu borde satsa på att vårda min förbättrade relation med huvudpersonen. Tre bra argument som gjorde det lättare att fatta mitt tunga beslut.

Cirkeln är sluten och världshistoriens sista K.B. Fact of the Week följer nu.

K.B. Fact of the Week #5

En nyligen upptäckt runsten, som tros vara från vikingatiden, kan anses förebåda K.B.:s ankomst. Inskriptionen är på drottkvätt och lyder som följer:

Mörkrets marker märka
hjältens hjälm som glänser,
mystisk man som visste
vad öron sällan hörde;
i västerled han styrde
söka toners troner;
bemästrar tankfull tysthet
inga ord han fordrar.

K.B. Fact of the Week - den storslagna finalen - 1 dag kvar

Belle & Sebastian hade från början tänkt kalla sig Belle, Sebastian & K.B., men omständigheter kom emellan.

Vi drogo till Mörrum

Efter att ha tillbringat en fjärdedel av helgens 48 timmar på isen i den av Karlshamns Curlingklubb arrangerade Utvandrarcurlen kände jag mig under hemresan allmänt mosig, degig och såsig (en hel måltid?). Att mitt ressällskap i en och en halv timme oavbrutet pratade om bilar gjorde mig inte direkt piggare. Så till själva curlingen:

Mitt lag hette De e NAJS och bestod av mig och tre andra med förnamnsinitialer som inspirerade till lagnamnet. Lagets genomsnittliga ålder var 25,25 med en standardavvikelse på 11,92, medan motsvarande siffror beräknade för erfarenhet av att utöva sporten låg på 1,5 respektive 0,866 (enhet år).

Trots att jag i min nyckelroll som skipper och fjärdespelare inte fick mycket att stämma med stenarna så lyckades vi ändå vinna två matcher: en mot ett taktiskt bristfälligt juniorlag och en mot ett skönt gäng nybörjare med jeans och en enarmad kapten där mätning två gånger höll oss vid liv och vi efter många om och men kunde avgöra med en stulen tvåa i slutomgången.

I sista matchen tappade jag, efter tio timmars dåligt spel från egen sida som kulminerat i en missad sistadragning för två tappade poäng till underläge 1-4 i den pågående matchen, tålamodet och började skrika HAKE! HAKE!!! i ren frustration så det ekade över hela hallen, när jag blev irriterad på att mina lagkamrater inte uppfattat min första fartangivelse. Märkligt nog ledde detta till att laget lyfte sig och jag fick ordning på mina slajder så att vi tog en fyra i omgången, kom tillbaka in i matchen och i slutändan var snubblande nära att spela bort våra motståndare från turneringssegern.

Priserna till deltagande lag utgjordes f.ö. av lax.

K.B. Fact of the Week - den storslagna finalen - 2 dagar kvar

Som tack för sina storartade insatser under tiden i Skottland har K.B. blivit erbjuden av myndigheter att döpa om hela landet. Han avstod dock, då Indien redan var upptaget.

Trialismens icke-trivialiteter

Ett ämne som den här bloggen från början var tänkt att ta upp lite oftare var de utmaningar som min s.k. trialistiska personlighet ställer mig inför i det vardagliga livet. Ibland dyker det upp trevliga saker som förenar flera av mina intresseområden, som t.ex. det eminenta popbandet Math and Physics Club, en curlingstens rörelseekvationer och en handbollsspelerska med namnet Matilda Boson, eller varför inte en lokal sportkrönikör med lite sköna åsikter. Och eftersom jag numera har blivit övertygad om (även om jag hade det lite på känn förut) att det i princip är samma sak att lyssna på indiepop som att rösta på Miljöpartiet så är några av konflikterna som de sympatierna medför intressanta.

Som teknisk fysiker befinner man sig exempelvis i en överlag kärnkraftsvänlig omgivning, dessutom med större kunskaper i kärnfysik än de flesta andra, medan inställningen hos mina politiskt engagerade kamrater av förklarliga skäl är negativ, även om den kritik jag har sett dem ge uttryck för har varit grundad på annat än sakliga argument. För mig är det en fråga som jag har pendlat i ett antal gånger, för att nu ha kommit fram till att jag är negativ i principfrågan och för dåligt informerad för att kunna bestämma mig i sakfrågan. Samma sak gäller den till Lund planerade ESS-anläggningen, som fick en timmes lovsång tillägnad sig under den allmänna kursen i atom- och kärnfysik (och jag måste faktiskt säga att neutronerna verkade rätt häftiga), men som mitt gröna favvoparti med all rätt är negativt till.

Den här bloggen kunde kanske varit riktigt fet om jag haft koll på sådana frågor. Å andra sidan lär inte den kommande tisdagens grandiosa avslutning av K.B. Fact of the Week gå av för hackor heller.

K.B. Fact of the Week #4

Matematiker definierar K.B.:s sats enligt följande:

S := {b band; b skotskt}
B := {b band; b bra}

S ⊂ B d.v.s. b ∈ B ∀ b ∈ S

Dags att plocka fram AIH-parfymen

Idag fick jag dessutom reda på att mitt gamla sneglingsobjekt kommer till Smålands den 25/4. Med sig i bagaget kommer hon ha sin nya hitlåt, som det inte är en sekund för sent att börja lyssna på här och nu.

Bogokrati

Ett populärt samtalsämne bland mina nördiga teknologpolare är sorteringsalgoritmer. En av våra favoriter är bogosort (av det engelska ordet bogus), som sorterar element i en vektor genom att helt sonika tilldela dem en slumpmässig ordning för att sedan jämföra denna med den efterfrågade och upprepa proceduren tills de överensstämmer.

Detta föranledde dagens uppfinnande av statsskicket bogokrati, där politiska beslut fattas genom någon form av slumpmässig process. Senare under dagen påminde jag mig om att det var en variant av det statsskicket som rådde i min lågstadieklass, där alla gemensamma beslut fattades genom att fröken drog en röstsedel ur hatten, förmodligen för att hon inte orkade räkna alla arton rösterna och förklara vad demokrati egentligen innebär (trots att hon på senare tid har befunnits sitta i stadsdelsfullmäktige för moderaterna). Man bör ha i åtanke att det här dessutom var samma fröken som lärde ut vad som idag populärt kallas intelligent design, något som jag personligen dock aldrig begrep hur någon kunde acceptera som annat än en allegori.

Min slutsats blev hur som helst att i ett samhälle där en omnipotent gud verkligen existerar skulle bogokrati i realiteten innebära teokrati. Och förutsatt att guden dessutom är god så är ju inte det fy skam. Så trots att hon framgångsrikt utplånade min motivation för utbildning i tolv år framåt så var kanske inte fröken helt tokig ändå.

Dagens diagram

Världens mest talande.

Platonsk myshumanist

En mycket tänkbar förklaring till mitt uppväckta intresse för queerdiskussioner är mina försök att ringa in min egen sexuella läggning. Detta i sig kanske rent av framstår som något direkt antiqueert, åtminstone så som jag uppfattat begreppet, men jag har aldrig utgett mig för att själv vara så värst queer; det är i grund och botten semantiken som är min drivkraft, med målet att finna de ord som ger den bästa beskrivningen av (i detta fall) upplevelsen.

De ord som för tillfället uppfyller detta är platonsk myshumanist. Det inledande ordets betydelse borde inte lämna några tvivel, lite värre är det kanske då med det andra eftersom jag mig veterligt är den enda person i världshistorien som kallats för detta. Upprinnelsen till det är som följer:

En flicka i 14-årsåldern på en slumpmässigt utvald webbcommunity skriver ett inlägg där hon berättar om sitt intresse för judendomen och efterlyser judar att ha kontakt med. Hon får svar av en mystisk person i 40-årsåldern med användarnamnet "juden" som efter en rad konstiga svar på frågor (bl.a. påstår han att jiddisch är ett heligt språk som endast får talas av profeter) försöker stämma träff med flickan, som genomgående agerar naivt. Jag känner mig nödgad att ingripa och skriver några varnande meddelanden till flickan där jag avslöjar "juden":s bluffar och försöker ge bättre tips på var hon kan lära sig om judendomen. Efter ett tag lyckas jag övertyga henne, och det hela slutar med att jag får följande meddelande från "juden":

Du, du ska ge fan i att avråda lovliga småflickor från att möta mig! Det har inte du med att göra! Jävla myshumanist.

Ehuru denna definition lämnar mycket övrigt att önska (alla vet ju att killar som påstår sig vara ointresserade av att få knulla gör det bara för att öka sina chanser att få knulla/vad har den där historien med sexuell läggning att göra?) så är det den jag för tillfället är mest nöjd med. Och det var ju det som var hela meningen från början.

K.B. Fact of the Week #3

I vissa kretsar är K.B. känd som en Lundalegend. Utmärkande för personer i dessa kretsar är att de har tillbringat väldigt liten del av sina liv utanför Lund och därmed i viss mån är ursäktade för att hans legendstatus i övriga världen har förbigått dem.

Ondskans ordförråd

En kandidat till svenskans fulaste ord: blockchoklad. Att degradera choklad, som enligt många är själva essensen av mänsklig njutning, till en simpel stapelvara - det är nidingsverk.

Queer shit

Jag har ställt till det för mig genom att ge mig in i genusdjungeln utan karta när jag påstod att mitt senaste inlägg skildrar hur jag utmanade högtidens mononormativitet, utan att jag har någon riktig koll på det ska betyda. Min vanliga källa lyckas inte heller reda ut begreppsförvirringen när den deklararar att ordet betecknar ett samhälle där antingen monosexualitet (d.v.s. hetero- eller homosexualitet) eller monogami utgör normen för samlevnad. I mitt fall var det det senare som åsyftades, eller åtminstone den näraliggande monoamorösa struktur som brukar prägla firandet. Visserligen var det inte heller den direkt romantiska formen av kärlek som jag ägnade mig åt att sprida, men på något vis tyckte jag nog ändå att min verksamhet fick Alla hjärtans dag att knaka i fogarna.

Den förstnämnda definitionen av begreppet blir jag inte heller riktigt klok på. Enligt min hastiga undersökning gav mig skulle bisexualitet (med samma bi- som i exempelvis biathlon, "tvåkamp", d.v.s. skidskytte) utgöra en motpol till monosexualitet, men enligt samma källor lär det finnas fler än två kön. Exakt hur många har jag inte fått något svar på, och frågan är om dessa kön kan definieras godtyckligt eller om de endast utgörs av linjärkombinationer av de två "vanliga".

Ja, det är då inte klokt vilka resonemang en obotlig semantiker kan fastna i. A little help?

Ödet vakar över alla hjärtan

Dagen till ära hade jag fått idén att skriva ner små personliga poetiska verk (dikter/julklappsrim) på lappar och dela ut till speciellt utvalda personer. Att Alla hjärtans dag dessutom sammanföll med den dag då jag och en kursare hade bestämt att vi skulle äta lunch på en av Lunds enklare men desto mer populära restauranger för att om möjligt kunna ta farväl av en av dess anställda innan hon far ut i världen på nya äventyr, ledde till att denna hon, sedan tidigare halvt bekant till mig, som den perfekta avskedsgåvan fick en av mina dikter tillägnad sig.

Väl på plats i restaurangen upptäckte vi att hon inte var där (däremot råkade flera andra bekanta dyka upp efter en kort stund). Hungriga som vi var såg vi ändå till att få en lunch äten innan vi drog vidare, nu på en inspirerad jakt efter vår lyckliga stjärna. Hyfsat genomtänkta idéer om hur vi skulle nå det målet förkastades en efter en, och istället satte vi kurs mot ett torg där jag kunde erinra mig om att jag hade sett henne en gång. Torggenomsökningen blev resultatlös, och medan vi planlöst irrade vidare och min följeslagare började mumla något om att det här förmodligen var det sämsta sättet att hitta någon på, fick jag plötsligt syn på henne vid en busshållplats.

Glädjen och överraskningen vid mottagandet gick inte att ta fel på och gjorde, i kombination med osannolikheten, det här till dagens mest minnesvärda diktöverlämning. Lund är visserligen inte så stort, men här kändes det ändå för ett ögonblick som om skeendet styrdes uppifrån.

Från början var det förresten tänkt att var och en av dagens dikter skulle rimma hjärta med kikärta, men jag insåg tidigt att den inskränkningen blev för stor. Det stannade istället vid en enda kärnfull dikt, som därmed kan anses vara extra hedrande för mottagaren (som inte var samma som i föregående berättelse). Ungefär så här löd detta mästerverk:

Hummus är för en kikärta
som blodet för ett hjärta

K.B. Fact of the Week #2

Det segrande bidraget i svenska Melodifestivalen utses genom sammanställning av poäng från folkets röster, de lokala jurygruppernas bedömning, och K.B.:s utlåtande. Det sista av momenten utgår dock alltid eftersom han demonstrativt väljer att lägga ner sin röst.

Framgång jämte framgång jämte framgång

Det här har varit Jämtlands vecka. Även om man kan bli lätt illamående av det mesta kring alpina VM i Åre efter att ha läst Anrells krönika så är de svenska framgångarna hittills överväldigande och Anja Pärsons härjningar i pisterna kommer med stor sannolikhet att få Svenska Dagbladets bragdjury att framstå som praktåsnor i slutet av året.

Även Peja Lindholm har imponerat med sitt nya Östersundslag. En generationsmix som gör sin första säsong tillsammans går och plockar hem en VM-plats genom att vinna herrarnas elitserie direkt. Och som om inte det manliga motståndet var nog lyckas han dessutom ro hem segern i en pressad duell med världens bästa damlag, trots en del spår av TeVenerver hos de mindre rutinerade lagmedlemmarna. Trots att könskampen blev jämnare än förväntat och gav mersmak så tycker jag att det är Peja som är värd ett större erkännande. En idrottsutövares storhet ligger i så mycket mer än att prestera på topp en gång vart fjärde år.

Men det kanske allra viktigaste som hänt den här veckan har varit Annika Norlins svenskspråkiga skivdebut Säkert!. Popsverige har verkligen behövt en artist som sjunger med bred lantisdialekt på svenska (d.v.s. The Arks och Billie the Vision & the Dancers Smålands- respektive Blekingeengelskor är diskvalificerade). Dialekten är också en bidragande orsak till att skivan känns så smärtsamt uppriktig som den gör. Till de träffsäkra texterna hör melodier som sätter sig som rena självklarheter, och att hon sen kan göra lyckade duetter med vem som helst gör inte saken sämre.
Observera att detta inte är en recension utan en reservationslös hyllning.

Drömmen blev en trudelutt

Melodifestivalens andra deltävling bjöd på allt som den första saknade: låtar värda namnet och ett uteblivet schlagerparty med folk från Grön Ungdom/QX (till dess nackdel). The Ark motsvarade förväntningarna och körde över motståndet med en låt som andades storhetstider utan att antyda att Ola har slut på idéer. Tänk om man för en gångs skull kommer kunna låta fanan vaja högt och hålla på Sverige när ESC avgörs i Helsingfors?

Och vad ska man då säga om dagens andra finalist, superskrällen (14,00 hos Svenska Spel) Marie Lindberg? På förhand utdömd av Sydsvenskans musikdiktator tillika schlagerbloggare lyckades denna mediokert skönsjungande Livet är en schlager möter Filippa Bark-kandidat charma tittarna och outfoxa schlagerrävarna. Den gräddtårta som finalen utgör har därmed fått ännu en delikat ingrediens.

Generalisera mera

En sak som besvärar mig med det här landet är att det rådande debattklimatet omöjliggör många typer av generaliseringar. Med min mångåriga erfarenhet av matematikstudier på högskolenivå vet jag vilket användbart redskap en generalisering kan vara, så varför den till samhällsfrågor överförda formen tvunget måste betraktas som djävulens påfund övergår mitt förstånd. En definition av detta generaliseringsbegrepp ges, som alltid, av Wikipedia som förklarar att det betecknar ett övergripande antagande, som kan ge missvisande information om enskilda fall.

Det är just dessa enskilda fall som en oförsiktig debattör kan och kommer få på örat som aggressivt framförda motargument, detta trots att han eller hon som medveten generalisatör per definition tar de fallen i beaktning och utgår ifrån att även budskapets mottagare har kännedom om dem. Om motståndet kan härledas till en omedvetenhet om generalisatörens eventuella medvetenhet eller om det bottnar i ren generaliseringsfientlighet är svårt att avgöra, men oavsett vilket så kan det lätt bli tröttsamt, som t.ex. i Ekelund-debatten från i höstas. Och kanske kan det härledas till den ovana vid nyanserade generaliseringar som klimatet har medfört.

Kanske är den bästa boten att använda sig av övertydlighet, svänga sig hejdlöst med begrepp som överrepresentation eller att som Filip & Fredrik förvarna med en kolossal rödblinkande brasklapp redan i rubriceringen, som i boktiteln Två nötcreme och en moviebox - hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige.

K.B. Fact of the Week #1

Sedan K.B. flyttade till Skottland har Malmö sjunkit från en tolfteplats till utanför topp-100 på listan över Sveriges mest indie kommuner.

Och så en självinsikt

Min trialistiska personlighet är inte alltid att leka med. Det senaste karaktärsdraget som gick upp för mig och håller mig sömnlös om nätterna är att jag tänker som en popgrönsak, känner stundtals som en sportdåre och uttrycker mig som en gangsterteknolog. Med andra ord upplagt för missförstånd och nervsammanbrott, därtill svårt att nå ett djup i diskussioner. Ja, visst är det synd om mig?

Lördagsgodis returns!

Idén om att ersätta patent med lördagsgodis var faktiskt, efter lite omarbetning, inte alls särskilt tokig (inte för att den någonsin har varit det). Nu har vår grupp åtminstone en diskussionsfråga som kan leda någonstans. Andra föreläsningen på ämnet hölls idag och fortsatte i samma spår med att avslöja ännu fler pinsamma inaktualiteter och allmänna dumheter i systemet. Jag började fundera på om juridik är en kvasi- eller pseudovetenskap, och den frågan ligger nu öppen (även om jag nyss fick ett rätt bra svar, och Wikipedia inte ens gör någon distinktion mellan begreppen).

12 poäng till trudelutt numero två

Trots bidragens bristande kvalitet blev gårdagens schlagerparty en fabulös tillställning. En stor del av besökarna var medlemmar eller hang-arounds i Grön Ungdom och framstod som mycket vänliga och kärleksfulla människor. Jag börjar nästan förstå varför min kära Teknologslampan lämnade den organisationen en gång i tiden. Det förklarar även varför resultatet i vår interna omröstning, så länge inga opålitliga liberaler nästlade sig in i den, skilde sig ganska drastiskt från svenska folkets åsikt.

Många fanns även representerade på QX:s gemenskap, vilket resulterade i att några ganska ovana frågor ställdes till mig under kvällen. En viss besvikelse kunde anas över att mitt förhållande till värden inte sträckte sig längre än till att vi går på samma konserter. Även ett lookalike-mysterium fick sin dramatiska upplösning.

Så mycket överraskningar på en och samma afton vet jag inte när jag senast fick uppleva. Och detta kan jag bäst sammanfatta på följande förkastliga sätt:

Det är kul
när nåt nytt händer
i den stad
som vi alla älskar
och det är Malmö!

Jag tror på världen, men inte på staden

Min föga märkvärdiga världskarta över länder jag har besökt får följande utseende:




Futtiga 2 % av samtliga stannar det vid. Än mindre imponerande blir det om man betänker att mina besök i de flesta av dessa länder (i stort sett alla utom ett) har inskränkt sig till enstaka städer. Trots detta vågar jag mig på den kompromisslösa inställningen att resten av världens länder, åtminstone de allra flesta, existerar. Jag har inga som helst garantier att grunda denna utgångspunkt i, utan det är mitt eget val i rent förtroende.

Något jag däremot inte alls är lika övertygad om är huruvida alla stadsdelar som figurerar som destinationsangivelse i Malmös gröna bussars utvändiga displayer verkligen finns i den här stan. Ett tag började jag misstänka att vissa av dessa namn råkat följa med som bihang till inlånade blå bussar från grannlänstrafiken (som färgen till trots verkligen är gröna, detta klargörs på anslag placerade på deras långsidor).

Resten av det här inlägget vill jag tillägna några som gjort sig förtjänta av det. Anders är utöver en otroligt kul person en riktigt klok skribent som dessutom har bjudit mig på schlagerparty imorgon, så för att bjuda tillbaka en aning så får han nu lite mer utrymme här än den lilla referens som smugit sig in tidigare. Sanna har startat eget som hon beskriver bäst själv: Precis som universum kretsar bloggen kring mig. Och slutligen, ej att förglömma, bilder från action-Anna.

Mindervärdeskomplex

Efter att ha snubblat över några betydligt mer välbesökta bloggar som också tycks vara författade av obetydliga människor så är det lätt att få för mig att jag misströstar över detta. De får tjugo kommentarer på varje inlägg, tänker jag, alltså måste de vara mer intressanta personer. De skriver flera inlägg om dagen, tänker jag, alltså måste de ha mycket mer att säga.

Men för tusan, läser man vad jag presenterar mig som så blir det ganska uppenbart att det inte är meningen att någon ska vilja läsa min blogg. Det är knappt meningen att jag ska ha vänner.

Uppskruvade förväntningar is the shit

Helgens final i Australian Open-tennisen (vilken får framgå av sammanhanget, men på något sätt känns det inte rätt att kalla det herrsingel då det är den för tillfället dominerande spelstilen på damsidan som upplevs som den mer maskulina) hade förutsättningar att bli den bästa tennismatchen sedan 1980 års klassiska Wimbledonfinal Borg-McEnroe. På ena sidan nätet den tekniskt fulländade världsettan och suveränen Roger Federer från Schweiz, på andra sidan den framstörtande, fartfyllde, formtoppade Fernando Gonzalez från Chile. Tillsammans hade de tillbringat mindre än tre timmar på banan för att fullfölja sina semifinaler, som båda slutade i ren utskåpning av förmodade världsspelare. Något liknande vet jag inte om det någonsin har förekommit i dylika sammanhang (eftersom jag inte heter Björn Hellberg).

Nu blev det inte riktigt så. Spelet höll visserligen hög klass, men dramatiken försvann snabbt. Federer gjorde sig omöjlig den här dagen också, och blev första spelare att gå igenom en Grand Slam-turnering utan setförlust sedan just Björn Borg tidigare nämnda årgång (dock i Franska öppna). Allt fler experter börjar enas om att han är den störste tennisspelaren genom tiderna, och även om jämförelser mellan idrotter alltid är besvärliga så är det svårt att hålla någon annan som den främste idrottsmannen i världen just nu. Det skulle därför inte förvåna mig om han, den dag han avslutar sin karriär, kommer att kunna betraktas som den störste idrottsmannen genom tiderna alla kategorier. Och så har han ju en egen ko också.

Patentprat

Igår snurrade den allmänt illa ansedda kursen Ingenjörsutsikter och insikter vidare med en föreläsning på ämnet patent. Gästföreläsaren var VD för något företag som sysslar med patent och gick igenom en massa regler och procedurer som gäller för patent och som det är meningen att vi ska lära oss, för att senare kunna skriva arbeten och debattera om. Eftersom min grupp till debattuppgiften består av tre personer som alla övervägt att rösta på Piratpartiet, så ligger förstås den här typen av frågeställningar nära till hands för oss. Piratpartiet hade på sin agenda att ersätta patent med något som bättre främjar innovation. Vad detta något skulle kunna vara har dock ingen än så länge lyckats svara på, så om vår grupp skulle lyckas kläcka ett riktigt bra förslag att besvara den frågan med så skulle vi ha ett fenomenalt utgångsläge.

Det dröjde inte lång tid innan en av oss hade funnit den optimala lösningen. Man ersätter patent med lördagsgodis. Då skulle det verkligen bli fart på uppfinnandet i det här landet!

Kinas siste kung

I en köksbordsdiskussion häromdagen kom den hyllade filmen The Last King of Scotland, där Forest Whitaker gör rollen som den forne ugandiska diktatorn Idi Amin, upp på tapeten. Efter att den något förvirrande titeln förklarats och handlingen i grova drag återberättats, gled samtalet in på vilka andra diktatorer som framgångsrikt skulle kunna porträtteras på film. Det blev bingo direkt: Sammo Hung är Mao Zedong i en fritt tolkad dramatisering av Den långa marschen, späckad med klassisk Hong Kong-action. Mer given succé får man söka länge efter.

Käcka tjejer knäcker hårda grabbar?

Dagens citat: Jag ska bli så grym på matte att de börjar kalla mig Talmannen.

Ibland dyker orden upp när man minst anar det. Min åsikt om svenska folkets utnämning av Susanna Kallur till Jerringpristagare har nu legat och gnagt i några dagar. Som nämndes i tidigare inlägg står jag för att Tre Kronors prestation är i en klass för sig, så min första tanke var att alla som höll med mig hade låtit bli att rösta i tron att omröstningen var avgjord. Efter att ha läst reaktionerna nästa dag började det komma till mig att Susanna Kallur hade vunnit på att vara folkkär. Även om det irriterade mig då så dröjde det innan den större insikten kom.

För jag tycker faktiskt att den popularitet som åtnjuts av vissa idrottare, inte sällan gulliga och käcka kvinnor, antar skrämmande proportioner. Till slut blir det så att de aldrig kan förlora en folkomröstning, oavsett vad den handlar om. Även om det knappast är troligt att ett sådant utgångsläge skulle fälla ett avgörande i en "viktigare" omröstning som ett politiskt val (eftersom all eventuell liklukt från fröken Kallurs garderob i så fall skulle vädras ut över landet av medierna), så kan den ojämlika fördelningen av popularitetspoäng få andra obehagliga konsekvenser.

Jag tänker närmast på omröstningen om Jerringpriset år 2000. Sverige hade tagit fyra guldmedaljer i Sydney-OS, men två av dem var i lättviktiga skyttegrenar och var därför inte med i diskussioner om högre utmärkelser i samma grad som de övriga. Inför utdelandet av Bragdguldet stod diskussionen istället mellan fjärilssimmaren Lars "Frallan" Frölander och brottaren Mikael Ljungberg - den förstnämnde belönades. När det så blev dags för folket eget pris att delas ut så verkade alla vara eniga: nu var det Mickes tur att få ett pris. Han som hade kämpat så hårt för sin guldmedalj, haft en mutad domare emot sig i finalen och sprungit runt med tårar i ögonen och näsblod över hela ansiktet efter att ha bärgat segern, för att sedan närgånget fira med Hans Majestät Konungen. Med endast omröstningens slutfas under Idrottsgalan återstående rapporterades det om att han ledde stort.

Galan avslutades med att Ludmila Engquist läste upp namnet på pristagaren: Magdalena Forsberg. Exakt vad hon presterade under det året är det nog ingen som kommer ihåg idag, men en sak minns desto fler: hon var folkkär på en nivå som Micke aldrig skulle kunna nå upp till. Knappt fyra år senare hade Mikael Ljungberg tagit sitt liv efter en tids svår depression. Om det fanns något samband mellan dessa händelser får vi kanske aldrig något svar på - kanske är det rent av naivt att påstå det - men att den inledande händelseutvecklingen riskerar att upprepa sig i framtiden ger mig en kraftig känsla av obehag.

Raymond & Maria

Jag är medveten om att det inte är det lättaste att få med sig någon till en konsert med Raymond & Maria. Det var med de orden som de två personer som utgjorde mitt sällskap på gårdagens KB-tillställning hade parats ihop av en gemensam vän, till synes med gott resultat. När jag själv har berättat för vänner om den nära förestående spelningen som jag sett fram emot så länge har jag mötts av kommentarer i stil med: usch, jag gillar inte dem, kan vi inte prata om något annat band istället?

Varför då denna negativa inställning? För många kan jag tänka mig att det fortfarande är tröjlåten som spökar. Det var inte oväntat den som gav störst gensvar hos publiken (under den var det fler än tre som dansade), men samtidigt var det en framgång som gav bandet en lättsam stämpel som inte alls klär dem. Ett annat stycke kritik jag har hört mot dem är att deras musik, inte minst genom den kvinnliga sången, är oengagerad och uttryckslös. Personligen tycker jag inte att konstnärlig uttryckslöshet behöver vara något negativt så länge det inte är på ett resignerat sätt, eftersom det aktiverar betraktaren och ger den möjlighet att fylla verket med egna känslor. Detta är något som passar utmärkt för Raymond & Marias vardagsbetraktande, tankeväckande texter som verkligen kräver lyssnarens medverkan för att bli betydelsefulla. Och den som kallar dem oengagerade måste verkligen ha undgått gårdagens spelning, där energin fullkomligt sprutade ur deras öron. Kanske var det min egen grupps som smittade av sig, eftersom två av bandmedlemmarna efter konserten identifierade mig som den som sjöng med i alla låtar, med en pin och en kram som belöning.

Efter spelningens slut, när lokalens nattklubb övertog ställningarna, inväntade jag tillfälle att på allvar få inviga min senaste uppfinning. Och den blev av, även om det inte var på det sätt jag föreställt mig. Hur som helst är dörren nu öppen, så vem vet vad det kan komma att leda till?

Från bra till bättre

Som om inte nyheten att The Ark ska delta i svenska Melodifestivalen så kom det idag till min kännedom att Morrissey förhandlar med BBC om att delta i den brittiska motsvarigheten. Såna nyheter ger en indieinsnöad schlagerfantast nära till tårarna.

Efter ett godkänt projekt och en väl avklarad tenta kan så slutligen även jag njuta av fullständig ledighet fram till måndag. Det första denna tid användes till var att skrida till verket med min senaste uppfinning, som förhoppningsvis ska kunna komma till pass redan på fredag. Även planer på en hockeyresa till Irland har börjat luftas och faktiskt, osannolikt nog, sett hyfsat realistiska ut.

Men först ännu en fantastisk nyhet: lördagens (och tidernas) match, där min klubbkamrat, tillika Malmös första elitseriecurlare någonsin, ställs mot världs- och Europamästaren Peja Lindholms nya lag på dennes hemmabana i Östersund, kommer troligtvis att direktsändas över nätet tack vare teknikens under. Då gör det trots allt inte så mycket att jag inte tog chansen att åka dit med en privat hejaklack så att jag kunnat passa på att besöka alla gator som fått låtar uppkallade efter sig på Vapnets debutalbum.

Sverige

När nu Finlands år är slut har mina tankar kommit in på Sverige istället. Jag tog fasta på en en nationalsångsdiskussion i Världens modernaste land häromveckan, där det pratades om alternativ till den nuvarande nationalsången, som ändå ingen verkar vara speciellt förtjust i. Det fanns tydligen ett seriöst förslag från något håll att göra Öppna landskap till nationalsång, efter några klatschiga ändringar av raderna om sill och brännvin för att inte ställa nykterister och vegetarianer utanför gemenskapen.

Just det är något som jag också är helt inne på, en svensk nationalsång måste unisont kunna sjungas med uppburna huvuden, och bör därför helt enkelt handla om saker som alla svenskar uppskattar. I min strävan efter odödlighet försökte jag tänka ut vad det finns som alla tycker om, dock utan att komma särskilt långt. Skulle man kunna ha en nationalsång som helt kretsar runt färskpotatis? Nja, möjligtvis kan jag tänka mig en skånsk nationalsång som bara handlar om mat, knappast en svensk.

2006 var året

2006 var året då:

• De finska lejonen obesegrade gick fram till finalen i de olympiska vinterspelens hockeyturnering, för att där förlora mot Tre Kronor som därmed spolierade nationens sista chans att få med sig en guldmedalj hem. Tack vare en bronsmedalj i efterföljande VM (som även det vanns av Tre Kronor) blev man dock första nation att ta medalj i VM, OS, U20-VM och U18-VM under samma säsong.
• Det utdragna skämtet om Conan O’Briens likhet med president Tarja Halonen kulminerade i att Conan besökte henne i Helsingfors. Under sitt besök i huvudstaden fanns det dock personer som han till sin besvikelse inte lyckades träffa personligen.
• Finlands första seger i Eurovision Song Contest blev ett faktum, tack vare bandet Lordi som inför tävlingen hade utpekats som dess motsvarighet till apokalypsens fyra ryttare av såväl anhängare som motståndare.
• VM-finalen i innebandy var tillbaka i Globen och slutade 7-6 till värdnationen efter förlängning, trots att det finska laget egentligen var lite bättre. Spelaren som gjorde det avgörande målet sa i efterhand att han inte hade förstått att matchen var slut. Ändå firade han med att kasta upp sin klubba på läktaren.
• Ett fotbolls-VM av någon anledning avgjordes utan Finland, men däremot tillhörde två finländare, så länge de var på planen och inte hade fått kapsyler i ögonen, ljuspunkterna i ett annars bedrövligt Malmö FF.
• Mitt läger såg till att den finska flaggan vajade högst på Emmabodafestivalen, vilket bland annat kommenterades av I’m from Barcelona:s frontman Emanuel.
• En halvbekant finländsk gäststudent i Lund vid namn Kenneth lyckades dyka upp lite varstans under några månader, vilket orsakade viss förvirring hos mig. Ungefärligt citat: Jag går till Blekingska för att lyssna på Sambassadeur - där är Kenneth. Jag drar till Mejeriet två dagar senare för att se Lucksmiths - där är Kenneth. Jag ser Legends på Blekingska - där är Kenneth. Jag står och hänger i Mattehuset - där är Kenneth. Jag går på konserten med Camera Obscura och Essex Green på KB - där är Kenneth. Jag går till Blekingska för att se Kenneths band spela - där är Kenneth.
• Jag äntligen fick möjlighet att läsa Don Rosas serie om jakten efter Kalevala, uppleva farbror Joakims, Kalles och knattarnas äventyr i vårt östra grannland och därigenom bekanta mig med vakaa vanha Väinämöinen (som kan sjunga en gran med blom i toppen) och de andra karaktärerna i nationaleposet.
• Det kom till min kännedom att monstercurlaren Markku Uusipaavalniemi en gång i tiden var Finlands främsta matematikelev och på senare tid sägs ha löst en Rubiks kub på 25 sekunder. Efter sex månaders träning vid 21 års ålder var han även landets tredje bästa simhoppare, och i år ställer han upp i riksdagsvalet för Centerpartiet.
• Mitt namn blev Niilo Lehtolaakso.

Kort sagt, om 2006 var ett ord så var det ordet Finland.

Årets kommentarer

För att utmana SVT:s allmänt muppige sportkrönikör Jonas Karlsson har jag gjort en egen lista i en av de kategorierna han tagit sig an inför nyåret och som finns att beskåda här. Några av dessa kommentarer har jag bara hört från en andra part, och sanningen bakom dem kan därför inte garanteras.

1. Överst på listan är när TV 4:s expertkommentator Pontus Kåmark slängde ur sig förolämpningen Vilka jävla popsnören över de skinnskallar med Barçatröjor som sprang in på planen under matchen mellan Brasilien och Ecuador på Råsunda.
   
2. Ett citat som jag redan nämnt i min tidigare blogg är naturligtvis hämtat från förbundskapten Lagerbäcks svammel efter den mållösa VM-matchen mot Trinidad & Tobago. Det påstående som just jag fastnade för var att vi pressades inte till att göra uppspelen på annat sätt än vi tänkt, d.v.s. att matchplanen verkligen skulle ha varit att använda Mellbergs sprinklers till fötter att bygga anfall på.
3. Även denna hämtas från sommarens fotbolls-VM. En utvald kroatisk spelare sägs ha kommenterat matchen mot Australien, som innebar lagets uttåg ur turneringen, med formuleringen vi hade ingen tur alls. Med tanke på att de kunde fått ytterligare tre klara straffsparkar mot sig, att deras andra mål kom på ett misslyckat skott som letade sig in bakom 202 cm nervvrak med händer som teflonpannor i det australiska målet, och att de fick behålla en spelare på planen efter att han fått sitt andra gula kort, så var det nog lite att ta i.
4. En kanadensisk hockeykrönikör valde mitt under slutskedet av den brinnande turneringen i Turin att beskriva spelet med uttryck som completely uninspired och players couldn't care less. Han verkar ha missat de lag som placerade sig bättre än sjua.
5. Återigen en VM-favorit i repris. Från Sydsvenskans del i kampanjen för att få in Kim Källström på landslagets centrala mittfältsposition kunde omdömen som förutsägbar och förbundskaptensfavorit urskiljas bland de smutskastande utlåtandena om konkurrenten Anders Svensson. Ingen som har följt den mannens landslagskarriär ordentligt skulle komma på tanken att beskriva honom med de orden.

Som bubblare kan nämnas Tiger Woods gulliga kommentar om att Roger Federer hade varit mer förtjänt av AP-nyhetsbyråns utmärkelse till "världens" bästa idrottsman (som om han verkligen trodde att "världen" avsåg något annat än en nutida motsvarighet till Bibelns Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas). En annan intressant kommentar kom från Pelle Blom angående den uteblivna straffen som avgjorde den allsvenska guldstriden, där han påstod att handsen var avsiktlig (som om att ta en studsande boll i eget straffområde med handen är vad man har lust att göra när man är minuter från klubbens första SM-guld på 45 år).

Och naturligtvis får man inte glömma Färjestadspelaren Per Ledins utbrott mot videodomaren i SM-finalserien mot Frölunda, som han efter ett bortdömt mål kallade för Din tjocka jävla tattare. Dessa ord är numera bevingade och har kommit till stor användning under året, inte minst för mig personligen. Tack vare dem har jag haft en reservplan varje gång någon eller något besvärat mig under året. När som exempel CSN inte hade betalt ut mitt studiemedel under vårterminen och jag hade skrivit och begärt att få ut pengarna. Om de inte hade gett med sig då, hade jag helt sonika kallat dem för tjocka jävla tattare. Och när jag tjafsade med en handledare om en labbrapport som han var trög med att godkänna och tiden för godkännande började rinna ut, då visste jag att jag, ifall jag inte skulle bli godkänd i tid, alltid skulle kunna kalla honom för din tjocka jävla tattare.

Nyhetens behag

Att The Ark är en av jokrarna i 2007 års Melodifestival var det bästa som kunde hända både för bandet och för tävlingen. Ett "seriöst" bands medverkan ökar tävlingens dignitet markant, samtidigt som det här glamourösa sammanhanget kommer tvinga bandet att hitta tillbaka till sitt rätta ansikte efter det bleka senaste skivsläppet. Något i stil med Calleth You, Cometh I hade passat perfekt.

För att illustrera vad jag menar med "seriöst" tänkte jag rekapitulera mina fem favoritlåtar från Eurovision Song Contest sedan 2000:

1. BrainStorm - My Star (LV 2000)
2. Zdob si Zdub - Boonika bate doba (MD 2005)
3. Athena - For Real (TR 2004)
4. Ruffus - Eighties Coming Back (EE 2003)
5. Mumiy Troll - Lady Alpine Blue (RU 2001)
   

Ingenjörsinsikt

Jag kom att tänka på att om man ska göra beräkningar för en sfärisk kropp som påverkas av en yttre kraft så motsvarar deltafunktionen en tåfjutt. Undrar när i mitt ingenjörsliv jag kommer att få användning för denna visdom?

Jag kom, jag såg, jag sågade

Gårdagens OS-krönika i SVT höll ingen vidare klass. Visserligen är det svårt att tillföra så värst mycket till en olympiad med sju svenska guldmedaljer, men något mer än nostalgi måste man kunna begära av en nyproduktion. Märklig disposition, inga som helst nya vinklingar, intetsägande jämförelser med Sveriges dittills mest framgångsrika vinterspel i Cortina 1956, men framför allt riktigt trist bakgrundsmusik (med ett möjligt undantag för Lordi som ackompanjemang till monstercurlaren Markku Uusipaavalniemis teedragning för en finalplats). Om jag varit elitidrottsman så hade det knappast motiverat mig till en OS-satsning att få höra mina landsmäns framgångar tonsatta på det viset.

Det som irriterar mig mest är dock "sorgekavalkaden" över alla svenska placeringar strax utanför prispallen. Nog var det bittert att skidskyttelaget missade en bronspeng på ett felskär, men de flesta av de genomgångna prestationerna vittnar snarare om vilken imponerande bredd det fanns i årets OS-trupp. Varför kan man inte bara ta varje resultat för vad det är istället för att bedriva denna eviga skattjakt? Jag har heller aldrig förstått vitsen med att som mått på framgång räkna medaljer rakt av utan hänsyn till valör, som om målet med tävlingarna skulle vara att plocka hem så mycket metall som möjligt. I så fall borde bronsmatcherna ha spelats på bästa sändningstid istället för finalerna, och Sverige med sina 24 guld och 20 silvermedaljer från ishockeyturneringarna stått som slutsegrare i medaljligan. Genomgångarna av allehanda imperialiststaters erövringar i nu- och dåtid kändes också meningslös.

Dessutom saknade jag YLE-kommentatorn Kaj Kunnas referat från hockeyfinalen, där han i vild skadeglädje använder det målande uttrycket "Henrik Lundqvist pruttar in pucken!" för att beskriva det finska ledningsmålet. När jag nyss gick in på samma TeVe-bolags hemsida för att kontrollera uppgifterna i föregående mening upptäckte jag att där pågår en omröstning, där just nu 58 % av besökarna har valt svarsalternativet "Kalkon..." på frågan "Henrik Larsson i Manchester United?". Kan man annat än att älska ett sånt grannland?

Intresseklubben antecknar

Det har slagit mig att det finns ytterligare en sak (utöver i:na) som kan sammanfatta min intressekombination. Saken är ett land, och landet är Skottland. Förklaringarna är enkla:

1. Alla skotska band (som är bra)
   
2. Curling och Celtic FC
   
3. Maxwells ekvationer

Skottland är inte vilket land som helst. Fråga K.B.

Förresten

Tvåans temakväll om lördagsunderhållning (med Anders & Måns) visade hur mycket dagens TeVe-producenter har att lära. Inte minst var inslaget från Oss skojare emellan (med Ingvar Oldsberg) skitkul. Förnedrings-TeVe är bara roligt om offren har värdighet!

Det är dags för det stora vemodet att rulla in

Jag är fruktansvärt trött på det här trista vädret. Regnrusk och 5-10 plusgrader vareviga dag. Hur den sortens vinter kan kallas "mild" är obegripligt när det i själva verket är betydligt behagligare att frysa öronen av sig vid tio minus (som är det kallaste det kan bli där jag bor). Nej, nu är det hög tid att bli insnöad och få de där mysiga domedagskänslorna som hör julen till. Än så länge känner jag bara bitterhet.

.dmhndbll

Under den senaste veckan har ett bortglömt landslag återuppstått. På hemmaplan med mirakelmannen Ulf Schefvert, som tog grekisk handboll från ingenting till OS-kvartsfinal, bakom rodret och en trupp med spelare som den numera både släthyade och storspelande målvakten Madeleine Grundström, spirande storskytten Linnea Torstensson, kantspringaren med det för fysikern i mig så välklingande (så länge det inte uttalas korrekt) namnet Matilda Boson och inte minst Albert Svanbergs gamla Messiasgestalt, nu fullfjädrade lagkaptenen Tina Flognman, bar det till en direktavgörande gruppspelsmatch för en plats i semifinalerna, kanske den viktigaste någonsin för svensk damhandboll. Där väntade Frankrike som motstånd, torsdag 16.00 som starttid och 2135 tappra själar som publik.

Att det blev förlust berodde naturligtvis i första hand på att fransyskorna utgjorde ett fullt habilt lag. Med det uttalat fortsätter jag härmed till bortförklaringarnas avdelning. Framför allt är det pinsamt av TV 4 att välja denna speltid för ett hemmalag, oavsett matchens betydelse. Inte ens tiden är dock ursäkt nog för den bedrövliga publiksiffran, som ändå var i storleksordningen det dubbla jämfört med Sveriges föregående matcher. Fullkomlig tystnad mötte spelarna minuterna före matchen, och de själva framstod som de enda som sjöng med i nationalsången. Stockholm är en tyvärr en lika död stad när det gäller handboll som för damfotboll, ishockey och det mesta övrigt i sportväg. Det finns förmodligen åtskilliga hallar runtom i landet som hade kunnat fyllas med lika mycket folk och betydligt mer stämning till svenskmatcher i ett evenemang av den här digniteten. Ett sådant bemötande hade kunnat ge laget den extra inspiration som krävts för att orka hela vägen.

Nu håller jag tillgodo med finalspel i curling-EM på Eurosport och rapporter från U20-ishockeyns VM-divisioner I och II i väntan på nästa stora mästerskap på svensk jord: ”stora” U20-VM i Mora och Leksand, i år äntligen TeVesänt och gudskelov i SVT:s regi. Det blir inte så mycket utrymme åt andra tankar så här under högsäsongen.

Nyaste sent

Några aktuella betraktelser som jag känner för att slänga ur mig:

• Att börja kalla sig för the poor man's Tamagotchi är att degradera sig så långt det bara går
• Finita elementmetoden är egentligen rätt simpel
• Mirjam Ott är inte helt olik Adèle Blanc-Sec

Ett hån mot tittarna

Gårdagkvällens Champions League-drabbning mellan Porto och Arsenal där båda lagen skulle gå vidare med ett oavgjort resultat och som mycket riktigt slutade oavgjort 0-0, rörde upp en del känslor i studion. Ett hån mot fotbollen, sa någon, vilket Sportbladets Peter Wennman invänder mot och istället hyllar lagens taktik under slutminuterna, med viss rätt. Den fråga som ingen ställer är: varför väljer Viasat att sända just den matchen i kanalen med störst täckning, när det redan var känt vilka förutsättningar som gällde och vilken matchbild som kunde förväntas utifrån dem?

Och så var det med det

Visst är jag medveten om att det blev Anja Pärson som bragdguldsbelönades och anledningen till att jag inte kommenterar det förrän nu har inget med bitterhet att göra. Anja är en fantastisk idrottskvinna som flera gånger gjort sig förtjänt av priset. Valet av henne som pristagare bekräftar dock hur subjektiv bedömningen är, och med det i åtanke är det förundransvärt att utmärkelsen kan bära på så stor prestige och röna så mycket uppmärksamhet än idag, när det vimlar av idrottsutmärkelser i det här landet.

Eftersom jag däremot är fullkomligt objektiv så anser jag att Anjas prestation trots allt inte var tillräcklig för att belönas med ett fullt så fint pris i år. Anja, med ett guld och två brons, var inte ens främsta alpina dam i Turin, den titeln tillföll oundvikligen dubbla guldmedaljösen Michaela Dorfmeister. Det märkligaste är dock att den slutliga omröstningen enligt uppgift lär ha stått mellan Anja och Anna-Carin Olofsson. Nog var även ACO:s guldlopp en fin prestation, men att ta ett guld av hela fyra som delades ut i skidskyttegrenar med obetydliga skillnader sinsemellan, dessutom utan något som helst tryck utifrån från ett belåtet folk som redan har fått sätta tänderna i fem guldmedaljer, det klassar jag inte som en bragd i samma klass som något av de andra gulden i Turin.

Argument om vilka vintersporter som är stora på "kontinenten" håller inte. Frågar man någorlunda insatta invånare i Kanada, Finland, Ryssland, Tjeckien, Slovakien, Schweiz och Lettland i vilken vinterolympisk gren de helst skulle vilja att deras land tog guld, blir svaret samstämmigt herrarnas ishockey. Ingen annan gren är i närheten av den prestigen, och Tre Kronors guld i Turin kan därmed räknas som den tyngsta titel ett svenskt landslag någonsin vunnit.

Det andra i:et

Det blev idag klart att fotbolls-EM 2008 inte kommer att sändas i SVT. Som kombinerad sportnörd och kultursnobbswannabe är detta en av de frågor som lämnar mig mest kluven. Å ena sidan är stora sportevenemangs tillgänglighet för alla en självklarhet (och SVT:s sportredaktion överlägsen TV4:s), å andra sidan är det inte bra om det går ut över de kvalitetsprogram som SVT har skyldighet att producera. Jag är överlag inte särskilt förtjust i TeVe-mediets distributionsuppbyggnad, där vilka program man får se ligger i händerna på kanalernas inköpare och producenter och man som konsument alltid tvingas betala för mer än man hinner titta på. Med det i åtanke är det ganska obefogat att ifrågasätta licenssystemet, och det kan tyckas märkligt att inga förändringar är inom synhåll trots att det analoga nätet redan börjat släckas ner.

En annan nyhet som påkallar intresse är Svenska Dagbladets utdelande av sitt årliga Bragdguld. Omröstningar på nätet visar att Tre Kronor är folkets skyhöga favoriter till priset, efter sin oslagbara säsong med både OS- och VM-guld. En misstyckare är dock Sydsvenskans krönikör Åke Stolt, som med följande motivering avfärdar hockeyguld till förmån för prestationer av kvinnliga idrottare som börjar på A:

Äntligen höll Sverige när alla världens bästa fanns på plats, äntligen fick den gyllene generationen med Forsberg, Sundin och Lidström ta ett guld tillsammans. Men det skall i ärlighetens namn sägas; ingen av dem var riktigt i närheten av den nivå de höll under sina bästa år.
Och när det individuella står mot laget så väljer i alla fall jag bort laget.

Av denna argumentation begriper jag intet. Till att börja med gjorde Nicklas Lidström sitt bästa mästerskap i landslagsdräkt någonsin och fick tillsammans med Kenny Jönsson dela på utmärkelserna för turneringens bästa back. Mats Sundin och Peter Forsberg gjorde måhända inte karriärens bästa matcher i Turin, men den förstnämnde var en härförare av stora mått i sin roll som kapten, den senare tillförde stora mängder inspiration med sin obändiga vilja att gripa det sista halmstrået för att ta sig ur sjuksängen och in på isen oavsett vad klubbledare och löneutbetalare tyckte. I mina ögon var deras insatser för laget ovärderliga.

Sättet som Stolt framställer det på får det även att verka som om laget endast bestod av dessa tre spelare. Så är naturligtvis inte fallet, och det borde därför vara ovidkommande vad enskilda spelare har presterat i ett lag som nått en gemensam framgång. Med den logiken borde fotbollslandslaget anno 2004 ha fått Bragdguldet eftersom Henke, Zlatan och Freddie var så bra då. Jag har för övrigt svårt att se honom ställa sig bakom en liknande motivering om en prestation motsvarande Tre Kronors hade ägt rum just i fotboll.

Nej, Åke Stolt har aldrig varit min favoritkrönikör. Kanske är det för att jag, med mitt breda intressespektrum i sportsfären, ofta har varit missnöjd med hans ämnesprioriteringar och besviken tvingats avnjuta min morgono'boy över en helt annan krönika än jag hoppats på. Ändå tvekar jag inte att tacka honom för lång och trogen tjänst när han nu till årsskiftet drar sig tillbaka från posten. Samtidigt är jag väldigt spänd på att se vad hans efterträderska Anja Gatu kan åstadkomma. Det jag hittills har läst om och av henne verkar lovande.

Snart har helgen v. 48 tagit slut

På gamla dagar har jag börjat inse att det trots allt finns en poäng med den i grunden så pinsamma fildelningslagen. De människor som har tillräckligt fria tankebanor för att ifrågasätta den med utgångspunkt i att den inte stiftades för att tjäna samhället utan efter påtryckningar från nöjesindustrin, är samma människor som har koll på hur en hållbar utveckling som gynnar både upphovsmän och konsumenter ska uppnås.

Tänk att den här bloggen redan har lagt sig till rätta med en så uppfriskande elitism.

Krockbjörnen

Återigen ser jag att det blivit dags för svenska folkets musikpris Rockbjörnen att delas ut. Med tanke på att det finns ett direkt samband mellan fler röstande och sämre pristagare så börjar jag fundera på hur man skulle kunna utforma ett nytt, mer spännande musikpris, som belönade musikalisk kvalitet samtidigt som det gav den enskilda medborgaren ett visst inflytande över tilldelningen. Det skulle, för att tala klarspråk, krävas ett rättfärdigande av att vissas smak är bättre än andras.

En metod för att genomföra detta skulle vara att tvinga varje nominering att ha en medföljande motivering. Sedan skulle en musik- och retorikkunnig jury (i vilken en viss K.B. är gjuten) gå igenom motiveringarna, sålla agnarna från vetet, se till att de verkligen stämde in på den musik de beskrev, och slutligen dela ut priset till den artist eller grupp som fått bäst motiveringar.

Idén tilltalar mig, även om det finns en del praktiska hinder för att genomföra den. Det skulle vara ganska tidskrävande att gå igenom alla motiveringar, och dessutom är långt ifrån alla musikkännare (däribland K.B.?) överens om att musik är som bäst när man sätter beskrivande ord på den.