Och så var det med det

Visst är jag medveten om att det blev Anja Pärson som bragdguldsbelönades och anledningen till att jag inte kommenterar det förrän nu har inget med bitterhet att göra. Anja är en fantastisk idrottskvinna som flera gånger gjort sig förtjänt av priset. Valet av henne som pristagare bekräftar dock hur subjektiv bedömningen är, och med det i åtanke är det förundransvärt att utmärkelsen kan bära på så stor prestige och röna så mycket uppmärksamhet än idag, när det vimlar av idrottsutmärkelser i det här landet.

Eftersom jag däremot är fullkomligt objektiv så anser jag att Anjas prestation trots allt inte var tillräcklig för att belönas med ett fullt så fint pris i år. Anja, med ett guld och två brons, var inte ens främsta alpina dam i Turin, den titeln tillföll oundvikligen dubbla guldmedaljösen Michaela Dorfmeister. Det märkligaste är dock att den slutliga omröstningen enligt uppgift lär ha stått mellan Anja och Anna-Carin Olofsson. Nog var även ACO:s guldlopp en fin prestation, men att ta ett guld av hela fyra som delades ut i skidskyttegrenar med obetydliga skillnader sinsemellan, dessutom utan något som helst tryck utifrån från ett belåtet folk som redan har fått sätta tänderna i fem guldmedaljer, det klassar jag inte som en bragd i samma klass som något av de andra gulden i Turin.

Argument om vilka vintersporter som är stora på "kontinenten" håller inte. Frågar man någorlunda insatta invånare i Kanada, Finland, Ryssland, Tjeckien, Slovakien, Schweiz och Lettland i vilken vinterolympisk gren de helst skulle vilja att deras land tog guld, blir svaret samstämmigt herrarnas ishockey. Ingen annan gren är i närheten av den prestigen, och Tre Kronors guld i Turin kan därmed räknas som den tyngsta titel ett svenskt landslag någonsin vunnit.