Det andra i:et

Det blev idag klart att fotbolls-EM 2008 inte kommer att sändas i SVT. Som kombinerad sportnörd och kultursnobbswannabe är detta en av de frågor som lämnar mig mest kluven. Å ena sidan är stora sportevenemangs tillgänglighet för alla en självklarhet (och SVT:s sportredaktion överlägsen TV4:s), å andra sidan är det inte bra om det går ut över de kvalitetsprogram som SVT har skyldighet att producera. Jag är överlag inte särskilt förtjust i TeVe-mediets distributionsuppbyggnad, där vilka program man får se ligger i händerna på kanalernas inköpare och producenter och man som konsument alltid tvingas betala för mer än man hinner titta på. Med det i åtanke är det ganska obefogat att ifrågasätta licenssystemet, och det kan tyckas märkligt att inga förändringar är inom synhåll trots att det analoga nätet redan börjat släckas ner.

En annan nyhet som påkallar intresse är Svenska Dagbladets utdelande av sitt årliga Bragdguld. Omröstningar på nätet visar att Tre Kronor är folkets skyhöga favoriter till priset, efter sin oslagbara säsong med både OS- och VM-guld. En misstyckare är dock Sydsvenskans krönikör Åke Stolt, som med följande motivering avfärdar hockeyguld till förmån för prestationer av kvinnliga idrottare som börjar på A:

Äntligen höll Sverige när alla världens bästa fanns på plats, äntligen fick den gyllene generationen med Forsberg, Sundin och Lidström ta ett guld tillsammans. Men det skall i ärlighetens namn sägas; ingen av dem var riktigt i närheten av den nivå de höll under sina bästa år.
Och när det individuella står mot laget så väljer i alla fall jag bort laget.

Av denna argumentation begriper jag intet. Till att börja med gjorde Nicklas Lidström sitt bästa mästerskap i landslagsdräkt någonsin och fick tillsammans med Kenny Jönsson dela på utmärkelserna för turneringens bästa back. Mats Sundin och Peter Forsberg gjorde måhända inte karriärens bästa matcher i Turin, men den förstnämnde var en härförare av stora mått i sin roll som kapten, den senare tillförde stora mängder inspiration med sin obändiga vilja att gripa det sista halmstrået för att ta sig ur sjuksängen och in på isen oavsett vad klubbledare och löneutbetalare tyckte. I mina ögon var deras insatser för laget ovärderliga.

Sättet som Stolt framställer det på får det även att verka som om laget endast bestod av dessa tre spelare. Så är naturligtvis inte fallet, och det borde därför vara ovidkommande vad enskilda spelare har presterat i ett lag som nått en gemensam framgång. Med den logiken borde fotbollslandslaget anno 2004 ha fått Bragdguldet eftersom Henke, Zlatan och Freddie var så bra då. Jag har för övrigt svårt att se honom ställa sig bakom en liknande motivering om en prestation motsvarande Tre Kronors hade ägt rum just i fotboll.

Nej, Åke Stolt har aldrig varit min favoritkrönikör. Kanske är det för att jag, med mitt breda intressespektrum i sportsfären, ofta har varit missnöjd med hans ämnesprioriteringar och besviken tvingats avnjuta min morgono'boy över en helt annan krönika än jag hoppats på. Ändå tvekar jag inte att tacka honom för lång och trogen tjänst när han nu till årsskiftet drar sig tillbaka från posten. Samtidigt är jag väldigt spänd på att se vad hans efterträderska Anja Gatu kan åstadkomma. Det jag hittills har läst om och av henne verkar lovande.