Krönikörens uppsplittringsförbannelse

Som en följd av Sydsvenskans sportkrönikörs beslut att under tisdagen välja att bevaka kvällens DN-gala framför Skånederbyt på Malmö Stadion har några lustiga kommentarer från missnöjda himmelsblå bönder letat sig in på hennes blogg Gatukontoret. Jag okynnesciterar lite:

Det finns ju några på SDS-sporten, Håkan Malmström t ex, som är pålästa och kunniga när det gäller fotboll. Om de skriver krönikor om detta så kunde Anja bevaka sina paradgrenar, dvs modern feministkamp och tamfotboll.

Självklart är det otänkbart att en matchkrönika uteblir efter att MFF bjudit på en intetsägande tillställning i mittenträsket av tabellen, och inte finns det vid ett dylikt tillfälle något utrymme för bevakning av landets största tävling i en av landets för tillfället mest populära sporter. Om nu Malmö ska föreställa en mångkulturell stad så omfattar det tydligen inte idrottskulturen. Det finns saker jag kommer att sakna och saker jag inte kommer att sakna efter att jag har flyttat. Men mer om sånt i ett senare inlägg.

Sex småqueera månader

Det slog mig att det nu har gått ett halvår sedan jag på allvar lärde känna pride-Anders i och med att jag googlade efter mitt eget smeknamn och fann det här inlägget i hans blogg, vilket inledde en korrespondens som blev upprinnelsen till att jag inbjöds till hans schlagerfest. Som mer eller mindre direkta följder av denna bekantskap har jag till dags dato hunnit göra dessa saker:

• författat arton blogginlägg vars innehåll har kunnat sorteras under kategorin kvasiqueert
  
  
• burit upp en banderoll med bilder av olikkönade pepparkaksformar i ett demonstrationståg
  
  
• reflekterat över det mesta som har med kön, relationer och sexualitet att göra, och därmed blivit klokare på vad Axel brukar snacka (men inte blogga) om
  
  
• lagt mig i jämlikhetsdiskussioner med såväl idéer på det teoretiska planet som förslag till praktiska åtgärder
  
  
• utnyttjat mattekunskaper från tre års högskolestudier till att konstruera en avancerad queerordvits
  
  
• insett att jag inte nödvändigtvis kommer behöva frångå mina individuellt typiska attraktionsmönster för att få ett lyckligt liv
  
  
• börjat besvara frågan om vilka egenskaper jag attraheras av hos en tjej med motfrågan om inte det är en lite väl heteronormativ formulering (även då frågan ställs av en tjej som jag för tillfället är attraherad av)
  

Puss på dig och tack för inspirationen!

Åtminstone rätt vecka för att dra till Stockholm...

Upptäckte nyss en lite kul annonsrubrik på Facebook:

Blivande kvinnlig Handelsstudent söker bostad

Smålustigt meningsutbyte

Jag: Öl innehåller väl mycket energi?
Far: Det kanske det gör, men det innehåller mycket kalorier också.

Det är aldrig för sent

På den nyss gångna festivalen var jag med om två redan nämnda fyllor, som dessutom råkade vara de första i mitt liv och därmed eventuellt bör tituleras fjortisfyllor. Att de kommer vid 23 års ålder kan nog bäst förklaras av min bakgrund, där jag växte upp i ett hem utan fulla förebilder, upplevde en högstadietid utan grupptryck följt av en gymnasietid utan suparpolare, och att när jag väl kom till LTH, med den beryktade dryckeskultur som finns där, så var alla de häftigaste personerna nykterister. Därutöver kan det faktum att jag ofta inte agerar särskilt nyktert när jag är nykter ha spelat in.

Jag har också sedan länge varit föga bekväm med märkbart berusade personers uppträdande och haft klart för mig att jag inte vill bli så full att jag blir till besvär för andra, varför jag alltid varit noga med att inte överträffa mina tidigare intagsnoteringar med för bred marginal. På festivalen kom jag så underfund med att jag trivdes bäst i ett tillstånd där motoriken och anständigheten sjunkit, medan min analytiska förmåga alltjämt låg på en knivskarp nivå. För att hålla mig på den nivån bestämde jag mig för att inte dricka mer än att jag kunde rabbla trettio decimaler av π på tyska, eftersom detta är en handling som kräver att man rotar i sitt minne samtidigt som man aktivt utför översättningen av varje siffra. Således är det tänkbart att det ger en bra indikation på var man ligger för tillfället.

Torsdagens fylla genomlevdes huvudsakligen sittande eller halvliggande i en one-on-one-situation och skulle därför kunna kallas för en horisontell fylla. I detta fallet underlättade alkoholen för mig att presentera några av mina idéer om saker och ting och därmed kunde känna att jag bidrog till ett intressant samtal. Jag är visserligen medveten om den känslan inte på något sätt betyder att jag verkligen var intressant, men även i efterhand tycker jag att jag fick en hel del sagt.

På lördagen var situationen helt annorlunda (d.v.s. mer vertikal), med en röjig konsert där jag dras in i gröten framför scenen och med min inlevelse i låten Please Please Please försöker övertyga personen som tidigare hade varit intresserad av mig att bli det igen, ända tills en främling tar tag i henne och två gånger om knuffar iväg mig dryga fem meter. Det skulle sedermera visa sig att han, à la Glenn Hysén, förklarat detta beteende med att jag skulle ha tagit honom i skrevet.

Hur som helst blev min reaktion på denna avhysning bara ett garv och en gränslös lycka över att jag struntade i vad den neanderthalaren hade i kikaren eftersom det bara rörde sig om en natts aktiviteter, medan jag å min sida hade fått tjejens msn och därmed kunde vara hennes vän för evigt. Detta förklarade jag också för de andra flickorna i sällskapet, i andetaget innan jag kungjorde att jag älskade dem men inte ville ligga med dem. När de tyckte att jag borde gå och leta upp någon ny att ragga på inför natten så kände jag inte att jag hade något som helst intresse för det heller, just eftersom en natt kändes så försumbar i ett större sammanhang. Jag hade tidigare haft en viss oro för att alkoholen skulle göra mig till något som jag inte ville vara, men jag blev tvärtom en närmast fulländad platonsk myshumanist. Ingen av fyllorna förde med sig några negativa konsekvenser och jag har därför fört upp alkohol närmast efter scoutrörelsen på listan över saker som jag i fortsättningen inte kommer tolerera skitsnack om.

Dessutom fick jag medhåll för mitt asexuella raljerande av en person av manligt kön som råkade befinna sig i vårt sällskap just då. Kanske är det så som de säger, att Boys is the new girls.

Emmaboda den andra

Tillbaka från årets Emmabodafestival tänkte jag ägna det här inlägget åt att inleda en sammanfattning av mina upplevelser under veckan:

Tisdag
I sällskap med min brors kompisgäng bar det av till ett något glesbefolkat festivalområde i tokregn. Lyckligtvis väntade det värsta ovädret tills Camp mmm... gatt:s partytält var rest, och under resten av veckan höll sig skurarna väldigt korta och intensiva, vilket gjorde det lätt att ta betäckning och hålla sig relativt torrskodd. Under kvällen blev lägret invaderat av ett mellanstadiedisko som försökte liva upp stämningen. När musiken och de fulla gästerna som trampade på våra saker blivit tröttsamma (efter ungefär en kvart) började dock tankarna ledas till den här sketchen. Min nattsömn försvårades av den högljudda och obscena musiken i närområdet och det faktum att jag tvingats överlåta ungefär 2/3 av min sovsäck till en av min brors kompisar, samma som senare gjorde ett dramatiskt uttåg från festivalen genom att gå bärsärkagång i lägret och riva ner tält, smälla ballonger och slänga ut folks packning.

Onsdag
Nu drog det roliga igång på allvar med förfest och spelningar av bl.a. ett av förklarliga skäl populärt lokalt kompisgäng och de alltid lika festliga Billie & the Visiondancers, som ju egentligen heter något helt annat. Under dagen anslöt dessutom både en och två andra bekanta med sina respektive sällskap och hos det förstnämnda, som jag kom att campa och umgås med under större delen av festivalen, fick jag tillfälle att använda mina nyvunna partytältskonstruktionsfärdigheter ännu en gång. Dessutom började lite festivaltypiska känslor att sättas i gungning och skapade något som var riktigt mysigt så länge det varade.

Torsdag
Ytterligare allvar tillfördes i och med att detta var den första riktiga festivaldagen. För två riktigt underhållande spelningar stod Detektivbyrån och den för dagen Doris-stajlade Miss Li, men även otippade Las Palmas kunde sticka ut med festivalens mest minnesvärda rimmande textrad, som gick något i stil med Vissa är rädda för mjukost, men jag käkar mjukost till frukost. På kvällen väntade Blekingskameriterade akter som Of Montreal och Au Revoir Simone, vilka huvudsakligen avnjöts under en horisontalfylla där jag även lyckades spilla nachodip på mitt enda par byxor, uppleva ett chilltält med kuddar och vattenpipor som att träda in i en sagovärld, och få en förpackning äppelvin krossad under ett gästande knä i mitt tält.

Fredag
Fredagen inleddes med att jag omedvetet ställde till med festivalens mest komiska scen när jag nyvaket kisande iförd regnjacka, gummistövlar och kalsonger tillfälligt lämnade mitt tält och oväntat råkade konfronteras med mina lägerkamrater trots den tidiga timmen. Fetaste överraskningarna från dagens spelningar var att Timo körde en vers ur sin VM-hit Bollen måste dö och den avklädda scenshowen som timmarna efter att ha skrämt upp publiken på Kristian Anttilas spelning försökte bjuda mig till sitt hotell på efterfest, något som jag vid tillfället inte riktigt var på humör för.

Lördag
Sista dagen bjöd på flera riktiga fynd bland spelningarna. My Darling YOU! imponerade med stampande sjutaktsintensitet och en rappare rappare än CK måste vara svårfunnen. Som lite av en festivalfinal bjöd Shout Out Louds, som jag tidigare lyckats missa vid alldeles för många tillfällen, på en hejdundrande spelning där en ny och vertikal fylla maskerade alla eventuella brister. Sen blev det platsbyte med min bror följt av full fokus på hemresan och därmed inte mycket att rapportera från söndagen.

Veckans slogan IX

Malin J. Knutsson – j:et står för jävligt skön

Grattis i efterskott!

Alla gillar Möllan

Möllevångsfestivalen har dragit igång, och även om jag inte helt har fattat vad som är grejen med den så var det i alla fall ganska trevligt att i sällskap med min brors kompiskrets promenera från Södervärn via 'torget till Folkets park för att sen sitta där i några timmar och dricka öl inom hörhåll från stora scenen under spanandet efter lokala profiler. Jag såg både en Orvar och en Anja.

Kvällen fortsatte med nachojakt på 'torget och lite slött klubbande med andra bekantingar som avslutning. En av dem råkade spotta på min haka när han pratade, men av detta blev jag mest road i och med de associationer jag fick. Som helhet är jag nöjd med kvällen.

Vissa frågor kan inte ens jag själv svara på

varför är sockernisse så söt?
vart kommer allt det söta ifrån?
hans vänskap är som glasyr på en riktigt smarrig tårta
hans skratt är som strössel på mjukglassen
hans dans är som överraskningsbitarna i twix-påsen
och hela hans varelse
är som ett efterrättsbord
hela sockernisse
är en blandning av sött
som alltid gör
att man blir bubblande glad
som av en sockerkick

och tusen rosenbeströdda tack till Lena

Another jamboree

Igår styrde jag kosan längs några av Göingebygdens lortigare vägar för att hälsa på några av mina små vänner på det stora scoutlägret utanför Rinkaby. Jag fick en inblick i hur spektaklet fungerar och varför så många åkt dit, träffade ett antal roliga människor, delade med mig av mina ukulelefärdigheter, fick veta hemligheten om portalernas betydelse inom scoutrörelsen, blev bjuden på middag så att jag kunde stanna tills det löjligt sena sista tåget från Kristianstad gick, och smälte in så väl att jag fick vara med i lägrets officiella tidning. Och att bli förevigad är aldrig fel på en dag väl värd att minnas.

Thank god it's Sunday

Ett enormt mycket bättre sätt att tillbringa en söndagkväll än att sitta hemma och jämra sig över att en ny arbetsvecka är på väg att börja och att man inte har något knäckebröd hemma är att gå ut och svira med en barndomsvän som är i stan över dagen. Aftonstämningen på Folkets Parks uteserveringar, med bl.a. levande musik på Cuba Café, var något upplyftande i hästväg. Söndagen har verkligen potential att bli veckans nya heta utekväll.

Söt som sirap och len som honung

Jag gillar förresten min senaste namne.

So ja!

Idag noterade jag att för den som vill avnjuta sushi i sitt eget hem (och inte orkar bege sig utanför Gamla Västers gränser när de går och handlar) finns två olika märken av den oumbärliga japanska sojan att välja mellan. Den ena var känd från så gott som alla sushibarer och kostade dubbelt så mycket som den andra. Frågan är om den är dyrare för att den är bättre, vilket då i sin tur skulle vara anledningen till att den finns på alla sushibarer, eller om det beror på att den har kontrakt med alla sushibarer i marknadsföringssyfte och måste kompensera utgifterna för det. Det är sånt som gör att marknadsekonomi bara fungerar i teorin.

Fånerier till höger och vänster

Det är på något sätt otroligt komiskt att i dagens tidning läsa om den sionistpristagande sd-politikern och den prisutdelande organisationens upprördhet över hans engagemang i ett parti med nynazistisk bakgrund. Organisationens ordförande kallar pristagaren för en "nyttig idiot" medan pristagaren kallar organisationens agerande för "direkt löjligt". Jag har tidigare hört om Sverigedemokraternas interna spänningar i Mellanösternkonflikten, där det traditionellt antisemitiska äldre gardet är skeptiska till den partihållning som de yngre och mer antimuslimska medlemmarna arbetat fram.

Å andra sidan är jag själv inte mycket bättre, med min åsikt att de är lika goda kålsupare allihop och medföljande skeptiska inställning mot alla som tar någon sidas parti. Dessutom är det nästan lika komiskt med en låt som den beryktade Demonstrationssången, som förmodligen aldrig har sjungits av en särskilt stor andel palestinier.

Att gå en spännande höst till mötes

Då jag till hösten planerat in ett uppehåll från min ingenjörsutbildning har jag nu återigen kastats in i kurskatalogens katakomber. I mitt antagningsbesked från VHS står att läsa att jag har blivit antagen till en utbildning som jag tidigare blivit meddelad att den är inställd, och därmed struken från det andrahandsval som jag var inställd på att ägna terminen åt i stället. Jag älskar högskolebyråkrati.

Go Glenn!

Nyheten har nått mig att Glenn Hysén blir en av invigningstalarna på årets Pridefestival i Stockholm, med just Sport och idrott som tema. Det var av ett inslag med just Hysén i ett TeVeprogram om "varför bögar inte spelar boll" som jag inspirerades till vad som senare skulle komma att bli det kampanjförslag som jag så smått har börjat dela med mig av, med idel positiva reaktioner i den mån de förekommit.

Idén är att ge utövare och supportrar en möjlighet att visa att de tar avstånd från homofobi och inte accepterar att spelare på elitnivå inom flera idrotter tvingas smyga med sin läggning. Med majoritetsstöd skulle en sådan kampanj skapa ett betydligt öppnare klimat och leda ett stort steg närmare en idrottsrörelse för alla. Även i den händelse att den inte får tillräcklig uppbackning så skulle en tydlig kampanj bryta den beklämmande tystnad som gör att läget inte förändras. För trots att jag själv under lång tid har varit intresserad av både idrott och hbt-frågor så var det inte förrän vår kära Mona en gång i tiden tillträdde som idrottsminister som jag ens blev medveten om att de här problemen existerade.

Det känns således ganska uppenbart att en sådan här kampanj kan göra mycket nytta, och förutsättningarna för mitt förslag att uppmärksammas och diskuteras blir knappast bättre än till årets Pridefestival. Jag passar därför med glädje vidare bollen till dig, Anders.

Parrty

Det ser ut som om jag kommer ha något slags inflyttnings-/födelsedagsfest den 21 juli. Eftersom det fortfarande är väldigt mycket som känns ovisst kring det arrangemanget så undviker jag helst att bjuda in någon i det här skedet, utan låter istället de personer som läser det här bjuda in sig själva. Vad är det värsta som det kan leda till, liksom?

Veckans slogan VIII

Isländska - sött på nåt patriarkalt sätt

Isländska språket har genusformer av alla räkneord 1-4, enligt följande:
maskulinum: einn tveir þrír fjórir
femininum: ein tvær þrjár fjórar
neutrum: eitt tvö þrjú fjögur

Kredden går den här gången till Cykelpiraten.

22:22-insikt

En bra överlevnadsgrej att ta med mig till min egna lägenhet som jag snart flyttar till kan vara att aldrig ha slut på knäckebröd hemma. Särskilt inte på en sen söndagkväll.

Ännu en loserålder avklarad

Innan ännu fler hinner missa det: jag fyller 23 år idag.

Än så länge har firandet inneburit en panikutekväll på Debaser med en pågående The Clientete-konsert vid övergången och en överraskningsdrink efteråt, samt att kunna njuta av K.B.:s närvaro. Därefter att stiga upp klockan åtta på morgonen för att assistera vid mors flyttning. Ett flyttlass och en IKEA-leverans senare blev det en snabb lunch följt av Filip och Fredrik i Sommar i P1 och en brinnande ovilja att montera ihop ett köksbord.

Sen blir det restaurang med familjen ikväll, vilket även kan betraktas som ett avsked till mitt kära Gamla Väster (som jag dock ändå kommer finnas kvar på i några veckor till) och att vara av den ytterligare anledningen att min bror än en gång var ofin nog att fylla, den här gången sina 20, dagen innan. Presenter, sång och tårta har dock fått kliva åt sidan den här gången, och det är fortfarande svårt att komma ifrån känslan att mina födelsedagar blir sämre för varje år.

Imorgon ska förresten min dubbelgångare fylla år och min nya lägenhet målas om.

Veckans slogan VII

För att anta utmaningen från landskapets övriga kommuner som har kläckt mästerverk i stil med Hårda bud i Mellerud och Vår kommun Färgelanda - Din bästa medspelare i det goda livet. Jag ger er:

Bengtsfors - kommunen som behöver en ESS-anläggning mer än Lund

(kredd som alltid till Anna Röd)

Flytt på fläsket

Efter att ha tillbringat dagen med det kånkande det innebär att köra skräp som vi hunnit samla på oss under lägenhetens livstid (vilken i det närmaste är identisk med min egen) till tippen - förutom den andel av det som var min och istället kördes till min nya lägenhet - känner jag mig ganska sliten och kan efter att ha samlat tankarna konstatera ett par saker.

För det första: Om man är en väldigt sentimental person är det svårt att flytta av fler skäl än det att man när som helst efter att ha lämnat sitt gamla hem kan komma att träda in i ett upplösningstillstånd. Kanske kommer de som blir bjudna på inflyttningsfesten att ha sådan tur att det tillståndet har uppnåtts redan då.

Det är väldigt svårt att känna tillfredställelsen av att ha gjort en insats för miljön efter att ha besökt återvinningscentralen, eftersom den knapphändiga information som finns tillgänglig på plats gör det svårt att avgöra om saker och ting hamnat där de kommer göra nytta, eller om de i bästa fall bara blir uppfiskade av personalen med den långa kroken. Den begränsade stämningsskillnaden från motsvarande plats för besjälade föremål är heller inte direkt något som underlättar separationen och gör att man ser fram emot nästa besök. Alltså: lite mindre kyrkogårdskänsla och mer broschyrer hade inte skadat.

Det bästa med att bli gammal är att man fyller år

Gårdagen innebar födelsedagsfester, med betoning på 20-åringar. Den ena hölls i den trogna gamla lägenheten, ur vilken en utflyttning pågår för fulla muggar, och var till min brors och några av hans vänners ära. När jag väl tittade in där hade den förmodligen redan passerat sin topp för ett bra tag sen, men det hindrade inte mig från att liva upp med lite Pipettesdans och Brainpoolnostalgi. Det var därtill den andra festen för kvällen där någon trodde att en annan festdeltagare var min bror (vilket han i det här fallet också var). Mest glad var jag över att lägenheten fortfarande stod kvar när jag återvände efter en övernattning på annan plats.

För kvällens första 20-årsfirande väntade en resa till Eslöv och mitt första besök hos Mette. Redan på tåget dit fick jag äntligen träffa min mytomspunna dubbelgångare (en upplevelse som han dokumenterar så här), och faktum är att det enda som separerar oss från att vara samma person är sju år och en dag. På denna betydligt mer sansat förlöpande tillställning träffade jag även flera andra trevliga människor och blev bjuden på god mat, och det hela avslutades med att ett urval av gästerna begav sig till hemstaden (som alltså snart inte längre är hemstad) för att rulla hatt. För att hinna med att vara på två ställen samtidigt blev jag emellertid nödgad att avvika i förtid, dock alltjämt i ett glatt leende tillstånd.

Ty Mette är en vän som det är svårt att känna något annat än glädje av att vara med. Och för att ingen ska tro något annat framförde jag den här dikten som jag hade skrivit till henne:

Röd är rosen
blå är violen
Så söt är Mette
att man trillar av stolen

Hon dansade in
i ett liv ack så grått
har fyllt det med solsken
under året som gått

Snart fyller förresten även jag år.

of Malmö

Och innan jag går och lägger mig måste jag bara instämma i hyllningskören till den "frispark i krysset" som dagens Anja-krönika var. Det är närmast rörande att beskåda intresset för frågan om vad som är galet i Malmö FF:s agerande, och i förlängningen hela den grundmurade stadsmentaliteten.

För att citera Sailor Moon: Riktig skönhet är intelligens och engagemang. Det är alla ni inflyttade Möllanpretton som har räddat den här staden från total förfulning. Tack för att jag inte längre behöver skämmas över att vara härifrån.

Socker-Nisses Greatest Hits

När jag i en konversation med min skolkamrat och före detta cofadder började berätta om några av de spännande människor jag har lärt känna på senare tid, inflikade han snabbt att jag faktiskt också själv borde betraktas som en tämligen spännande människa, med tanke på allt jag ställt till med genom åren. För att ha något att publicera på bloggen idag bad jag honom att sammanställa denna topplista:

1. K.B. Facts
   
   
2. Teknologslampan på ukulele
   
   
3. Matematisk motbevisning av heteronormen
   
   
4. "I ♥ THN"-knapp
   
   
5. Att försöka övertyga två unga kvinnor om att jag är nykter genom att springa mot dem och något sluddrande skrika "Jag är FAN inte full!"

Så okej, jag antar att jag är ganska spännande.

Liberal, schmiberal

Att Folkpartiet inte lever upp till sin ideologi är väl ingen nyhet, och jag är fortfarande tämligen övertygad om att Piratpartiet var det mest liberala alternativet i senaste riksdagsvalet. Hade det här utbytet gått längre (och påbörjats tidigare) så hade de rent av kunnat ha chans på 4 %-spärren. Vad fp egentligen är har dock förmodligen aldrig formulerats lika klockrent som av en kille som har Carl Bildt som idol:

de är mer sossar med moderatkomplex som ätit för lite fisk

Hellre apberg än sopberg

En insikt har kommit till mig under ihoppackandet av de tillhörigheter jag samlat på mig under den nästan 23 år långa lägenhetsepok i som snart är till ända. Jag har tidigare varit resignerat kritisk till webbcommunities, som t.ex. den hårt granskade Apberget, där barn kan köpa presenter till varandra som sedan syns på deras presentationssidor i något slags evig popularitetstävling på nätet, men jag har nu börjat se det fina i kråksången.

Förutom att det är en hemskt fiffig affärsidé att sälja låtsassaker för riktiga pengar så borde det verkligen bespara miljön en hel del ansträngningar om barnen lägger sin veckopeng på digitala blommor och skotrar istället för plastigt skräp som flugits hit från det som förr kallades Bortre Indien. Att jag inte ens själv i min barndom använde mina surt förvärvade slantar till vettiga saker gör att jag har svårt att tro att det finns någon som har gjort det.

Det kan vara värt att påminna om ett klipp från lördagen.

Veckans slogan VI

A-delen – för den mer hugade Sydsvenskanläsaren

Of mice, men and rats

Daniel Nannskog är upprörd över en historia som enligt egen utsago får honom att "framstå som en galning". Somliga har det då inte lätt.

Mer om kvasiqueerfeminism

Eftersom diskussionen som föranledde föregående förklarande inlägg ännu inte är över så är ytterligare utredning av begreppet på sin plats.


En första kritik mot strömningen var att den genom att betrakta reproduktion som det biologiska syftet med sexualitet gör alla som har en annan läggning än hetero till något slags "freaks of nature". Med tanke på hur grym, hierarkisk och oförlåtande naturen är så borde dock ingen behöva deppa över att inte vara en funktionell del av den. Det ytterligare faktum att den biologiska evolutionen anses sakna mål medför att det inte heller är meningsfullt att tala om något som ett naturens misslyckande, eller "freak" om man så önskar.

Kvasiqueerfeminism handlar mycket om en kritisk inställning till vetenskaper och att ta avstånd från en övertro på dem. Man anser att t.ex. föreställningen att allt mänskligt beteende kan förklaras av sociala faktorer innebär en övertro på samhällsvetenskapen, på samma sätt som föreställningen att naturen är en lämplig förebild för hur vårt samhälle ska fungera innebär en övertro på naturvetenskapen.

Med matematisk terminologi skulle man kunna kalla kvasiqueerfeminism för en generalisering av queerfeminismen, då man utvidgar villkoren för giltighet till ett scenario där det är bevisat att det finns uppgifter som könen genetiskt har olika lämplighet för. Priset man får betala för detta är att det inte längre går att betrakta total jämställdhet som ett självändamål, utan att varje enskild situation måste värderas och kan bli nödvändig att lämnas därhän ifall det inte gagnar samhället i tillräckligt stor utsträckning att motarbeta biologiska skillnader för att jämställa den.

Dagens groda

Efter att ha läst artikeln i Sydsvenskan måste dagens mest motiverade fråga lyda:

Om en ätlig groda äter en oätlig groda, blir den oätlig då?

Min bror och djuretiken

Idag kallade jag mig hycklare för att jag har de matvanor jag har trots att jag inte klarade av att titta på det här inslaget längre än under dess första minut. Min bror avfärdade dock min moraliska tvekan med denna parallell:

Jag klarar inte av att se på när barn föds, men jag leker gärna med dem ändå.

Vad säger man?

Do you remember the riots...

Det är lätt och dessutom ganska fjantigt att vara efterklok, men här är min lista över de bästa låtarna att starta upplopp till som borde ha spelats på aktivisttemafesten i fredags.

1. The Tough Alliance - Make It Happen
   
2. Vapnet - Ge dom våld
3. Florence Valentin - Allt dom bygger upp ska vi meja ner
4. bob hund - Nu är det väl revolution på gång
5. Raymond & Maria - Nej
   

Vilka är bäst? Tjejer eller killar?

Måns och Gudrun debatterar. Väl värt att påminna om i dessa tider av heta diskussioner.

Veckans slogan V (med inledande dialog)

RÖVBANAN

- Vad är en rövbanan?
- Det är en sån banan som man inte äter...





Rövbanan - en sån banan som man inte äter

Kvasiqueerfeminism

Trots att detta är ett begrepp som jag alldeles nyligen lanserade så har det redan fått en hel hög med feministklagomål:

kvasi, bara ordet är äckligt! vet inget bra som börjar på kvasi!

Därför är det kanske hög tid för ett förtydligande. Kvasiqueerfeminism bygger i grund och botten på vanlig gammal hederlig queerfeminism. Skillnaden ligger i att man inom kvasiqueerfeminismen utgår från att vissa skillnader mellan män och kvinnor är biologiskt betingade snarare än socialt, eller att socialt konstruerade könsroller i vissa fall bottnar i någon biologisk olikhet. Men eftersom vår biologiska programmering helt och hållet är inriktad på att få oss att gå våra geners ärenden, vilka inte nödvändigtvis behöver sammanfalla med våra egna intressen som individer och kollektiv, är det ofta vettigt att dissa dessa biologiska skillnader och ifrågasätta normerna.

Och det finns väl inget dumt med att göra uppror mot frihetsbegränsande strukturer, vare sig de är biologiskt eller socialt konstruerade?

It is dance in People's Park

Få saker gör mig så uppspelt som offentliggörandet av listan över årets sommarpratare i P1, för den har en säregen förmåga att skona en från besvikelser. Som vanligt finns ett antal riktigt intressanta namn med i år, och det känns verkligen inte helt fel att få Filip & Fredrik som födelsedagsunderhållning.

Matematiskt motbevis av heteronormen

Låt könsrummet K vara ett linjärt rum som spänns upp av könsvektorerna ♂ och ♀, d.v.s.

K = {a♂ + b♀ | a, b ∈ F}

där F är någon lämplig mängd av tal (symbolen ∈ betecknar att det som står till vänster är ett element i den mängd som står till höger). Genom att den ena av a och b sätts till 1 och den andra till 0 framgår att ♂, ♀ ∈ K. Vi gör K till ett Hilbertrum (eller förstadiet till ett, kvittar vilket) genom att införa skalärprodukten

K × K ∋ (u, v) → u ♥ v ∈ F.

Och på samma sätt som det står här gäller det i vårt fall att en norm kan definieras utifrån denna skalärprodukt för att kunna användas på vektorer enligt t.ex. (♂ ♥ ♂)^½ eller (♀ ♥ ♀)^½ — däremot går det inte under några omständigheter att tillämpa (♂ ♥ ♀)^½.

Heteronormen har följaktligen inget som helst stöd i naturvetenskapen och är därmed en ren samhällskonstruktion.

Dessutom är han ju bäst

Tennisens överlägsne världsetta Roger Federer är tydligen karismatisk som en miljöpartist utanför banan. Okej för att han trivs bäst på grönt gräs och har en egen ko, men är det något som är miljöpartistiskt med honom så är det snarare på banan. Att möta Rafael Nadal på grus måste vara ungefär lika frustrerande som att försöka stoppa förstörandet av planeten.

Nu behöver jag åtminstone inte längre bekymra mig om vadet.

Veckans slogan IV

Ultima Thule

- när det inte längre känns tillräckligt provocerande att ha tagit singback till en ny nivå genom att käka kebabtallrik på scenen

en länk

Politisk profilering

källa

Civilisationens vagga

Ni har väl inte heller missat att det inte var Ub Iwerks, utan skånska vikingar, som uppfann världens kanske mest kända tecknade figur?

No weed like seaweed

Den prisnominerade målvakten Henrik Lundqvist rasade tydligen över att någon hade spridit ett videoklipp på YouTube där en person som påstås vara han framträder redlöst berusad (och tydligen har det fått effekten att klippet har dragits in). Jag tycker snarare att han borde varit tacksam för den uppmärksamhet det kan ha gett honom. Att mannen någon gång blivit utsedd till en av världens 100 snyggaste människor av People Magazine förändrar inte det faktum att han har karisma som ett knippe blåstång.

Teori före praktik

Som ett resultat av att jag inte kommer på något att skriva trots att jag formligen bubblar av idéer så tänkte jag rakt upp och ner presentera tre av mina egna teorier om sexualitet, utan att gå närmare in på någon av dem:

1. Preferens för rakade underliv är ett utslag av undertryckt pedofili.
   
   
2. Könet sitter i själen.
   
   
3. Människor som klär i grönt är mer attraktiva än andra.

Eftersom det är tänkbart att de kan uppfattas som provocerande ska jag överväga att utveckla dem vid senare tillfälle.

Rojalism & Maria

Lagom till nationaldagen rekommenderar jag en av de mest underhållande och intressanta skivrecensionerna jag någonsin läst. Inte minst för att avslutningsspåret Prins Carl Philip beskrivs med orden:

[...] simple yet elegant piano backing behind Maria’s wonderfully proud and nationalistic vocal performance.

En berättigad fråga: är betyget trots eller tack vare att recensenten uppenbarligen inte förstår ett dyft av vad texterna handlar om? Eller kanske för att han slipper förblindas av ingrodda uppfattningar om bandet? Jag har i alla fall sedan länge klargjort min inställning.

Shakespeariansk sommarsonett

När midsommaren nalkas dukas borden,
det njuts av färsk potatis, snaps och sillen,
men mest uppskattas gubbarna från jorden,
de svenska röda bären som hör till den.

Och jordgubbarna smakar, må jag tillstå,
men är till karaktären enahanda,
ty odlade, förutsägbara ändå,
tycks inte vara i min sanna anda.

Men ett bär växer vilt på öppna ängar,
vid torpets knutar, på hemliga platser,
ger njutning som ej kan köpas för pengar,
en otämjd frukt med sötma värd strapatser.

Ibland det lilla bäst kan hungern mätta,
i smultronet min själ fann sig till rätta.

Veckans slogan III

Med anledning av ett aktuellt utspel som kommenterats här, här, här och här:

Äktenskapet - för dig som tycker om att göra barn

Kvalklassikern

Noterar i dagens tidningar hur krönikörerna pliktskyldigt fördömer galningarnas handlingar och beklagar avslutningen på EM-kvalmatchen mellan Danmark och Sverige (bl.a. har Sydsvenskans Anja Gatu plockat fram sin sura byline).

För mig, som upplevde matchen på allmänhetens storbildsvisning i Folkets Park, blev de upprörande händelserna det ultimata slutet på ett fantastiskt grannmöte. En klassisk dansk bjudning förebådade en traditionell dansk kollaps (vi minns än idag deras uttåg ur VM 1986 och 2002), som sedan höll på att bli till en sensationell upphämtning tack vare den gamla hederliga svenska förmågan att sluta spela fotboll, väl förvaltad under den Lagerbäckska förbundskaptenseran.

När så Markus Rosenberg plötsligt låg ner i straffområdet och det började framgå att situationen hade gett domarna hade något att konferera om, eskalerade stämningen för att explodera när det röda kortet kom upp och bollen placerades på straffpunkten. Jag vet inte om någon uppfattade situationen när domaren blev attackerad, men samtliga stod upp under tiden planen var utrymd i väntan på ett domslut, och när det till slut kom visste jublet inga gränser. Sverige hade lyckats med konststycket att tappa en 3-0-ledning och ändå vinna med 3-0.

Att känna någon bitter eftersmak över hur resultatet tillkom känns för mig helt främmande, då det trots allt var spelarnas insatser som blev avgörande. Situationen som fick matchen avbruten var något som i dagens fotboll får betraktas som en naturlig följd av det matchavgörande domslut som orsakats av ett synnerligen korkat ingripande av Christian Poulsen. Alternativet att låta matchen fortsätta faller på orimligheten i att om straffsparken inte hade gått i mål så hade diskussionen varit igång om huruvida galningens agerande hjälpte det danska laget genom att tvinga fram en lång oviss väntan för skytten.

Dessutom blev händelsen en snygg epilog till Erik Nivas S-reportage om den danska gladfotbollens nedgång i samband med det bistrare samhällsklimatet. Danska "roligans", som länge har betraktats som fotbollsvärldens bästa fans, fick nu också se sitt rykte bli en smula skamfilat. Det i kombination med att landets starkaste offensiva kort är den evige medelmåttan Jon Dahl Tomasson och att den störste talangen, 19-årige Nicklas Bendtner, inte bidrog med mer än en handfull avslut i Korpen-klass under den halvlek han fick spela, borde göra det lättare att inte förblindas av historien när man betraktar dansk fotboll i fortsättningen.

För övrigt blir jag mer och mer förtjust över att ha en spelare som Johan Elmander i landslaget. Han är fotbollens svar på Forrest Gump.

Supersäkert

Som en blixt från klar himmel har en ny låt släppts lös från av mig ständigt hyllade Säkert! Och trots titeln Faller isär så utgör den här låten den sista sammanfogande biten i det komplicerade pussel som gör någon till en fullbordad svenskspråkig artist. Åtminstone om jag får tro mina öron.

Jag har dessutom kommit fram till att Annika Norlins styrka som låtskrivare ligger i hennes förmåga att till fullo utnyttja de utmärkande egenskaperna för det språk hon använder. Hello Saferide-låtarna präglas av den formuleringsfiness och attityd som det engelska språkets ordrikedom och världsvana erbjuder, medan det ångestfyllda direkta tilltalet i Säkert!:s låtar inte hade gjorts rättvisa på ett mindre utlämnande språk från ett varmare klimat.

Förresten platsar numera även Allt som är ditt på listan, efter att jag sett videon några gånger.

Lillebror... pampampam

En annan sak som är värd att nämna om min bror är hans svar på den utmaning som cirkulerar i olika gemenskaper på nätet. Eftersom mina egna svar inte har varit helt tillfredsställande läsning för alla, då några av punkterna snarare utgör skamliga bekännelser än direkta konstigheter, kan jag nämna att flera av konstigheterna från broderns lista har skrämmande träffsäkerhet även på mig.

1. Jag pratar alltid tyst med mig själv när jag går på stan, eller sjunger. dock gör jag inga hörbara ljud.

2. Jag har ett hårigt födelsemärke på min vänstra hand. om någon ryckte av hårstråna skulle jag antagligen börja gråta eller döda någon.

3. jag tycker att jag är bäst i världen på allting. jag bryr mig om vad andra tycker också, men inte så mycket. om någon är bättre än mig på något har jag alltid en bra ursäkt.

4. jag hatar musikdiskussioner, och jag hatar när folk frågar vilken musik jag lyssnar på. jag känner ingen som har hört de skivor som betyder mest för mig, och om jag träffade någon som gjort det skulle jag undvika att prata om det med den personen.

5. jag blir glad av att titta på fåglar och myror. mycket gladare än av t ex hundar och katter.

6. jag vet nästan aldrig vilken veckodag, datum eller månad det är. och jag vet knappt vilken ordning månaderna kommer i.

Den som känner mig hyfsat kan nog åtminstone lista ut vilka som inte stämmer in på mig.

Min bror och jämställdheten

Jag har fått veta att min bror läser min blogg, och inte bara det, han tycker att den är den bästa bloggen av de han läser. Idag lovade jag att citera honom efter att han uttryckt att de italienska Kalle Anka-serierna om den feministiska hjältinnan Super-Kajsa visade att Kalle Ankas Pocket (där de publicerades) var före sin tid. Jag påpekade på mitt sedvanliga storebrorsmanér att feminismen hade funnits betydligt längre än så, och fick följande replik till svar:

Längre än Stål-Kalle? Pfff. Det tror jag knappast.

Man bör betänka att detta är samma person som kommenterade den fadäsdrabbade slagordsrepetitionen, där traditionella Nej till lön efter kön blev till Nej till kön efter lön, som jag återberättade från kvinnodagsdemonstrationen jag deltog i, med följande (genusmarxistiska?) resonemang:

Jag har inget emot kön efter lön. Om någon tjänar mycket pengar så ska de ha rätt att få räknas som män.

Kan man annat än att älska en sån bror?

"Livet är skit"

I tredje omgången av Roland Garros (franska öppna tennismästerskapen) blev det slutligen respass för den nya hemmafavoriten Edouard Roger-Vasselin. Han lyckades tyvärr inte längre vara tillräckligt hal för att slingra sig ur argentinaren Juan Monacos grepp, och föll i tre raka set.

Noterbart i övrigt är att suveräne världsettan Roger Federer fortfarande är utan setförlust i årets två första Grand Slam-turneringar - och att jag har lovat att åka rullor från Malmö till Lund i bara mässingen om han lyckas med bedriften att hålla den sviten genom årets samtliga fyra.

Veckans slogan II

Lund - söderns Östersund

Don't judge a book by its cover

Även om det senaste numret av sportmagasinet S inleds med ett försvarstal av Erik Niva, där han för ett resonemang om tippande som ganska enkelt hade kunnat smulas sönder av någon med grundläggande statistikkunskaper, och fortsätter med onödiga golfprylar och meningslösa Sport-Klick! (baserad på modertidningens lika meningslösa fredagsbilaga med samma namn), så dröjer det inte farligt länge innan Paolo Roberto, av alla människor, ser till att höja kvaliteten med en krönika om något som han verkligen har koll på: huliganism. Att ämnet dessutom är aktuellt, med den uppmärksammade filmen Hata Göteborg (med Nic Schröder i rollen som våldsverkarnas högsta höns) på biografernas repertoar, skadar inte. Även några artiklar om andra sporter än fotboll och hockey lockar, i det här fallet i form av baseboll i Leksand, tennis, simning och skateboardstörtlopp. Numret avrundas dessutom hedervärt med att Simon Bank än en gång nedsablar elitfotbollens unkna heteronormativitet.

Höjdpunkten är dock när Niva revanscherar sig med ett strålande reportage inför det stundande EM-kvalet om hur det danska samhällets förändring avspeglas i deras fotbollslandslag. Hur de profilstarka lagen från 80- och 90-talet har förbytts i dagens jämngrå kollektiv i takt med regeringens krav på normalisering, och det faktum att ingen invandrare ännu har spelat en A-landskamp i den rödvita dräkten. Zlatan blir ett naturligt återkommande ämne i intervjuerna, då han tjänstgör både som den stora förebilden för fotbollsspelande unga invandrade danskar och som en källa till avund för det etablerade fotbollsfolket, inför vilka han bekräftar det danska systemets tillkortakommanden. Att det är i detta som Preben Elkjærs och Brian Laudrups kritik mot honom bottnar är lätt att förstå.

Därför är det extra sorgligt när tidskriften marknadsförs med rubriker om de danska stjärnornas "sågning" av Zlatan. Omslaget pryds för övrigt av rubriker som kunde varit hämtade direkt ur en låttext av progglegenderna Philemon Arthur & the Dung:

Du har mat i din mage
14 000 ton chips, 4 000 ton popcorn, 1 130 ton jordnötter – GÅ PÅ SPORT THE AMERICAN WAY
och du har pengar på din bank
BECKHAM – FRÅN GALÁCTICO TILL GALAXY
du har bensin i ditt vrålåk
VRÅLÅKEN HJÄLTARNA INTE KUNDE MOTSTÅ
och du har färg i din teve
HEMMA HOS LIDAS – NHL-stjärnan visar upp nya supervillan (som visar sig ha egen biosalong)
men du har ingenting i din hjärna, nej ingenting i din hjärna

Dumhetsnormen för sportintresserade är faktiskt rätt tröttsam.

Ett kryddat kval väntar

Sveriges trupp till EM-kvalmatcherna mot Danmark och Island offentliggjordes idag. Noterbart var att Zvenne-Zlatan Ibrahimovic fanns med, men inte Kongo-Kim Källström. Även om jag aldrig har utgett mig för att vara neutral i frågan om hur landslagsmittfältet bör formeras, tror jag att detta avbräck kommer vara till fördel för laget. Genom sin ovilja att frångå modellen där två spelare slåss om samma mittfältsplats har förbundskaptenerna försatt dem i en situation där båda underpresterar. Förhoppningsvis kan tryggheten i att han inte automatiskt kommer vara den förste att bli utbytt få den just nu formtoppade Taco-Anders Svensson att uträtta stordåd på planen.

Hade jag fått välja ett skadefritt blågult landslags spelmodell så hade jag dock velat testa en 4-2-3-1-uppställning med Kongo bredvid Linderoth på det bakre mittfältet, Taco som offensiv, Zlatan på topp och Elmander på en kant (eftersom hans spelstil ändå bara går ut på att springa så spelar det ingen roll var han spelar). Då vi för tillfället inte har något beprövat anfallspar så tror jag att detta skulle passa spelarmaterialet bäst och ge större flexibilitet i formeringen.

Kill! Kill! Kill!

Efter att ha tillbringat en stor del av förra veckan med att, i det anspråkslösa syftet att rädda världen, förorda någon slags energikompromiss så känns det otroligt befriande att nu kunna sjunka in i ett nytt album kompromisslösa elektropophittar signerade The Tough Alliance. Upphovsmännen till den helt nya genren post-basebollträ-indie, de som tog singback till en ny nivå genom att käka kebabtallrik på scenen, har gjort det igen. A New Chance befäster gruppens position som en av landets viktigaste.

Att jag i samma veva på något märkligt sätt dessutom lyckades komma över gruppens fjolårssläpp, den i upplaga kraftigt begränsade instrumentalplattan Escaping Your Ambitions, gör inte direkt saken sämre.
Och glöm för all del inte att jag inte skriver recensioner utan oreserverade hyllningar.

Veckans slogan

BÖLDPEST - njut så länge det varar

Om man får bli ful i mun en stund

Jag fick i dagarna skämtet The Aristocrats berättat för mig, och idag följdes detta upp med att se filmen (och därmed få min svit bruten) där det analyseras till det absurdas gräns. Efter det har jag en stilla undran: är jag ensam om att uppfatta punchlinen som att föreställningen är ett försök till satir?

Verbal massage för en styv nacke

Jag avslutar mitt anspråkslösa resonemang med att presentera tre skäl för berört politiskt parti att överväga ett uppmjukande av sin inställning till kärnkraften. När jag väl har övertygat dem om att den i själva verket är vår vän tror jag att mitt nästa projekt ska bli att försöka bevisa att jorden är platt.

1. Tiderna förändras
   Mycket av motståndet bottnar i att frågan var en av de mest angelägna när partiet bildades, men situationen ser annorlunda ut idag. Kärnkraften har utvecklats, är mer beprövad och kan inte betraktas som ett hot i samma utsträckning. Olyckor är ytterst sällsynta och den ständigt utvecklade effektiviteten leder till att allt mindre avfall skapas per producerad energienhet. Självklart måste man fortsatt vara kritisk med allt vad det innebär av att ställa krav på anläggningarna, arbeta för att minska förbrukningen, samt hålla koll på de faktiska miljökonsekvenserna.
   
   
2. Det gynnar miljön
   Världen står just nu inför ett stort klimathot, som det krävs ett omfattande samarbete för att bemöta. Många betonar just kärnkraft som en väg bort från fossila bränslen, och i ett sånt läge måste man ibland vara tillmötesgående och kompromissvillig för att inte låta oenighet leda till att åtgärder försenas. Då kan det också bli lättare att få gehör för sina egna förslag, och att de gröna blir lyssnade på är något som världen definitivt behöver.
   
   
3. Det gynnar partiet
   Partiet har ofta svårt att nå ut med sitt budskap, trots att den enorma uppmärksamheten kring klimathotet gör att det idag finns ett större intresse än någonsin för miljöfrågor. I nuläget är en klar majoritet av svenska folket emot en snabb kärnkraftsavveckling, och denna grupp dömer ofta på ett tidigt stadium ut ett parti som så tydligt har motarbetat deras önskemål. Den enskilda sakfrågan tillåts tyvärr överskugga hela ideologin.
   

...backlash

Nej, jag klarar i nuläget inte av att vara okluvet(!) kärnkraftskritisk. Kort efter att jag har publicerat nedanstående inlägg spottar jag ur mig följande rader till en av mina gröna bekanta:

[...]Eller så är det kanske så att de gröna borde ta och acceptera kärnkraften som ett nödvändigt ont och inse att frågan har blivit för mycket av en principiellt helig ko, där oviljan att kompromissa leder till en försämrad situation i det långa loppet. Sverige skulle säkert kunna klara sig utan kärnkraft, men räcker verkligen alternativa energikällor till på mer tätbefolkade platser där naturliga resurser som vattenkraft saknas? Även om det går att skära ner på energiförbrukningen ordentligt är jag tveksam till om det kommer hålla hela vägen. Men jag vet inte, jag börjar bara tycka att det känns obehagligt att vara fångad mellan två läger som aldrig verkar kunna enas om en lösning, samtidigt som domedagen kryper närmare. Oj vad dramatisk jag blev nu.

Förmodligen var den utlösande faktorn till min reaktion dagens kommentarer om fjolårets incident på Forsmark, som på en av dagens redovisningar betraktades som ett litet missöde som kunde åtgärdas direkt och aldrig var nära att göra någon skada, medan det i meddelandet som raderna ovan besvarade togs upp som ett exempel på ett varningstecken som påminner om energikällans obehagliga risker. När de två sidorna står så långt ifrån varandra i rena faktafrågor så känns verkligen debatten infekterad. Och samtidigt som mina teknologpolare har mycket att lära om minskad energikonsumtion så måste jag också ifrågasätta den i granit huggna inställningen i den här frågan från sidan som jag brukar sympatisera med. Annars kommer jag aldrig kunna rädda världen.

Utsikter och insikter ut

Idag avslutades äntligen kursen Ingenjörsutsikter och insikter, och därmed hela den ordinarie läsperioden, med en konferensdag där alla grupper fick redovisa sina projekt. Min egen grupps sådant handlade, som jag tidigare nämnt, om miljöaspekter på European Spallation Source (ESS) och specifika risker med att placera anläggningen i Lund (kredd till Anna Röd för hennes medhjälp). Affischerna från vår redovisning finns att överblicka här på höger sida och i ett mestadels läsbart format för den som vågar sig på att klicka på bilden. En trevlig detalj att notera var att även många andra grupper hade valt miljö som tema för sina projekt, bland annat återfanns begrepp som sopåtervinning, global uppvärmning, alternativa energikällor och miljöbilar bland titlarna (hela listan på den lite fåniga konferenshemsidan).

Att Sveriges blivande ingenjörer riktar intresse mot miljöfrågor är förstås positivt. Mindre uppfriskande var den lite väl ofta vädrade uppfattningen om kärnkraft som en utväg och den förhärskande inställningen att det där med att ändra levnadsvanor är lite corny. När jag t.ex. med en gest ifrågasatte det rimliga i att vi i västvärlden konsekvent sparar pengar på att köpa kläder som är tillverkade under förhållanden som både är odrägliga för arbetarna och håller tillbaka länders utveckling, möttes detta med oförstående (även om jag kan medge att hela budskapet kanske inte riktigt framgick av gesten). Lite glad blev jag i alla fall när jag uppfattade en situation som att en av mina fellow teknologer hade tackat nej till en banan som inte var Rättvisemärkt. Än finns det hopp.

Jag - en eurovisionär

Lördagens storslagna ESC-final avnjöts hos Anders på ett tårtkalas till "liberal är ett könsord"-Dyslesbisks ära. Kvällens förlopp var till stor del samma som senast, med den skillnaden att våra jurygrupper nu valde samma slutsegrare som Europas röstande befolkning. Serbiens ballad var riktigt stark, och det är svårt att förstå hur någon kan ifrågasätta det valet.

Om själva tävlingen har jag nästan bara positivt att säga. Även om inte heller jag blev riktigt klok på var vissa av rösterna hamnade så är jag inte helt överraskad av The Arks låga placering, då det i ärlighetens namn inte var ett bidrag som höjde sig över mängden, särskilt inte med sin ganska flyktiga refräng. Ändå kändes det ganska provocerande att den inte fick mer än åtta poäng av Finland och slutade på en betydligt sämre placering än Carolas låt från förra året.

Fast mest provocerande var det som blivit Storbritanniens bidrag efter att Morrissey-spekulationerna dött ut. När legenden själv sagt att han vill vara med så får han inte ens en förfrågan, utan då skickar de flygvärdinnesmörja istället. Jag hatar er.

För att övergå till ett positivt tonläge så föll mina röster, liksom i semifinalen, på bidragen från Ungern (min slutgiltiga favorit) och Georgien (med det vackra stråkpartiet). Ukrainas bidrag sopade banan med motståndet både när det gällde våra specialpriser för tonartshöjning, utstyrsel och koreografi och vid ansträngningarna att få upp gästerna på dansgolvet. Jag var ensam i sällskapet om att tycka om den irländska låten, fick både Vitrysslands och Finlands på hjärnan, kunde inte låta bli att uppskatta den italienskspråkiga lettiska, och beklagade djupt att storheten i Frankrikes bidrag inte avspeglades i slutställningen, förmodligen för att många inte riktigt gillade det tillräckligt mycket för att rösta (vanlig ESC-åkomma).

Och eftersom det är de förnyande elementen snarare än de traditionella som tilltalar mig, så vill jag härmed officiellt lansera begreppet eurovisionär som en titel för oss som tycker att den här tävlingen är en av årets höjdpunkter just för att den ger artister en möjlighet att inför hela kontinenten representera det hårt ansträngda folket i deras annars ofta bortglömda hemland. Eftersom det är i dessa länder som man tar tävlingen på allvar så finns det ingen anledning att gnälla över att de röstar på varandra. Och hör sen.

Två gånger fyra

Och på allmän begäran kan jag avslöja att de två kvartetterna från föregående inlägg är

filmerna, i omvänd kronologisk ordning efter när jag har sett dem:

1. Fröken Sverige
2. Masjävlar
3. Little Children
4. Babel

(och en förklaring till antalet är att jag inte kommer ihåg vilken som var den senaste filmen jag såg före Babel)

låtarna, i den ordning de förekommer på plattan:

1. Det här är vad dom säger
2. Stetoskop
3. Ditt kvarter
4. Är du fortfarande arg?

(av vilka den tredje är så stark att det brukar räcka med att nynna eller tänka på den för att det ska braka loss)

Crybaby

Igår kväll efter Sportnytt slog jag över till Fröken Sverige, som pågick på grannkanalen. Det visade sig bli den fjärde filmen i rad som fick mig att gråta. Det är lika många som antalet låtar på Säkert!:s album som har samma effekt. Jag är uppenbarligen en sucker för mer än jag hade trott.

Hemtenta i matristeori

Utöver mycket annat i skolan har jag den gångna veckan brottats med en hemtenta i matristeori, en kurs som kan beskrivas som matte med jättemycket siffror. Eftersom jag dessutom hade helgen uppbokad med så livsnödvändiga sysslor som att bevista lördagens invigning av Debaser i Malmö och söndagens maraton av Buffy Greatest Hits så var det i ett närmast uppgivet tillstånd jag kunde konstatera att jag kl 23 igår, med arton timmar kvar till dödstreck för inlämning, hade kört fast med 3½ av 8 uppgifter lösta.

Inställd på att sitta uppe hela natten började det flyta på ordentligt. Den uppgift jag tidigare hade tyckt såg för klurig ut för att ens orka sätta mig in i, tog inte mer än några minuter att fixa efter att jag bläddrat mig fram till rätt sida i boken. Klockan två ansåg jag mig vara färdig och gick och la mig för att spara renskrivandet till idag. Även om det blev lite mer jobb än jag vågat erkänna för mig själv, och jag därtill blev tvungen att göra om den första uppgiften (en av få som jag från början tyckt var enkel), så kunde jag nöjd och belåten lämna in skrivningen med någon timmes marginal.

Ibland älskar jag min hjärna.

En Kinahistoria

Fråga: Hur många kineser krävs det för att byta ut en glödlampa?

Svar: Fyra. Två som byter ut den, en som är deras chef, och en som tittar på. Det är standardförfarandet för att få ett reparationsarbete utfört i det landet, något jag blev bekant med när jag var där för snart sju år sedan.

Å andra sidan är det frågan om de arbetsmarknadsåtgärder som vidtagits av vår svenska regering (under ledning av folkets nya arbetarparti) är så mycket bättre. Jag tänker närmast på den så kallade jobbgarantin, som på intet sätt innebär att någon är garanterad ett jobb, utan att ungdomar som har varit arbetslösa en viss tid ska tvingas sitta på arbetsförmedlingen 30 timmar i veckan. Någon borde kanske ha upplyst de styrande om att

1. det inte skapas fler arbetstillfällen för att det söks mer.
2. arbetsplatsannonserandet måste vara pinsamt dåligt administrerat om det tar tid motsvarande nästan en heltidstjänst att hitta jobb.

Men så är det ju inte jag som är politiker.

Nisse - konsumtionssamhället 1-0

Igår köpte jag ett par nya skor för att matcha kvällens tilltänkta utstyrsel, då jag slutligen fått acceptera att det gula par som jag brukar använda inte passar till riktigt allt. Detta var första gången på två år som jag köpte nya skor. Visst är det trevligt att kunna visa upp sig i något nytt, men ett rimligt antagande är att effekten av det blir större ju mer sällan det sker. Förutsatt att detta förhållande är proportionellt så kommer effektutvecklingen därför att vara densamma oavsett hur ofta man köper. Så överlistar man konsumtionssamhället.

Ett ögonblick av senilitet

Idag stod det i tidningen om ett par som firade sin 55:e bröllopsdag sedan de 1952 vigdes i Huddinge kyrka av Carl Fromén. Min mor, som var den som visade mig annonsen, tyckte att detta var ett synnerligen lustigt namn på en kyrkans man, och jag är böjd att hålla med.

Vårt samtal tog sedan en märklig vändning efter att vi börjat diskutera namnets ursprung. Jag misstänkte att det var ett namn han själv hade tagit sig (vilket även en sökning hos SCB antyder), men morsan hävdade bestämt att namnbyten inte var något man sysslade med på den tiden. För att övertyga henne förklarade jag att det verkligen inte är någon nyhet att svenskar skaffar sig nya efternamn, och att även mitt eget är ett exempel på ett som min farfars far lade sig till med en gång i tiden. Detta påpekande följdes av denna märkliga ordväxling:

Mor: Vad hade de för efternamn innan dess då?
Jag: De körde väl med patronymikon på den tiden.
Mor: Patronymikum? Vad är det för något?
Jag: Att man bildar efternamn efter sin fars förnamn.
Mor: Som Eriksson och såna namn? Heter det patronymikum?
Jag: Patronymikon heter det, tror jag.
Mor: Jaha, så heter det alltså... Var har du hört det?
Jag: Jag hörde det nog från dig nån gång...

Mamma har kanske haft lite för mycket att hålla reda på under de senaste veckorna.

Det grönskar på isen

Som jag tidigare nämnt hade jag seriösa planer på att besöka ishockey-VM:s division III, som under den nyss förflutna veckan avgjordes i Dundalk Ice Dome på den gröna ön Irland. Efter att det ifrågasatta laget från Armenien hade tvingats dra sig ur p.g.a. visumstrul återstod värdnationen samt Nya Zeeland, Sydafrika, Luxemburg och debutanten Mongoliet till att göra upp om två platser i nästa års division II.

Nya Zeeland satte sig i förarsätet direkt, och lyckades genom att gå obesegrade genom turneringen säkra en slutseger och den första av uppflyttningsplatserna. Luxemburgs skrällseger över Sydafrika och det irländska lagets starka insatser bäddade för en direkt avgörande avslutningsmatch dem emellan. Matchen blev precis så dramatisk som någon kunnat önska, och avgjordes först på straffar där Luxemburgs målvakt till slut fick kapitulera (knölen i nättaket indikerar puckens träffpunkt). Stort grattis till de båda uppflyttade lagen!



Mannen på bilden heter för övrigt Philippe Lepage och var den tredje målvakten som Luxemburg använde sig av. I lagets överraskande segermatch mot Sydafrika var det Michel Welter (till vardags med finsk klubbadress) som spikade igen och räddade 49 av 50 skott innan han tvingades utgå och ersattes av den blott 17 år unge och 165 cm långe Gilles Mangen, som tackade för förtroendet genom att stänga matchen med tolv räddningar under den sydafrikanska slutforceringen. I matchen mot Mongoliet stod samme lille man för 39 räddade skott av 40, men av någon anledning kunde inte heller han fullfölja turneringen. Och att döma av bilden är frågan om Lepage hade klarat av att ta sig upp på benen igen ifall fler matcher återstått. Luxemburgs målvakter var verkligen en historia för sig i det här mästerskapet.

Shock! Horror!

Med anledning av mitt senaste inlägg vill jag påpeka att jag, jämfört med Sanna och Safran, ändå ligger i lä när det gäller spektakulära avslöjanden.

Först en enkel varning

Jag är medveten om att det jag nu kommer offentliggöra kan upplevas som stötande för en del människor. Trots detta har jag beslutat att det bör nå ut till allmänheten, eftersom dess intressevärde är av ansenliga dimensioner. Risken för att det ska verka upprörande har rentav bedömts vara så stor att publicerandet kommer ske i transparent textfärg som måste markeras för att själva yttrandet ska gå att tyda. Genom denna handling fråntar läsaren mig allt ansvar för eventuellt psykiskt lidande.

Om du inte låter detta stoppa dig, här nedan följer det sensationella avslöjandet:

Banancancerfonden

Det är lätt att tycka om Anna Röd

För en dryg vecka sedan tillträdde Anna Röd posten som förbundssekreterare för Grön Ungdom. I samma veva erhöll hon också en annan prestigefull titel. Snart fyller hon år, och dessutom tycker jag att de båda tjejerna som spelar dragspel och melodika i slutet av Maia Hirasawas video liknar henne. Och det verkar ju inte vara något att klandra mig för.

Principiæ

Jag är medveten om att jag i likhet med de flesta andra borde äta mer vegetariskt, av djurrättsskäl, miljöskäl och säkert en herrans massa andra skäl, men som vanligt är jag för bekväm. Listig som jag är har jag dock tänkt ut en strategi för hur jag ska vända lättjan till en fördel i min strävan. När jag flyttar hemifrån till hösten ska jag helt enkelt se till att inte ha lärt mig laga några maträtter med köttinnehåll.

Att bli vegetarian har jag dock inga planer på, eftersom det ur ett globalt perspektiv inte gör någon märkbar skillnad om man aldrig äter kött jämfört med om man nästan aldrig gör det, och dessutom känner jag att den principen, precis som de flesta andra, inte har något värde för mig personligen. Därför har jag bestämt mig för en sak: min enda princip ska vara att inte ha några principer.

Det bästa med detta påstående är hur det lyckas undvika en motsägelse. Eftersom påståendet i sig utgör en princip så efterlevs inte principen om att inte ha några principer. Och eftersom denna ens enda princip inte efterlevs så är den ingen princip - och följaktligen har man verkligen inga principer.

I'm too clever to be an atheist

Om någon frågar mig om jag tror på Gud så brukar jag svara:

- Nej, men jag tror inte heller att det inte finns någon gud.

Ateism är för mig inte den form av högre upplysning många uppfattar det som, och dessutom inte sällan själva tror sig besitta. Eftersom det inte finns några bevis för att det inte existerar någon form av gudom kan inte ateism vara något annat än en religiös position, d.v.s. en tro. Eller som Terry Pratchett uttryckte det i en av sina romaner:

[Atheism is the denial of a god] Therefore It Is A Religious Position. If The Atheist Truly Did Not Believe, He Or She Would Not Bother To Deny.

Som mitt svar på den inledande frågeställningen avslöjar är agnosticism den inställning jag har närmast till, men det händer att jag emellanåt drar till med lite panteism för att sätta krydda på tillvaron. Det finns trots allt studier som visar att speciella delar av hjärnan aktiveras vid andliga upplevelser, så varför inte se till att få användning för den kapacitet man begåvats med?

Det här med normer

Allas vår Anja (som till min stora förtjusning redan kommit ut som skvatt galen) skriver i sin senaste krönika om den dåliga internationella organisationen som sätter käppar i hjulet för kvinnor som utövar traditionellt manliga idrotter. Jag har sedan länge varit medveten om det beklämmande tillståndet och kan bara instämma i kritiken. Lite mer tveksam blir jag när hon ifrågasätter Svenska fotbollförbundets beslut om att kalla de två a-landslagen för landslaget respektive damlandslaget och de två högsta serierna för allsvenskan respektive damallsvenskan:

Så fort det ena står för sig självt och det andra ges ett epitet på det sättet blir det en markering att det är herrarna som står för det normala och damerna som är undantaget. Det finns fotboll och damfotboll. I förlängningen: människor och kvinnor.

Det är det normsamhället bygger på, att de som tillhör normen inte syns utan bara flyter med utan att behöva vara sitt kön, sexualitet, klass eller etnicitet i första hand.

Det första jag vill fastslå är att det normsamhälle som avspeglas i det här exemplet är fotbollens eget. På samma sätt som ovan finns det en juniorallsvenska och pojk- respektive flicklandslag, vilket kan betraktas som språkliga uttryck för den rådande åldersnormen. Denna förekommer inom så gott som alla idrotter, och för att ta andra epitetsexempel från samma område så har boxningen en gammal amatörnorm och handbollen i Norge enligt hörsägen en omvänd könsnorm: att handboll utan prefix oftast syftar på damhandboll. Inom vissa sporter, t.ex. simning, är en könsnorm närmast icke-existerande. En norm som jag själv är drabbad av att inte uppfylla är den att som svensk curlare komma från Norrland. Än så länge har det inte vållat mig några större besvär, precis som proffsboxare inte direkt verkar ha det sämre än amatörerna, men kanske är inte heller den typ av normer som inte sammanfaller med normer från samhället i stort riktigt jämförbara.

Exakt varför har jag dock svårt att komma fram till. En sak som är säker är dock att jag föredrar formuleringen damlandslaget [och damallsvenskan] i fotboll framför landslaget [och allsvenskan] i damfotboll. Jag skulle också hellre vilja säga fotbollsspelerska än damfotbollsspelare. Redan denna inställning har en gång räckt för att PK-stämplas i en gammal diskussion.

Hur som helst, jag skulle nästan vilja påstå att alla samhällen är normsamhällen, då normer uppstår för att människan undermedvetet har en tendens att betrakta sin omgivning som en statistiker och notera när en företeelse är i majoritet. Oavsett om de är markerade genom språkbruket kommer de att finnas, och därför är jag tveksam till att försöka sudda bort markeringarna, eftersom det också blir ett slags markering. Det man däremot alltid bör göra är att ifrågasätta de rådande normerna och förhindra att de blir exkluderande. Dessutom kanske jag kommer på något ännu smartare att skriva när jag har vaknat.

Poplandskapets tillstånd

Av alla musikaliska samarbeten som utgivits under de senaste månaderna så kan man börja ana en allt finmaskigare väv över det svenska poplandskapet. Det känns mer och mer som om vilka artister som helst kan komma att göra en låt tillsammans när man minst anar det.

Peter Jöback gästar Laakso i Italy vs Helsinki
Markus Krunegård från Laakso gästar Säkert! i Det kommer bara leda till nåt ont
Annika Norlin från Säkert! gästar Billie the Vision & the Dancers i Overdosing With You
Martin Hanberg från Vapnet gästar Säkert! i Sanningsdan
Jens Lekman gästar Vapnet i Håll ihop

23 år av ett liv till högstbjudande

Det vemodiga avskedet till lägenheten som jag och min yngre bror (i sällskap med ett varierande antal föräldrar) har vuxit upp i och slutligen vuxit ur kommer allt närmare. Efter det slitsamma arbetet (som renderat mig såväl sjukdom som klämda fingrar) med att ta fram utrymmenas så här ljusa och luftiga kvaliteter är nu så gott som allting färdigställt inför en visning som, om allt går som planerat, resulterar i att vi får den såld. Även om stämningen som rått under veckan närmast påmint om upplösningstillstånd och jag inte riktigt förstår mig på mäklarsvenska uttryck som gemenskaphetsrummen, havet med det guppande blå och det på två ställen upprepade underbart ljusinsläpp så är mina känslor övervägande positiva kring det som är på gång. Och till hösten väntar nya äventyr för oss alla.

Man ska inte slåss

Idag på biblioteket fick jag syn på en kille som jag kände igen från en utekväll där han snodde en tjej som jag höll på att dansa med och hade tänkt ge ett av de allra första exemplaren av min uppfinning. Han var ensam på väg in i en tom hiss några meter ifrån mig. Att jag inte tog tillfället i akt att följa efter honom in i avskildheten för att möblera om hans nylle, måste nog anses ställa det utom alla tvivel att jag är pacifist.

Förkylt

Jag undrar om inte det värsta med mina förkylningar är att de slår till med total asymmetri. Tidigare idag fick jag uppleva en stickande och rinnande vänstra näsborre parallellt med en täppt högerdito, allt medan en förhatlig huvudvärk gnagde bortom min högra tinning. För mig som stör mig på att mitt vänstra bröst är lite större än det högra kan sådana symptom vara ytterst obehagliga, och ibland överväger jag att medvetet slå mig själv på en kroppsdel efter att ha råkat göra illa dess spegelbild, i syfte att symmetrisera plågorna. Om någon skulle se mig vända andra kinden till vid något tillfälle betyder det alltså inte nödvändigtvis att jag gått och blivit frälst.

Draw or be drawn 5

Ännu en fantastisk kanadick, den här gången nyblivne världsmästarskippern Glenn Howard, får plats i samlingen, då jag inte kan låta bli. Av samma anledning nämner jag att reserven i det kanadensiska laget hade det otroligt lustiga namnet Stephen Bice.

Bränn höken!

Världen är en lite vackrare plats idag. Citatet är från bilresan till äventyret som beskrivs nedan, och tycks spegla den allmänna uppfattningen dagen efter att Malmö Redhawks för andra gången på tre år åkte ur Elitserien. För den som har följt mitt tidigare raljerande kring stadens hockeylag kommer det knappast som någon överraskning.

Den purkna indianhöken och de svart-röd-vita dräkterna är så intimt förknippade med dålig puckestetik att det första steget till en önskvärd uppfräschning borde vara att sätta eld på hela rasket för att likt fågel Fenix låta laget stiga upp ur askan igen. Det har rapporterats om att Percy har ögonen på MFF Dam inför deras förestående namnbyte och anställde stjärnspelaren Ásthildur Helgadóttir för att hon skulle kunna bli kvar i stan och representera laget under den kommande säsongen. Ett vidare samarbete på samma sätt som i Linköping, vilket också diskuteras i ovan länkade artikel, hade varit en fantastisk möjlighet att etablera ett starkt klubbmärke. Men då tror jag verkligen det krävs att man begraver höken och skaffar sig lite roligare färger.

Goda grannar, dåliga nerver

Sent på lördagkvällen för ganska exakt en vecka sedan insåg jag att mitt tvåmannalag (eftersom brödraparet som vi skulle spelat med hade hoppat av i ett tidigt stadium) stod utan reserv inför måndagens klubbmästerskapsfinal, som skulle avgöras i Kastrups Curlinghall, där till vardags Tårnby CC huserar. Eftersom det inte är så kul att spela på två man satte jag i ett desperat sista försök in en kontaktannons i värdklubbens gästbok för att se om vi i sista stund kunde låna in någon av deras spelare.

Klockan 8 söndagmorgonen därpå hade jag fått svar från Johannes Jensen, klubbens eldsjäl, som heligt försäkrade att han skulle ge sig ut på jakt tills han fixat spelare åt oss. Fyra timmar senare hade han skickat ytterligare ett meddelande, där han förkunnade att två 19-åriga juniorer var spelklara. Eftersom våra något godtyckliga regler för klubbmästerskapet säger att man helst inte ska ta in mer än en reserv i varje match meddelade jag honom detta. Någonstans uppstod dock en fnurra på tråden, och när vi på måndagkvällen anlände till hallen på andra sidan sundet så möttes vi trots allt av två spelklara 19-åriga juniorer. Våra motståndare kunde dock acceptera bådas deltagande, och matchen blev av med fulltaliga lag.

Nu hjälpte det ändå inte att våra reserver bidrog med sammanlagt 3½ gånger den erfarenhet som redan fanns i laget och att vi lyckades undvika språkförbistring med dem, då min egen synnerligen bleka insats på fjärdepositionen innebar att vi inte till fullo kunde förvalta de lägen som uppstod, och i slutändan räckte vi bara nästan ända fram. 5-2 blev till 6-6 och en skiljeomgång där min sistasten för matchvinst curlade upp en decimeter för lite. Därmed har jag något att gräma mig över tills nästa säsong drar igång.

Visserligen hade vi stått för en formidabel prestation bara genom att ta oss till finalen, där en av våra motståndare dessutom var elitseriespelare, men man påminns verkligen om sin egen dödlighet när man i sådan utsträckning lyckas underprestera i det läget. Även om jag hellre vill tro att det berodde på bristande erfarenhet av spel i riktiga hallar än en mental kollaps så är det med tävlingsinriktade glasögon inte särskilt upplyftande att betrakta min resultatrad från de klubbmästerskap jag har deltagit i: 4-4-2.

Draw or be drawn 3

Den här är lite mer komplicerad. Tysklands Andy Kapp är skrämmande lik Newman från Seinfeld, som dock inte kan räknas som en seriefigur i korrekt bemärkelse. Däremot är det svårt att undgå mannens likhet med Tuffa Viktor.