Mera botfoll

Jag tänkte följa upp gårdagens inlägg med mina egna kommentarer till det som omtalas.

Liknelsen att damfotboll skulle vara som V75 för kossor har jag inget att invända mot. I båda fallen rör det sig om en tävlingsform som är densamma, ett underhållningsvärde som är på samma nivå (seriöst, hur mycket tråkigare skulle travsporten kunna bli?), och en skillnad i fysiska egenskaper som påverkar vilket utseende den färdiga produkten får. Dessutom blir provokationer alltid roligare när de följer pajkastningsprincipen. Och att fixa billig uppmärksamhet genom pseudojämställdhetsretorik istället för att skapa förutsättningar att göra sig engagemangs- och underhållningsmässigt förtjänt av den är inget jag kan uppmuntra, vilket jag också tidigare har klargjort.

Det är dock beklagligt att ingen annan kanal än DN:s webb-TeVe sände från den första OS-kvalmatchen, eftersom det säkert finns många som hade velat se den. Å andra sidan känns det minst lika illa att returen spelas på Råsunda. Senast damlandslaget huserade där var för två år sedan i ett EM-genrep mot Kanada, inför en mindre publik än den som tre dagar tidigare hade sett U21-damerna besegra Frankrike – i Tranås (2503 mot 3208). Mer tydliga än så blir nog inte exempel på hur rörelsen motarbetar sig själv.

För att byta kön så är jag uppriktigt förbannad över att såväl herrlandslaget som förbundskaptenen Lars Lagerbäck är nominerade till Årets lag respektive ledare på Idrottsgalan. Det borde visserligen inte komma som någon överraskning, då det har varit ett riktigt torftigt svenskt idrottsår och nämnda landslag två gånger tidigare inte bara varit nominerade utan rentav vunnit den utmärkelsen efter att ha kvalat in till mästerskap, men det är likväl beklämmande att inte Lagerbäcks luftslott till lagbygge blivit lika genomskådat av opinionen på hemmaplan som av några av motståndarlagens tränare. Och om det inte är en poäng på två matcher mot Nordirland som ligger till grund för nomineringen så är det kanske den tilldömda segern mot Danmark? Nej, det är ju Idrottsgalan vi pratar om, så det måste vara populariteten.

Min indignation bottnar i första hand i att våra baskettjejer borde ha uppmärksammats (även i detta sammanhang) för sin sensationella finalplats i U19-VM. Om junioridrottares prestationer inte anses platsa bland de stora, då borde de föräras en egen kategori på samma sätt som idrottare med funktionshinder. Den kunde isåfall ersätta eller komplettera den luddiga kategorin Årets nykomling. Annars har vi här att göra med ett riktigt fall av diskriminering.

Zlatan då? Där har jag inget att tillägga, jag kände bara att han var tvungen att vara med på ett hörn.

Botfoll

En kommentar på Anjas blogg.

En direkt avgörande OS-kvalmatch som inte sänds i någon TeVekanal.

En, förlåt, två nomineringar till idrottsgalan för att nästan kvala in till EM.

Och så Zlatan förstås.

Det är inte alltid man förstår sig på den sporten.

Glada vi

Idag har jag äntligen fixat nytt ID-kort med ett foto där jag är mig mer upp i dagen än på mitt gamla, så nu kommer det snart vara fritt fram om någon vill låna för att verka sju år äldre. Även min gamla vän Axel har nyligen varit i de tagen, vilket inte är så konstigt eftersom vi båda är födda samma dag och skaffade våra första ID:n lagom till att fylla 18. Jag passade på att ge en komplimang för att hon lyckats se ut som en riktig surfitta på sina foton.

Spola höken!

Medan farsan åkt till Kina med sin kusin Percy, som letar jumbotron till nya arenan, läser jag och instämmer i Sydsvenskans kritik av hans lag, som inlett hockeyallsvenskan långt under förväntan och ligger nio poäng efter det bästa Skånelaget, trots det spelar- och tränarrov detta utsattes för inför säsongen. Nej, det blir inte lätt för den arenan att överleva om dess möjligheter till det vilar på den trötta rödhökens vingar.

Varför jag inte drömmer om bad och värme

Jag tycker att varje årstid har sin egen charm.

Redan de gamla grekerna...

Jag har tidigare klargjort min ståndpunkt i jämställdhetsfrågor och märkt att en del i min omgivning varit kritiska mot min uppfattning. Mycket kritik har jag även sett riktas mot forskning inom könsskillnader och dess förespråkare, emellanåt kallade pseudovetenskapshaverister. Ofta har jag varit oförstående till denna kritik. Men till slut har jag nu väckts ur min dogmatiskt biologistiska slummer av den sofistiske filosofen Gorgias, vars tre naturvetenskapsavfärdande teser ger skäl nog att inse varför det är meningslöst att leta efter genetiska olikheter mellan män och kvinnor:

1. Det finns ingenting.
2. Även om det fanns något så skulle vi inte kunna veta något om det.
3. Även om vi kunde veta något om det så skulle vi inte kunna förmedla det till andra.

Att jag inte visste bättre.

Klassfest

Eftersom jag är så barnsligt förtjust i homonymer så har jag funderat ut en jämförelse mellan samhällets och ordens klasser. Läs och begrunda!

Substantiv: De ord som sitter på tillgångarna, följaktligen måste de utgöra borgarklassen.

Verb: Att göra saker eller få dem att hända har alltid varit arbetarklassens lott.

Adjektiv: Den samhällsklass som utbildar sig för att bli något är medelklassen.

Räkneord: Oftast reducerade från individer till statistik är väl alla arbetslösa.

Interjektioner: Står för sig själva precis som egenföretagare.

Adverb: Styr och ställer över var, när och hur saker ska vara eller göras, som politiker.

Pronomen: De som går substantivens ärenden utan att ha något eget att komma med, måste vara alla mellanchefer.

Prepositioner: Gillar att peka utan att själva egentligen bestämma något, ungefär som uniformerade auktoriteter.

Konjunktioner: Tycks fylla något slags ordnande funktion utan att betyda något i sig själva, lite som kyrkans män och kvinnor.

Artikel: Att gå från en till den tycks vara målet för alla som vill bli kändisar.

Infinitivmärke: Tja, ingen har väl någonsin burit upp denna titel bättre än vår nuvarande statsminister?

Och om någon tycker att det finns vänsterpolitiskt korrekta tendenser i det här resonemanget, kan jag påpeka att den klasslösa ordboken verkligen inte är något att ha visioner om.

Hata Göteborg

Apropå det aktuella temat så utspelade sig nyligen ett smålustigt meningsutbyte i Facebookgruppen med samma namn som det här inlägget. Min barndomsvän Sam (alias wannabe-08:an Sid) hade påpekat:

Angående det där lillebrorskomplexet kom jag faktiskt att tänka på en grej;
När jag läser om Chalmers i exempelvis doktorsavhandlingar, så står det inte Chalmers Institute of Technology eller Chalmers Academy of Technology. Det står Chalmers University of Technology.
Det märks att göteborgare lider av mindervärdeskomplex, så dom måste göra det tydligt att Chalmers inte är en högskola utan ett universitet. KTH är ett tekniskt universitet, men det behöver vi inte bevisa... det står inte RUT eller RAT nånstans, utan RIoT som står för Royal Institute of Technology. Vi vet vår grej, alla andra vet om den.. varför ska vi tjata om det hela tiden?

Sent omsider fick han till svar:

SID det var nog i särklass det nördigaste innlägg jag någonsin läst!! hur fan kom du ens på den tanken... förövrigt kan man ju i så fall tycka det är lite fåningt att KTH ska "skryta" med att den är kunglig!! Vilket jag iofs inte tror dom gör.. den heter så för att den ÄR kunglig... precis som chalmers kallar sig universitet just för att det är ett universitet... det är en ganska gammal skola och jag har svårt att tro att dom gammla profesorerna satt och medvetet kom på att kalla den universitet för att sticka några nördar till stockholmare i ögonen!!=)

Hata Göteborg?

Enligt Anrell så är den nyblivne allsvenske mästaren Pontus Wernbloom kommunist. Det för tankarna till ett citat som, liksom många andra, är hämtat från min bror:

Det finns inget jag hatar så mycket som kommunister som inte super, knarkar och är promiskuösa. Och dessutom är veganer.

Frågan är om det serverades något veganpytt på Kamratgården.

Säga vad man vill, men...

I vanlig ordning är det ingen som sammanfattar gnabbet kring yttrandefriheten i Stockholms tunnelbana bättre än Anders, och i den här frågan står jag dessutom bakom honom. Eftersom reklam är en envägskommunikation som inte ger den andra sidan någon möjlighet att replikera (om den inte tänker som Carina Berg, fast saknar hennes hämningar), så är det orimligt att i den formen låta vem som helst uttrycka vilka budskap som helst i vilket sammanhang som helst. Gränserna för vad som ska vara tillåtet kommer alltid att vara godtyckligt dragna, men just tack vare omdömet hos de ansvariga och människors möjlighet att protestera och argumentera mot annonser de finner stötande så blir dessa gränser också möjliga att justera. Att de enda alternativen skulle vara att vi antingen släpper all reklam fri eller slutligen hamnar i en storebrorsstat, har jag svårt att svälja.

Anders & Måns vs Akbar & Jeff

Ankan är lite arg:



Akbar (eller kanske Jeff) är lite arg:

Går grön

Mina kompisar är med i det är enligt uppgift bara den näst bästa anledningen att bli medlem i ett politiskt parti, näst efter det har sina lokaler närmast där jag bor. Detta till trots har jag nu efter nästan ett år som hangaround, maskot och smygsympatisör, från ett bokbord på Skåne Social Forum impulsansökt om medlemsskap i såväl 'de Gröna som deras organisationer för unga och studenter. Förhoppningsvis kan detta ge mig en starkare plattform i min Raymond & Maria-inspirerade kamp mot orättvisorna och onödigheterna i samhället, samtidigt som jag själv hoppas kunna bidra med något till organisationerna. Den som hängt med i den här bloggen vet dock att min uppfattning, tack vare min förmåga att hysa från yttre påverkan befriade åsikter, på några punkter avviker från deras, t.ex. så

• förespråkar jag kärnkraftskritik framför kärnkraftsmotstånd,
• kallar jag mig kvasiqueerfeminist snarare än queerfeminist,
• och gud hjälpe mig, försvarar jag främlingsfientlig retorik.

Men nu blir det andra bullar och riktlinjer. Som sossen Yilmaz Kerimo så universellt konstaterade: Yttrandefriheten ska gälla så länge det framförda budskapet inte går emot partilinjen. Alltså: välkommen till en mer självcensurerande blogg! Eller?

Bröstcancerekomorötter!

Det är mycket bröst just nu. Igår köpte jag en rosa påse morötter på Malmborgs för att stödja Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj med en och en kvarts krona. Själva kopplingen mellan bröstcancer och morötter har jag dock inte riktigt kommit underfund med, trots den förklaring som ges av varuhuskedjan. Det hade varit mer begripligt om det rört sig om, låt säga, meloner.

Homoerotik VII

Hans tänder tänder ingen på!

Att det skulle vara något fel på musiken är däremot bevisligen otänkbart.

Måste dessutom kredda lite diskret.

Heliga kor och flugpapper

Sannas snack om individuell normativitet fick en känga av Queerdiktatorn, och nu ger hon svar på tal. Jag har inte så mycket att tillägga, mer än att jag tycker det är synd att Sanna inte bemöter den förmodan om att hennes uppfattning påverkas av vilken grupp hon umgås i. Det är nämligen ganska normativt att anta att någons åsikter är påverkade av dennes umgängeskrets, bara för att det råkar förhålla sig så för de allra flesta personer.

Jag fastnade mer för en kommentar till ett inlägg i diktatorns egen blogg, det vetenskapskritiska Är homosexualitet medfött?:

Jag läser en bok om ateism just nu som makes a lot of sense to me, men det är en grej som gör mig galen. Den darwinistiska principen är ju typ att allt som existerar har en viss funktion, vilket jag kan gå med på. Men författaren skriver att den underliggande anledningen till att folk vill ha sex är fortplantning. ÖÖÖÖÖÖÖH! För alla vill enbart ha fortplantningssex. För sex - kom ihåg att det bara finns kuk-i-fitta-sex nu - har inga andra “fördelar” (barn måste ju seriöst vara den mest överskattade saken som finns).

Jag gillar framför allt det där med ÖÖÖÖÖÖÖH!. Som vi alla vet är det ju samma sak att lyckas överrösta den andra sidan som att ha rätt. Och självklart har hon rätt i att sex uppstod för att de lite mer avancerade organismerna skulle få några sköna stunder. Hedonism ligger som bekant till grund för all utveckling. Nej, självklart måste Darwin ha fel, för ditt sätt att vara/ligga får ju absolut inte kontrastera mot hur naturen fungerar.

Jag har svårt att förstå vad någon ska med ateism till om de ändå bara tänkt leva sina liv efter en bok. Även om den är lite mer av Wikipedia-karaktär.

Dessa debatter

Vad man i den förefintliga politiska situationen ska göra av Kina och deras OS nästa år är ingen lätt fråga att besvara. Att en ung liberal debatterar mot en påläst höjdhoppare i TeVes morgonsoffa kanske kan sprida lite ljus över de möjliga alternativen, även om deras diskussion inte kan påstås leda någonvart. Stefan kan beskyllas för att sitta med näsan lite väl nergrävd i historieboken, men problemet är framför allt att det inte går att, som Frida, betrakta en idrottslig bojkott som en rent ekonomisk påtryckning. Det globala engagemang som finns kring de olympiska spelen innebär att aktioner får konsekvenser långt utöver de avsedda, och det borde därför finnas bättre sätt att göra livet surt för kineserna som sitter på makten.

I ♥ THN

Gå nu in här och rösta på den fantastiska staden Trollhättan till den nya svenska upplagan av Monopol, med tillnamnet Här & Nu. Att Malmö just nu ligger på Västerlånggatans plats är bara för komiskt för att rota i.

Damfotbollen tar sig på för stort allvar

Den skånsk-norrländske tränaren Andrée Jeglertz rasar över TV 4:s tilltag att Kina-VM:s finaldag till ära låta sina kommentatorer uppträda i lokal folkdräkt: De hade aldrig spökat ut sig på det sättet om det varit final i herr-VM. Det hör inte hemma där, damfotboll måste tas på ett seriöst sätt annars kommer vi inte vidare. Jämförelser med motsvarande förutsättningar bland manliga utövare är inte ovanliga bland dem som verkar inom damfotbollen, men trots att en jämställd idrott är ett självklart mål att sträva efter så blir dessa inte särskilt rättvisande.

Att fotboll är samma sport oavsett utövarnas kön har jag tidigare klargjort. Vad som däremot är relevant att notera är att (de för allmänheten intressanta) elitformerna av herr- respektive damfotboll är separata företeelser. Framför allt den tradition och globala etablering som ger herrvarianten en närmast unik ställning i fråga om popularitet, saknas hos damerna. Det är därför orimligt att som verksam inom damfotbollen förvänta sig att det går att bygga upp ett intresse för den genom att snylta på meriterna hos det andra könets motsvarighet (även om jag får medge att de hittills har gjort ett bra jobb med det).

Snarare borde man koncentrera sig på att skapa så bra förutsättningar som möjligt för sin egen etablering, precis som de verksamma inom andra (och mindre uppmärksammade) sporter än fotboll måste göra: regeländringar är en möjlighet att uppnå detta. Samtidigt är det viktigt att fortsätta motståndet mot det rådande gubbväldet inom fotbollsförbunden, vilka fortfarande har alltför stort inflytande över saker de inte förstår sig på. Utöver detta handlar dock inte idrottens jämlikhetsproblem mer om skillnader i förutsättningar mellan manliga och kvinnliga utövare av samma sport än vad det handlar om skillnader för utövare av olika sporter.

Homoerotik VI

Att dödsföraktande kasta sig mellan skålarna på olika överdimensionerade vågar vågar inte många.

Kärt barn har många gestalter

Och att jag idag bär rött för att visa mitt stöd för de tappra munkarna i Burma, kan ni tydligt se här.

Att jag inte skäms

Apropå tidigare inlägg så är jag tydligen en förbannad lögnare (och med tanke på de normbildande proportioner kvantiteten antagit, dessutom en ganska fruktansvärd sådan).

Homoerotik V

Den som dricker flest bärs bärs i regel ut först.

Det börjar bli svårare att tro att det bara är tillfälligheter.

När man talar om trollen...

De mest oväntade människor kan tydligen uppenbara sig för en när man råkar slå på Idol på TeVen.

Adjö, tjejkompisar

De som följt min blogg under en längre tid vet hur förtjust jag är i normer, inte minst eftersom jag ständigt har ett behov av att utmana sådana. De bör även vara medvetna om mina tidigare försök att närma mig diskussionen om normer som avspeglas i språket. Om deras beundran av mig dessutom sträcker sig så långt som till att följa mina vänners bloggar för att se vad jag inspireras av, kan de även ha kännedom om att normer inte går att bli av med, utan att de är något som man i varje sammanhang tvingas leva med i någon form.

Under min tidiga barndom var alla mina vänskapsförhållanden med personer av mitt eget kön. Visst fanns det lekar som alla barnen glatt lekte tillsammans, men oftast var uppdelningen tydlig och att vara kompis (i betydelsen att umgås privat) med en flicka var för mig något väldigt främmande. På låg- och mellanstadieskolan utmärkte sig de som bröt mot lekarnas könsuppdelning – t.ex. enäggstvillingen som kunde skiljas från sin bror genom att han var den av dem som lekte med flickor; eller tjejen som alla trodde var kille och numera ryktas vara en superhet negerflata som charmar och raggar upp alla straighta tjejer – men någon mobbning av dem förekom så vitt jag vet aldrig i vår medelklassidyll.

Vänskap mellan könen kan uppenbarligen vara en komplicerad historia i dagens samhälle. För att göra den binära distinktionen från heterosexuella parförhållanden (flick-/pojkvänner) har någon introducerat det till synes synonyma begreppet tjej-/killkompisar. Första gången jag hörde talas om det var troligtvis i slutet av mellanstadiet, några år efter att det förstnämnda börjat användas i min omgivning. Således var jag under dessa år så gott som omedveten om att man kunde umgås med personer av ett annat kön utan att pussas med vederbörande. Och min första egna kvinnliga kompis (enligt samma definition som tidigare) träffade jag inte förrän långt senare, i slutet av gymnasiet.

Men för att återknyta till inledningen, om man istället betraktar början av ordet tjej-/killkompis som ett prefix för att skilja ut de kompisar som avviker från normen om att ens vänskapskrets huvudsakligen utgörs av personer med samma kön som en själv, då är inte det särskilt meningsfullt ur mitt perspektiv. Min egen norm bör rimligtvis utgå från det faktum att en övervägande majoritet av mina vänner är av annat kön än jag, och därför ska jag hädanefter endast tillämpa prefixtitulering på dem som avviker från den normen. Från och med nu alltså: kompisar och killkompisar. Bara så att alla som ännu inte lagt sig till med könsneutrala pronomina ska veta vad de ska säga när de har kommentarer till mina berättelser om icke namngivna bekantskaper.

Romantik

Det var trots allt en rätt komisk händelse när kvinnan som ska föda mina barn inte ville se på Sportnytt och jag föreslog att hon istället kunde diska under tiden. Snart är det bara brynjan som fattas.

Argument utan argument

Det finns något befriande kaxigt i sättet på vilket Aristoteles avfärdade Platons idélära – att den är omöjlig, oanvändbar och onödig – som gör att man själv inte gärna vill missa de tillfällen som ges att tillplatta någon annans förslag med den argumentationen. Under SVT:s Argument i torsdags, efter tre fullständigt meningslösa debatter: den första om bensinskatt mellan en sida som skiter i miljön och en som låtsas bry sig om miljön; den andra om gymnasieskolors förnedrande insparksaktiviteter utan att beröra de maktstrukturer mellan elever som ligger till grund för behovet av sådana; den tredje mellan en vettig men babblande Peter Eriksson och en jurist som verkade ha huvudet någon helt annanstans än i debattämnet, blev det äntligen dags för ett nöjt leende att beträda mina läppar då två tillväxttomtar att med monotona och irriterande röster (kanske som en del av förklaringen till sin ståndpunkt) predika för införandet av engelska som officiellt språk i Sverige.

Att förslaget är omöjligt är inte svårt att komma fram till. Språks uppståndelse och användning regleras inte av politiska beslut utan av befolkningen och de behov som finns. Oanvändbart är det eftersom ett påtvingat gemensamt språk varken befrämjar inhemsk kultur eller överbryggar kulturella skillnader internationellt – lägg därtill att en stor majoritet av världens befolkning fortfarande inte har engelska som modersmål. Slutligen är förslaget onödigt, då ett användbart världsspråk förr eller senare kommer att uppstå antingen genom ett faktiskt behov av det eller tack vare möjligheterna för tekniskt konstruerade universalöversättare. 'Nuff said.

Scotland's for me!

Skottland lyckades för andra gången under det här EM-kvalet besegra VM-finalisten Frankrike med uddamålet efter ännu en nervpärs av sällan skådat slag. Tack vare nätets möjligheter kunde jag i direktsändning se stora delar av såväl den matchen som de oavgjorda nyckelkamper som utkämpades av våra nordiska grannar från Finland och Norge. Och inte blev det sämre av att Sportbladet rapporterade att det var en kanon av Bryan McFadden som gav upphov till det skotska segermålet (något som dock hunnit bli korrigerat nu).

Efter bästa förmåga försöker jag även följa alla de pågående mästerskapen, som damernas fotbolls-VM och herrarnas VM i rugby samt EM i basket, baseboll och volleyboll. Ibland tar det på krafterna att vara sportnörd.

Kalles Randiga Banan

Den här produkten blev kvällens stora chock. En chock som snart övergick i förväntan. Eftersom det låter så fullkomligt vidrigt så måste verkligen Abbalabbet, mot förmodan och allt vad sunt förnuft heter, ha lyckats göra den otroligt välsmakande. Annars skulle ingen någonsin vilja köpa den.

Hem, jävla hem

De första dagarna i mitt nya hem kan sammanfattas som kaotiska och rena döden toppat med lite strössel. Grundförklaringen ligger i att bredbandet inte har velat fungera, vilket har gjort att jag inte kommit åt bankkontot med de pengar jag tänkt leva på. Lyckligtvis räddades jag tillfälligt av en gammal sparbössa där ungefär tvåhundrasjuttio spänn i mynt låg undanstoppade. När dessutom TeVen saknade en antennsladd samtidigt som pengarna på mobilen tagit slut så var den totala isoleringen ett faktum: på Vildanden kan ingen höra dig skrika.

Det som ändå fått mig att härda ut är de vänner jag nu har i grannskapet, och då tänker jag inte minst på Mette. Nu har jag dessutom över dagen begett mig hem till födelsestaden och med hjälp av dess uppkopplingar förhoppningsvis rett ut alla besvär, därtill äntligen fått mitt antagningsbesked ganska precis 17 timmar före introduktionsmötet. Framtiden ser ändå hyfsat ljus ut.

Homoerotik IV

Detta är en anpassning till det nya system som vi inför inför den kommande säsongen.

Farväl till Gamla Väster

Med festivalen avslutad kördes idag det sista flyttlasset in till min Lundalägenhet, och det enda som nu saknas för att jag ska vara inflyttad där är därmed jag själv. Planen är att jag ska cykla in under morgondagen för att på så sätt manifestera att en ny epok av mitt liv inleds (och för att jag kommer behöva ha min cykel där). Detta innebär naturligtvis att en annan epok går i graven, nämligen den 23-åriga Gamla Väster-epoken, även om det fortfarande lär bli ett och annat besök hos min far som alltjämt bor där. Jag kommer att sakna...

• områdets lugn och skönhet trots det centrala läget.
  
• den rådande mentaliteten som ledde till att det inom distriktet lades fler röster på F! än på sd i senaste riksdagsvalet (även om partiets otroligt söte representant i vallokalen kan vara ytterligare en förklaring).
  
• känslan av att verkligen höra hemma mitt i smeten, ett av få privilegier under min uppväxt.

Däremot kommer jag inte att sakna...

• lärarna på Västra skolan som la grunden för min långvariga fiendskap till utbildningsväsendet.
• lyxkommersialiseringen av närområdet och den utveckling den riskerar att leda till för stadsdelen.
  
• fördomarna baserade på detta närområde, vilka gör att man känner sig som en utböling varje gång man hänger på Möllan.

Nu väntar en spännande omställning till livet på studentghetto i västlundensisk ödemark.

Lyckönskning med förhinder

Vad säger man egentligen till en kvinna som väntar barn inom den närmaste tiden? Jag upplever att någon form av lycka till-önskan lägger för stor vikt vid vad som kan tänkas gå fel, medan något i stil med lycklig förlossning känns en aning... krystat. Det bästa jag har förmått att komma på är trevlig nedkomst, men svenska språket tycks inte innehålla någon etablerad lyckönskningsfras. Så tills vidare är kanske det bästa man kan göra att rekommendera en låt som har rätt fin text, om än lite svår att uppfatta.

Homoerotik III

Det är kutym att gå på maskerad maskerad.

Blame Canada

Gårdagen innebar ytterligare en festivalafton på Mölleplatsen med många bekanta ansikten. Utöver en ny bekantskap från fredagsklubbandet fick jag under kvällen uppleva Miss Li med mitt högtidliga konsertsällskap, tillika min inspiratör. Efter det träffade jag på flera andra av mina små vänner, och för ovanlighetens skull dessutom en kusins sköna svåger som brukar tillhöra höjdpunkterna så fort han dyker upp på släktkalas. På vägen in chockades jag över det enorma publikuppbådet, men förstod snabbt att det var Peps det var frågan om.

Senare väntade en spelning med smått mysiga tvillingparet Tegan and Sara, som fick utstå kritiken Lite som en blandning mellan Alanis Morissette och Avril Lavigne; väldigt amerikanskt. Det lustiga med det konstaterandet var förstås, förutom att det var en smula elakt, att samtliga tre artister är från Kanada. Faktum kvarstår dock att kanadensare, hur gärna de än vill påstå motsatsen, inte sällan är mer amerikanska än amerikanarna själva.

Idag har jag stått i en 35-minuterskö för att prova en av festivalens mer populära läckerheter.

Homoerotik II

Jag kan inte få nog.

En ny dejtingfirma där singlar singlar slant om vem de ska gå ut med.

Lillebror vs. Lillhonga

Under de dagarna som festivalen fortgått har jag hunnit se Marit Bergman rädda en spelning med hotande låg stämning genom att utnyttja den scenvana hon utvecklat till att få igång den sega Malmöpubliken, ätit fem munkar under en Tommy Körberg-konsert, stått och frusit lite för länge i gåshuden framkallad av Lalehs låtar, samt med uppskruvade förväntningar sett filmen Hata Göteborg. Avslutningen möttes av rungande applåder, och både jag och de som för dagen utgjorde mitt sällskap kunde instämma i att filmen var väldigt bra och att rollerna var välspelade, givetvis med ett extra plus i kanten till Nic Schröder. Och även om våld och grupptryck aldrig har haft någon plats i mitt eget liv så kunde jag identifiera mig med huvudpersonerna i den vilsenhet som de upplever i kollisionen mellan olika former av vänskap.

Därför blir jag provocerad när min bror, som jag aldrig såg röken av under visningen, påstår att han också såg filmen och fäller omdömet att karaktärerna var platta och relationerna i kompisgänget saknade trovärdighet. Jag kan inte annat än att ta det personligt när han påstår att de sociala strukturer som jag kan känna igen mig i inte finns, och jag undrar om det inte i själva verket är han som saknar livserfarenheten för att uttala sig om en sådan sak.

Festival i stan

Igår var det dags för Malmöfestivalen att dra igång. Min första festivaldag tillbringades enbart vid och omkring Mölleplatsens tre konsertscener, där jag fick sett spelningar av de två Norrköpingsbanden Laakso och Slagsmålsklubben, samt fantastiska värmländska Detektivbyrån. Kvällen avslutades på KB med en saftig musikalisk käftsmäll komplett med publikanstormad scen och polispådrag, allt givetvis signerat TTA. Under denna sena dag hann jag även oplanerat springa på bekantskaper från vitt skilda sammanhang vid inte mindre än arton tillfällen. Kvantitet över kvalitet är vad som verkar gälla för mig just nu.

Ikväll spelar bl.a. Marit Bergman som, om jag får skryta lite, älskar min kusin.

Himmelsgrått

Jag har insett att jag börjar tycka mer illa om Malmö FF för varje dag som går. Anledningen är klubbens supportrar som mer och mer breder ut sig på Anjas blogg med sina gnälliga anmärkningar som med sina ofta förminskande och hånfulla ordalag visar på en total oförmåga att tåla kritik mot föreningen. När dessutom en av dessa skribenter publicerar sin smygsexistiska dynga i mitt namn, då är måttet rågat.

Förmodligen bottnar allt i den stinkande urmalmöitiska mentalitet som genomsyrar klubben och, vilket krönikören mycket riktigt påpekade i det tidigare utspel som drog igång opinionen, ligger till grund för dess förfall. Om jag varit mer teatral hade jag sagt till belackarna: Lägg ägg! Ju förr ni inser att ni är fanatiska ignoranta storstadsbönder ovärdiga att kyssa fötterna på ett geni som Gatu, desto bättre för er.

VARFÖR?!

... var jag inte där?

Vote Dudes for the Legalation of Hemp

I Sydsvenskans huvudledare kunde man idag (-arna) läsa om de 270 ungdomarna som polisen omhändertagit på reggaefestival i Uppsala, där det av förklarliga skäl lär ha rullats en och annan jolle. En överläkare och ungdomssektionschef uttalar sig glatt om polisinsatsen:

Enligt Liljeberg kan just musikfestivaler fungera som en inkörsport till narkotikaanvändning. Ruset kan bli en mall för hur musiken skall upplevas:
”Nästa gång man går på festival blir det inte samma sak om man inte rökt på”, som Liljeberg uttryckte saken.

Om det är det värsta de har att skrämmas med i fråga om de här substansernas eventuella beroendeframkallning, då är det närmast löjligt att som i artikelns avslutning dra resonemanget vidare till unga människor som får sina liv förstörda av drogberoende. Jag är som bekant ingen anhängare av droger i allmänhet, men jag är kritisk till en lagstiftning som bygger på traditioner och fördomar.

Och glöm inte budskapet.

Homoerotik

Lättroad som jag är har jag insett hur mycket jag gillar att stapla homonymer. Detta är något som jag har sysslat med även i tidigare inlägg, men mitt senaste favoritexempel är följande mening:

Efter några välfyllda vinglas vinglas det lätt en smula.

Kyn passa ekki

I den webbaserade isländskkurs som jag satt tänderna i förekommer en övningsuppgift av typen HVAÐ PASSAR EKKI? där alternativen är konungur, þræll, drottning och prins. Oavsett kunskaper i det isländska språket tror jag att de allra flesta hade kommit till slutsatsen att trälen är den som inte passar i det högadliga sällskapet. Rätt svar enligt facit var dock drottning, av den förmodade anledningen att hon är av kvinnligt kön och att ordet därmed har feminint genus. Detta är faktiskt exempel på en situation där genusmarxism hade eliminerat all tvetydighet och därmed gjort en hel del nytta.

Dramatiken stegras

Följetongen kring min högskoleansökan går vidare. Struken från båda mina val såg jag till min förtjusning att det ännu fanns platser kvar vid det andrahandsalternativ som jag alltjämt varit inställd på att läsa. Men eftersom jag som sagt var struken från kursen hos studera.nu så kunde jag inte heller göra en efteranmälan där, utan har istället fått förlita mig till ett mejl skickat till institutionens studievägledning, från vilken jag nu spänt inväntar ett svar efter att den på tisdag blivit bemannad igen.

Innan dess hann jag med att efter två veckor få svar från den kursexpedition som bär ansvaret för att det har kunnat gå till på det här viset, och där få beskedet att jag skulle vända mig till Lunds antagningsenhet för att ställa saker till rätta. Under de tre dagar som återstod till att andra urvalet skulle bli klart så ringde jag dit ett antal gånger, första dagen för att bli informerad om att deras telefontider är vardagar 9-12, dag två och tre blev resultaten identiska: ett meddelande om att de skulle vara tillbaka i luren efter klockan elva följt av en timme där det tutar upptaget.

Dissa inte Glenn

Sportbladets Stefan Alfelt tyckte förresten att det inte längre hade med idrott att göra när Glenn Hysén invigningstalade på Pridefestivalen.

– Jag lovar att de finns där, även om många blivit utmattade och lagt av efter några år i omklädningsrummets verbala odör, läste Glenn självkritiskt vackert upp om de bögar varken han eller jag vet att vi träffade på under våra aktiva år.
Därför att vi båda är så gamla att vår ungdomstid var tiden före då homosexuella vågade stiga ut ur garderoben. På min tid skämtade vi inte om bögar eftersom vi knappt visste att de fanns, men i dag är det korrekt för oss att säga att vi förtryckte dem ändå.

Han tycks dels glömma att Glenns aktiva karriär var betydligt längre än hans egen och att svårigheterna med öppenhet inte är begränsade till junioråldern. Och av någon anledning verkar han ha fått för sig att nedvärderande skämt är den enda formen av förtryck som förekommer i det här sammanhanget.

Men man behöver ju faktiskt inte vara så negativ mot en förskräckt skribent. Filtrerar man bort sarkasmen från innehållet så blir hans resonemang ändå träffsäkert. Däremot tycks han väldigt exklusivt sitta inne med vissa uppgifter.

Krönikörens uppsplittringsförbannelse

Som en följd av Sydsvenskans sportkrönikörs beslut att under tisdagen välja att bevaka kvällens DN-gala framför Skånederbyt på Malmö Stadion har några lustiga kommentarer från missnöjda himmelsblå bönder letat sig in på hennes blogg Gatukontoret. Jag okynnesciterar lite:

Det finns ju några på SDS-sporten, Håkan Malmström t ex, som är pålästa och kunniga när det gäller fotboll. Om de skriver krönikor om detta så kunde Anja bevaka sina paradgrenar, dvs modern feministkamp och tamfotboll.

Självklart är det otänkbart att en matchkrönika uteblir efter att MFF bjudit på en intetsägande tillställning i mittenträsket av tabellen, och inte finns det vid ett dylikt tillfälle något utrymme för bevakning av landets största tävling i en av landets för tillfället mest populära sporter. Om nu Malmö ska föreställa en mångkulturell stad så omfattar det tydligen inte idrottskulturen. Det finns saker jag kommer att sakna och saker jag inte kommer att sakna efter att jag har flyttat. Men mer om sånt i ett senare inlägg.

Sex småqueera månader

Det slog mig att det nu har gått ett halvår sedan jag på allvar lärde känna pride-Anders i och med att jag googlade efter mitt eget smeknamn och fann det här inlägget i hans blogg, vilket inledde en korrespondens som blev upprinnelsen till att jag inbjöds till hans schlagerfest. Som mer eller mindre direkta följder av denna bekantskap har jag till dags dato hunnit göra dessa saker:

• författat arton blogginlägg vars innehåll har kunnat sorteras under kategorin kvasiqueert
  
  
• burit upp en banderoll med bilder av olikkönade pepparkaksformar i ett demonstrationståg
  
  
• reflekterat över det mesta som har med kön, relationer och sexualitet att göra, och därmed blivit klokare på vad Axel brukar snacka (men inte blogga) om
  
  
• lagt mig i jämlikhetsdiskussioner med såväl idéer på det teoretiska planet som förslag till praktiska åtgärder
  
  
• utnyttjat mattekunskaper från tre års högskolestudier till att konstruera en avancerad queerordvits
  
  
• insett att jag inte nödvändigtvis kommer behöva frångå mina individuellt typiska attraktionsmönster för att få ett lyckligt liv
  
  
• börjat besvara frågan om vilka egenskaper jag attraheras av hos en tjej med motfrågan om inte det är en lite väl heteronormativ formulering (även då frågan ställs av en tjej som jag för tillfället är attraherad av)
  

Puss på dig och tack för inspirationen!

Åtminstone rätt vecka för att dra till Stockholm...

Upptäckte nyss en lite kul annonsrubrik på Facebook:

Blivande kvinnlig Handelsstudent söker bostad

Smålustigt meningsutbyte

Jag: Öl innehåller väl mycket energi?
Far: Det kanske det gör, men det innehåller mycket kalorier också.

Det är aldrig för sent

På den nyss gångna festivalen var jag med om två redan nämnda fyllor, som dessutom råkade vara de första i mitt liv och därmed eventuellt bör tituleras fjortisfyllor. Att de kommer vid 23 års ålder kan nog bäst förklaras av min bakgrund, där jag växte upp i ett hem utan fulla förebilder, upplevde en högstadietid utan grupptryck följt av en gymnasietid utan suparpolare, och att när jag väl kom till LTH, med den beryktade dryckeskultur som finns där, så var alla de häftigaste personerna nykterister. Därutöver kan det faktum att jag ofta inte agerar särskilt nyktert när jag är nykter ha spelat in.

Jag har också sedan länge varit föga bekväm med märkbart berusade personers uppträdande och haft klart för mig att jag inte vill bli så full att jag blir till besvär för andra, varför jag alltid varit noga med att inte överträffa mina tidigare intagsnoteringar med för bred marginal. På festivalen kom jag så underfund med att jag trivdes bäst i ett tillstånd där motoriken och anständigheten sjunkit, medan min analytiska förmåga alltjämt låg på en knivskarp nivå. För att hålla mig på den nivån bestämde jag mig för att inte dricka mer än att jag kunde rabbla trettio decimaler av π på tyska, eftersom detta är en handling som kräver att man rotar i sitt minne samtidigt som man aktivt utför översättningen av varje siffra. Således är det tänkbart att det ger en bra indikation på var man ligger för tillfället.

Torsdagens fylla genomlevdes huvudsakligen sittande eller halvliggande i en one-on-one-situation och skulle därför kunna kallas för en horisontell fylla. I detta fallet underlättade alkoholen för mig att presentera några av mina idéer om saker och ting och därmed kunde känna att jag bidrog till ett intressant samtal. Jag är visserligen medveten om den känslan inte på något sätt betyder att jag verkligen var intressant, men även i efterhand tycker jag att jag fick en hel del sagt.

På lördagen var situationen helt annorlunda (d.v.s. mer vertikal), med en röjig konsert där jag dras in i gröten framför scenen och med min inlevelse i låten Please Please Please försöker övertyga personen som tidigare hade varit intresserad av mig att bli det igen, ända tills en främling tar tag i henne och två gånger om knuffar iväg mig dryga fem meter. Det skulle sedermera visa sig att han, à la Glenn Hysén, förklarat detta beteende med att jag skulle ha tagit honom i skrevet.

Hur som helst blev min reaktion på denna avhysning bara ett garv och en gränslös lycka över att jag struntade i vad den neanderthalaren hade i kikaren eftersom det bara rörde sig om en natts aktiviteter, medan jag å min sida hade fått tjejens msn och därmed kunde vara hennes vän för evigt. Detta förklarade jag också för de andra flickorna i sällskapet, i andetaget innan jag kungjorde att jag älskade dem men inte ville ligga med dem. När de tyckte att jag borde gå och leta upp någon ny att ragga på inför natten så kände jag inte att jag hade något som helst intresse för det heller, just eftersom en natt kändes så försumbar i ett större sammanhang. Jag hade tidigare haft en viss oro för att alkoholen skulle göra mig till något som jag inte ville vara, men jag blev tvärtom en närmast fulländad platonsk myshumanist. Ingen av fyllorna förde med sig några negativa konsekvenser och jag har därför fört upp alkohol närmast efter scoutrörelsen på listan över saker som jag i fortsättningen inte kommer tolerera skitsnack om.

Dessutom fick jag medhåll för mitt asexuella raljerande av en person av manligt kön som råkade befinna sig i vårt sällskap just då. Kanske är det så som de säger, att Boys is the new girls.

Emmaboda den andra

Tillbaka från årets Emmabodafestival tänkte jag ägna det här inlägget åt att inleda en sammanfattning av mina upplevelser under veckan:

Tisdag
I sällskap med min brors kompisgäng bar det av till ett något glesbefolkat festivalområde i tokregn. Lyckligtvis väntade det värsta ovädret tills Camp mmm... gatt:s partytält var rest, och under resten av veckan höll sig skurarna väldigt korta och intensiva, vilket gjorde det lätt att ta betäckning och hålla sig relativt torrskodd. Under kvällen blev lägret invaderat av ett mellanstadiedisko som försökte liva upp stämningen. När musiken och de fulla gästerna som trampade på våra saker blivit tröttsamma (efter ungefär en kvart) började dock tankarna ledas till den här sketchen. Min nattsömn försvårades av den högljudda och obscena musiken i närområdet och det faktum att jag tvingats överlåta ungefär 2/3 av min sovsäck till en av min brors kompisar, samma som senare gjorde ett dramatiskt uttåg från festivalen genom att gå bärsärkagång i lägret och riva ner tält, smälla ballonger och slänga ut folks packning.

Onsdag
Nu drog det roliga igång på allvar med förfest och spelningar av bl.a. ett av förklarliga skäl populärt lokalt kompisgäng och de alltid lika festliga Billie & the Visiondancers, som ju egentligen heter något helt annat. Under dagen anslöt dessutom både en och två andra bekanta med sina respektive sällskap och hos det förstnämnda, som jag kom att campa och umgås med under större delen av festivalen, fick jag tillfälle att använda mina nyvunna partytältskonstruktionsfärdigheter ännu en gång. Dessutom började lite festivaltypiska känslor att sättas i gungning och skapade något som var riktigt mysigt så länge det varade.

Torsdag
Ytterligare allvar tillfördes i och med att detta var den första riktiga festivaldagen. För två riktigt underhållande spelningar stod Detektivbyrån och den för dagen Doris-stajlade Miss Li, men även otippade Las Palmas kunde sticka ut med festivalens mest minnesvärda rimmande textrad, som gick något i stil med Vissa är rädda för mjukost, men jag käkar mjukost till frukost. På kvällen väntade Blekingskameriterade akter som Of Montreal och Au Revoir Simone, vilka huvudsakligen avnjöts under en horisontalfylla där jag även lyckades spilla nachodip på mitt enda par byxor, uppleva ett chilltält med kuddar och vattenpipor som att träda in i en sagovärld, och få en förpackning äppelvin krossad under ett gästande knä i mitt tält.

Fredag
Fredagen inleddes med att jag omedvetet ställde till med festivalens mest komiska scen när jag nyvaket kisande iförd regnjacka, gummistövlar och kalsonger tillfälligt lämnade mitt tält och oväntat råkade konfronteras med mina lägerkamrater trots den tidiga timmen. Fetaste överraskningarna från dagens spelningar var att Timo körde en vers ur sin VM-hit Bollen måste dö och den avklädda scenshowen som timmarna efter att ha skrämt upp publiken på Kristian Anttilas spelning försökte bjuda mig till sitt hotell på efterfest, något som jag vid tillfället inte riktigt var på humör för.

Lördag
Sista dagen bjöd på flera riktiga fynd bland spelningarna. My Darling YOU! imponerade med stampande sjutaktsintensitet och en rappare rappare än CK måste vara svårfunnen. Som lite av en festivalfinal bjöd Shout Out Louds, som jag tidigare lyckats missa vid alldeles för många tillfällen, på en hejdundrande spelning där en ny och vertikal fylla maskerade alla eventuella brister. Sen blev det platsbyte med min bror följt av full fokus på hemresan och därmed inte mycket att rapportera från söndagen.

Veckans slogan IX

Malin J. Knutsson – j:et står för jävligt skön

Grattis i efterskott!

Alla gillar Möllan

Möllevångsfestivalen har dragit igång, och även om jag inte helt har fattat vad som är grejen med den så var det i alla fall ganska trevligt att i sällskap med min brors kompiskrets promenera från Södervärn via 'torget till Folkets park för att sen sitta där i några timmar och dricka öl inom hörhåll från stora scenen under spanandet efter lokala profiler. Jag såg både en Orvar och en Anja.

Kvällen fortsatte med nachojakt på 'torget och lite slött klubbande med andra bekantingar som avslutning. En av dem råkade spotta på min haka när han pratade, men av detta blev jag mest road i och med de associationer jag fick. Som helhet är jag nöjd med kvällen.

Vissa frågor kan inte ens jag själv svara på

varför är sockernisse så söt?
vart kommer allt det söta ifrån?
hans vänskap är som glasyr på en riktigt smarrig tårta
hans skratt är som strössel på mjukglassen
hans dans är som överraskningsbitarna i twix-påsen
och hela hans varelse
är som ett efterrättsbord
hela sockernisse
är en blandning av sött
som alltid gör
att man blir bubblande glad
som av en sockerkick

och tusen rosenbeströdda tack till Lena

Another jamboree

Igår styrde jag kosan längs några av Göingebygdens lortigare vägar för att hälsa på några av mina små vänner på det stora scoutlägret utanför Rinkaby. Jag fick en inblick i hur spektaklet fungerar och varför så många åkt dit, träffade ett antal roliga människor, delade med mig av mina ukulelefärdigheter, fick veta hemligheten om portalernas betydelse inom scoutrörelsen, blev bjuden på middag så att jag kunde stanna tills det löjligt sena sista tåget från Kristianstad gick, och smälte in så väl att jag fick vara med i lägrets officiella tidning. Och att bli förevigad är aldrig fel på en dag väl värd att minnas.

Thank god it's Sunday

Ett enormt mycket bättre sätt att tillbringa en söndagkväll än att sitta hemma och jämra sig över att en ny arbetsvecka är på väg att börja och att man inte har något knäckebröd hemma är att gå ut och svira med en barndomsvän som är i stan över dagen. Aftonstämningen på Folkets Parks uteserveringar, med bl.a. levande musik på Cuba Café, var något upplyftande i hästväg. Söndagen har verkligen potential att bli veckans nya heta utekväll.

Söt som sirap och len som honung

Jag gillar förresten min senaste namne.

So ja!

Idag noterade jag att för den som vill avnjuta sushi i sitt eget hem (och inte orkar bege sig utanför Gamla Västers gränser när de går och handlar) finns två olika märken av den oumbärliga japanska sojan att välja mellan. Den ena var känd från så gott som alla sushibarer och kostade dubbelt så mycket som den andra. Frågan är om den är dyrare för att den är bättre, vilket då i sin tur skulle vara anledningen till att den finns på alla sushibarer, eller om det beror på att den har kontrakt med alla sushibarer i marknadsföringssyfte och måste kompensera utgifterna för det. Det är sånt som gör att marknadsekonomi bara fungerar i teorin.

Fånerier till höger och vänster

Det är på något sätt otroligt komiskt att i dagens tidning läsa om den sionistpristagande sd-politikern och den prisutdelande organisationens upprördhet över hans engagemang i ett parti med nynazistisk bakgrund. Organisationens ordförande kallar pristagaren för en "nyttig idiot" medan pristagaren kallar organisationens agerande för "direkt löjligt". Jag har tidigare hört om Sverigedemokraternas interna spänningar i Mellanösternkonflikten, där det traditionellt antisemitiska äldre gardet är skeptiska till den partihållning som de yngre och mer antimuslimska medlemmarna arbetat fram.

Å andra sidan är jag själv inte mycket bättre, med min åsikt att de är lika goda kålsupare allihop och medföljande skeptiska inställning mot alla som tar någon sidas parti. Dessutom är det nästan lika komiskt med en låt som den beryktade Demonstrationssången, som förmodligen aldrig har sjungits av en särskilt stor andel palestinier.

Att gå en spännande höst till mötes

Då jag till hösten planerat in ett uppehåll från min ingenjörsutbildning har jag nu återigen kastats in i kurskatalogens katakomber. I mitt antagningsbesked från VHS står att läsa att jag har blivit antagen till en utbildning som jag tidigare blivit meddelad att den är inställd, och därmed struken från det andrahandsval som jag var inställd på att ägna terminen åt i stället. Jag älskar högskolebyråkrati.

Go Glenn!

Nyheten har nått mig att Glenn Hysén blir en av invigningstalarna på årets Pridefestival i Stockholm, med just Sport och idrott som tema. Det var av ett inslag med just Hysén i ett TeVeprogram om "varför bögar inte spelar boll" som jag inspirerades till vad som senare skulle komma att bli det kampanjförslag som jag så smått har börjat dela med mig av, med idel positiva reaktioner i den mån de förekommit.

Idén är att ge utövare och supportrar en möjlighet att visa att de tar avstånd från homofobi och inte accepterar att spelare på elitnivå inom flera idrotter tvingas smyga med sin läggning. Med majoritetsstöd skulle en sådan kampanj skapa ett betydligt öppnare klimat och leda ett stort steg närmare en idrottsrörelse för alla. Även i den händelse att den inte får tillräcklig uppbackning så skulle en tydlig kampanj bryta den beklämmande tystnad som gör att läget inte förändras. För trots att jag själv under lång tid har varit intresserad av både idrott och hbt-frågor så var det inte förrän vår kära Mona en gång i tiden tillträdde som idrottsminister som jag ens blev medveten om att de här problemen existerade.

Det känns således ganska uppenbart att en sådan här kampanj kan göra mycket nytta, och förutsättningarna för mitt förslag att uppmärksammas och diskuteras blir knappast bättre än till årets Pridefestival. Jag passar därför med glädje vidare bollen till dig, Anders.

Parrty

Det ser ut som om jag kommer ha något slags inflyttnings-/födelsedagsfest den 21 juli. Eftersom det fortfarande är väldigt mycket som känns ovisst kring det arrangemanget så undviker jag helst att bjuda in någon i det här skedet, utan låter istället de personer som läser det här bjuda in sig själva. Vad är det värsta som det kan leda till, liksom?

Veckans slogan VIII

Isländska - sött på nåt patriarkalt sätt

Isländska språket har genusformer av alla räkneord 1-4, enligt följande:
maskulinum: einn tveir þrír fjórir
femininum: ein tvær þrjár fjórar
neutrum: eitt tvö þrjú fjögur

Kredden går den här gången till Cykelpiraten.

22:22-insikt

En bra överlevnadsgrej att ta med mig till min egna lägenhet som jag snart flyttar till kan vara att aldrig ha slut på knäckebröd hemma. Särskilt inte på en sen söndagkväll.

Ännu en loserålder avklarad

Innan ännu fler hinner missa det: jag fyller 23 år idag.

Än så länge har firandet inneburit en panikutekväll på Debaser med en pågående The Clientete-konsert vid övergången och en överraskningsdrink efteråt, samt att kunna njuta av K.B.:s närvaro. Därefter att stiga upp klockan åtta på morgonen för att assistera vid mors flyttning. Ett flyttlass och en IKEA-leverans senare blev det en snabb lunch följt av Filip och Fredrik i Sommar i P1 och en brinnande ovilja att montera ihop ett köksbord.

Sen blir det restaurang med familjen ikväll, vilket även kan betraktas som ett avsked till mitt kära Gamla Väster (som jag dock ändå kommer finnas kvar på i några veckor till) och att vara av den ytterligare anledningen att min bror än en gång var ofin nog att fylla, den här gången sina 20, dagen innan. Presenter, sång och tårta har dock fått kliva åt sidan den här gången, och det är fortfarande svårt att komma ifrån känslan att mina födelsedagar blir sämre för varje år.

Imorgon ska förresten min dubbelgångare fylla år och min nya lägenhet målas om.

Veckans slogan VII

För att anta utmaningen från landskapets övriga kommuner som har kläckt mästerverk i stil med Hårda bud i Mellerud och Vår kommun Färgelanda - Din bästa medspelare i det goda livet. Jag ger er:

Bengtsfors - kommunen som behöver en ESS-anläggning mer än Lund

(kredd som alltid till Anna Röd)

Flytt på fläsket

Efter att ha tillbringat dagen med det kånkande det innebär att köra skräp som vi hunnit samla på oss under lägenhetens livstid (vilken i det närmaste är identisk med min egen) till tippen - förutom den andel av det som var min och istället kördes till min nya lägenhet - känner jag mig ganska sliten och kan efter att ha samlat tankarna konstatera ett par saker.

För det första: Om man är en väldigt sentimental person är det svårt att flytta av fler skäl än det att man när som helst efter att ha lämnat sitt gamla hem kan komma att träda in i ett upplösningstillstånd. Kanske kommer de som blir bjudna på inflyttningsfesten att ha sådan tur att det tillståndet har uppnåtts redan då.

Det är väldigt svårt att känna tillfredställelsen av att ha gjort en insats för miljön efter att ha besökt återvinningscentralen, eftersom den knapphändiga information som finns tillgänglig på plats gör det svårt att avgöra om saker och ting hamnat där de kommer göra nytta, eller om de i bästa fall bara blir uppfiskade av personalen med den långa kroken. Den begränsade stämningsskillnaden från motsvarande plats för besjälade föremål är heller inte direkt något som underlättar separationen och gör att man ser fram emot nästa besök. Alltså: lite mindre kyrkogårdskänsla och mer broschyrer hade inte skadat.

Det bästa med att bli gammal är att man fyller år

Gårdagen innebar födelsedagsfester, med betoning på 20-åringar. Den ena hölls i den trogna gamla lägenheten, ur vilken en utflyttning pågår för fulla muggar, och var till min brors och några av hans vänners ära. När jag väl tittade in där hade den förmodligen redan passerat sin topp för ett bra tag sen, men det hindrade inte mig från att liva upp med lite Pipettesdans och Brainpoolnostalgi. Det var därtill den andra festen för kvällen där någon trodde att en annan festdeltagare var min bror (vilket han i det här fallet också var). Mest glad var jag över att lägenheten fortfarande stod kvar när jag återvände efter en övernattning på annan plats.

För kvällens första 20-årsfirande väntade en resa till Eslöv och mitt första besök hos Mette. Redan på tåget dit fick jag äntligen träffa min mytomspunna dubbelgångare (en upplevelse som han dokumenterar så här), och faktum är att det enda som separerar oss från att vara samma person är sju år och en dag. På denna betydligt mer sansat förlöpande tillställning träffade jag även flera andra trevliga människor och blev bjuden på god mat, och det hela avslutades med att ett urval av gästerna begav sig till hemstaden (som alltså snart inte längre är hemstad) för att rulla hatt. För att hinna med att vara på två ställen samtidigt blev jag emellertid nödgad att avvika i förtid, dock alltjämt i ett glatt leende tillstånd.

Ty Mette är en vän som det är svårt att känna något annat än glädje av att vara med. Och för att ingen ska tro något annat framförde jag den här dikten som jag hade skrivit till henne:

Röd är rosen
blå är violen
Så söt är Mette
att man trillar av stolen

Hon dansade in
i ett liv ack så grått
har fyllt det med solsken
under året som gått

Snart fyller förresten även jag år.

of Malmö

Och innan jag går och lägger mig måste jag bara instämma i hyllningskören till den "frispark i krysset" som dagens Anja-krönika var. Det är närmast rörande att beskåda intresset för frågan om vad som är galet i Malmö FF:s agerande, och i förlängningen hela den grundmurade stadsmentaliteten.

För att citera Sailor Moon: Riktig skönhet är intelligens och engagemang. Det är alla ni inflyttade Möllanpretton som har räddat den här staden från total förfulning. Tack för att jag inte längre behöver skämmas över att vara härifrån.

Socker-Nisses Greatest Hits

När jag i en konversation med min skolkamrat och före detta cofadder började berätta om några av de spännande människor jag har lärt känna på senare tid, inflikade han snabbt att jag faktiskt också själv borde betraktas som en tämligen spännande människa, med tanke på allt jag ställt till med genom åren. För att ha något att publicera på bloggen idag bad jag honom att sammanställa denna topplista:

1. K.B. Facts
   
   
2. Teknologslampan på ukulele
   
   
3. Matematisk motbevisning av heteronormen
   
   
4. "I ♥ THN"-knapp
   
   
5. Att försöka övertyga två unga kvinnor om att jag är nykter genom att springa mot dem och något sluddrande skrika "Jag är FAN inte full!"

Så okej, jag antar att jag är ganska spännande.

Liberal, schmiberal

Att Folkpartiet inte lever upp till sin ideologi är väl ingen nyhet, och jag är fortfarande tämligen övertygad om att Piratpartiet var det mest liberala alternativet i senaste riksdagsvalet. Hade det här utbytet gått längre (och påbörjats tidigare) så hade de rent av kunnat ha chans på 4 %-spärren. Vad fp egentligen är har dock förmodligen aldrig formulerats lika klockrent som av en kille som har Carl Bildt som idol:

de är mer sossar med moderatkomplex som ätit för lite fisk

Hellre apberg än sopberg

En insikt har kommit till mig under ihoppackandet av de tillhörigheter jag samlat på mig under den nästan 23 år långa lägenhetsepok i som snart är till ända. Jag har tidigare varit resignerat kritisk till webbcommunities, som t.ex. den hårt granskade Apberget, där barn kan köpa presenter till varandra som sedan syns på deras presentationssidor i något slags evig popularitetstävling på nätet, men jag har nu börjat se det fina i kråksången.

Förutom att det är en hemskt fiffig affärsidé att sälja låtsassaker för riktiga pengar så borde det verkligen bespara miljön en hel del ansträngningar om barnen lägger sin veckopeng på digitala blommor och skotrar istället för plastigt skräp som flugits hit från det som förr kallades Bortre Indien. Att jag inte ens själv i min barndom använde mina surt förvärvade slantar till vettiga saker gör att jag har svårt att tro att det finns någon som har gjort det.

Det kan vara värt att påminna om ett klipp från lördagen.

Veckans slogan VI

A-delen – för den mer hugade Sydsvenskanläsaren

Of mice, men and rats

Daniel Nannskog är upprörd över en historia som enligt egen utsago får honom att "framstå som en galning". Somliga har det då inte lätt.

Mer om kvasiqueerfeminism

Eftersom diskussionen som föranledde föregående förklarande inlägg ännu inte är över så är ytterligare utredning av begreppet på sin plats.


En första kritik mot strömningen var att den genom att betrakta reproduktion som det biologiska syftet med sexualitet gör alla som har en annan läggning än hetero till något slags "freaks of nature". Med tanke på hur grym, hierarkisk och oförlåtande naturen är så borde dock ingen behöva deppa över att inte vara en funktionell del av den. Det ytterligare faktum att den biologiska evolutionen anses sakna mål medför att det inte heller är meningsfullt att tala om något som ett naturens misslyckande, eller "freak" om man så önskar.

Kvasiqueerfeminism handlar mycket om en kritisk inställning till vetenskaper och att ta avstånd från en övertro på dem. Man anser att t.ex. föreställningen att allt mänskligt beteende kan förklaras av sociala faktorer innebär en övertro på samhällsvetenskapen, på samma sätt som föreställningen att naturen är en lämplig förebild för hur vårt samhälle ska fungera innebär en övertro på naturvetenskapen.

Med matematisk terminologi skulle man kunna kalla kvasiqueerfeminism för en generalisering av queerfeminismen, då man utvidgar villkoren för giltighet till ett scenario där det är bevisat att det finns uppgifter som könen genetiskt har olika lämplighet för. Priset man får betala för detta är att det inte längre går att betrakta total jämställdhet som ett självändamål, utan att varje enskild situation måste värderas och kan bli nödvändig att lämnas därhän ifall det inte gagnar samhället i tillräckligt stor utsträckning att motarbeta biologiska skillnader för att jämställa den.

Dagens groda

Efter att ha läst artikeln i Sydsvenskan måste dagens mest motiverade fråga lyda:

Om en ätlig groda äter en oätlig groda, blir den oätlig då?

Min bror och djuretiken

Idag kallade jag mig hycklare för att jag har de matvanor jag har trots att jag inte klarade av att titta på det här inslaget längre än under dess första minut. Min bror avfärdade dock min moraliska tvekan med denna parallell:

Jag klarar inte av att se på när barn föds, men jag leker gärna med dem ändå.

Vad säger man?

Do you remember the riots...

Det är lätt och dessutom ganska fjantigt att vara efterklok, men här är min lista över de bästa låtarna att starta upplopp till som borde ha spelats på aktivisttemafesten i fredags.

1. The Tough Alliance - Make It Happen
   
2. Vapnet - Ge dom våld
3. Florence Valentin - Allt dom bygger upp ska vi meja ner
4. bob hund - Nu är det väl revolution på gång
5. Raymond & Maria - Nej
   

Vilka är bäst? Tjejer eller killar?

Måns och Gudrun debatterar. Väl värt att påminna om i dessa tider av heta diskussioner.

Veckans slogan V (med inledande dialog)

RÖVBANAN

- Vad är en rövbanan?
- Det är en sån banan som man inte äter...





Rövbanan - en sån banan som man inte äter

Kvasiqueerfeminism

Trots att detta är ett begrepp som jag alldeles nyligen lanserade så har det redan fått en hel hög med feministklagomål:

kvasi, bara ordet är äckligt! vet inget bra som börjar på kvasi!

Därför är det kanske hög tid för ett förtydligande. Kvasiqueerfeminism bygger i grund och botten på vanlig gammal hederlig queerfeminism. Skillnaden ligger i att man inom kvasiqueerfeminismen utgår från att vissa skillnader mellan män och kvinnor är biologiskt betingade snarare än socialt, eller att socialt konstruerade könsroller i vissa fall bottnar i någon biologisk olikhet. Men eftersom vår biologiska programmering helt och hållet är inriktad på att få oss att gå våra geners ärenden, vilka inte nödvändigtvis behöver sammanfalla med våra egna intressen som individer och kollektiv, är det ofta vettigt att dissa dessa biologiska skillnader och ifrågasätta normerna.

Och det finns väl inget dumt med att göra uppror mot frihetsbegränsande strukturer, vare sig de är biologiskt eller socialt konstruerade?

It is dance in People's Park

Få saker gör mig så uppspelt som offentliggörandet av listan över årets sommarpratare i P1, för den har en säregen förmåga att skona en från besvikelser. Som vanligt finns ett antal riktigt intressanta namn med i år, och det känns verkligen inte helt fel att få Filip & Fredrik som födelsedagsunderhållning.

Matematiskt motbevis av heteronormen

Låt könsrummet K vara ett linjärt rum som spänns upp av könsvektorerna ♂ och ♀, d.v.s.

K = {a♂ + b♀ | a, b ∈ F}

där F är någon lämplig mängd av tal (symbolen ∈ betecknar att det som står till vänster är ett element i den mängd som står till höger). Genom att den ena av a och b sätts till 1 och den andra till 0 framgår att ♂, ♀ ∈ K. Vi gör K till ett Hilbertrum (eller förstadiet till ett, kvittar vilket) genom att införa skalärprodukten

K × K ∋ (u, v) → u ♥ v ∈ F.

Och på samma sätt som det står här gäller det i vårt fall att en norm kan definieras utifrån denna skalärprodukt för att kunna användas på vektorer enligt t.ex. (♂ ♥ ♂)^½ eller (♀ ♥ ♀)^½ — däremot går det inte under några omständigheter att tillämpa (♂ ♥ ♀)^½.

Heteronormen har följaktligen inget som helst stöd i naturvetenskapen och är därmed en ren samhällskonstruktion.

Dessutom är han ju bäst

Tennisens överlägsne världsetta Roger Federer är tydligen karismatisk som en miljöpartist utanför banan. Okej för att han trivs bäst på grönt gräs och har en egen ko, men är det något som är miljöpartistiskt med honom så är det snarare på banan. Att möta Rafael Nadal på grus måste vara ungefär lika frustrerande som att försöka stoppa förstörandet av planeten.

Nu behöver jag åtminstone inte längre bekymra mig om vadet.

Veckans slogan IV

Ultima Thule

- när det inte längre känns tillräckligt provocerande att ha tagit singback till en ny nivå genom att käka kebabtallrik på scenen

en länk

Politisk profilering

källa

Civilisationens vagga

Ni har väl inte heller missat att det inte var Ub Iwerks, utan skånska vikingar, som uppfann världens kanske mest kända tecknade figur?

No weed like seaweed

Den prisnominerade målvakten Henrik Lundqvist rasade tydligen över att någon hade spridit ett videoklipp på YouTube där en person som påstås vara han framträder redlöst berusad (och tydligen har det fått effekten att klippet har dragits in). Jag tycker snarare att han borde varit tacksam för den uppmärksamhet det kan ha gett honom. Att mannen någon gång blivit utsedd till en av världens 100 snyggaste människor av People Magazine förändrar inte det faktum att han har karisma som ett knippe blåstång.

Teori före praktik

Som ett resultat av att jag inte kommer på något att skriva trots att jag formligen bubblar av idéer så tänkte jag rakt upp och ner presentera tre av mina egna teorier om sexualitet, utan att gå närmare in på någon av dem:

1. Preferens för rakade underliv är ett utslag av undertryckt pedofili.
   
   
2. Könet sitter i själen.
   
   
3. Människor som klär i grönt är mer attraktiva än andra.

Eftersom det är tänkbart att de kan uppfattas som provocerande ska jag överväga att utveckla dem vid senare tillfälle.

Rojalism & Maria

Lagom till nationaldagen rekommenderar jag en av de mest underhållande och intressanta skivrecensionerna jag någonsin läst. Inte minst för att avslutningsspåret Prins Carl Philip beskrivs med orden:

[...] simple yet elegant piano backing behind Maria’s wonderfully proud and nationalistic vocal performance.

En berättigad fråga: är betyget trots eller tack vare att recensenten uppenbarligen inte förstår ett dyft av vad texterna handlar om? Eller kanske för att han slipper förblindas av ingrodda uppfattningar om bandet? Jag har i alla fall sedan länge klargjort min inställning.

Shakespeariansk sommarsonett

När midsommaren nalkas dukas borden,
det njuts av färsk potatis, snaps och sillen,
men mest uppskattas gubbarna från jorden,
de svenska röda bären som hör till den.

Och jordgubbarna smakar, må jag tillstå,
men är till karaktären enahanda,
ty odlade, förutsägbara ändå,
tycks inte vara i min sanna anda.

Men ett bär växer vilt på öppna ängar,
vid torpets knutar, på hemliga platser,
ger njutning som ej kan köpas för pengar,
en otämjd frukt med sötma värd strapatser.

Ibland det lilla bäst kan hungern mätta,
i smultronet min själ fann sig till rätta.

Veckans slogan III

Med anledning av ett aktuellt utspel som kommenterats här, här, här och här:

Äktenskapet - för dig som tycker om att göra barn

Kvalklassikern

Noterar i dagens tidningar hur krönikörerna pliktskyldigt fördömer galningarnas handlingar och beklagar avslutningen på EM-kvalmatchen mellan Danmark och Sverige (bl.a. har Sydsvenskans Anja Gatu plockat fram sin sura byline).

För mig, som upplevde matchen på allmänhetens storbildsvisning i Folkets Park, blev de upprörande händelserna det ultimata slutet på ett fantastiskt grannmöte. En klassisk dansk bjudning förebådade en traditionell dansk kollaps (vi minns än idag deras uttåg ur VM 1986 och 2002), som sedan höll på att bli till en sensationell upphämtning tack vare den gamla hederliga svenska förmågan att sluta spela fotboll, väl förvaltad under den Lagerbäckska förbundskaptenseran.

När så Markus Rosenberg plötsligt låg ner i straffområdet och det började framgå att situationen hade gett domarna hade något att konferera om, eskalerade stämningen för att explodera när det röda kortet kom upp och bollen placerades på straffpunkten. Jag vet inte om någon uppfattade situationen när domaren blev attackerad, men samtliga stod upp under tiden planen var utrymd i väntan på ett domslut, och när det till slut kom visste jublet inga gränser. Sverige hade lyckats med konststycket att tappa en 3-0-ledning och ändå vinna med 3-0.

Att känna någon bitter eftersmak över hur resultatet tillkom känns för mig helt främmande, då det trots allt var spelarnas insatser som blev avgörande. Situationen som fick matchen avbruten var något som i dagens fotboll får betraktas som en naturlig följd av det matchavgörande domslut som orsakats av ett synnerligen korkat ingripande av Christian Poulsen. Alternativet att låta matchen fortsätta faller på orimligheten i att om straffsparken inte hade gått i mål så hade diskussionen varit igång om huruvida galningens agerande hjälpte det danska laget genom att tvinga fram en lång oviss väntan för skytten.

Dessutom blev händelsen en snygg epilog till Erik Nivas S-reportage om den danska gladfotbollens nedgång i samband med det bistrare samhällsklimatet. Danska "roligans", som länge har betraktats som fotbollsvärldens bästa fans, fick nu också se sitt rykte bli en smula skamfilat. Det i kombination med att landets starkaste offensiva kort är den evige medelmåttan Jon Dahl Tomasson och att den störste talangen, 19-årige Nicklas Bendtner, inte bidrog med mer än en handfull avslut i Korpen-klass under den halvlek han fick spela, borde göra det lättare att inte förblindas av historien när man betraktar dansk fotboll i fortsättningen.

För övrigt blir jag mer och mer förtjust över att ha en spelare som Johan Elmander i landslaget. Han är fotbollens svar på Forrest Gump.

Supersäkert

Som en blixt från klar himmel har en ny låt släppts lös från av mig ständigt hyllade Säkert! Och trots titeln Faller isär så utgör den här låten den sista sammanfogande biten i det komplicerade pussel som gör någon till en fullbordad svenskspråkig artist. Åtminstone om jag får tro mina öron.

Jag har dessutom kommit fram till att Annika Norlins styrka som låtskrivare ligger i hennes förmåga att till fullo utnyttja de utmärkande egenskaperna för det språk hon använder. Hello Saferide-låtarna präglas av den formuleringsfiness och attityd som det engelska språkets ordrikedom och världsvana erbjuder, medan det ångestfyllda direkta tilltalet i Säkert!:s låtar inte hade gjorts rättvisa på ett mindre utlämnande språk från ett varmare klimat.

Förresten platsar numera även Allt som är ditt på listan, efter att jag sett videon några gånger.

Lillebror... pampampam

En annan sak som är värd att nämna om min bror är hans svar på den utmaning som cirkulerar i olika gemenskaper på nätet. Eftersom mina egna svar inte har varit helt tillfredsställande läsning för alla, då några av punkterna snarare utgör skamliga bekännelser än direkta konstigheter, kan jag nämna att flera av konstigheterna från broderns lista har skrämmande träffsäkerhet även på mig.

1. Jag pratar alltid tyst med mig själv när jag går på stan, eller sjunger. dock gör jag inga hörbara ljud.

2. Jag har ett hårigt födelsemärke på min vänstra hand. om någon ryckte av hårstråna skulle jag antagligen börja gråta eller döda någon.

3. jag tycker att jag är bäst i världen på allting. jag bryr mig om vad andra tycker också, men inte så mycket. om någon är bättre än mig på något har jag alltid en bra ursäkt.

4. jag hatar musikdiskussioner, och jag hatar när folk frågar vilken musik jag lyssnar på. jag känner ingen som har hört de skivor som betyder mest för mig, och om jag träffade någon som gjort det skulle jag undvika att prata om det med den personen.

5. jag blir glad av att titta på fåglar och myror. mycket gladare än av t ex hundar och katter.

6. jag vet nästan aldrig vilken veckodag, datum eller månad det är. och jag vet knappt vilken ordning månaderna kommer i.

Den som känner mig hyfsat kan nog åtminstone lista ut vilka som inte stämmer in på mig.

Min bror och jämställdheten

Jag har fått veta att min bror läser min blogg, och inte bara det, han tycker att den är den bästa bloggen av de han läser. Idag lovade jag att citera honom efter att han uttryckt att de italienska Kalle Anka-serierna om den feministiska hjältinnan Super-Kajsa visade att Kalle Ankas Pocket (där de publicerades) var före sin tid. Jag påpekade på mitt sedvanliga storebrorsmanér att feminismen hade funnits betydligt längre än så, och fick följande replik till svar:

Längre än Stål-Kalle? Pfff. Det tror jag knappast.

Man bör betänka att detta är samma person som kommenterade den fadäsdrabbade slagordsrepetitionen, där traditionella Nej till lön efter kön blev till Nej till kön efter lön, som jag återberättade från kvinnodagsdemonstrationen jag deltog i, med följande (genusmarxistiska?) resonemang:

Jag har inget emot kön efter lön. Om någon tjänar mycket pengar så ska de ha rätt att få räknas som män.

Kan man annat än att älska en sån bror?

"Livet är skit"

I tredje omgången av Roland Garros (franska öppna tennismästerskapen) blev det slutligen respass för den nya hemmafavoriten Edouard Roger-Vasselin. Han lyckades tyvärr inte längre vara tillräckligt hal för att slingra sig ur argentinaren Juan Monacos grepp, och föll i tre raka set.

Noterbart i övrigt är att suveräne världsettan Roger Federer fortfarande är utan setförlust i årets två första Grand Slam-turneringar - och att jag har lovat att åka rullor från Malmö till Lund i bara mässingen om han lyckas med bedriften att hålla den sviten genom årets samtliga fyra.